The Sound of Music på Intiman 2018. Foto: Belinda Graham

Film är bäst på teater



SCENKONST | Broarna i Madison County, Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music lockar teaterbesökare. Belinda Graham ger en genomgång av fyra föreställningar som nu spelas på svenska teaterscener.





"Film är bäst på bio."

Just nu kan teatrarna låna denna gamla slogan och säga: "Film är bäst på teater". För det är kända filmer som blivit teater och musikal som dominerar när höstens mest populära premiärer ska listas: Broarna i Madison County, Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music. (Tilläggas bör att Broarna i Madison County först av allt var en bästsäljande roman, och The Sound of Music är baserad på Maria von Trapps hyllade självbiografi - men det är filmerna som gjort dessa historier kända över hela världen.

Först ut av premiärena är Broarna i Madison Country, tätt följd av Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music. Det här är en höst då filmer ska och bör ses på teaterscenerna, och en höst då publiken går sjungande hem från teatrarna!

Broarna i Madison County - En amerikansk Kristina från Duvemåla triumferar på Maximteatern

Regi: Rikard Bergqvist
Titel: Broarna i Madison County
Manus: Marsha Norman
Text och musik: Jason Robert Brown
Svensk översättning: Rikard Bergqvist
Scen: Maximteatern, Stockholm
Premiär: 12 september 2018
Speltid: 2 timmar och 45 minuter, inklusive paus
Spelas: Hela hösten, först i Stockholm och sedan i Malmö.

Utvandrare och invandrare som undrar om de gjorde rätt som lämnade sitt hemland för att bygga ett nytt hem i ett annat land, långt borta. Nybyggare som sjunger om hopp och möjligheter och hemlängtan och besvikelser och ett liv som kanske blev bortslösat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den här beskrivningen sammanfattar både Kristina från Duvemåla och Broarna från Madison County.

När man ser musikalen Broarna från Madison County på Maximteatern är det lätt att förstå att boken och sedermera filmen och slutligen musikalen blivit så enormt framgångsrika och populära i USA. Det finns så många som kan identifiera sig med huvudpersonen Francesca. Hon har hemlängtan till Italien, till Neapel. Och så många i Amerika har kommit dit från andra länder. Man kan lätt byta ut Italien mot Irland. Eller Tyskland. Eller Ryssland. Eller Österrike. Eller Puerto Rico. Eller Småland. Så många har rest till Amerika med ett hopp om en ljusare framtid. Så många har förmodligen också blivit besvikna.

I USA kan säkert en hel publik sitta och tänka på sina hemländer och hur det hade blivit om de eller deras förfäder inte utvandrat. Hur skulle ett parallellt, alternativt liv sett ut? Med helt annorlunda val?

Och hur många i en svensk publik sitter och tänker på sitt andra hemland, hur ett annat liv skulle ha sett ut? Det tål att tänka på.

Handlingen i musikalen Broarna i Madison County är nästan lika koncentrerad som i ett franskklassiskt drama (en dag, en handling, en plats).

Tiden här är fyra dagar.

Handlingen är en kort och koncentrerad kärlekshistoria.

Platsen är gården där Franscesca bor. Med en liten utflykt till den berömda bron i närheten.

Medan Francescas äkta man är borta tillsammans med barnen på en marknad (deras tjur ska vinna ett pris, hoppas de) går hon själv runt hemma på gården i Iwoa och tänker. Robert Kincaid, en fotograf som jobbar för National Geographic, dyker upp vid dörren och frågar om vägen till den sista av de berömda Broarna från Madison County, för han ska fotografera dem alla och hittar inte den sista av dem.

Francesca visar vägen och ljuv musik uppstår. I detta fall bokstavligen, eftersom det är en musikal. Men även bildligt talat så befinner sig de båda i samklang med varandra. Man förstår snart att Francesca inte har något alls gemensamt med sin träige och tråkige man Bud. Som en gång i tiden var en smärt och stilig och spännande amerikansk soldat, en av dem som befriade Italien. Men de dagarna ligger långt tillbaka i tiden. Bud glömde att berätta för Francesca hur långtråkigt det är i Iowa och hur fattigt och slitsamt livet är, när han tog henne från Italien, kulturens högborg i Europa, till lantliga hålan i Amerika. Verkligheten levde inte alls upp till reklamen för det förlovande landet.

Francesca och Robert blir djupt förälskade och de samtalar på riktigt. lagar mat tillsammans och utbyter tankar. Han har varit i Neapel och fotograferat, och gamla minnen flyter upp till ytan. Vad finns kvar, vad förändras?

Handlingen koncenteras kring de fyra dygn som Francesca och Robert har tillsammans, men det finns tillbakablickar mot vad som hände förr i tiden i Italien, och en kort epilog där man får se vad som hände sedan, efter de fyra dagarna.

