TEST
  • 2018:06
  • Publicerad:

Poesin betraktad utifrån en obetraktad form



Med denna essä söker jag delvis en poetisk form utifrån en ordnad princip av fragment, delvis det formlöst fragmentariska i en poesi under ständig rörelse. Båda verksamma i ett världsligt (objektivt) betraktande samt ett idémässigt (subjektivt) icke-betraktande: en spegling med texten korslagd att likna en språklig kiasm.
Följ med!



Den tidlösa skrivformen

Skrivandets egen gest av ömhet: att ge sig själv röst.

Inget var säkert.

Världen svajade.

Jag ville säga allt, absolut allt, för att finna mig själv – till mig själv, lära om det egna jagets ofullständighet – men den målade bild jag textade rann alltid ut, åt alla håll, som vore orden/tankarna fyllda av kvicksilverbläck.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vakar oroligt denna sena kväll i soffan, försöker beskriva den drömlösa tystnad som inte kan tala. Skriver med vaksamt lågmälda ord på en text som viskar till lampan om det vridna i tankar, och här mellan idé och handling, glappet tvärsigenom alla varelser, skapar känslorna i fallets formlösa kaos och viljans drift till fasta strukturer tillsammans rörelsen mot en svart sol, som högtidligare än en bleknande stjärna förbereder ljuset till en oändlig dag.

Redan trött, redan efter dessa rader? Nej, skrivandet kan inte gå vidare! Går ändå vidare, måste djupare in i texten, bli text av texten, texta mig dit, dittexta ord, punkt och komma. Punktera osäkerheten. Kanske flytta blicken? Vart? Aha, lyfta blicken!

Tänker, tänker jag, att varje utvecklat språk till sitt ursprung är metaforiskt; en kanonisering av vår uppfattande förstående där samtalet ständigt är en återupprepning av det formspråk, redan infogat i ett metaforiskt system, som hävdar sig framför alla andra, alltså det allmänt och accepterade föreskrivna.

Men att metaforiskt beteckna saker och ting med ljud har inget med deras ursprung att göra och beskrivningarna — det uttrycksätt som försöker förklara vår tillvaro genom att måla över tingens hinna och sedan låta sinnet medvetet få ljuga.

Reflexion:

Det självklara kan därmed låtas skava sig själv av språket, även förinta sig själv, och eftersom den filosofiska kunskapen förnekar det verkliga, upprättar den först och främst ett nytt samband mellan tingen – det overkliga, i vilket fantasin rör sig. Därefter förnekar den i sin tur det overkliga: detta dubbla förnekande utmynnar emellertid inte i en bekräftelse av det verkliga, tvärtom tillbakavisas det och blandas med det overkliga. Därpå utnyttjas en tredje term som både förnekar och bekräftar de båda idéerna, en term som både förenar och innesluter dem, nämligen det öververkliga. Detta öververkliga är ett av poesins kännetecken.

Att läsa är en ursprunglig, sammanfogad, handling utan vilken vi inte ens skulle kunna uppfatta vår omvärld. Så snart vi befinner oss i världen läser vi den. Ändå är detta givetvis bara en sekundär jämförelse med allt som hör livet till.

Det som händer när vi läser, exempelvis ett diktverk, är att vi samlande försätter oss i en annan värld – ordet ”läsa” skrevs i fornsvenskan ”laesa” och hade förutom dagens betydelse den att ”plocka” och ”samla” – I tyska språket har man fortfarande kvar verbets dubbelmening, likaså i latinet.

Att läsa blir då att samla sig i samlingen inför det outtalade i det uttalade. Den långsamma läsningen har en bevarande kraft och ökar, tänker jag, vår livskänsla med en minnesskapande dimension; vilket betyder att när vi läser verket som verk så bevaras det. Alltså, den omsorgsfulla läsningen blir av största vikt för verkets fortbestånd och verkan genom tiderna.

Här måste jag hejda mig, upplever att mitt huvud blivit tomt, att en frånvaros närvaro börjat omsluta mig, och eftersom jag omöjligt kan komma längre i detta tomrum, tränger jag undan skrivartanken för att med vidöppna ögon stirra på dessa skrivna ord som tycks spreta upp från pappret likt svarta myror.

Tillsammans bildar de en orörlig skugga vars bestående förändring är skenbar, synliggjord som en återspegling av något redan skådat, precis som rösten, utan lyssnare; får en ton av efterhärmad klang när den talar.

