Koltrast. Foto:Pixabay

En koltrasts sång och hemfärd



Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också de vuxna barnen med sina sorger och glädjeämnen. Ingen tog någon notis om att just denna dag var helt olik alla andra dagar.



”Endagsvarelse!
Vad är vårt vara? Vad vårt icke vara?
En skuggas dröm är människan.
Men faller en stråle av gudasänd glans
                                   på vår väg
Då vandra vi i förklarat ljus
och ljuvt blir livet.”
(Pindaros - fragment)

Ömsint och innerligt blickade hon ut över Alsters landskap. Framför henne låg en värld hon kände till utan och innan, alla dess kända men också mer undanskymda partier. Hon hade vandrat längs med promenadstråken för att finna vad hon sökte efter. Till sist låg den där framför henne – barndomsstigen. För turister, barnfamiljer och motionärer var den antagligen svår att upptäcka, såväl rötter, ris och annan växtlighet dolde nämligen dess fina linjer för ovarsamma blickar. Utmed åren hade den fallit i glömska och omärkligt förenats med sin omgivning. Ja, inte bara den, också hon delade dess öde! Tiden hade sprungit bort med dem båda, och hon kunde för allt i världen inte längre uppbåda någon större vilja att komma ikapp dess febriga framfart. ”Jag skulle kunna blunda och ändå hitta fram”, mumlade hon för sig själv. Det var knappast någon överdrift, utan snarare ett sakligt konstaterande. Under skorna ljöd så det knarrande ljudet av kvistar och ris. Försiktigt men bestämt vandrade hon, ett steg i taget, för att till sist anlända till den plats hon ville göra halt vid. Med stela fingrar rättade hon till sin vita klänning och lade så huvudet att vila över rötterna intill en mycket gammal björk. Det var här hon ville vara och finna ro i den lövsilade aftonsolen. Förr hade stigen varit bred och färgerna starka, kliven långa och solen grann. Men trädet som hon nu låg vid var å andra sidan desto mer inbjudande idag. Ovanför henne vaggade dess krona beskedligt och hon kom sig för att reflektera över livet som varit.

Långt därborta låg storstan, de gamla fejderna, vuxenlivets fåfänga och de fientliga blickarna. Allt det där tedde sig så avlägset och ovidkommande nu. Ja, det var närmast löjligt hur så många människor kunde förenas i en jakt som ledde jämt ingenstans. Detaljerna var svåra att komma ihåg, men tillsammans bildade de en dunkel helhet. Tillvaron hade sannerligen inte varit enkel. Inte heller hon var en enkel människa att ha att göra med. Insikter av det slaget är sällan välkomna gäster vid middagsbordet, och de hade bidragit till att göra de sista åren fyllda av grubblerier. Inte ens då namn och ansikten försvunnit från hjärnans vindlingar ville de plågade tankarna helt ge med sig. Därför föreställer jag mig att följande händelser, så besynnerliga att nedteckna även för mig, togs emot med stor tacksamhet. Vad var då som skedde denna juniafton? Jo, en koltrasts sång hördes. En vanlig fågel, säger kanske du. Nej, inte fullt så enkelt, menar jag. För sången skingrade hennes tankar på ett såväl ömt som alldeles särskilt sätt. Hon såg den inte, men förstod att den högt ovanför henne spred sina tröstande och vemodiga toner, vilka ingav en känsla av behag i såväl kropp och själ. Melodierna blev alltmer utbroderade tills de trängde undan varje annan förnuftig tanke. Det var som att koltrasten talade till henne med vänliga och kärleksfulla ord. Och till tonerna av denna musik gled hon omärkligt och utan sorg in i drömvärldens mångbottnade rike.