Parallellt med kärlekshistorien hemma på gården klipps det till scener med den äkta mannen och barnen som grälar med varandra på den där marknaden där tjuren ska vinna första priset. Och så klipper man också över till grannparet på gården bredvid, där en beskäftig grannfru står med kikaren i högsta hugg och försöker räkna ut vad Francesca och den där hippie-fotografen har för sig, innan hennes man lägger beslag på kikaren. Det är comic relief av högsta klass!

Det är alltid intressant att lyssna i pausen på vad publiken tycker. Praktiskt taget alla har sett filmen Broarna i Madison County i regi av Clint Eastwood, filmen där Eastwood själv och den ständigt Oscarsnominerade Meryl Streep spelar kärleksparet. Vad folk saknar mest i musikalen Broarna i Madison County är Broarna. "Det var så vackra miljöer i filmen!" Här får man fantisera fram miljöerna och "det är tur att man sett filmen så man i alla fall vet hur bron ser ut", blir pausjuryns utslag. Det är ganska sparsmakat på scenen, samma träkonstruktion av obehandlat gråaktigt trä föreställer den berömda bron, Francescas hem, marknaden som resten av familjen är på, ett ställe där det är logdans, Italien, grannens hem, någon obestämd bar någonstans, där Bud sitter och super och klagar över sin egen otillräcklighet, fotografens hem eller hotellrum, en tidningsredaktion, och så vidare ... ...

Men det gör också att allt fokus är på skådespelarna och sången, det finns inga distraktioner, inget annat att titta på eller tänka på (om man inte sitter och fantiserar om broarna i filmen alltså) och det kan också vara en fördel för musiken och texten. Det här blir musik utan musikvideor eller filmprojektioner, som är så vanliga i teater och i musikaler idag.

Programbladet för musikalen är ett av de bästa (och tjockaste) någonsin --- hela boken av Robert James Waller finns med, och hans introduktion till den verkliga historien som ligger bakom romanen/filmen/musikalen. Gratis näsdukar från Lambi medföljer.

Daniel Sjöberg och Viktoria Tocca har de eminenta huvudrollerna i denna Sverigepremiär, Joachim Bergström spelar Bud, tonårsbarnen Carolyn och Michael spelas av Moa Pellegrini och Mattias Disman och grannfrun av musikalveteranen Petra Nielssen. Ungarna är grymt bra, nya stjärnskott på musikalhimlen, och man tror verkligen på deras gnabbande syskonrelation! Carolyn blir till något av en favorit under föreställningen - ständigt lika osäker och kaxig, och brorsan Michael ska minsann inte få lägga vantarna på deras gemensamma röda turtröja!

Broadwaymusikalen av Broarna i Madison County hade premiär 2014, med manus av Marsha Norman text och musik av Jason Robert Brown. Att vi nu 2018 för första gången har fått en svensk premiär på musikalen Broarna i Madison County är i mångt och mycket tack vare pjäsens Franscesca --- Viktoria Tocca. Hon har lyckats förhandla till sig rättigheterna och dessutom axlat den nyanserade och vuxna kvinnliga huvudrollen med pondus.

Det är på det hela taget ganska sällsynt med vuxna kärlekshistorier idag, fokus ligger så ofta på tonåringar, och första kärleken, vare sig det gäller filmer eller musikaler, tänk bara på Grease, High School Musical, West Side Story, Romeo och Julia, Wicked, Hairspray ...

Kristina från Duvemåla och Broarna i Madison County finns i ett fack för sig. Med kvinnliga mogna huvudpersoner som pendlar mellan hopp och förtvivlan och svåra val och stark hemlängtan.

Broarna i Madison County är de stora känslornas musikal - men också de små nyansernas. Det är en ypperlig kombination!

Så som i himmelen - Så ska en musikalisk slipsten dras på Oscarsteatern!

Regi: Markus Virta
Titel: Så som i himmelen
Manus: Kay Pollak och Carin Pollak
Musik: Fredrik Kempe
Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe
Manusmedverkan: Edward af Sillén
Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom
Koreografi: Roger Lybeck, Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Anna Hagert, Mask och peruk: David Julio
Medverkande: Philip Jalmelid, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christopher Wollter, Kajsa Reingardt m.fl.
Scen: Oscarsteatern, Stockholm
Speltid: Cirka 3 timmar inklusive paus
Premiär: 13 september 2018
Spelas: Hela hösten

Musikalvärlden tas över av jukeboxmusikaler. Svensk kultur tas över av amerikanska produktioner. Men Så som i himmelen är varken jukeboxmusikal eller Broadwayimport.

Så som i himmelen är 100% ekologisk och närodlad kvalitet. I musikalform.

Sällan har en nyskriven musikal varit så här gedigen. Sällan har man på en scen sett så många bra rollprestationer och så många utvecklade karaktärer under en och samma kväll. Sällan har varenda låt satt sig direkt - som ett välsmakande tuggummi i hjärnan.

