Ruin. Foto: Pixabay

Hjärnspöken och det övernaturliga



”Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut.” Följ med Michael Nyhaga i en essä om hjärnspöken och det förmodat övernaturliga som en del av vår kultur.



Man skulle kunna invända att det är som att slå in en öppen dörr när man hävdar att det inte finns något övernaturligt. Men, fler spökrädda än man skulle kunna tro ligger vakna och lyssnar efter knackningar i väggarna eller är rädda för att smyga till dasset på natten. Många av oss har någon gång spelat anden i brädet eller med verklig oro lyssnat på skräckpoddar och spökhistorier. Enligt en Demoskopundersökning som Föreningen Vetenskap och Folkbildning lät göra 2015 tror fler än var tredje svensk på övernaturliga fenomen. Några år tidigare gjordes en Sifoundersökning som visade att var femte svensk tror på spöken. Drottning Silvia sade i en dokumentär som gjordes 2017 att hon tror på sådana andevarelser och att spökena på Drottningholms slott är vänliga. På teve, i program som Det okända och Hemsökta hus, jagar man på vad som verkar vara fullt allvar dessa gäckande väsen och paranormala fenomen.

Inte ens forskningen är immun mot tron på det övernaturliga. Sedan tretton år tillbaka finns en professur på Lunds universitet i psykologi med inriktning på parapsykologi, finansierad av en dansk margarinfabrikörs efterlämnade förmögenhet. Professorn, Etzel Cardena, har i intervjuer sagt att han tror på tankeöverföring och andra paranormala företeelser. Någon övertygande bevisning har han inte producerat och om han gjort det skulle han kunna vara rik, vilket vi återkommer till senare.

Ofta blir människor provocerade när jag säger att jag inte tror på något övernaturligt. Jag blir den där stiffa trägubben som borde slappna av lite, den trista verklighetspolisen. Ändå är skälen till att inte tro på sådana saker uppenbara. Ett sådant är att vi måste kunna iaktta eller erfara det övernaturliga för att kunna prata om det och då blir det ju ett naturligt fenomen. De enda spöken som vi faktiskt kan tala om är de som kan undersökas vetenskapligt, på samma sätt som vi kan studera nattdjur i träden på Madagaskar eller besökarna på Manhattans danshak.

Den invändningen har att göra med frågan om ett privat språk, det omöjliga i ett språk som talas av enbart en människa. Filosofer som Willard van Orman Quine och Wittgenstein har övertygande argumenterat för att ett sådant språk inte kan finnas. För att vi ska kunna tala om något med en annan människa så behöver vi bägge kunna erfara det. Vi behöver båda kunna se, lukta, smaka, höra eller känna det vi pratar om. Det måste vi inte minst för att kunna lära oss ordet för fenomenet. Och hur vet vi annars att det är samma väsen vi avhandlar ifall vi aldrig sett ett spöke? Vi behöver ett identitetskriterium.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så istället är det bilderna av spöken – symptomatiskt nog alltid tecknade illustrationer eller manipulerade foton – vi talar om och gissar utifrån. Vi pratar inte om det som bilderna sägs avbilda, det som vi aldrig sett och därför inte kan veta hur det ser ut. Är det en människa som går igen eller en svart spökplump bakom ett lakan eller kanske en mystisk dimma som rör sig i luften? Om du talar om spökdimman och jag gengångaren så lär vi inte komma någonstans. Det vi i själva verket pratar om som gengångare och andeväsen är fantasifullt producerade bilder av dessa varelser, inte fotografier, inte andeväsendena själva. Det är det enda gemensamma vi kan klistra fast våra ord mot och som kan bilda grund för ett samtal.

Ett liknande argument tog komikern Ricky Gervais upp när han i februari 2017 talade i The Late Show med programledaren Stephen Colbert om skillnaden mellan vetenskap och religiösa föreställningar. Han sa: “Om du skulle ta någon fiktion eller någon helig bok och fullständigt utraderade den så skulle den inte komma tillbaka som den var tusen år senare. Men om vi tar varje vetenskapsbok och alla fakta och förstörde dem så skulle de alla vara tillbaka likadana efter tusen år. För alla test ger samma resultat.”

Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut. För länge sedan var de i folktron ofödda barn i form av mylingar, gastar som var förlista sjömän eller helt vanliga gengångare som brukade vara ute efter något slags hämnd och var orsaken till att kroppar från människor som dött en våldsam död förankrades särskilt väl i sina gravar. Eller så var det litterära förlagor som den skvallrande och rätt mänskliga vålnaden i Hamlet. Alla dessa varelser är något slags spöken, men med olika egenskaper och utseende. Sedan kom ektoplasma, en vitaktig substans som utsöndrades av medier i trans och ansågs vara materialiserade spöken (förevigad på mer eller mindre lyckade fejkade fotografier) eller den stökiga och lite tonåringsaktiga poltergeisten som gillade att knacka i väggar och slänga saker omkring sig.

Mylingar eller gastar är det knappast någon som tror på eller är rädd för nuförtiden. Vår bild av flugor, granar eller katter är däremot relativt konstant över tid, eftersom den hela tiden bekräftas av våra erfarenheter.

Man kan tycka att vetenskapen borde ge upp när den inte hittar erfarenheter som bekräftar det paranormala och att parapsykologin därför inte borde ha överlevt inom akademin. Det är svårt att separera vetenskapen från det vardagsförnuft som gör att vi kan orientera oss och fortsätta existera i den här världen. Bägge bygger på intryck via våra sinnen. Som Quine säger: “Det går inte att skilja mellan vetenskapsmannen och den vanliga människan när det gäller synen på bevis, förutom att vetenskapsmannen är mer noggrann.”

Utan sinnesintryck och de slutsatser vi drar av dem kan vi inte skapa maskiner, bygga broar eller bota sjuka, än mindre gå över gatan för att köpa vårt morgonkaffe. Vi skulle helt enkelt inte överleva. Vilket Quine en smula rått konstaterar: “Varelser som hela tiden drar fel slutsatser från sina erfarenheter har en patetisk, men tacknämlig, förmåga att dö innan de hinner föröka sig.”

Och så är det ju, normalt sett, även inom vetenskapen. Den i mina ögon irrationella tron på spöken eller andra övernaturliga fenomen hjälper inte forskningen framåt och inte oss i vår vardag heller. Snarare tvärtom. Den gör snarare att vi ligger kissnödiga i onödan, för att natten är så bläcksvart, eller att vi ägnar tid och energi åt något som inte kommer få något annat inflytande på vårt liv än att agera tidstjuv.

En av de bästa invändningarna mot det övernaturliga stavas James Randi. Han är en före detta framgångsrik trollkarl, en illusionist, som donerat pengar till en stiftelse som ger en miljon dollar till vemhelst som – med rimliga krav på kontroll mot fusk – kan bevisa något som helst övernaturligt. Många har känt sig kallade men ingen har hittills kunnat hämta ut pengarna. Inte ens någon professor i parapsykologi.

Det kan vara svårt att komma någonstans när man argumenterar mot det övernaturliga och det ligger förstås i sakens natur. Det är svårt att motbevisa det obevisbara. I en dokumentär om James Randi beskrivs hur han och hans team hamnade i konflikt med den under sjuttiotalet världsberömde skedböjaren och tankeläsaren Uri Geller. De började själva böja skedar, genom att gnugga dem med fingrarna på samma sätt som han gjorde och påpekade dessutom att tricket lärts ut långt tidigare till frukostätande barn på corn flakes-paket. Men Randi & co böjer inte skedarna på riktigt, som jag gör, svarade Geller. De är enbart duktiga illusionister, jag gör det på riktigt. Det var ett genialiskt svar och Geller ångade vidare i en framgångsrik karriär där han hjälpte företag att hitta oljefyndigheter med sina påstått övernaturliga förmågor. Faktaresistens var bara förnamnet.

Under en period dök stora cirklar upp på fält där vete och annat odlades, i flera olika länder. Cirklarna ledde till spekulationer och vissa trodde att det var spår efter rymdfarkoster som landat där. Några engelska busgrabbar erkände att de varit ute och trampat upp sådana cirklar på nätterna. Jag läste i en tidskrift om hur en reporter ställde en kvinna som trodde på den utomjordiska närvaron inför informationen att cirklarna var ett verk av busfrön snarare än rymdvarelser. Hon gick med på den mänskliga agensen, pojkarna hade ju erkänt att de gjort cirklarna. Men, fortsatte hon, vilken kraft var det som fick dem att göra det?

