St Andrew Franciscuskapellet

Den tillstängda heligheten: Om överträdelse, ensamhet, döden och ikoner



Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under natten. Men jag kommer inte kunna sova.



Emellanåt kommunicerar vi. Med en sked matar jag honom med Pommac och kan inte sluta att tänka på det sätt han sväljer. Så lite vätska, men ett så högt ljud. Han låter precis som min yngste son, Bo. De bär samma namn, Bo och Bo. Jag sitter vid den äldre Bo, som mest är en kropp som försöker andas. Han slumrar till en stund, sedan trycker han hårt min hand. Här sitter jag bredvid en man, så övertygad i sin religiösa tro och ändå är hans dödsfruktan påtaglig.

”Att vara dödlig är ensamt” skriver Olivia Laing. Den fysiska existensen är ensam till sin natur, att vara fast i en kropp som obönhörligt bryts ner. I Den ensamma staden beskriver hon saknaden, tomrummet och en längtan efter att vara hel. Själv har jag lyckats försköna ensamheten. Jag förstår att enbart den som aldrig känt sig helt ensam kan ha en romantisk inställning till någonting som är bland det svåraste att hantera. Till viss del kan jag känna igen mig i samtalet mellan Ulf Peter Hallberg och Erland Josephson: ”Jag är inte alls någon ensam människa, tvärtom … men jag har sinne för ensamhet, fruktan för ensamhet, likgiltighet för ensamhet.”

Hodigítria, den vägvisande Gudsmodern, är en av ensamhetens många skepnader. Gunnar Ekelöf lyfter Gudsmoderikonens alla lager i dikten ”Xoanon”. Tillslut ligger träet med dess täta ådring bart:

Där finns i träet
nästan igenväxt, ögat av en kvist
som bröts i trädets ungdom någon gång –
Du ser på mig. Hodigítria, Philoúsa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ditt ansikte, sörjande
med bittert drag kring munnen
och ögonen beslöjade
Du sörjer
men inte din son, som du förlorat
Du sörjer din egen ensamhet
Därför
riktas alla de ensammas ögon
mot dig, ensamma

Din ensamhets sorg
är vår ensamhets åtrå.

Det var den ikonen min morfar gav till min mamma. Dessförinnan hade den ägts av min mormor. Han höll den i sin hand när han ringde på dörren och behövde inte säga något, eftersom allt sades i gesten. Här fanns enbart kärlek. Ändå ställde jag mig frågan: vad skulle hända med ikonen? Jag frågade min morfars ortodoxe präst vars svar inte kunde misstolkas. Han menade att ikonen, liksom bibelordet, talar till oss på ett individuellt plan i våra olika livssituationer. Men det är viktigt att den aldrig tas ur sitt rätta sammanhang i kyrkans gemenskap. Ikonen ska inte göras till redskap för den personliga tron. Då förlorar den sin funktion och dör. Det gör ont i mig då jag skriver detta eftersom jag anser att min mormors ikon inte kan ha en bättre plats än i min mammas hem.

Gudsmoderikon speglar sorgen en moder känner vid förlusten av ett barn. De troende relaterar till henne som modern som lidit och levt genom sin sons död. En mor som inte bara uttrycker kärlek och medkänsla, utan även styrka och uppoffring. Den här ikonen fanns där för min mormor då respiratorn stängdes av vid hennes sons sjukhussäng. Han var fortfarande ung. Nu var det min mamma som behövde vägledning och trygghet. Hon kände till ikonens privata historia. Den var därför något mer än enbart en bild. Men i kyrkosammanhanget är detta inte tillräckligt. Nu tar jag min känsla av oro, ilska och sorg. Jag skriver något genom den och erbjuder en text som inte lär ut något och knappast ger någon frid. Jag skriver samtidigt som jag är rädd för det jag formulerar, men det är i detta överskridande som den egna närvaron är total.

Skowhegan St Andrew
Skowhegan St Andrew

Då min morfar var något yngre hade vi en tyst överenskommelse. Han uppmuntrade mitt stora intresse för ikoner och mitt egna konstutövande. Men när jag en sommardag antydde att jag försökt mig på ikonmåleriets grunder avbröt han mig snabbt och talade om att det fick jag inte göra. Vi lämnade det så och jag visade aldrig ikonen jag hade i väskan den dagen. Inte heller fortsatte jag att måla ikoner. Genom avvisandet talade han om att jag överskridit en gräns. Jag skämdes. Hans reaktion gjorde ont och det är även genom den känslan jag formulerar denna text.