Philip Jalmelid cyklar mot en succésäsong på Oscarsteatern, med Så som i himmelen. Foto Mats Bäcker.
Philip Jalmelid cyklar mot en succésäsong på Oscarsteatern, med Så som i himmelen. Foto Mats Bäcker.

Så som i himmelen är en ren och skär triumf för alla medverkande!

Huvudpersonen i dramat, dirigenten Daniel Daréus, må säga att det inte går att tävla i musik, men OM det hade funnits musikaltävlingar för nyskrivna musikaler så hade Så som i himmelen blivit best in show, Eurovisionvinnare och olympisk medaljör.

Gabrillas sång låter bättre än någonsin, Malena Ernman levererar den helt lysande, och den nya musiken av Fredrik Kempe låter som om melodifestivalvinnare efter melodifestivalsvinnare radas upp. Det är stor hit-varning på det mesta i den här musikalen, här kommer alla kommande svensktoppsklassiker och allsångsfavoriter på en och samma gång! Det är praktiskt taget omöjligt att se och höra musikalen Så som i himmelen utan att nynna på melodierna efteråt! Det är mycket som är fint! Den låten sätter sig som en smäck direkt! Liksom Sång till livet och Arnes egen fixar-sång, Fråga Arne.

Knappast någon har väl missat att Så som i himmelen var en megastor hit som film, och den nyligen bortgångne Michael Nyqvist spelade huvudrollen som Daniel Daréus, dirigent, violinist och musikaliskt geni. En hemvändare som flyttar tillbaka till Norrland och räddar en kyrkokör från undergång, och får en hel by att tro på sig själv.

Hemvändartemat, bort och hem igen, har fungerat sedan urminnes tider. Det fungerade i Odysséen. Det fungerade i Sagan om Ringen. Det fungerar i Så som i himmelen.

Storyn är utan krusiduller och så lätt att känna igen. Huvudet slås på spiken, gång på gång.

Så här är det i en kör. Eller i ett litet samhälle. Eller i vilken församling som helst. Man behöver inte bo i Norrland för att känna igen alla karaktärerna, de finns överallt - ja, i storstäderna också. Till och med de största städerna är som ett kluster av små byar. Du kan ta en människa ur byn, men du kan inte ta byn ur människan.

Man kan fråga sig VARFÖR Daniel Daréus väljer att flytta tillbaka till en gudsförgäten håla där han blir misstrodd och förtalad, och dessutom flera gånger svårt misshandlad av samma mobbare som slog honom som barn (ingen tog itu med mobbaren då och ingen tar itu med honom nu heller). Men som sagt, man kan inte ta byn ur människan. Daniels inre by kanske behöver läka eller få någon slags upprättelse och därför flyttar han tillbaka till sin barndoms by. Philip Jarmelid är lysande i huvudrollen, han motstår hela tiden för stora och för yviga gester, han spelar huvudrollen som ett sårat och chockskadat barn, eller en vingklippt fågel som så gärna vill lära sig flyga. Eller i alla fall lära sig att cykla.

Cykelscenen mellan Daniel och Lena är sanslöst vacker, rolig och laddad. Projektioner bakom skådespelarna gör att vädret går från vinter till vår och sommar, från fallande snöflingor till spelande solkatter.

Scenerierna är på det hela taget otroligt bra, både diskreta och effektfulla på en och samma gång.

Snörök rullar ut över scengolvet, en vit hare vrider på huvudet, vertikala träplankor förvandlar scenen till Daniels hem, den gamla folkskolan, till Arnes cykelbutik, till kyrka, till församlingshem, till en gata någonstans i Norrland ... Och karaktärerna kan snabbt byta mellan inomhus- och utomhusmiljöer.

Filmsnabba scenbyten och snabb "klippning" är mycket effektfullt i den här musikalen. Brädgolvet som höjs gör att tankarna går till Kristina från Duvemåla, där det bland annat fanns en potatisåker som skådespelarna kunde vandra uppför. Det ser enkelt ut --- men det är påkostat och effektivt. Och så snyggt.

Det bästa med musikalen Så som i himmelen är att det finns många fler bra roller och utökade roller jämfört med i filmen. Det finns också ett stort åldersspann i rollerna, man kan lugnt säga att det finns bra roller att hämta för alla i Så som i himmelen! Man girar skickligt kring de värsta klichéerna och Daniel är inte längre ett slags "white saviour" som kommer till vildmarken och ska rädda infödingarna.

I musikalen är det tydligare att Daniel själv är en sökare, att han själv kanske behöver räddas --- och det är också tydligt att invånarna i den obestämda norrländska byn inte bara är objekt som ska räddas, de har egna liv och egna identiteter. Så är alltså kvällens BÄSTA kärlekssång en sång mellan två kvinnor - Lena och Gabriella - där de sjunger om solidaritet och att de alltid ska ställa upp för varandra. Wow! #metoo och sjung med!