Kroppsnärvaro är oftast det första som lämnar oss då sömnen tar sig an våra sinnen. Vi kan färdas till alla möjliga platser i drömmarnas värld, vara med om osannolika äventyr. Men vi saknar ändå i någon mening tillgång till helheten av vårt medvetande. Detta var dock ingen vanlig dröm. Hon tyckte sig nämligen vara kvar där på samma plats i alsterskogarna, med en sinnesnärvaro hon inte känt på år och dar. Hon betraktade sin vilande kropp, uppfattade med full klarhet dess nötta anletsdrag. Hon fylldes av en förvissning att den befann sig i slutet av sin långa och trogna tjänst. Vad detta innebar visste hon däremot inte. Kroppen tycktes dessutom märkbart blekna då hon betraktade den, likt ett gammalt polaroidfoto som under lång tid utsatts för hårt solljus. Var det här slutet? Hon vände bort blicken och tittade på det övriga landskapet, dess skönhet fyllde henne återigen med ro. De viktigaste, vilka var de nu igen? Jo, tre döttrar och en son. Så var det ju. Som kontrast framstod männens ansikten som en enda grå siluett, och så intressanta var de ju förstås inte. Men barnen. Där fanns sår som i vanliga fall blödde ymnigt varje gång hon blev påmind om det oerhörda avstånd som vuxit dem emellan. Under livets gång hade hon aldrig förmått övervinna eller på något trovärdigt sätt bemästra denna smärta. Men nu? I drömmen högg inte ens hjärtat till. Det var en märklig upplevelse. Ett stilla ljus tycktes vägleda hennes steg och skänka denna återblick ett övermått av försonande drag. Inga minnen rev längre i det inre då hon återigen blickade upp mot trädet.

”Min vän, det är dags att ge sig iväg.” Till sist kom orden till henne. Det lät som om de väntat en lång stund och nu ville låta breda ut sig i full prakt. Rösten var knappast mänsklig, men hon förstod allt vad den ville förmedla. Det måste vara fågeln! Utanför drömmen sjöng koltrasten med samma vemodiga värme som tidigare, men i detta landskap hade samma stämma en ännu rikare språkdräkt. Vid detta lag sjönk så insikten in, ur denna dröm fanns ingen återvändo. Hon hade varit här en stund på jorden och snart skulle så inte längre vara fallet. Fågeln berättade för henne om en resa vars mål han erbjöd sig att vara hennes vägvisare till. I samma stund hon tackat ja såg hon sig sitta på en tunn gren bredvid sin vänliga kamrat. Därnere låg den anspråkslösa kropp hon hade haft som sin, den liknade ett flämtande stearinljus. Och hon tyckte att allt detta var höjden av underlighet. Hon skänkte en tanke åt den yngsta dottern, Eva, vars ansikte hon med störst precision tyckes kunna mejsla ut i sitt inre. Om hon bara kunde hjälpa henne på något sätt… Innan hon hann fördjupa sig i dessa tankar kom en stilla östanvind som medelst en mild krusning slätade över livets allra sista lager av bitterhet och förlust. Hon bredde ut sina vingar, tittade på sin nya vän och lät klorna släppa taget från grenen. Aldrig hade hon väl sett något så vackert som denna dag, då hon färdades bredvid sin skönsjungande vägvisare. Hon var själv en fågel och ägde en tunn, svart kropp, orange näbb och pigga, svarta ögon. I denna form tvangs hon allt högre upp, mot ett oförklarligt sken. Och samtidigt som hon flög möttes hon av vänliga ansikten som hon avlägset kom ihåg, släktingar som sedan länge lämnat jordelivet. De tycktes sträcka ut sina händer mot henne. Hälsade henne välkommen hem. Likt en lös knut som sakta föll isär saktade samtidigt den gamla kroppens andetag in, tills livets ljusveke var inne på sin allra sista stund. Hon vände sig om i luften, spejade mot marken, en endaste sak ville hon ha gjort innan hon förenades med allt det vackra som närmade sig. Där var hon, Eva! Där stod hon. Så otroligt lik henne själv. Till henne sjöng hon därefter så vackert och kärleksfullt hon bara tycktes förmå.

Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också de vuxna barnen med sina sorger och glädjeämnen. Ingen tog någon notis om att just denna dag var helt olik alla andra dagar. Från mobiltelefonernas sken lyste istället helt andra budskap; om flörtar, partners, lönesamtal, bolåneavgifter och semesterplaner till fjärran länder. Någon var otrogen, en annan kämpade med en bantningskur. Händelserna dansade runt som ett kosmiskt virrvarr i Karlstad, Stockholm och var de nu alla hamnat någonstans. Eller ja, alla dessa ting bekom dem allihop, alla förutom just Eva. Hon hade ingen modern mobiltelefon, heller inget jobb eller ens några framtidsplaner. Hon hade blivit det svarta fåret i syskonskaran, fått den rollen av de andra då hon tidigt fått problem med spriten. Samtidigt var hon den enda bland dem som ömt bevarat ljusa minnen från barndomen. Som då och då kunde tänka att hennes mor ändå gjort så gott hon kunnat, då de andra ondgjorde sig över henne de sällsynta tillfällen de träffades.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eva hade befunnit sig i kassan vid den lokala konsumbutiken i Molkom då allting tog sin början. Samtidigt som hon försökte få ihop priserna på allt från smörpaket till kotletter ändrades plötsligt perspektivet. En föraning om att något viktigt skulle äga rum växte i styrka tills det inte längre gick att ignorera. Hon funderade intensivt, det var väl inte ångesten? Nej, för den sega, allestädes närvarande oro som hon länge burit på tycktes i samma stund lätta från bröstet. Hon fylldes istället av en insikt att något viktigt och livsavgörande höll på att ske. I all hast sköt hon därför undan matvagnen, lämnade kön för att på darriga ben gå ut på den folktomma parkeringen. Hon stod där tomhänt en stund, oförmögen att ta för sig något. Då hon hörde en barnfamilj kliva ut ur butiken bakom sig, tog hon ett par hastiga kliv bort för att ensam möta vad det nu än var som sökte henne. Hon började hemfärden längs med Stationsgatan för att så småningom passera begravningsbyrån och fortsätta vidare. Känslan ville för allt i världen inte släppa taget om henne, i denna stämning hann hon väl därför tänka både det ena och det andra. Då hon efter en längre stund kommit halvvägs hem, fick hon syn på ett par besynnerliga fåglar i horisonten. De tycktes färdas allt högre opp och trots det stora avståndet dem emellan hörde hon tydligt fågelsången. Vackra och välbekanta kom melodierna till henne med både ömhet och värme. Det var vid denna tidpunkt då den diffusa insikten bytte plats mot förvissning. I hela sitt hjärta insåg hon vad som höll på att ske, vad figurerna hon bevittnade egentligen berättade för henne. Fåglarna förlorade sina fasta former då tårar fyllde blicken till bredden med sin sälta. De smakade av tacksamhet. ”Var inte rädd, jag finns här hos dig.” En stund var orden överallt, inombords och utanför. De tröstade, höll om henne. Till svar formade Eva läpparna till ett, nej flera tack och avsked innan sången till sist ebbat ut.

Kvarvarande promenadsträcka tillryggalades i en anda av tacksamhet. Och det kanske viktigaste; frön till en djup och oförklarlig glädje hade planterats i det inre, väntade på att slå rot. Väl framme vid huset hade världen återfått något av sin stadga och stabilitet, fasaden framstod lika tydligt som alltid i behov av omvårdnad för att grannarna skulle sluta klaga. Hon hade satt sig utanför, på sin och sambons skamfilade gräsmatta för att samla intrycken. Därinne visste hon att hennes hetlevrade man antagligen trödde runt vid det här laget, kryssade genom rummen som en orolig hund med full fokus på sina egna behov. Hennes upplevelser var hon antagligen tvungen att behålla för sig själv. Ja, hon insåg detta utan att det gav upphov till den välbekanta sorgen eller ilskan. I detta stod hon ensam. Och som för ett ögonblick drabbades hon av en insikt som svepte över detta nu, runt hela hennes vuxna liv stod en parantes som gjorde henne fri från all närsynthet. Hon såg en glimt av ett annat liv, hur allt en gång var och kanske kunde bli. Hon färdades bakåt i tiden tills hon landade precis där, på helt rätt plats.

Mamma och hon hade bakat. Det var mjöl överallt. På bordet, golvet, i håret såväl som i de leende ansiktena. Det måste varit någon av de allra första gångerna de gjort detta tillsammans, för allting kändes märkvärdigt, ja, högtidligt på något sätt. De skrattade, rummet var fyllt av äkta glädje som gav en varm ton till de blåmönstrade tapeterna. Mamma och pappa var där, nyktra och trygga. Ja, det tänkte hon förstås inte på då. Utan nu. De var ju nyktra! Hennes äldre syskon hade antagligen tröttnat ganska tidigt på att baka, för de var inte med framåt slutet av kvällen, då gräddplåtarna togs ut för att svalna. Mamma hällde upp ett stort glas mjölk och denna lyfte Eva upp med båda händerna för att låta den möta läpparna. Strax därefter tog hon ett djupt bett ur sockerkaksbiten, smakerna blandades samman i ett otroligt fyrverkeri. Sötman, värmen och svalkan utgjorde tillsammans något enastående. Hon hade i sitt unga liv nog aldrig känt sig så tillfreds som hon gjorde där och då. Och mammas uppmärksamma, varsamma leende sträckte ut en trygghet till henne som tyckes oändlig. Hon hade tagit Eva åt sidan den där kvällen, efter att allt var över. Det hade bara varit de två som stod där i hallen utanför hennes alldeles nya sovrum, tyst så när som på teven därnere som sorlade slött om något oviktigt. Trött och sömnig hade hon svårt att riktigt förstå vad som var poängen. Då hade mamma kramat om henne så uppriktigt och omslutande att hon nästan fått svårt att andas en stund. Mötet var ordlöst och fullkomligt, men mellan dem bekräftades att just de två delade något som de inte hade med någon annan. Och denna stund överskuggade alla de andra minnena, de dystra och smärtsamma ögonblick som kom att breda ut sig under de tidiga tonåren ända fram tills denna stund. Det var en stund av rå och oförfalskad kärlek. Och denna kärlek tycktes bära på ett budskap, som färdats till henne över tid och rum.