Det är som att försöka övertyga dem som tror på så kallade chemtrails att spåren på himlen efter flygplan är avgasmoln och inte innehåller kemikalier som illvilliga regeringar eller Illuminati eller utomjordingar – eller alla tillsammans i en jättekomplott – sprutar ut för att manipulera och påverka massorna.

Det är inte alltid helt lätt.

Om vi kan bevisa att något övernaturligt existerar så upphör det att vara övernaturligt. Det är dilemmat för anhängarna av sådana fenomen. För då kan vi iaktta det, mäta det, väga det, avbilda det och undersöka det. Det blir ett fenomen bland alla andra fenomen i världen som vi kan beskriva. Inget speciellt. Ett litet trist dussinspöke bara.

Och ju äldre vi blir, desto mer mejslas vår världsbild fram. Men den framträder som en stenskulptur ur ett stycke granit, genom att saker tas bort snarare än tillkommer. Du vet kanske inte alltid vad du ska tro, men du vet att det är en hel del du inte tror på. När någon av dina trosföreställningar tagits bort blir det mycket svårt att lägga till den igen. Världen krymper därmed och blir fastare med åren. Den blir torrare och tristare, kanske en del skulle säga, men får också mer form och kontur. Du blir en tydligare figur med åren, världen likaså.

Blommorna blir möjligen färre, men de är i alla fall verkliga.

Det finns många varelser, ting och platser kvar att upptäcka. Inte bara för vetenskapen utan också för alla oss andra. Men vi måste börja med det vi ser och upplever eftersom kunskap grundad på erfarenhet är den enda kunskap vi har. Det är därför riktigare att kalla det ännu okända för outforskat och oupptäckt – snarare än övernaturligt. Världen är tillräckligt intressant och fantastisk som den är. Vi behöver inte det övernaturliga för att inse det.

Michael Nyhaga, frilansjournalist och författare. Han har journalistutbildning från Uppsala universitet och en fil kand i filosofi. Han har bland annat skrivit filosofiboken Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning (Symposion) och essäer om litteratur, filosofi och forskning till tidskrifter och dagstidningar.

Text Michael Nyhaga

UTGÅVA 2018:11-12

Bild från en av utställningarna hos Historial de la Grande Guerre i Peronne. Foto: Gilberto Güiza.

Professorn, minnet och tystnaden

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Den amerikanske historieprofessorn Jay Winter har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska minnet av kriget och dess...

Av: Anders Olofsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Heinrich Vogelers ”Våren” och Karin Sidén. Foto: Graham

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolo…

KONST | Belinda Graham ser en banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj från omslaget.

Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder

BOK | Leif Carlsson har bläddrat i bilderboken Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder.

Av: Leif Carlsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Förnan

Dikter som bereder plats för det associa…

BOK | Återigen finner jag mig i den situation att jag skall recensera lyrik, den här gången en ”diktbok” (som författaren kallar det innanför de färggranna pärmarna). ”Förnan”, som diktboken heter, är...

Av: Sebastian Andersson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Britt G, av Arne Nyman.

Poeten Arne Nyman

Arne Nyman var en klart lysande stjärna på den poetiska himlen under början av 1940 talet. Han debuterade som poet redan vid 19 års ålder och han var även...

Av: Håkan Hardenborg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Stockholms stad. Pixabay

Folkhemmet och barnhemmet

Michael Nyhaga reflekterar över folkhemmet och barnhemmet; ideologin och de faktiska, en berättelse om samhällsansvar och solidaritet.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Babels torn (beskuren).

Flamländaren Pieter Bruegel d.ä. och han…

KONST | Lilian Montmar om Wienutställningen, 2 oktober 2018 - 13 januari 2019

Av: Lilian O. Montmar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Låset. Foto: Benny Holmberg

Fragment

I de gamla mentala lokalerna i de obsoleta händelsernas centrum med sin kvardunstande kemi av glömskans eroderande våld lever de låsta minnesfragmenten.

Av: Benny Holmberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bibliotek. Foto: Pixabay

En vandring bland bokstäver

Följ med konsthistorikern Mathias Jansson på en vandring genom klassificeringssystemen, litteraturen och bokstäverna.