Det finns också en helt otroligt rolig och charmig sång om nätdejting och att hitta den rätte mellan Olga och Lena - de beter sig verkligen som två tjejkompisar som tror att ingen ser dem när de flamsar på! (förutom att de inte egentligen inte flamsar, de sjunger!, det krävs otroligt bra koreografi för att det ska se spontant och inte inövat ut!). Och den stora"jag älskar dig" sången är riktad till Tore, och är en duett mellan Lena och Tore.

Sången om att känna sig oälskad och vilse och övergiven --- den är det prästen som levererar. Anders Ekborg gör prästen så bra, så mänsklig så sårbar i allt sitt gudstvivel. Och så sjunger Ekborg samtidigt som en gud. Gåshud!

Hela första akten bygger upp mot Gabriellas sång och därefter är det paus. Välbehövligt. Man behöver hämta sig efter den upplevelsen!

Största överraskningen - på ett positivt sätt - är Björn Kjellman som cykelförsäljaren och fixaren Arne. Ja, vi känner alla en Arne! Den här Arne har skadat benet i en sparkolycka, eftersom en tokig tysk saltat bort isen på ett stycke trottoar. Bensprattlet i koreografin blir extra komiskt med ett gipsat ben. Allt verkar vara designat för maximal comic relief --- Arne är en sådan sprudlande naturkraft att inte ens ett brutet ben kan stoppa hans hoppande framfart. Men. Allt detta som verkar så genomtänkt är egentligen bara en ödets nyck --- Björn Kjellman, som vikarierar för en sjukskriven Morgan Alling, har skadat sig på riktigt. Men han gör en kul grej av det och allt blir en del av Arnes karaktär. Björn Kjellman skulle mycket väl ha kunnat sagt: "Jag tyckte att det passade Arne att ha ett brutet ben, alltså bröt jag benet, för att komma in i min karaktär!" Det där är method acting av högsta klass!

Cykelförsäljaren Arnes låt, om att fråga Arne och att Arne fixar allt, sätter sig som en smäck direkt. Likaså Sång till livet, som levereras av hela kören, komplett med klapprande koppar.

Ska vi slå vad om att den kommer att ligga längre på svensktoppslistan än Gabriellas sång och Guldet blev till sand?

Så som i himmelen musikalen överträffar filmen på alla sätt. Även slutet, som verkar utspela sig på tre tidsplan samtidigt --- och man kan ha tre saker som händer samtidigt på en scen, och få det att se snyggt ut --- på en filmduk skulle det bli enbart virrigt att ha så många olika scener i en "splitscreen".

Det här är en musikal och en upplevelse att rekommendera.

100% svensk kvalitet. På topplistan av det bästa du kan se på en svensk scen just nu. Alla kategorier. Inte bara musikal!

För att citera en av sångerna i musikalen: "Det är mycket som är fint! Det är mycket som är bra!" Ja, verkligen. Och det är mycket som är helt fenomenalt!

Ghost - Chinateaterns lotterivinst med Peter Johansson som Swayze-spöke

Regi: Anders Albien
Titel: Ghost
Medverkande: Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis m.fl.
Manus: Bruce Joel Rubin
Översättning: Anders Albien, Amanda Albien
Musik: Dave Stewart, Glen Ballard.
Sångtexter: Dave Stewart, Glen Ballard.
Koreografi: Jennie Widegren, Bianca Fernström, Åsa Engman
Musikalisk ledning: Janne Radesjö.
Scenografi: Andreas Bini.
Kostym: Camilla Thulin
Plats: Chinateatern, Stockholm
Premiär: 14 september 2018
Spelas: Hela hösten

“Ghost! Can it win this lottery? - Ghost! Made me take up pottery!”

Så löd ett par rader från Billy Crystals öppningsnummer från Oscarsgalan 1991.

Filmen Ghost vann dubbelt upp i lotteriet. En Oscar för bästa kvinnliga biroll, Whoopi Goldberg som det vimsiga mediet Oda Mae Brown, och en Oscar till för bästa manus av Bruce Joel Rubin.

Filmen blev en kultklassiker, enormt framgångsrik, spelade in över 500 miljoner dollar, och alla minns drejningsscenen med Patrick Swayze och Demi Moore. (Ja, vilken bra reklam för krukmakeri! Till och med Billy Crystal ville prova på!) Sedan dess har Ghost blivit en succé som musikal på Broadway och på Londons West End ... och nu på China. Chinateatern i Stockholm alltså. Så varför åka till West End när det räcker med att ta sig till China?

