Marilyn Horne & Monserrat Caballé (1981).
  • 2018:08
  • Publicerad:

Montserrat Caballé



Annakarin Svedberg gör en okritisk och inspirerad betraktelse kring en hyllad spansk sopran. Hur en enda Prima Donna lyfter fram flera aspekter i vår kultur.



Kvinnan som är sitt eget världsarv (eller –hav?)

I dag sitter hon i rullstol. Svart klänning, vita volanger kring hals och armar. En gång Diva Assoluta.

Jag såg innan jag hörde. You-tube: En rund kvinna i svart och glitter kommer genom scendörren. Hon sträcker sin hand mot öppningen, där en kvinna i grönt glitter kommer ut. Hand i hand går de över scenen och står sedan, med sammanflätade fingrar, vid notstället. Min första förvånade tanke: Så där brukar det väl inte gå till? Hålla handen!

Den grönklädda kvinnan liknar rosa marsipan. Hon vaggar lite och börjar sjunga: O bell nuit nuit d amour, sjunger hon, ur Hoffmans Barcarolle. (Offenbach) Hennes stämma låter som grov och lite sliten sammet. En och annan ton halkar fel. ”Flat”. Än sen? Vilken underbar mezzo! Marilyn Horne.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och så – Le temp fuit et sans retour – GG AA på pianot (tiden flyr och återkommer inte) sopranen i svart och silver. Jag stillnar. Hela världen stillnar och är förändrad för alltid.

Hennes namn betyder: Den som rider över de taggiga bergen, ungefär. Montserrat Caballé. Vännerna säger Montsy, och de är många.

Hon föddes 12e april 1933 i Barcelona.

Barndomen blev slitsam. Montsy jobbade i butik, sålde blommor och stoppade strumpor mot betalning för att försörja familjen. Hon framhåller: Det är bra att minnas svåra tider för att förstå och få perspektiv.En förmögen familj med kulturella intressen hjälpte henne att genomföra den musikaliska utbildningen.

Jag sökte en förklaring på sopranröstens popularitet. Men också varför operans handling så gärna tar livet av dem. De dör mot slutet i de populäraste operorna. Aida, Gilda, Desdemona, Violetta, Mimi, Tosca, Norma, Salomé. You name them. Det händer att tenoren gör sällskap till graven, men det är ingen regel. Carmen är mezzo, så hon räknas ju inte här, men dör gör hon också.

En sommarkväll lyssnade jag på några you-tube-klipp.

Callas, Sutherland, Nilsson, Tebaldi, Berganza. (mezzo). De sjöng vackert, men jag blev knappast berörd. Caballé hoppade jag över. Henne hade jag hört för länge sedan i TV (Aida: O patria mia) och trodde att jag visste. Hon sjöng underbart vackert, ansågs dock, av vissa hennes kolleger, inte ha tillräcklig kraft i stämman. De riktigt skämtsamma kallade henne ”bull-fia”, med hänvisning till hennes lekamen. Hon berättar själv att de kunde bli problem med att finna rätt storlek på de olika rollernas dräkter.

-Du verkar inte generad att tala om ditt utseende, sa en reporter. Hon förklarade med ett skratt: ”It is not a secret”.

När jag slutligen tryckte fram Barcarollen var det kört: Le temp fuit et sans retour.

Fniss och stillhet

Hon är barnsligt lekfull och stilla som jorden. Peret, populär sångare och gitarrist från Katalonien, lurar henne att dansa rumba. Iklädd röd fotsid cape joddlar hon med Peter Alexander från Österrike. När hon inte kan hoppa traskar hon runt.

I svart och guld vid flygeln sjunger hon Donizetti, Rossini, Händel, Vivaldi. Hon sjunger Strauss Vier letzte Lieder och gör en sublim tolkning av Wiegendlied. När hon tar sig an Verdis Rekviem – libera me Domine de mortae eternae (befria mig gud från den eviga döden) iklädd något städrocksliknande – brister hon ut i så ohjälpligt fniss att repetitionen avbryts. 2 ggr.

En större publik lärde känna henne som Mercurys partner i ”Barcelona”. Hon berättar själv: ”Hans fans undrade: Vem är den tjocka tanten som skriker så mycket?”