Av: Mathias Jansson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ove Skogh, alias ”Doc Forest”. Foto: Valter

En konstform

Rolf Karlman om tatueraren Ove Skogh, alias ”Doc Forest”, en kort essä om människor och områden som förändras och trender som kommer och går.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

St Andrew Franciscuskapellet

Den tillstängda heligheten: Om överträde…

Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under...

Av: Ida Rödén
2018:11-12 | 07 december, 2018

Katarina Bangata. Foto: Carles Tomás Martí/Flickr

Det handlar inte om dig

För nästan jämt ett år sedan, överväldigades vi vågen av #metoo-upprop. En ny sanning sköljde över oss. Allt ställdes på ända. Feminismens högborg visade sig vara ett manschauvinistiskt träsk. En...

Av: PH Bartholdsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Reklambild till Dvorit Shargals film om den vuxna Elle Kari. Foto: Dvorit Shargal

Om Dvorit Shargals filmer: nyfikenhet, u…

Michael Economou om dokumentärfilmaren Dvorit Shargals och dennes intresse för två vitt skilda levandsöden.

Av: Michael Economou
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Att inte vara rädd

BOK | Bruno är en pojke, som är åtta år och har levt i 3000 dagar, omkring så. Det är många måndagar, det är många tråkdagar sommartid, liksom många ensamdagar.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Den stora vardagen

MUSIK | "Vemodet och mörkret är aldrig större och tätare än att det kan säras och släppa in hopp och drömmar. Det finns allvarsamma svängar, men lika ofta en stillsam humor.” Läs...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-12-07

Änligen fredag, din boj i bukten när mörka svarta havet är i uppror! Plocka fram onddrickan med en gång, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Där musiken började

BOK | Lars Sund, den i Uppsala bosatte finlandssvenske, prisbelönade, författaren, är aktuell med en ny roman – Där musiken började. Den är andra delen i den trilogi som han inledde med...

Av: Thomas Wihlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ruin. Foto: Pixabay

Hjärnspöken och det övernaturliga

”Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut.” Följ med Michael Nyhaga i en essä om hjärnspöken och det förmodat övernaturliga som en del av vår kultur.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Ricardo Donoso: Calibrate

MUSIK | I ett ”sprinklat” novemberdis - där halvmånen kastar sitt ljussken i asfalten - har jag låtit mig invaderas av ännu en elektronisk ljudmatta: Suggestiva elektroniska rytmer tenderar att göra någon...

Av: Millan Jonsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Buddha. Pixabay

Jag är juvelen i lotusblomman

Reflexioner kring buddhistiska begrepp och traditioner. Hur de motsäger varandra och skapar kontroverser i tid och rum.

Av: Annakarin Svedberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Vilande räv. Foto: Pixabay

Om tillvaron och bildning

”Uppskjut, avstå, vänta. Imperativ som ekar tomma idag, och som kanske alltid har gjort så. Förmågan att känna andlig mättnad, inte ständigt fråga efter mer.” Gunnar Lundin undersöker i denna...

Av: Gunnar Lundin
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag från boken ”Veitsen Terällä

Fånge nr 503/77 – en historia som visar …

I ännu en berättelse om fängsla(n)de livsöden berättar Rolf Karlman om läkaren Christer Lybäck, före detta missbrukare och kriminell, nu framgångsrik kirurg.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma. Pixabay.

En essä om ondskan som företeelse och i …

”ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:11-12 | 07 december, 2018

Naturbild. Foto: Free_photo/Pixabay

Kreaturens suckan

”Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi människor bör omedelbart göra oss av med föreställningen att jorden finns till för oss att exploatera och även med tron att...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Vy över Barcelona. Foto: Pixabay

Barcelona i litteraturen

Erik Cardelus undersöker staden Barcelona och dess plats i litteraturen.

Av: Erik Cardelus
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Svensk Filmindustri

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs H…

FILM | Belinda Graham om: ”En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna”.

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ensamhet. Foto: Pixabay

Psykologins industrialisering

Puya Yekerusta om hur vi kan förstå så kallad ”diagnosinflation” och dess betydelse i relation till psykologins industrialisering. Artikeln är en längre version av debattartikeln ”När allt ska mätas blir...

Av: Puya Yekerusta
2018:11-12 | 07 december, 2018

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Super User
2018:11-12 | 07 december, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.