Den här uppsättningen ÄR en lotterivinst! Och den största vinsten är Peter Johansson, som spelar huvudrollen Sam, och som är så övertygande i allt han gör - i rollen går han igenom alla känslorna på en och samma gång, rollen är också enormt fysiskt krävande och dessutom har huvudpersonen under stora delar av dramat ingen att interagera med på scenen eftersom han blivit ett spöke. (Detta är ingen spoiler, kolla titeln!)

Gladys Del Pillar och Peter Johansson - dubbla lotterivinster i Ghost. Foto Mats Backer.
Gladys Del Pillar och Peter Johansson - dubbla lotterivinster i Ghost. Foto Mats Backer.

Bonusvinsten, den där du kan skrapa fram dubbla beloppet, stavas Gladys Del Pilar. Hon är utomordentlig i Whoopi Goldbergs Oscarsvinnande roll som falskt medium som lurar folk på pengar, tills den dagen hon möter spöket Sam ... som hon faktiskt kan höra! Att hon faktiskt är ett fullt fungerande medium och inte längre en bluff kommer som en chock för henne. Eftersom hon bara kan höra Sam och inte se honom följer en hel del situationskomik .... Gladys Del Pilar mjölkar rollen på varenda skrattsalva och varenda applåd som rollen är förtjänar och hennes fantastiska och egenartade kostymer är inte av denna världen.

Kostymerna är på det hela taget både vackra och lite historiska med sköna 1980-tals vibbar (Ghost hade ju biopremiär 1990).

Carl, skurken i dramat, spelas av Bruno Mitsogiannis - men han är också Sams bäste vän. Vänskapen mellan Sam och Carl känns äkta och inte ett dugg spelad, Carls förvandling till dramats huvudsaklige antagonist är mer långsökt och ansträngd ... man missar också helt att Carl faktiskt jobbar för någon annan, som dödar honom om han inte får tio miljoner dollar tvättade, bums.

Ghost är en blandning av kärlekshistoria och deckarhistoria (vem mördade Sam och varför?) och någon slags rörig maffiahistoria om pengatvätt ... och det är mycket som ska in i handlingen på kort tid.

Sedan finns det också metafysiska utläggningar om varför vissa går vidare medan andra stannar kvar för att vaka över de levande. Men det här är ingen Himmel över Berlin. Tonvikten ligger på action och hämnd och Sam tränar upp sin nya spökkropp till att bli en gruvlig poltergeist som kan banka skiten ur de som förtjänar det. Förutom att han är smart nog för att ta finansiell hämnd, via krångliga bankkanaler och med Oda Mae som hjälp. Hon är "diskret klädd" för bankaffärer i röd dräkt med fantastisk röd pillerburk på huvudet.

Dansnummerna och kostymerna och scenbygget är fantasiska, och det finns många små pärlor bland birollerna, som en förnärmad spansk dam som gärna vill ha kontakt med sin döde make, en citybanktjej som nyser i hissen, en breakdancande nunna, ett spöke som utan lov tar Oda Mae i besittning, en vimsig bankman som aldrig minns folks namn, och så vidare ...

Det enda som inte fungerar i musikalen Ghost är kärlekshistorien. Och det var liksom det som var det centrala i filmen Ghost, att Molly och Sam älskade varandra så mycket att Sam inte ville gå vidare till nästa liv. Här i musikalen verkar de bara vara två personer som inte alls passar ihop och fejkar "gulligt par" för selfies och Facebook (vem skulle egentligen klandra Carl om han hade ihjäl dem båda två?) och hon är fruktansvärt tråkig. Den typen av klichébohem och konstnär som aldrig skapar någon konst utan bara pratar om det och bor i en dyr loftvåning med en massa dyra designermöbler. Maria Lucia Heiberg Rosenberg är väldigt blek i den kvinnliga huvudrollen, man varken ser eller hör mycket av henne när hon sitter på golvet och sjunger om den förlorade kärleken i ganska sömniga och smöriga ballader ... Den där kärleken som ska vara så viktig i dramat, men som man inte alls känner något av.

Dessutom: Drejningsscenen slarvas bort. Helt. Det är snudd på lika kriminellt som pengatvätt i en uppsättning av Ghost!

Bästa låten från filmen Ghost är helt klart Unchained Melody men det är knappast någon ny låt, den har funnits sedan 1955 (musik Alex North , text Hy Zaret) och den lär ha spelats in 1500 gånger av över 670 olika artister. 1965 års version av the Righteous Brothers, med solosång av Bobby Hatfield, är den "klassiska versionen" som var med i filmen Ghost.

Den nyskrivna musiken i musikalen Ghost är av Dave Stewart, känd från den brittiska syntpopgruppen Eurythmics, och Glen Ballard, känd för att ha skrivit och producerat Alanis Morrissettes stilbildande 90-talsalbum Jagged little pill. Men efteråt är musiken från Ghost inget man minns eller går och nynnar på. Det finns ingen "Don't mess with the Ghost Man" hit-låt, i stil med "Don't mess with the missionary man".