I kommenterarna vid youtube-filmerna läser jag ofta: ”I love this lady.” Hennes humor, hennes värme, hennes generositet ”Montsy, te amo. ”

Under en intervju med svenska Jakob Dalhin (Jakobs stege) 1978 beklagar hon sin mänskliga begränsning och att hon, trots framgångar, förmått göra så lite för andra människor. (Jag anser ju att hon har fel. Hennes förmåga att beröra med sin stämma betyder antagligen mer än vi föreställer oss.)

La Unica. La mejhor

Jag älskar att se henne. Jag älskar att lyssna. En favorit heter ”La vida breve,” – Det korta livet - konsert-version av de Fallas enaktsopera. Med Jose Carerras – tenor – och en annan duktig sopran: Rivas. Gripande, högtidlig, stilla och tragisk. Den vackra spansk/romska flickan överges av sin älskare. (Ännu en död sopran!) M. C i svart och röda volanger.

Jag tryckte fram ”Sor Navarra” och har inte hämtat mig än. Det är en kort s.k. jota ur en zarzuela – spanskt musikdrama. ”Un momento me quisiste ayayay”, ett ögonblick av stillhet, ayayay. Hon sjunger så mjukt att det blir överrumplande. En del menar att hon inte passar att sjunga zarzuelas, eftersom det spanska stuket saknas i hennes stämma. Själv dras jag in i det mjuka tonläget. Vackrare än vackert.

  1. M. C – en av fyra, la Superba.

Det var hon, det var Nilsson, det var Sutherland och Callas. Montserrat övade sång från tidig ålder och debuterade, 23 år gammal, i Basel, som Mimi i Boheme. 1965 kom det stora genombrottet, då hon ersatte Marilyn Horne som Lucrecia Borgia i New York (Carnegie Hall). Publiken stod upp, ropade och applåderade i 25 minuter. I kulisserna väntade representanter för flera operahus med kontrakt, bl.a. Met och La Scala.

Monserrat Caballé berättar att hon lärdes, av sin lärare, att inte bara sjunga med rösten, inte bara använda inlevelse och känsla, utan också att ”sjunga med själen.” Vad menas? Vet ej, men inte sjunger någon annan av dem jag lyssnat på med själen!

Efterföljande decennier var alla stora roller hennes: ”The reigning Pimadonna on all the big operahouses”, läser jag i en artikel.

När rösten ändrades och inte längre höll att sjunga opera, följde en konsert-karriär, som kan sägas ännu inte avslutats. Om jag beundrar hennes opera-roller – inte minst den lite ovanliga Verdi-operan Don Carlos, där hon verkligen förtjänar epitetet la Superba - utan en enda misslyckad ton – älskar jag hennes konsert-framträdanden.

Länge var de stora ariorna hennes.

Hon roar, hon småpratar med publik, kör och orkester, hon skrattar sitt kiknande sopran-skratt och hon skojar. Hon ordnar och stoppar ned en fådd blomma i ett djupt décolletage. Ur samma déccoletage hivar hon, vid ett annat tillfälle, fram några buntar pappers-slantar som hon lägger i en sparbössa för behövande barn. Arrangören förfäras. Utan framgång söker han avvärja detta vulgära beteende, värdigt torgmadamer. Montsy envisas, spärrar upp ögonen, tar fram fler sedelbuntar från ”balkongens” andra sida. Varpå hon sjunger Kyrie Eleyson tillsammans med två kompisar.

Vid en konsert 1987 berättar hon hur farligt det kan vara att, vid hennes ålder, sjunga med ”de unga lejonen från Caracas” som utgör orkestern, eftersom rösten kanske inte håller. (Stort skratt). När hon skrattar – ofta! flyger den långa överläppen upp under näsan så hon liknar en busig flickunge.

Bred repertoar, djup framställning

Hon stillnar, sjunger Casta Diva (Bellinis Norma) så som ingen annan sjungit. Hon sjunger duett med sin goda vän Marilyn Horne – Viva Bel Canto – i en stor konsert 1990.

När hon sjunger Desdemonas final i Othello – saltje, saltje (vide-visan) ”Mia madre aveva una povera ancella” (min mor hade en fattig tjänarinna) förmedlas den djupa kärlekssorgen hos en sviken kvinna.