Det är slutet av augusti och jag besöker en katolsk mässa i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall. Broder Ingmar håller i mässan. Han är kusin till min morfar. Jag bor en kort skogspromenad därifrån, i Jesu Moder Marias Kloster. Bröderna och systrarna i Mariavall följer den helige Benedictus regel som bland annat kännetecknas av stillhet där tystnaden uttrycker vördnad för det gudomliga Ordets skaparkraft. Att sitta i ett samtalsrum med en munk som avlagt ett löfte om att enbart säga de ”rätta” orden vid ett fåtal tillfällen, visar sig vara ansträngande. Broder Ingmar tycks närmast road av detta och är intresserad av min vilja att ha tillgång till det jag inte får beröra och min samtidiga motvilja att överträda gränser. Vi pratar om regler. Han säger: människan behöver regler, men att enbart följa regler kan inte vara slutmålet.

Broder Ingmar
Broder Ingmar

Jag tar upp detta om ensamheten. Munken är på sitt sätt representanten för den ensamme. Broder Ingmar säger att ensam är den ende. Den som är ett av sitt slag. Det finns bara en Gud. Men denne ende är också den i vilken allting finns. Att leva med den insikten gör att den ensamme alltid är en del av allt. Då tänker jag på något jag läst, att Jorge Louis Borges ska ha hävdat att den universella historien är historien om en ensam människa. Jag tänker även på boken Att Uppfinna Ensamheten, där författaren Paul Auster mediterar över sin fars död. I ett avsnitt återger han en händelse i Carlo Collodis Pinocchios Äventyr. Collodi beskriver Pinocchio då han plötsligt befinner sig i havsmonstrets buk, hur det allomslutande mörkret väcker förskräckelse. Han kan inte förstå var han hamnat och tror för ett ögonblick att han ”doppat huvudet i ett bläckhorn.” Där ser vi Pinocchio, helt omgiven av ensamhetens mörker. Men det är i detta mörker bokens väsentliga skapandeakt äger rum, förklarar Paul Auster. Det är här dockan till slut lyckas rädda sin far och först då börjar hans omvandling till en riktig pojke. Genom att låta sin docka störta ner i havsmonstrets mörker berättar Collodi för oss att han doppat sin penna i bläckhornets mörker. Han använder Pinocchio som ett instrument att skriva sin egen berättelse. Här beskrivs samspelet mellan ensamheten, skräcken, heligheten och tillblivelsen.

Den tyske teologen Rudolf Otto beskriver hur heligheten drabbar. Sammandrabbningen är så chockande att förnuftet omöjligt kan begripa det. Ändå vördas heligheten. Rudolf Otto definierar den obeskrivbara känslan inför heligheten som numinös. Den är både tilldragande och bortstötande, en icke-rationell känsla som uppstår i mötet med det utanför en själv. Han beskriver denna motstridiga upplevelse som ”mysterium tremendum et fascinans”. Heligheten uppbådar skräck eftersom den ej är av denna värld. Jaget bli upplöst och skälver; ”tremendum”. Samtidigt lockar det hemlighetsfullt annorlunda, det högaktas och blir återkommande uppsökt; ”et fascinans”.

Jag frågar broder Ingmar om en människa verkligen kan möta heligheten utan att bli galen. Han ler och är tyst en stund. Sedan gestaltar han sina tankar genom bibliska berättelser om människor som möter änglar och faller till marken i förskräckelse. Eller det mycket avbildade skeendet där Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg. Där förvandlas han inför dem: hans ansikte lyser som solen, och hans kläder blir vita som ljuset. Bibeln visar att människan är menad för heligheten, men inte klarar av att möta den direkt. Då bländas hon och förskräcks – för medan Jesus ännu talade ”sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.’ När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck.” (Matt 17:5–6)

Mariavall
Mariavall

Vem eller vad är jag rädd för? Jag tänker på det broder Ingmar sagt, att människan behöver regler, men att enbart följa regler kan inte vara slutmålet. Jag är inte rädd för heligheten. Inte heller en gud. Min rädsla handlar istället om hur mitt beteende förändras i respekt för människan som fullt ut tror på heligheten. Jag blir den jag inte är. Som då jag närmast accepterar att en ikon kan dö i min mammas ägo. Eller då jag låtsas be en bordsbön innan jag tar första tuggan av maten på klostret. Eller när jag knäböjer med bultande hjärta och låter abbedissan stänka heligt vatten över min hjässa.