Hon begrundade i tysthet innebörden av dagens händelser, de var så stora att de svårligen kunde sammanfattas. Men här satt hon med en ovan känsla av att äga framtidstro. Ja, i allt det som var sorg och saknad fanns också ett spirande hopp hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med. Hennes mamma var på en bättre plats, det visste hon. Det var inte en fråga om religion eller tro. Det var bara så det var. Hon måste ha suttit länge där i gräset omsluten av sin egen värld, för det hade redan hunnit börja skymma så smått. Kvällskylan gjorde att hon huttrade lite. Långsamt reste hon sig upp från gräsmattan, tog mod till sig och gick in för att möta sin man. Inga dramatiska skådespel ägde rum den kvällen. Hade denna stillhet mött henne något annat tillfälle hade den gjort henne förundrad, men inte idag. Han hade nickat avmätt och lämnat henne i fred. Det kom inte ens några frågor om vart maten hade tagit vägen. Dessförinnan hade de skiljts åt med högljudda löften om bråk och konflikt. Men nu var det som att deras tidigare gräl var, om så inte helt borta, i alla fall avsevärt mindre betydande för dem båda. Då hon varsamt stängt dörren in till skrivarrummet, som egentligen väl var ett slarvigt ommöblerat gästrum, satte hon sig i den slitna fåtöljen och lät blicken färdas över rummets kala väggar. Spritflaskan stod öppnad på bordet. Av gammal vana började munnen vattnas och törsten göra sig påmind. Nej, inte nu. Inte idag. Istället slöt hon ögonen. För sin inre blick såg hon en anspråkslös liten flicka. Hon såg ett liv kantat av svårigheter. Hur skulle flickan klara sig igenom detta? Bakom henne trädde en annan gestalt långsamt fram, ställde sig tätt intill. En hand strök lugnt och stillsamt över flickans hår. Till tonerna av denna bild gav till sist även spritsuget med sig, och hon fylldes av samma ro som för länge, länge sedan innan de vanliga drömmarna tog vid.

Text Robert Halvarsson
Bild Koltrast. Foto:Pixabay

UTGÅVA 2019:01

Foto: Pixabay/Wikilmages, detalj.

De elaka

Rolf Karlman om en period i Finlands historia som kanske bäst går att likna vid vilda västern.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Elefanter. Foto: Pixabay

L´Art Brut – Den oanpassade konsten och …

Lena Månsson om en av de främsta målarna inom l'Art brut, Aloïse Corbaz.

Av: Lena Månsson
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Omslagsbild, beskuren.

Ett slags feministiskt manifest

BOK | Julia Hariz har läst Aase Bergs senaste roman ”Haggan”.

Av: Julia Hariz
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Amos Oz, Foto: Michiel Hendryckx / Wikimedia Commons.

Amos Oz

Erik Cardelus om den nyligen bortgångne författaren och journalisten Amos Oz.

Av: Erik Cardelus
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Maxim Gorkij kring sekelskiftet 1900. Bild: Wikimedia commons

Maxim Gorkij i Finland och Sverige

Rolf Karlman om den ryske författaren Maxim Gorkijs tid i Finland och Sverige.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Detalj ur omslag

Medicinturism

BOK | Lilian Montmar har läst ”Medicinturism. Gränsöverskridande sjukvård i teori och praktik” som utkom 2019 på Gidlunds förlag. För Tidningen Kulturen gör hon nu en detaljerad redogörelse av antologin som behandlar...