Ändå är det bland dessa spretande ord som jag söker en återkoppling, vars meningar konstruerats i ett försök att inte låta den medvetna avsikten bli allt för påträngande och skada den oförställda ingivelsen.

Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt – Jag förbehöll mig rätten till översättning.

Arthur Rimbaud:

Det första studiet för en människa som vill vara diktare, är den totala kunskapen om sig själv; hon söker sin själ, hon undersöker den, hon prövar den, hon lär känna den. Så snart hon lärt känna den, ska hon odla den; detta tycks enkelt: i varje hjärna fullbordas en naturlig utveckling; så många egoister utropar sig till diktare; det finns många andra som tillskriver sig själva sina intellektuella framsteg! – Men det gäller att göra sin själ till ett vidunder. Ja, i likhet med comprachios! Tänk er en människa som ympar och odlar vårtor i ansiktet.
   Jag säger att man måste vara seende, göra sig till en seende.

Speglade drömmar

Käre läsare, lika bra att, så här i natten, acceptera att stora handlingar och tankar ofta har en obetydlig upprinnelse. Även det absurda. Framförallt hämtar den absurda världen (min värld) sin storhet ur ett obetydligt ursprung, inte med potent skrammel utan ur en talande tystnad. Älskande vet det mycket väl. Jag vet. Jag har älskat.

Hör att det regnar utanför mitt fönster, kraftigt, det ger lugn. Likaså mörkret som ännu tar plats i nattmorgonen (i min egen sinnesvärld), den givna bäraren av det eviga varandets symbolik. Symbolen som metafor i en omvänd allegori och det emblem, som både i mörkret där ute och här i mitt rum, gestaltas av det avdelade fönstret och är själva sinnebilden för regnets dubbla historia, lika levande här inne som där utanför.

Mina ögonlock faller.  
Kanske är morgonen tung.
Jag har ännu inte märkt hur tung
denna morgontimme är.
Märker det nu.

Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera.

Jag söker mig mot sängen, den ovänliga, oviss om jag tillåts vila mig trygg efter nattens slitsamma drömmar. Jodå sängen tar mig till sig; kroppen försiktigt varm och ett inre flöde börjar åter mumla …

Inget slår detta lugn, dessa timmar av sysslolös vaka, och fritt vandrande tankar, som vore de på sommarens första grönbete, och de annars så besvärliga flugorna hälsar med ett oväntat råmande. Varför känner jag mig så lätt när stjärnorna tillåtits vara ett med natten?

Mycket av mitt skrivande ligger i tidigt ljus eller sent mörker och viskar sig fram genom fingrarnas kantiga snubblande, än mjukt stadiga knapprande på tangentbordet, som om det i skrivandets stund hade sett något obemärkt, något att minnas –

Minnet/Drömmen säger om händelsen: detta har en gång varit och är nu aldrig mera. Om det som inte är närvarande, det som inte ens finns där som något som en gång funnits, säger det ohjälpligt: detta har aldrig ägt rum, aldrig en första gång, och dock börjar det om och om igen, i det oändliga. Det finns inget slut, ingen början. Det har ingen framtid. Och i den fortsatta minnesambivalenta monologen, låt mig bara få inflika: ”I en spegel uppstår bara en spegling”.

Det är bara det orsaksdrivande minnets röst – berättandets röst – som kan återskapa bilderna från intryckens alla händelsestormar, de som man inte kan minnas och som man inte kan glömma, men som glömskan bevarar.

Såg hur natten
med sin avklingande sång,
under ett namnlöst ögonblick,
förlöste en stillhet utan horisonter
genom att gå döden till mötes
som morgonens trådar av ljus.

Låter Lars Gustafsson illustrerar, genom dualistisk dialektik, skiktet mellan de linjära dagdrömmarna och nattsömnens organiska drömmar:

Den enda dröm som låter sig förenas med vårt ordningssinne är dagdrömmarna. […] Med de verkliga drömmarna är det annorlunda. De kommer över oss oombedda, och vare sig de är djupa eller inte, vare sig de färgar vårt uppvaknande med ett ton av skräck eller glädje har de alla en sak gemensam: de är så skrämmande ordningslösa, så föga korrekta. Och därför tillbringar vi så mycket tid med att försöka glömma dem.


  1. G. Ekelöf sammanfattar:

2+2=4 är en del av friheten. 2+2=5 är antagligen hela friheten.

Orden som formlöst minne

Djupt in i det mörka stirrade jag, länge stod jag där och undrade, fruktade, tvivlade, drömde drömmar som aldrig möjliggjorts att drömma förr. Ändå var tystnaden utbruten och gav inga tecken. Jag grät.