Jag befinner mig åter vid min morfars sida. På morgonen kommer min morbror in i rummet där vi ligger och halvslumrar. Halvslumrar är en osanning för det antyder närvaron av rofylldhet. Vi ber en sköterska komma med en morfinspruta och ytterligare en att ta bort dödsfruktan med. Rädslan avtar. När jag säger hejdå håller dom varandra i hand. Visst är det så att dödlighet är ensamt. Du är fast i en kropp som obönhörligt går sönder och bryts ner. Ensamhet är en längtan efter närhet, en önskan att samla ihop det som annars varit utspritt. Jag ser det tydligt nu.

St Andrew, Olle Nymans Nacka
St Andrew, Olle Nymans Nacka

Återkommande dras jag mot det som sticker ut, det som känns fel och skaver. Nu har en av de personer jag respekterar allra mest dött. Han har dött så nu målar jag åter ikoner. Jag målar aposteln Andreas, den först kallade. Min morfar hann bli 90 år innan vi fick veta han gick under det namnet i sin församling. Men hur väl jag än följer alla anvisningar är det inte helgonet Andreas som ser mig, som kommunicerar med mig. Det är inte heller honom jag söker. Istället för jag frustrerade samtal med mina egna begränsningar. Förståelse återfinns inte i föremålet utan i letandet, och letandet pågår enbart så länge det finns något försvunnet som kan återfinnas. Så nu har jag sytt och snickrat. Tyget ska lindas runt var ikon och sedan knytas. I lådor jag byggt stänger jag in ikonerna och ett tygband med spänne håller locken på plats. Den tillstängda heligheten är min helighet. Den som inte kan uttryckas eller uttalas. Den som på samma gång representerar något och visar att detta något inte kan representeras.

Text Ida Rödén

UTGÅVA 2018:11-12

Naturbild. Foto: Free_photo/Pixabay

Kreaturens suckan

”Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi människor bör omedelbart göra oss av med föreställningen att jorden finns till för oss att exploatera och även med tron att...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Ricardo Donoso: Calibrate

MUSIK | I ett ”sprinklat” novemberdis - där halvmånen kastar sitt ljussken i asfalten - har jag låtit mig invaderas av ännu en elektronisk ljudmatta: Suggestiva elektroniska rytmer tenderar att göra någon...

Av: Millan Jonsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag från boken ”Veitsen Terällä

Fånge nr 503/77 – en historia som visar …

I ännu en berättelse om fängsla(n)de livsöden berättar Rolf Karlman om läkaren Christer Lybäck, före detta missbrukare och kriminell, nu framgångsrik kirurg.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ruin. Foto: Pixabay

Hjärnspöken och det övernaturliga

”Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut.” Följ med Michael Nyhaga i en essä om hjärnspöken och det förmodat övernaturliga som en del av vår kultur.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Låset. Foto: Benny Holmberg

Fragment

I de gamla mentala lokalerna i de obsoleta händelsernas centrum med sin kvardunstande kemi av glömskans eroderande våld lever de låsta minnesfragmenten.

Av: Benny Holmberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Där musiken började

BOK | Lars Sund, den i Uppsala bosatte finlandssvenske, prisbelönade, författaren, är aktuell med en ny roman – Där musiken började. Den är andra delen i den trilogi som han inledde med...

Av: Thomas Wihlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Att inte vara rädd

BOK | Bruno är en pojke, som är åtta år och har levt i 3000 dagar, omkring så. Det är många måndagar, det är många tråkdagar sommartid, liksom många ensamdagar.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Babels torn (beskuren).

Flamländaren Pieter Bruegel d.ä. och han…

KONST | Lilian Montmar om Wienutställningen, 2 oktober 2018 - 13 januari 2019

Av: Lilian O. Montmar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Förnan

Dikter som bereder plats för det associa…

BOK | Återigen finner jag mig i den situation att jag skall recensera lyrik, den här gången en ”diktbok” (som författaren kallar det innanför de färggranna pärmarna). ”Förnan”, som diktboken heter, är...