Vad man däremot minns är Gladys Del Pilars högljudda bluffmedium och hennes samspel med det osynliga, skönsjungande spöket Sam, som kan sjunga om balanserande elefanter i evighet. Bokstavligen.

För fem balanserande elefanter är fler än fyra flitiga myror, och även om intrigen kan sätta myror i huvudet på vem som helst (går den egentligen ihop? nä!) så är det roligast att bara skratta åt skämten och fundera på om sådana där pillerburkar på huvudet kan bli moderna igen, för andra än piccolos.

The Sound of Music - Briljant familjemusikal som vågar ta ställning - och vara rolig! - på Intiman

Regi: Kålle Gunnarsson

Titel: The Sound of Music

Musik och text: Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II

Svensk översättning: Erik Fägerborn

Kostym: Caroline Eriksson, Koreografi: Ran Hamilton, Musikaliskt ansvarig: Ann Alinder, Scenografi: Ljus & Dekor

Ensemble hösten 2018:

Maria: Sara Axelsson, Kapten von Trapp: Pierre Hagman, Liesl: Ebba Mård Andersson / Linnéa Tannergren, Rolf: Simon Petersson / Gustav Gälsing, Kurt: Isak Gummesson / Oskar Norgren, Louisa: Jonna Bergström / Mira Hoffman Fröling, Friedrich: Mio Tibblin / Nils Boyer, Marta: Polly Nilsson / Elma Norberg, Brigitta: Ella Tellqvist / Meleah Myhrberg, Gretl: Kimberly Rydberg / Lilja Ollinen, Fru Schmidt: Jessica Stendahl, Franz & Löjtnant Müller: Johnny Johansson, Max Detweiler: Robin Rösehag, Elsa Schröder: Hélène Lindahl, Herr Zeller: Kristian Ståhlgren, Amiral Schreiber: Fredrik Vahlgren, Abbedissan: Pernilla Karlsson, Syster Berthe & Fru Zeller: Ann Alinder, Syster Ewa: Hanna Holmgren, Syster Ingrid & Fru Elberfeldt: Johanna Håkansson, Syster Sofia: Hélène Lindahl, Syster Margareta: Jessica Stendahl

Plats: Intiman, Teatern vid Odenplan, Stockholm

Premiär: 21 september 2018 (nypremiär)

Spelas: Hela hösten!

Musikalföreställning med civilkurage!

The Sound of Music är en klassiker. Självbiografin av Maria von Trapp har blivit teaterföreställning och musikal och film. En av historiens mest framgångsrika någonsin. Intimans nya uppsättning av The Sound of Music är fantastiskt bra, Sara Axelsson är väldigt lik Maria i filmen (spelad av Julie Andrews), hon har samma pojkaktiga sätt, samma uppnäsa och samma kavata maner att ta sig an livet på. Sara är ett fynd, någon som har utstrålningen och är lätt att älska, precis så som Maria ska vara. Hon är berättelsens motor och hon fångar även Marias karaktär och sätt att vara från självbiografin --- någon som har civilkurage och vågar säga ifrån.

Uppsättningen på Intiman är fartfylld och rolig och den är full av medryckande musik, kärlek och dramatik. Dramat är perfekt rollbesatt in i minsta roll och har fantastiskt bra barnskådespelare, alla i rätt ålder.

Barnen får ta stor plats i handlingen och alla är just barn. Skådespelarna spelar barn i sin egen ålder. Barn som ser väldigt klart på kärlekshistorien mellan Maria och Kapten von Trapp och förstår vad som pågår innan de vuxna förstår det. Barn som är misstänksamma mot flaggan med den fula spindeln på, som får alla att bli på så dåligt humör. Barn som förstår att det är dags att fly och lämna sitt hemland och hitta ett nytt hemland. Barn som är tuffa, klarsynta, sårbara, modiga, rättframma ... och helt rätt i sina roller. Det märks så tydligt att alla barnen i salongen i alla åldrar relaterar till von Trapp barnen och Maria och Kapten von Trapp och hejar på dem.

Att ge barnen större utrymme är ett genidrag, och det stämmer även med hur händelserna skildras i Maria von Trapps självbiografi.

Intiman har tagit fasta på The Sound of Music som en modig musikal, och det är helt uppenbart att barnen i salongen hänger med och tar ställning. Ska man göra som mobbare och översittare vill, eller ska man säga ifrån, även om priset är högt? Det här dramat utspelar sig alldeles innan Anschluss, alltså alldeles i upptakten av andra världskriget. Det finns de österrikare som håller hårt på Österrike --- däribland familjen von Trapp. Det finns andra som tycker att det är bra för Österrike att ingå i det nazistiska Tyskland. Chockerande nog är det inte bara otrevliga karaktärer som tycker så, utan även sådana som vi från början tyckt är sympatiska och som verkade pålitliga.

