Människor i samtal. Foto: Pixabay
  • 2019:01
  • Publicerad:

Den kulturkritiska essän som litterär form



Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna inåt och att fråga utåt.



”Kultur” kan avse både alla företeelser som avhandlas inom samhällsvetenskapen (sociologin, antropologin, etnologin) och de som mer berör en troligen vanligare, men också snävare, uppsättning fenomen: litteratur, konst, musik etcetera. Givetvis kan dessutom både den bredare och den snävare synen på kulturen ingå i och forma varandra (oftast ingår naturligtvis det snävare i det bredare).

”Kritik” uppfattar jag i en – låt oss säga - mer engelsk än svensk tradition: som något konstruktivt kritiskt snarare än som något som i enkel mening bara är ”negativt”. Det konstruktivt kritiska manar också – åtminstone implicit – till någon form av förändring genom någon form av handling.

Begreppet ”litterär form” antyder väl rent allmänt ett visst sätt att skriva. Sålunda kan vi betrakta poesi och prosa som litterära former, liksom flera underavdelningar till dessa (vissa typer av sentenser, aforismer och experiment; noveller, novelletter, epik). En annan är dramatiken. En tredje litterär form, eller en åtminstone ofta litterärt laddad textkategori, utgör essän. Minst sälta, förefaller det mig, har då en mångsidig presentation av ett ämne, mest sälta en mer skarp vidräkning av ett fenomen eller en företeelse, som ytterst kan mynna ut i en pamflett eller stridsskrift.

Montaigne skapade essän. Essän är en nära släkting till samtalet. Därför skriver gärna essäförfattare också om samtal.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Montaigne skapade essän. Essän är en nära släkting till samtalet. Därför skriver gärna essäförfattare också om samtal. I sin egen stilbildande essä, ”Om konsten att samtala”, skrev Montaigne, att ”den nyttigaste och naturligaste övningen för vårt intellekt är enligt min mening samtal”.

Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna inåt och att fråga utåt. Den som, allvarligt sinnad, frågar om mycket brukar också lära sig mycket. Illusionsfritt menar La Rochefoucauld: ”Orsaken till att så få människor kan föra en angenäm konversation är att alla tänker mera på vad de själva säger än vad de övriga i sällskapet säger.” I det reella samtalet växer mina idéer ur andras”. Det gör också essän.

En essä är förankrad i både faktiska förhållanden och i den skrivande författarens personlighet. Här bedrivs oftast trevande, tentativa, resonemang utifrån mer eller mindre aktuella eller tidlösa fakta. Författaren reflekterar över händelser, idéer, problem. Referenser till tidigare eller samtida resonemang över samma eller näraliggande teman görs. Essän är inte vetenskaplig i strikt mening, men saknar inte förankring i reella omständigheter. Den är inte heller restlöst personlig eller privat till sin karaktär, men är mer än ofta knuten till essäistens liv och erfarenheter, övertygelser och känslor.

På detta sätt bildas vad vi kan kalla resonemangslinjer. Tankegångar som cirkulerar runt sitt huvudämne, hänvisar till andra och annat samt förgrenar sig i olika riktningar utan att helt tappa målet – en sorts preliminär slutsats – ur sikte. Essän är därför sällan linjär till sin karaktär; snarast är den i någon bemärkelse hermeneutisk eller tolkningsorienterad, och når i bästa fall fram till en fördjupande och utvidgande spiralrörelse.

Även om Montaigne var essäns urfader, förblev han naturligtvis inte ensam, och var nog knappast heller den förste i genren, även om han gav den sitt namn. Det räcker med att tänka sig en Sokrates för att känna igen åtminstone en del av värvet: att förlösa en sanning utifrån ofta till synes motsägelsefulla påståenden. Efterföljare finns det många. Internationellt är för mig Emerson en favorit – här i Sverige Harry Järv. Essän skyr – i princip – det dogmatiska.

Vad som förenar alla stora essäister är förmågan att hitta flera infallsvinklar på ett och samma ”problem”, men också att finna ut den minsta gemensamma nämnaren. Exempelvis kan en essä ses som en inre utredning av en specifik frågeställning. Eller som en förhandling mellan flera av författarens olika grunduppfattningar.

När en person läser en essä ska denna person kunna läsa om fakta om ett visst ämne, texten ska förmedla kunskap. Den som läser ska också kunna läsa om vad författaren anser, essän ska även förmedla författaren tankar och nya infallsvinklar. Detta ska göras på ett intresseväckande sätt så att läsarna blir nyfikna och vill läsa mer.

En essä kan handla om vad som helst. Detta hindrar inte, att det ämne som avhandlas nog lättare finner genklang hos en läsare om det väcker intresse eller nyfikenhet, eller varför inte provocerar? En essäs tyngd tror jag med andra ord har att göra med hur starkt dess ämne – i ett eller annat avseende - berör. Hur kraftfullt den pockar på uppmärksamhet. Vilken sälta den tes som författaren driver har. Vilken lust eller olust den väcker. Vilka sinnen den retar – och vilka genmälen som aktualiseras. För övrigt menar jag att det är typiskt för essän att lusten att instämma i, protestera mot och utveckla resonemanget är stark.