Av: Sebastian Andersson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ove Skogh, alias ”Doc Forest”. Foto: Valter

En konstform

Rolf Karlman om tatueraren Ove Skogh, alias ”Doc Forest”, en kort essä om människor och områden som förändras och trender som kommer och går.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Reklambild till Dvorit Shargals film om den vuxna Elle Kari. Foto: Dvorit Shargal

Om Dvorit Shargals filmer: nyfikenhet, u…

Michael Economou om dokumentärfilmaren Dvorit Shargals och dennes intresse för två vitt skilda levandsöden.

Av: Michael Economou
2018:11-12 | 07 december, 2018

Buddha. Pixabay

Jag är juvelen i lotusblomman

Reflexioner kring buddhistiska begrepp och traditioner. Hur de motsäger varandra och skapar kontroverser i tid och rum.

Av: Annakarin Svedberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bild från en av utställningarna hos Historial de la Grande Guerre i Peronne. Foto: Gilberto Güiza.

Professorn, minnet och tystnaden

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Den amerikanske historieprofessorn Jay Winter har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska minnet av kriget och dess...

Av: Anders Olofsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Super User
2018:11-12 | 07 december, 2018

Katarina Bangata. Foto: Carles Tomás Martí/Flickr

Det handlar inte om dig

För nästan jämt ett år sedan, överväldigades vi vågen av #metoo-upprop. En ny sanning sköljde över oss. Allt ställdes på ända. Feminismens högborg visade sig vara ett manschauvinistiskt träsk. En...

Av: PH Bartholdsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

St Andrew Franciscuskapellet

Den tillstängda heligheten: Om överträde…

Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under...

Av: Ida Rödén
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ensamhet. Foto: Pixabay

Psykologins industrialisering

Puya Yekerusta om hur vi kan förstå så kallad ”diagnosinflation” och dess betydelse i relation till psykologins industrialisering. Artikeln är en längre version av debattartikeln ”När allt ska mätas blir...

Av: Puya Yekerusta
2018:11-12 | 07 december, 2018

Britt G, av Arne Nyman.

Poeten Arne Nyman

Arne Nyman var en klart lysande stjärna på den poetiska himlen under början av 1940 talet. Han debuterade som poet redan vid 19 års ålder och han var även...

Av: Håkan Hardenborg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-12-07

Änligen fredag, din boj i bukten när mörka svarta havet är i uppror! Plocka fram onddrickan med en gång, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma. Pixabay.

En essä om ondskan som företeelse och i …

”ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Svensk Filmindustri

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs H…

FILM | Belinda Graham om: ”En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna”.

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Vilande räv. Foto: Pixabay

Om tillvaron och bildning

”Uppskjut, avstå, vänta. Imperativ som ekar tomma idag, och som kanske alltid har gjort så. Förmågan att känna andlig mättnad, inte ständigt fråga efter mer.” Gunnar Lundin undersöker i denna...

Av: Gunnar Lundin
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Vy över Barcelona. Foto: Pixabay

Barcelona i litteraturen

Erik Cardelus undersöker staden Barcelona och dess plats i litteraturen.

Av: Erik Cardelus
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj från omslaget.

Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder

BOK | Leif Carlsson har bläddrat i bilderboken Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder.

Av: Leif Carlsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bibliotek. Foto: Pixabay

En vandring bland bokstäver

Följ med konsthistorikern Mathias Jansson på en vandring genom klassificeringssystemen, litteraturen och bokstäverna.

Av: Mathias Jansson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Stockholms stad. Pixabay

Folkhemmet och barnhemmet

Michael Nyhaga reflekterar över folkhemmet och barnhemmet; ideologin och de faktiska, en berättelse om samhällsansvar och solidaritet.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Heinrich Vogelers ”Våren” och Karin Sidén. Foto: Graham

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolo…

KONST | Belinda Graham ser en banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Den stora vardagen

MUSIK | "Vemodet och mörkret är aldrig större och tätare än att det kan säras och släppa in hopp och drömmar. Det finns allvarsamma svängar, men lika ofta en stillsam humor.” Läs...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.