Hon sjunger ”Io soy la umile ancella” (Jag är en ödmjuk tjänarinna) ur operan Adriana Lecouvreur. Och förmedlar hur rösten bär fram ”le eco del drama human” – där hennes stämma tolkar världen och på något sätt bär den vidare. Tills tonerna dör bort ”när dagen gryr”.

Och hon håller hand med sin dotter Monsita Marti när de, tillsammans, sjunger Habaneran ur zarzuelan Don Gil de Alcalà.   Canta no llores, corazon, no llores ay ---- (sjung, gråt inte! hjärta gråt inte!)

Några menar att hon kompenserar vissa musikaliska misstag – som alltså kommit med åren - med charm och humor. Jag menar att det är hennes rättighet, inte minst tack vare den glädje hon förmedlar. Andra menar, att hon borde slutat sjunga då stämmans kvalité var förbrukad. Jag menar, att hon dels har rätt att sjunga, dels att många fortfarande lyssnar och uppskattar sin legendariska sopran, också med skavanker.

Älsklingsrollen var Strauss: Salome.

Hennes framföranden på världens operascener – New York, Madrid, Wien, Berlin, Paris, Milano, tar sig över möjlighetens alla gränser. Hur kan det vara att sjunga till ett huvud av pappersmassa, som skall föreställa just avhugget från kroppen?

Prinsessan Salome är förälskad i Jochanan, som avvisar henne. Han sitter instängd i en mörk brunn, hängiven sin gud. När hon inte får gensvar, begär hon, av sin styvfar, att få eremitens huvud på ett silverfat. Hon får det som belöning för sin dans.

Vid ingången till källarutrymmet lyssnar Salome efter ljud från Jochanan. Hon hör inget. Konstigt! Jo, något faller till golvet, varefter ett par händer sträcker upp ett silverfat med huvudet. Hon tar det.

Jag tycker mig föras in i vår kulturs nyckel-konflikt.

Hur kan denna snälla lilla människa sjunga en så otäck roll? ”Den onda kvinnan, det stygga barnet” har hon själv uttryckt det.

Visst är handlingen en smula förvrängd i förhållande till framställningen i Bibeln – skyll på Oscar Wilde! – spännvidden blir dock total i såväl text som rollgestaltning. Montserrat är vacker i sina ljusa, luftiga kläder, tilldragande med vitt diadem över långa svarta lockar. Dessutom rör hon sig med lätthet, oavsett kroppens avsevärda rondör.

Jochanan tappar huvudet. Om han vågat erkänna sin attraktion till Salome hade han kunnat behålla det.

Detta påminner mig också om Bibelns skapelseberättelse, enligt vilken gud skapar mannen till sin egen avbild och kvinnan ur mannens revben, så att mannen skall slippa vara allena! Enligt vissa uttolkare, dock, handlar det om språket. Ordet ”Adam” t ex. innehåller såväl det kvinnliga som det manliga och betecknar ett stadium i mänsklighetens utveckling. (IB Lundquist, ”Sanningen bakom myten”).

Påpekas även: Det berömda revbenet betecknar inte kvinnans skapelse ur Adams kropp, men framkomsten av mänsklighetens ben, d.v.s. skelettet. Dessförinnan var mänskligheten ”benlös.” detta enligt H.P. Blavatsky och Hemliga Läran.

Naturligtvis attraheras han

av den vackra prinsessan. Han tror att han måste förneka sitt begär för att bli trofast sin gud. Men hon genomskådar honom, och får bekräftelsen när hon kysser det avhuggna huvudet. ”Ich habe dein Mund gekusst”. Det smakar blod och det smakar bittert. Men det är kärlekens söta bitterhet, inte dödens bittra skärpa, som hon förnimmer. Salome triumferar, innan hon, på Herodes befallning, avrättas (i operan Norma av Bellini är framställningen omvänd. Prästinnan sviker sin tjänst för kärleken till en man.)

Som FN-ambassadör, överväldigad och vördnadsfull, besöker hon Armenien, ansett vara världens första kristna land. När hon färdas genom landskapet i bil öppnas hennes ansikte och hon försäkrar att ”så här nära gud” har hon aldrig tidigare känt sig.

”I am a Christian from my head to the bottom of my feet.”