Essän kan även anta olika former, dvs den kan utvecklas med hjälp av olika stilarter, klangbilder, metaforer. Den kan vara mer eller mindre formell. Mer eller mindre torrt argumenterande eller känslomässigt engagerande. Därmed kan vi återigen åberopa samtalets karaktär, som kan vara upprört eller lugnt, men aldrig respektlöst. Kanske kan man rentav hävda att essäer är samtal på pränt – eller att samtal är en form av muntliga essäer?

Syftet med essän är oftast att övertyga om den drivna tesens rimlighet, eller åtminstone om att tesen är värd att överväga. Essäns slutsats förefaller mig därför också att vara öppen och preliminär snarare än sluten och definitiv. Ja, jag är faktiskt övertygad om att det slutna och definitiva strider mot essäns karaktär som litterär genre.

En essä är alltså en utredning av ett ämne eller en tes, där varje slutsats är öppen och preliminär. Utredningen är prövande, vägande, lyssnande, avsmakande, medvetandegörande och en form för inre och yttre dialog, där författaren resonerar såväl med sig själv som med andra. I en essä förgrenas och fördjupas resonemangslinjerna, som återvänder till och korsar varandra, och slutligen slår rot i en bärande idé. Essän är också ett litterärt uttryck för tänkandets evolution. Essän handlar om grundforskning.

Den mer specifikt kulturkritiska essän – med dess ofta uttalade ambition att förändra – utgör inget egentligt undantag från det det allmänna vi nu provisoriskt försökt ringa in. Istället är den just bara mer specifik. Möjligen kan konturerna av dess specifika karaktär uttryckas med hjälp av vad den inte är – eller inte är så mycket – samt vad den verkligen är – eller är i högre grad.

Den går sålunda knappast att likna vid en sammetssoffa – snarare då en spikmatta. Dess perspektiv är inte i fas med mittfåran i samtidsdebatten – utan ställer saker på sin spets och uttrycker sig på tvären. Den är inte vetenskaplig i strikt mening – utan sysslar mer med det tänkbara, det möjliga och det önskvärda. Den är inte heller renodlat litterär – snarare uttrycker den tankeväckande resonemang inom ramen för en åtminstone grundläggande, om än ofta överraskande, struktur. Den är inte ute efter bevisa något – utan vill hellre ifrågasätta, irritera och trovärdiggöra.

Samtidigt väver essän ofta paradoxer. Den kan vara stilistiskt mjuk, klangfull och emotionellt tät. Den förhåller sig till samtidsdebattens mittfåra – för att utmana den. Den använder sig av fakta, men belyser dessa i nytt ljus. Den är litterär – om man med litterär avser något som är mer eller mindre poetiskt eller aforistiskt till sin karaktär. Den strävar efter ögonöppnande tolkningar – men inte evidens. Den bottnar i sitt ämne. Dess perspektiv, stil och ton är brett, varierat och polyfont. Den ör sig mellan Emerson och Thoreau, mellan laboratoriebiologen och naturpoesin. Den sträcker sig efter det som både är möjligt och önskvärt att förändra. Dess kritiska udd är konstruktiv, om än ibland utmanande drastisk.

Text Carsten Palmer Schale

UTGÅVA 2019:01

Båt. Foto: Pixel2013/Pixabay.

Om poeten Lars Fredin

BOK | Den store svenske poeten Lars Fredin (1919-1988) är på nytt aktuell. Eftersom vi fortfarande är några som minns, och läser, honom. Särskilt samlingen Båtöga, men också resten. Lars Fredin medgav...

Av: Carsten Palmer Schale
2019:01 | 10 januari, 2019

Detalj från omslaget

Poetisk besvärjelse över ett medvetande

BOK | Lidbeck hittar ord i naturen som i sitt eget minne då hennes arv tar sig ända ut i haven och hämtar och vandrar via släktled genom skogarna hem till det...

Av: Benny Holmberg
2019:01 | 10 januari, 2019

Människor i samtal. Foto: Pixabay

Den kulturkritiska essän som litterär fo…

Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna...

Av: Carsten Palmer Schale
2019:01 | 10 januari, 2019

Bar-Sur-Aube

Bachelard och den poetiska föreställning…

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark
2019:01 | 10 januari, 2019

Dag Almerheim, Nio sparade spår

Se upp! Tänk dig för

Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är...

Av: Dag Almerheim
2019:01 | 10 januari, 2019

Koltrast. Foto:Pixabay

En koltrasts sång och hemfärd

Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också...

Av: Robert Halvarsson
2019:01 | 10 januari, 2019

Överhögdal inlandsbanan Foto: Wikimedia commons

Resor på Inlandsbanan

Tommy Enström om att resa, skriva och minnas.

Av: Tommy Enström
2019:01 | 10 januari, 2019

Uggla Foto: Pixabay

Hötorgskonst och äpplen

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt?

Av: Gunnar Lundin
2019:01 | 10 januari, 2019

Porträtt, Adonis. Foto: Mariusz Kubik (Wikimedia commons), redigerad version.

Adonis och den alkemiska förbindelsen me…

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Av: Sigrid Kahle
2019:01 | 10 januari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Dikter av Cecilia Persson, i urval av Per Nilsson.

Av: Cecilia Persson
2019:01 | 10 januari, 2019

Kaos. Foto: Aitoff/Pixabay

Utdrag ur Overkill

”Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta.”

Av: Ulf Olsson
2019:01 | 10 januari, 2019

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.