Grät tills jag såg en skymt av mig själv likt någon som visar sig för sig och denna syn, hur alldaglig den var, gladde mig så oerhört att jag glömde låta månen gå upp trots att den redan låg och väntade bakom berget och förmodligen var rasande över förseningen.

Således förstod jag att vi är sammansatta av oräkneliga hela, brutna, avslutade och oavslutade bilder att bara en enda dag räcker för att vi inte helt kan överblicka oss själva.

Att resa i natten, mot morgonen ...

Efter en timme eller två – förvandlad till Victor Eremita som klätt sig på nytt – lämnade jag mitt skrivarrum för att möta stadens dofter i vårskymningsljuset och känna gatornas berusade liv under fötterna. Jag vandrade till synes planlöst men nådde snart fram till den gata som namnats rue de Rome och med hjälp av min sönderfingrade adresslapp sökte jag upp det hus (mötesplatsen för den mytomspunna gruppen les Mardistes) som var avsikten att besöka. 
   Aningen nervöst knackar jag på den berömda husporten för att be om tillträde.
   Och jag släpps in, om än något förvånad, visas genast till salongen där jag blir stående med min utkastade fråga. Någon i salongen säger (tror det är Rilke): - Börja hos Baudelaire! Verlaines stämma avbryter: - Nej, sök hos Ungaretti!
Mitt i denna ordväxling stiger Mallarmé in i salongen och fyller rummet med en karismatisk närvaro som bara går att likna vid en cigarrs klara eldkyss.

Nu efter nattens intensiva drömmar, där bilder mejslats fram och skurits bort, tror jag mig ha kunnat omvandla vissa bildfragment till en större yta. Liksom alla livshändelser återskapas i våra drömmar och bildar de minnesfragment som genomsyras av oräkneliga förgreningar, och precis som nuet innesluter framtiden, låter sig vårt upplevda jag inte avgränsas.


Ännu lördag …

Utanför bär vinden sanningen om sig själv och säger oss ingenting. Den färdas, vi säger att det blåser.

   Det är lördag, lördag klockan 23.00. Texten betyder ingenting men meningen, orden, bokstaven, tecknet, symbolen och etymologin betyder allt.

   Kan man skriva så? Kan man så skriva? Skriver man så? Så skriver man men kan jag skriva så? Kan jag så skriva?

   Tredje gången lördag. Lördag en fjärde gång och detta utan att hämta andan. Regnet som blandas utanför får vinden att svettas på sin färd. Vart och varför får jag inte följa med?

   För femte gången lördag med regnet utanför.

   Det regnar glasklara små prickar, osynliga på taket där de fastnat i regnet. De genomsura fåglar ruskar grenarna, rör sig genom träden, söker en annan värme i den röst som bjuder dem in.

   De söker en röst som är bortommänsklig, bortomsinnlig, den som då och då genomborrar min hud. En röst som varken är innan eller utanför, varken före eller efter, varken förr eller senare.

   Just där! Här! Jag är osynlig, jaget bortom språket, upplöst liksom dimman utanför.

Regnet – dimman, den blötlagda marken, träden med de genomfrusna fåglarna, taken som samlar på det osynliga, mitt fönster (mitt fönster!), vad vill de säga mig? Säg nu inte: ingenting! Förstår att de säger allt, att deras meningar är långa och komplexa liksom att de ingår i en gemensam tillståndsvara och att tonen för dem alla blir densamma och ändå polyfon.

   Vad är det jag inte förstår när jag blickar igenom just för att jag inget kan se, inget som är igenom, helt igenom, igenom. Känner så starkt en hemlighet med just det ordet: Igenom.

Regnet som en droppe glas, droppen som svävar still, fönstret en bruten fasad; det svarta hål allt tränger igenom och inget som allt tränger ut igenom.

   Så, lördag för en sjätte gång i en text som lånat min tid under 57 minuter och jag så dum att jag tror det finns tid kvar. Att hela min tro och mitt väsen är de koncentrerade tre minuter som finns kvar.

   Måste ur och försvinna, bara en minut kvar.

Bara en…

Hör nu hur regnet tilltar ytterligare – som jag älskar detta ljud, denna matta, detta flöde som renar alla hopklibbade tankar, denna eld av vatten.

Och hellre flykten som inte lämnar minsta spår än en vandring som lämnar avtryck i marken.
Minnet är ett förräderi mot din natur ty gårdagens du är inte din natur.
Det som en gång var är ingenting och att minnas är att inte se.
Flykt, flyg förbi och lär mig hur man ser!