Ett vackert uttalande, enligt mig, som inte alls är kristen någonstans. Jag belyser med det hon inte säger: Guds son dog på korset för våra synder, säger hon alltså inte. Liksom hon inte talar om Guds nåd, som vi inte skulle förtjäna, eller att vi skulle vara ”fattig syndig” etc. Hon lär f.ö. sällan uppsöka kyrkor, men ber hemma, på hotellet, i konserthallen eller Opera-huset. Denna fromhet har inte hindrat henne från att, sedan duetten ”Barcelona”, med Freddy Mercury, vara en gay-ikon.

En tanke: jag är född i ett protestantiskt land, där korsfästelsen är altarets centrum. I katolska kyrkor, som i Spanien, ser det annorlunda ut, med madonnan på central plats.

Vad skiljer La Superba från övriga stora sopraner som hördes på 1900-talet?

För mig blir skillnaden tydlig men svår att uttrycka eller rentav förstå. Hon fnissar. Hon skrattar. Hon håller handen. Hon håller också rytmen i de små korta steg hon kan ta i de volangprydda kjolarna. Jag glömmer henne inte. Jag återkommer till henne. Jag lyssnar på intervjuer – också på spanska, där mina kunskaper är fragmentariska. När jag lyssnar på Callas eller dame Joan kan jag stänga av när som helst utan saknad. Inte så med Caballé. Henne måste jag höra till slutet.

Hemlängtan och ett foto.

Hon vilar sitt huvud mot lilla snälla Marilyn Horne. Två herrar – en bas, en tenor, flankerar de båda damerna. De tre – Horne, bas, tenor, ser ut som gänget. De hör ihop. Montserrat hör inte ihop. Inklämd mot Hornes barmar, förefaller hon att vara utanför. Men Horne är snäll. Hon lägger beskyddande och välmanikurerade händer mot Montserrats axlar.

Att sjunga platt.

De får väl sjunga hur platt de vill, tänker jag lite surt. ”Flat singing” betecknar en ton som halkar ned ca ett halvt steg, och alltså inte träffar precis. Än sen, tänker jag, och funderar vidare på hur kritiska våra öron är beskaffade.

I början av sin karriär led Montserrat av hemlängtan. Hon reste mellan operahusen, fick smärre roller, dåliga kontrakt. Karriären lyfte inte - hon planerade att ge upp och resa hem till mamma. Men lillbrorsan ryckte in, uppträdde som manager och fixade kontrakten. Det gick bättre.

They made me sing the Tosca

Hon hade lyckats få ett kontrakt (i Basel) – ”as cover for everything”. Dock, berättar hon i en intervju, förstod hon att hon inte skulle kunna sjunga ”the Tosca.” När det väl kom till kritan skulle hennes bristande förmåga uppenbaras. Hon skulle tvingas stå till svars för bedrägeri.

-They didn´t. They made me sing ”The Tosca”.

Hon fick kontrakt i Glyndenbourg för att sjunga Markisinnan i Rosenkavaljeren. Maestron tog henne åt sidan och förklarade att han måste välja en annan sopran för: ”Madame, ni kan inte rollen!” Nej, erkände hon, men bad att få återkomma efter en vecka. Motvilligt gick Maestron med på det. Envisa Montserrat kämpade den veckan, sov inte, åt knappast, och var sedan tillräckligt bra för att börja repetera. ”När jag blundade såg jag bara noter”. Recensionen blev lysande för den ”spanska sopranen”.

Hon engagerades i Tyskland

Lediga dagar tog hon tåget för att kunna lyssna på sångare vid andra operahus. Det var jobbigt för kroppen och känslan; bra för själen beskriver hon i intervjuer.

I zarzuelan ”Africana” gestaltar hon en romsk kvinna, ”född nära bron vid Triana,” och lockas av den rike bondsonen från den bördiga trakten runt floden Ebro att följa honom för att bli ”drottning i hans hus”.

Duetterna tillsammans med Marilyn Horne

är något av det mest charmerande you-tube har att bjuda. De kramas och fnissar, håller handen och retas. De utstrålar en värme som smittar av sig genom datorskärmen.

San Fransisco 1980, #Music in the park:

De kommer över scenen och går mot orkestern.