Av: Lilian O. Montmar
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Kama sutra

Kamasutra

Den arkaiska indiska texten är på en och samma gång en handbok om könsumgänge, en politisk traktat och en roman. Guido Zeccola har läst Wendy Donigers ”Erotic Spirituality and the...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Svartsjuka, målning av författaren.

När självgodheten allierar sig med den d…

Estoardo Barrios Carillo kommenterar artikeln ”Idoler som anklagas”, vilken publicerades i Metro den 15/3.

Av: Estoardos Barrios Carillo
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

”Missfärgade glasrutor”, installation Franciscuskapellet i Nyköping, juni 2018 Foto: Maria Rosenlöf

Att bli fullständigt uppslukad av det li…

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads konstnär, Ida Rödén.

Av: Ida Rödén
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj. Bilden är roterad 90 grader motsols.

En Landnamabok

BOK | Gunnar Lundin har läst Michael Economous senaste diktbok Christos/Ötzi.

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj

Att vara Anna i Världen

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Anna i Lund, en samling dikter av Anna Rydstedt som tidigare enbart publicerats i studenttidningen Lundagård.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Marie Bashkirtseff, I studion (1881), detalj.

Skrivandet som samtalspartner

Elin Parkman Smirnova ger en läsning av konstnären Marie Bashkirtseffs dagbok.

Av: Elin Parkman Smirnova
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Bokomslag ”Internet bakom taggtråden”, detalj.

Ryska mästerverk

BOK | Varlam Sjalamov, 1900-talsförfattare och Liza Alexandrova-Zorina, rysk nutida journalist, så olika men ändå med beröringspunkter. Båda aktuella med svenska utgivningar.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Vem äger rätten att tala om att åldras?

BOK | Thomas Wihlman har läst Hanne Kjöllers senaste bok.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

En prisad roman

BOK | Sebastian Andersson har läst Johanna Frids kritikerrosade debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn.

Av: Sebastian Andersson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Mormorordning, hägringsöar

BOK | Millan Jonsson har läst Kalle Hedström Gustafssons diktbok ”Mormorordning, hägringsöar”.

Av: Millan Jonsson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Bild: Porträtt av författaren (beskuret). Foto: Matti Koli

Hej Vilt

BOK | Theodor Hildeman Togner om Mimmi Corneliussons romandebut ”Hej Vilt” som utkom 2018 på Lesbisk Pocket.

Av: Theodor Hildeman Togner
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Detalj ur omslag

Berget är livets moder

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Paolo Cognettis ”De åtta bergen”, en bok om att utforska världen och att utforska varandra.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Bild: Hebriana Alainentalo

Några tankar om musiken

Denna text är en stark bearbetning av en gammal essä jag skrev för nu ca 10 år sedan. Det är den första delen av en artikelserie om musiken. Jag ville...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Koltrast. Foto:Pixabay

En koltrasts sång och hemfärd

Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också...

Av: Robert Halvarsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Båt. Foto: Pixel2013/Pixabay.

Om poeten Lars Fredin

BOK | Den store svenske poeten Lars Fredin (1919-1988) är på nytt aktuell. Eftersom vi fortfarande är några som minns, och läser, honom. Särskilt samlingen Båtöga, men också resten. Lars Fredin medgav...

Av:
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Detalj från omslaget

Poetisk besvärjelse över ett medvetande

BOK | Lidbeck hittar ord i naturen som i sitt eget minne då hennes arv tar sig ända ut i haven och hämtar och vandrar via släktled genom skogarna hem till det...

Av: Benny Holmberg
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Kaos. Foto: Aitoff/Pixabay

Utdrag ur Overkill

”Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta.”

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Bar-Sur-Aube

Bachelard och den poetiska föreställning…

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Porträtt, Adonis. Foto: Mariusz Kubik (Wikimedia commons), redigerad version.

Adonis och den alkemiska förbindelsen me…

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Av: Sigrid Kahle
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Överhögdal inlandsbanan Foto: Wikimedia commons

Resor på Inlandsbanan

Tommy Enström om att resa, skriva och minnas.

Av: Tommy Enström
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Uggla Foto: Pixabay

Hötorgskonst och äpplen

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt?

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Dag Almerheim, Nio sparade spår

Se upp! Tänk dig för

Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är...

Av: Dag Almerheim
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Människor i samtal. Foto: Pixabay

Den kulturkritiska essän som litterär fo…

Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna...

Av:
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts