Illustration av Antoine Joseph Wiertz

Ingemisco



Guido Zeccolas lyrik kretsar här kring döden, kärleken, ideal och omoral.



Mitt begär? Det är fortfarande utan gränser...
Men, frågar jag mig:
Kunde jag vara Alltet och därför vara världen?
Jag har kunnat vara det - på ett skrattretande sätt... men så tog jag ett språng, ett galet språng.

Allt upplöstes, allt föll i... blodet.
Allt i mig upplöstes. Och djävlarna tog över.
Men jag fortsätter skratta.

Kan jag sluta skratta en enda liten stund? (Bli en människa som, likt alla andra, bekymrar sig över de plikter som världen ger henne: till exempel att hålla ut, vänta, att inte lida utan dansa med längtan såsom i en dervischisk spiral... plikter som tillhör människan eftersom hon gillar den stora massans enfald. Skrattet blir aldrig en blixt inuti henne själv, det uppstår bara hos de andra).

Medan de älskande klär av sig och nakna befriar sig i skogens djup med skratt och poesi.
Utanför skogen, liksom utanför rummet, fullföljs den nyttiga verksamhet som den praktiska människan är del av.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag är inte en praktisk människa, jag har hunnit bli en gubbe innan jag hann bli vuxen.
Jag är galen och mitt skrivande tillhör eros, dikten, mordet... jag är inte länge en människa.

Där borta, i sina rum, drar människorna sig undan... varje människa som dör drar sig undan...

Mitt vansinne i skogen härskar oinskränkt...
Vem skulle kunna undanröja döden om inte dikten?

Jag sätter skogen i brand, skrattets flammor språkar.

Lidelsen att tala bebor mig, och exakthetens lidelse! (The horror...the horror...the horror...).

Jag borde ha tigit, och jag talar.
Jag skrattar åt rädslan för ondskan: Den håller mig vaken!
Jag kämpar mot den (mot rädslan och mot ondskan).

Jag skriver, jag vill inte dö. För mig är orden: "jag kommer att vara död" olidliga.

Min egen frånvaro liknar vinden därute.

Frånvaron är inte länge Guds, frånvaron är min och den har alltid varit min...

Jag finner skydd i min frånvaro.

Men graven?
Redan så nära, tanken på den innesluter mig från huvud till fot.
Min hållnings gränslösa motsägelse!
Kan ingen annan uppleva denna dödsenkelhet på samma glada sätt som jag?

Ordet (bläcket i min dataskrivare) förvandlar frånvaron till mening. Den är komisk: Smärtan är komisk.
Skulle vinden därute kunna skriva denna dikt?
Att skriva är att formulera meningar... säger människan.
Nej: att skriva är att underhålla döden, säger jag.

Jag har önskat mig en dikt vars huvud gränsade till himlen och vars fötter rörde sig vid de dödas rike.

Jag väntar att en kraftig vindstöt rycker upp rötterna...så att jag i ett ögonblick når allt det möjliga och har tillträde till det omöjliga på samma gång.

Jag får den makt som Varat har att uppnå Varats motsats.
Min död och jag glider in i vinden där jag öppnar mig till frånvaron av mig.

Satan kan finna råd i sina infernaliska ideal, i omoralen som uppfostrar och i envisheten som ger honom näring.
Jag har inga råd, ingen näring, inte ens i verkligheten, ty verkligheten är nu ett skitigt multikulti för mig.
Jag känner mig liksom fångad under en glasklocka. Tystnaden är världens.
På detta sätt upplever jag "öknen" i sin psykiska betydelse.
Jag befinner mig i öknen. Fast att det är en annan öken än världens .
Ångesten är för de flesta en synonym för rädsla, rädsla inför framtiden.
För de andra är den en ledsnad, en saknad av ett förflutet som inte hann bli fullbordat.
Min ångest är en produkt av rädsla och saknad, men detta sker i nuet.
Jag saknar "nuet" och jag är rädd för det.
Jag njuter av denna rädsla liksom man njuter (ibland) av en olycklig kärlek.
De som jag älskar har lämnat mig.
De är rädda för mig.
Jag trodde jag hade älskat dem med alla mina krafter och på alla möjliga sätt... men nu sviker de mig, jag har blivit en skandal för de jag älskar.
Men kanske, kanske var jag så kär i mitt eget sätt att älska att jag inte insåg att min kärlek för och till dem inte var något annat än mitt eget behov av att bli älskad.
Jag skulle vilja flytta därifrån. Fast jag vet inte riktigt vart.
Ingenstans känner jag mig hemma.
Jag darrar.
Och det är i denna darrning som jag lever och dör. 

Text Guido Zeccola

UTGÅVA 2019:3 | DET BOKLIGA

Foto: Stocksnap

Bibliofiler i alla länder, förenen eder!

Vad är böcker? Peter Bodén, antikvariatsbokhandlare, slår ett slag för bibliofilin.

Av: Peter Bodén
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Illustration av Antoine Joseph Wiertz

Ingemisco

Guido Zeccolas lyrik kretsar här kring döden, kärleken, ideal och omoral.

Av: Guido Zeccola
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 30 september, 2019

Detalj ur omslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor...

Av: Lisbeth Ekelöf
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 28 september, 2019

Foto: Thorsten Frenzel

Antikvariaten och framtiden

Hela samhället förändras - snabbt. Hur förändras antikvariaten? Svenska antikvariatföreningens ordförande Mats Petersson resonerar kring antikvariatens plats och betydelse.

Av: Mats Petersson
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Bertolt Brecht. Wikipedia

Ett bibliotek att fundera på

Vilka var böckerna Bertolt Brecht använde sig av i sitt skrivande?Jan Myrdal har närmare skärskådat Bertolt-Brecht-Archivs nya praktutgåva av den bibliografiska förteckningen över författarens efterlämnade bibliotek.

Av: Jan Myrdal
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Foto: Leeroy agency

Den brinnande boken

Att bränna en bok - Mathias Jansson diskuterar bokens brinnande aktualitet.

Av: Mathias Jansson
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 28 september, 2019

Foto: Bibliotheek Bornem

Varför läsa skönlitteratur?

Varför läsa skönlitteratur? Här är svaren!

Av: Lena Kjersén Edman
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Foto: Counterdesign

En bok är för mig aldrig ett ting

Följ Crister Enander in bland myllrande bokryggar.

Av: Crister Enander
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Index

Fyra sekel i pekfingrets tjänst

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade...

Av: Guido Zeccola
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 28 september, 2019

Ett exempel på ett nummer AVB.

När det var bättre förr

Det är över femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är lite synd att behöva...

Av: Bertil Falk
2019 | Kvartal 3 | DET BOKLIGA | 27 september, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.