Montserrat drar schalen av Horne, som räcker henne handen, varpå de sjunger ”Mira o Norma” utan att släppa varandra. Jag tror att Montserrat har svår rampfeber och söker trygghet hos Horne – den lilla snälla, som jag kallar henne. (Merrilinn ho paura ajuto!) kanske hon tycker (jag är rädd, hjälp!)

Montserrat sveper in mig med sin stämma, men mest med sitt väsen.

Något går in i mitt hjärta som en behaglig vind. Som att bli omsvept av en tunn, elegant och värmande Kashmere-schal.

Montserrat Caballé :

14 Apr ’13

“All my life I have wanted to be a great artist. I am not one. I am a singer with a beautiful voice. But I have always done my best, wherever I have found myself, to serve my country, my career, and my music, in order to feel proud and walk through life ‘clean’… With all the operations, all the difficulties, the many enemies, but also with millions of friends. And the greatest friend is the music.”

  • Montserrat Caballé, soprano
  • Från #on and off the recor
Text Annakarin Svedberg

UTGÅVA 2018:08

Detalj ur omslaget

Send Me Your Daughter

MUSIK | Måhända, är jag inte rätt person att skriva en anmälan på Galleriets senare EP. Jag har förvisso ett stort stort musikintresse – men mina kunskaper när det kommer till elektronisk...

Av: Sebastian Andersson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

En hårdför berättelse om kvinnors utsatt…

BOK | Kicki Sehlstedt, författare till ”Sweet Lolita” har förutom sitt skrivande erfarenhet både som journalist och kriminolog, en insikt som starkt kommer till utryck i denna hennes debutroman.

Av: Jens Wallén
2018:08 | 31 augusti, 2018

Porträtt av Philip Roth, Wolf Gang/Flickr.

Vägar till Philip Roth

Erik Cardelus om författaren Philip Roth som avled under våren 2018.

Av: Erik Cardelus
2018:08 | 31 augusti, 2018

Stenen. Foto: författaren.

Jag är tystnad

Den allomfattande ljudlöshetens härbärge förseglat med ordlöshetens sigill har varit min borg där mina uttalanden i tomma högtidstal har varit mitt ordlösa språk.

Av: Benny Holmberg
2018:08 | 31 augusti, 2018

Citroen CV4, GuentherDillingen/Pixabay

Vad är modernismen?

Gunnar Lundin reflekterar över den så kallade modernismen.

Av: Gunnar Lundin
2018:08 | 31 augusti, 2018

Sara Anstis

Månadens konstnär: Sara Anstis

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Sara Anstis.

Av: Sara Anstis
2018:08 | 31 augusti, 2018

Arthur Currie i Mons, 1918. Library and Archives Canada.

Konsten att avsluta ett krig

Den 11 november för hundra år sedan tystnade äntligen vapnen utmed första världskrigets frontlinjer. Efter fyra år i dödens närhet hade de flesta av soldaterna svårt att uppbåda någon starkare...

Av: Anders Olofsson
2018:08 | 05 september, 2018

Foto: Belinda Graham

Wanås Konst

KONST | Hem och längtan, samhörighet och lekfullhet, storskalighet och närhet. Detta går som en röd tråd genom de nya verken på Wanås. Den klara röda tråden går också som en röd...

Av: Belinda Graham
2018:08 | 31 augusti, 2018

Barrskog, Free-Photos/Pixabay.

Människans vanvård av Moder Jord

Mänskligheten är den första arten på jorden med den intellektuella förmågan att begränsa dess antal medvetet och leva i ett bestående, dynamiskt jämviktläge med andra former av liv. (Arne Naess)

Av: Lena Månsson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Nobelpristagaren V. S. Naipaul talar i Dhaka, Bangladesh. Foto: Faizul Latif Chowdhury/Wikimedia

V. S. Naipaul 1932-2018

Ivo Holmqvist gör en minnesteckning över den nyligen bortgångne författaren.

Av: Ivo Holmqvist
2018:08 | 31 augusti, 2018

Vasili Grigorjevitsj Perov, porträtt av Fjodor Dostojevskij (1872)

Om nyttigheten i Dostojevskijs debut

Hur kan man som fattig vinna sitt värde i andras ögon? Genom arbete skulle många tänka, men kanske inte säga – eftersom vårt samhälle fortfarande präglas av, låt oss säga...