Sedan finns det ju alltid de som "bara" försöker överleva och som ser till att helgardera sig och placera sina intressen på olika sidor av konflikten. Till dem hör Max, mannen som "upptäcker" de sju skönsjungande barnen von Trapp, och som planerar att göra barnen kända (och själv bli rik på kuppen). Men till syvende och sist måste han välja sida, han kan inte både ha kakan kvar och äta den ... och då väljer han den svåraste vägen, för att rädda familjen von Trapp, trots att han själv sätter sitt liv på spel. Max visar sig vara en hjälte till sist - och sådana hjältar är ofta mer berörande än de som har varit rättrådiga hela tiden.

I slutscenen, där alla sjunger en masse, tar alla skådespelarena som spelat nazister av sig sina armbindlar --- som för att säga att alla kan göra rätt val, det är aldrig för sent.

Sångerna är så klart fullträff efter fullträff --- från sången om favoritsaker (sockerkakssmet finns på listan!) till godnattsången som barnen fullständigt lyser i.

Kålle Gunnarsson kan verkligen konsten att ge bra personregi till barn, så väl som konsten att ständigt hålla tempot uppe och göra teater relevant för barn. I alla åldrar!

Man kan lätt gå på den här versionen av The Sound of Music fyra olika generationer och alla kommer att få ut något av föreställningen. Alla kommer att skratta, alla kommer att få sångerna på hjärnan, alla kommer att hitta någon att identifiera sig med i dramat, alla kommer att bita på naglarna av spänning, och alla kommer att få något att tänka lite extra på.

Ett stort plus är att man inte behöver vänta så länge på de bästa sångerna --- de kommer redan tidigt i handlingen, början av kvällen är som en "greatest hits" parad som man inte kan värja sig mot!

Miljöerna förändras och förvandlas snabbt och det händer alltid något snyggt och något spännande på scenen.

Det här är en helt magisk upplevelse och en helt magiskt bra uppsättning av en modig och viktig och samtidigt rolig pjäs.

Föreställningen är rekommenderad från och med sju års ålder, men här finns betydligt mindre barn som sitter på en hel trave kuddar för att se något, och de följer andlöst med i handlingen.

Det känns som om tiden bara flyger förbi!

Intiman har verkligen etablerat sig som Stockholms nummer ett ställe för familjeföreställningar!

Men det här är inte bara den bästa familjemusikalen just nu. Det är även den bästa musikalen. Och den bästa teaterupplevelsen. Punkt.

Text Belinda Graham

UTGÅVA 2018:09-10

© Corbis. All Rights Reserved. Credit © Hulton-Deutsch Collection/CORBIS

Spanska inbördeskriget som litterärt mot…

Erik Cardelus sonderar de senaste fem årens litterära produktioner efter motiv från Spanska inbördeskriget och finner att ämnet: både konkret och metaforiskt, är i allra högsta grad levande.

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Tango. Foto: pinthemapproject/Pixabay.

När det rådde dansförbud i Finland

Rolf Karlman ger en kort reflektion över det besynnerliga beslutet att förbjuda människor från att dansa.

Av: Rolf Karlman
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Judith Owen. Foto: Press

Att upptäcka, på nytt

MUSIK | ”Judith Owen är både påhittig och fantasifull i närmandet av andras material, hon har dessutom en röst med stor närvaro, med intensitet och framförandet andas en själfull passion.”

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj från omslaget

En sång till den som fortfarande pundar

BOK | Recension av Jyrki Suominens debut, diktsamlingen En sång för den som fortfarande pundar, åtföljd av tre dikter.

Av: Per Nilsson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-10-12

Äntligen fredag, din skänk från ovan när solen din har gått i nedan! Kräng på dig mysoverallen och slå upp GT:n, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

The Sound of Music på Intiman 2018. Foto: Belinda Graham

Film är bäst på teater

SCENKONST | Broarna i Madison County, Så som i himmelen, Ghost och The Sound of Music lockar teaterbesökare. Belinda Graham ger en genomgång av fyra föreställningar som nu spelas på svenska teaterscener.

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: artikelförfattaren

De svarta änglarna

Om dem som kommer flygande när vi som mest behöver dem. En kort betraktelse kring något ont som förde med sig något gott.

Av: Super User
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Otar Imerlishvili. Foto: Rimma Markova.

Otar Imerlishvili, glädjens konstnär frå…

KONST | ”Otar Imerishvilis bildvärld är fylld av små detaljer som man kan fördjupa sig länge i, som hos Sven Nordqvist, men här ofta i ett stadslandskap. Dock viktigast av allt innehåll...