Av: Robert Halvarsson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Marilyn Horne & Monserrat Caballé (1981).

Montserrat Caballé

Annakarin Svedberg gör en okritisk och inspirerad betraktelse kring en hyllad spansk sopran. Hur en enda Prima Donna lyfter fram flera aspekter i vår kultur.

Av: Annakarin Svedberg
2018:08 | 31 augusti, 2018

Del av Mynoria, järnduksskulptur av Barbro Bäckström. Foto: Claes Hall

Genom järnduk och kameralins visas männi…

KONST | Nakna människokroppar i form av skulpturala reliefer, skira och motsägelsefulla, samsas med gåtfulla arkeologiska bilder i ena delen av konstgalleriet Fabriken i Bästekille. I den andra delen av den rymliga...

Av: Nancy Westman
2018:08 | 31 augusti, 2018

Fiskebåt i Sydkinesiska sjön. Foto: Författaren.

Om Mo Yans litterära universum

I Mo Yans litterära universum utgör det illustrativt gestaltade våldet och den lemlästade kroppen ett tema som berättelserna kretsar kring och det som vid sidan om hans eventuella politiska intentioner...

Av: Anneliese Fältström
2018:08 | 31 augusti, 2018

Mätverktyg, Gedenkstätte Am Steinhof (detalj). Foto: Mats Olofsson.

Rasbiologins uppkomst och konsekvenser

Darwin använde sig av uttrycket "Survival of the fittest", som beteckning för den viktigaste drivkraften för överlevnad. Det naturliga urvalet skulle avgöra en människas överlevnad. Med Darwins skrifter påbörjades en...

Av: Lilian O. Montmar
2018:08 | 05 september, 2018

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

När Sovjetunionen kollapsade 1991 bildades i ett slag fem nya stater i Centralasien, en av dem Turkmenistan. Trots att landet är republik och betecknas som demokratiskt har inte mycket ändrats...

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Einar Askestad

Månadens lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens urval av lyrik.

Av: Super User
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Privat

Två texter

Två texter av Per Teofilusson.

Av: Per Teofilusson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Jägarna i snö, av Pieter Bruegel de äldre, 1565.

Den övergödda samtidskulturen

Nåt random nättroll kallade mig full av ressentiment för att jag skrev en kritiskt hållen text i en annan tidning om det popkulturella fenomenet Alex & Sigges podcast. Eller kritiskt...

Av: Gunnar Strandberg
2018:08 | 31 augusti, 2018

Erik Domellöf, 2018

Fredagsbönen | 2018-08-31

Äntligen fredag, din hugsvalelse i grötgrå grottekvarnsvånda! Ställ fram HB-dunken och Päronsodan på bordet, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Rosor, Pixabay/Carl Russel.

Om det som är tragiskt

I denna feuilleton reflekterar Anders Björnsson över relationerna mellan det vi brukar kalla lycka och det som är tragiskt.

Av: Anders Björnsson
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Regn i gråljus

BOK | Bo Bjelvehammar om Lars Lerin och Kerstin Högstrands senaste bok ”Råskinn”.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:08 | 31 augusti, 2018

Eric ”Umedalen” Johansson. Foto: Antwood/Wikmedia Commons.

Mysteriet Umedalen

Rolf Karlman om släggkastaren Eric ”Umedalen” Johansson, och ett av vår tids kanske mest besynnerliga ”fusk”.

Av: Super User
2018:08 | 31 augusti, 2018

Foto: Privat

Ondskan som företeelse och i sig (i)

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:08 | 31 augusti, 2018

The Eye of Time Myth II: A need to survi…

MUSIK | Det här är ingen populärmusik och kommer aldrig att så vara. Musiken är monotont drabbande och svårbestämt ambient dark. Rytmerna är orgasmiska med konnotationer åt alla håll och kanter. Öster...

Av: Super User
2018:08 | 31 augusti, 2018

Detalj ur omslaget

Den arabiska apokalypsen och andra dikte…

BOK | ”Att ständigt vara hemma någon annanstans än hemma, kanske för det en närmre eviga företeelser som till exempel havet och solen. Sådant som utan några som helst tveksamheter finns överallt...

Av: Ida Thunström
2018:08 | 31 augusti, 2018

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.