Av: Irina Persson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Okänd

Andra människors minnen

En novell om historien i tillblivande, individens och kollektivets berättelser. Om de nära relationerna mellan tid, kroppar, och känslor.

Av: Monika Orski
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj från omslaget

Att utrota sina egna

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Lena Einhorns Geniet från Breslau och ser en bok som på ett mästerligt sätt skildrar ett lands förvandling, olyckliga strategiska beslut och oförmåga att tänka i...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Svamp. Foto: Benny Holmberg

Likhetens estetik

Att söka den ultimata likheten i det absolut konforma, som en flyende chimär där ständigt nya olikheter uppträder och andra likheters centrum menar sig äga auktoriserat ärende

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Foto: Okänd

Tro och vetande, klassisk konflikt i mod…

Om medvetandets natur, förhållandet mellan vetenskap och religion, mellan fakta och värderingar, upplysningens rationalitet kontra myter och berättelser och tradition kontra nödvändigheten av nya insikter och en uppdatering av traditionell...

Av: Patrik Stigsson
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Detalj ur ”I Bråvalla bokskog”, omslag.

Intressant läsning om bokälskare och bok…

BOK | I en nyutkommen vacker bok botaniserar den lärde Norrköpingsbibliotekarien Ola Gustafsson bland östgötska boksamlingar som han håller i gott förvar på en nerlagd flygflottilj.

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Broschyr (beskuren). Foto: MSB

Är orange orons färg?

Aldrig så bra som nu. Ekonomin går som tåget, arbetslösheten sjunker, herrlandslaget har spelat (bättre än väntat) VM och sommaren är här. Men läget är orange – som krig, kris...

Av: Erik Cardelus
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

Romantisk renässansträdgård! Foto: Graham

Norrvikens trädgårdar

Rudolf Abelin letade med ljus och lykta efter en ny plats för att förverkliga sina paradisiska trädgårdsvisioner, och han lockades till norra Skåne och trakterna kring Båstad av vännerna Ellen...

Av: Belinda Graham
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Höstvatten. Foto: Bengt Berg

Utdrag ur: Jag går där jag gick

Bokens titel, Jag går där jag gick, är ett hommage till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men...

Av: Bengt Berg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Pressbild. Foto: Patriez van der Wens

It´s a Tragedy

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett POSTE RESTANTES senaste production It’s a Tragedy, en föreställning som till stor del bygger på överraskningsmomenten.

Av: Anna Bergqvist
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Porträtt av författaren. Foto: Gunnar Lundin

Samhälle och poesi

Patrick Modianos sätt att minnas, Henry David Thoreaus sätt att leva i naturen har anknytning till poesin. Och poesi har en etisk sida som gör den till en del av...

Av: Gunnar Lundin
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

26th Street, hörnet till Mahabandoola Rd, Yangon.

En vördad oas mitt i Yangons (Rangoon) m…

Följ med Tarja Sami-Jacobson till Rangoon, Myanmar, på en fotografisk bildessä. Läs historien om den judiska församlingen och synagogan i staden, deras historia, nutid och framtid.

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Foto: Privat

Målande prosa

Två korta målande prosatexter av Per Teofilusson

Av: Per Teofilusson
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Ur sviten ”Rörelser”. Foto: Mats Caldeborg

Om det blå och en fågel på hjul med stöd…

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Mats Caldeborg. Med utgångspunkt i en det "blå": en fågel, en skulptur ur sviten "rörelser", ger Caldeborg en litterär och bildmässig reflektion över världen...

Av: Mats Caldeborg
2018:09-10 | 12 oktober, 2018

Foto: Privat

En essä om ondskan som företeelse och i …

Carsten Palmer Schale fortsätter sin odyssé in i ondskans domäner. Läs del 2 av 4. Missa inte heller del 1 i Tidningen kulturens utgåva 2018 nr 8.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Pressbild: Draw the line. Illustration: Malin Biller.

Draw the line

BOK | Marja Beckman har läst serieantologin Draw the line.

Av: Marja Beckman
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Detalj från omslag

En bräcklig figur i marginalen

BOK | I Bo Bjelvehammars sökande efter ursprung och bevekelsegrunder för Emil Kléens poesi framträder poetens hembygd med det öppna skånska Ringsjölandskapets odlade marker, träddungar och vatten som avgörande markörer och inspirationskällor...

Av: Benny Holmberg
2018:09-10 | 11 oktober, 2018

Harlan Ellison från en läsning på D.V. Foto: Pip R Lagenta

Harlan Ellison 1934-2018: Pina och plåga…

”Som en modern Balzac kartlade han oförtröttligt livet i amerikanska storstäder, i Los Angeles, Detroit, Las Vegas, New York… Och nästan alltid sönderfallet bakom fasaderna.” Ivo Holmqvist minns författaren Harlan...

Av: Ivo Holmqvist
2018:09-10 | 05 oktober, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.