Dit inga människor kan gå

Tangentbordet stirrar, jag stirrar tillbaka! Ännu en natt med regnet utanför, med stormen innanför, rörelsen utanför, stagnationen innanför, lyssnar till utanför, döv för mig själv innanför. Regnets intensitet ökar – som hade det något att säga mig – men jag törs inte formulera svaret. Har redan formulerat frågan.

Genom att oavbrutet överskrida oss själva bortom våra givna insikter,

där bilden för den sammankopplade människan klippts i bitar (skymtar ”källarvarelsen”), har vi stelnat mitt i vår individuella utvecklingsprocess, och fastnat utanför den altruistiska tankerörelse som återkopplar en meningsfull bild av oss själva,

utanför oss själva,

tillsammans med den andres själva.

Och i djupet av denna övertygelse,

förställd som en genomträngd uppriktighet,

växer oförenligheten undan jämvikten;

skiljelinjen där Rousseau tog miste och gick vilse

följd av Nietzsche innan tanken brann och släcktes ner.


Söker förtvivlat efter en fast punkt; ett absolut oinskränkt beroende, någonting som inte enbart består av mig själv, finner det inte. Kan inte gå utanför, inte vidröra sinnet. Tänker på Rilkes poesi, tänker Rilke …

   Om jag ändå hade haft möjligheten att tillbringa något dygn på slottet ’Duino’ och skrivandes, i ett av slottstornen under en stormfylld vinternatt, fått ställa mig skrikande mot vädrets makter: ”Vad är sanning? Sanning?”


Friedrich Nietzsche och Morgonrodnad genom Tragedins födelse (löst om onyttans filosofi)…

Den moderna människan släpar till sist en oerhörd mängd osmältbara kunskapsstenar med sig, vilka också vid varje tillfälle skramla och ramla i kroppen, såsom det heter i sagan. Genom detta skrammel förråder sig den moderna människans innersta egenskap: den märkvärdiga motsättningen mellan ett inre, som inte svarar mot ett yttre, ett yttre som inte svarar mot ett inre.

   Å ena sidan betraktar man sitt osmälta vetande som djup innerlighet, och avstår till det yttre från smak och andlighet, där stillöshet, effektsökeri är kännetecknen för denna hållning. Man känner sig överlägsen den inre kultiveringen och förfiningen, och ändå valde man blott denna slapphet, bekvämlighet, detta minsta möjliga mått av självövervinnelse.

– Alltså, min vän. Nyttans godhet föder denna slutgiltiga trötthet i dig.

Denna värld för övrigt, fortsätter Nietzsche, är befolkad av människor som i all brådska uteslutande tänker på sig själva, så som människor aldrig tidigare tänkt på sig själva, de bygger och planterar sin dag, och jakten på lycka kommer aldrig att vara större än när den måste fångas någon gång mellan i dag och i morgon; därför att i övermorgon är kanske all tid för jakt förbi. Vi lever i atomernas period, i det atomiska kaoset, som för ner oss i det djuriska, i det stelt mekaniska.

Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Men detta kan inte mätas i tid; ett år spelar ingen roll, och tio år betyder ingenting. Ändå lever vi i allt högre grad i ett tillstånd av främlingskap i förhållandet till oss själva och det som vilar.

   Detta har skapat en samtid där de olika nivåerna gällande vårt formspråk är ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts formspråksetik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat det litterära verket, så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att formerna i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen.

Jag förstår det så att de flesta av oss tänker sig att gå in i sig själva, vilket innebär att bortse från yttervärlden. Måste inte då det jordiska/yttre livet för den rena själen - på ett analogt sätt - vara ett slags inre betraktande, en väg att gå in i sig själv?

Det är så jag ser på människan som ”färdas enbart som ett vittne till sig själv liksom en doft av höst och fallna löv på skumma stigar blir till tyst musik för varje mulen vind som sakta plånar ut en människodröm”, föder så en Färgesång

”Du drömmer en dröm
så sval och öm
som spindelväv
över ögonen och i skymningen
som en längtan hem
djupt i ditt bröst
du anar en tröst
en viskning: Vem...?

De höga tingens svar emot oss
på mellanordens vingar, genomskinliga som trollsländans:
hon lyser av allt som är bakom och framför;
färglös i sig själv, målar varje ögonblick henne på nytt.
Blott tråden håller sin skapare
(vad rör mig skaparen).

Då när jag levt mig lugn, när jag har
lärt att foga mig och hävda mig som vattnet,
på väg att bli mig själv
– Låt mig få gå
Att föras bort tills stränderna försvunnit.
Att varken vända eller återvända.
Att varken förlorat eller vunnit.
– Det stora återtåget är till ända”

/ G. Ekelöf
/ R. Enckell

Text Göran af Gröning

UTGÅVA 2018:06

Marina Abramović, The Artist is Present, 2010

Att manipulera genom symbios

Varför är det här konst? Konstnären Marina Abramović ställde frågan i samband med framförandet av verket ”The artist is Present” på MoMa 2010. Ett verk där 1600 personer stått länge...

Av: Karl-Gustav Köhler
2018:06 | 06 juli, 2018

Bild: AnnaKarin Svedberg

Sanning eller lögn i Indien

Annakarin Svedberg minns sina möten med den Indiska premiäministern Indira Gandhi.

Av: Annakarin Svedberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Antoni Piotrowski (1853-1924): Smierc Wandy (Vandas död).

”Vi har vandrat i främmande länder”. Dvo…

Den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák (1841-1904) blev redan under sin livstid internationellt berömd för framför allt sin instrumentalmusik. Som många andra tonsättare hyste han livet igenom en olycklig kärlek till...

Av: Henry Larsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Artikelförfattaren

Reflektioner efter Bologna Children´s Bo…

BOK | Björn Augustsson minns barnbokmässan i Bologna 2018. Han reflekterar över läsande, över barnboken och seriemagasin. Vilka tar ansvaret för barnens läsande idag?

Av: Björn Augustsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.

I stormens öga: Revolutionens epicentrum

”Han tog av sig glasögonen, torkade dem hastigt med en mjuk duk, satte på sig dom igen, öppnade en låda längst ned i skrivbordet tog en näve och släppte ut...

Av: Benny Holmberg
2018:06 | 05 juli, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-07-06

Äntligen fredag, ditt vidunderliga Keith Richards-riff när du behöver det! Korka upp din iskalla findricka och luta dig bakåt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:06 | 06 juli, 2018

Artikelförfattaren

Sonja Åkesson och förortens romantik

Carsten Palmer Schale reflekterar över Sonja Åkessons poesi.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Einar Askestad

Månadens lyrik

Tidningen Kulturens redaktion presenterar stolt MÅNADENS LYRIK.

Av: Tidningen Kulturen
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Att söka tillhörighet

BOK | Att konstatera är att det finns flera historiska sanningar, det beror på vem som skriver och formulerar orden. Det är som att lyssna till linden, dess tystnad, viskningar och småpratande...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:06 | 10 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Europa mot judarna 1880–1945

BOK | ”Vanlig mänsklig småaktighet kombinerad med rovdrift och ett sökande efter syndabockar var alltså, enligt Aly, tre av de mest avgörande mekanismerna som låg bakom den framtida förödelsen och mordet på...

Av: Elisabeth Brännström
2018:06 | 06 juli, 2018

Edesta barnhem, 1903, vykort. Fotograf okänd

Tack och hej

Jag hade sjutton punkter på min lista. Jag ansågs inte ha läst på. Jag tog upp tiden. Men jag tog mitt uppdrag på allvar och insisterade. Mycket var sådant som...

Av: Per-Henrik Bartholdsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Belinda Graham

Fars lilla tös

SCENKONST | ”Fars lilla tös” är i grund och botten en klassiker, en uppdatering av ”Fars lille påg”. I pjäsen är det 1926 och Hälsingborg stavas fortfarande med ä. Men samtidigt som...

Av: Belinda Graham
2018:06 | 06 juli, 2018

Nobelpristagaren, Ted Ström

Bob Dylan - Inte så olik clownen Jac

Bob Dylan är svårfångad. Ofta skiftar han skepnad utan att vara kappvändare. Nobelpriset i litteratur ändrade inte på detta. Dylan uppskattade priset men tog det med ro och talade vid...

Av: Anders Tidström
2018:06 | 05 juli, 2018

Affishbild till verket Cracks 2008. Foto: Gunnar H Stening

SU-EN: brutal skönhet, naturens och krop…

MÅNADENS KONSTNÄR | SU-EN. Min filosofiske vän Per Nilsson har bjudit in mig till Tidningen Kulturen för en presentation av mig och mitt konstnärskap.

Av: SU-EN
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto fr förlaget

"Kärlek är lagen, kärlek styrd av v…

BOK | ”Människan, när hon agerar utan anknytning till resultatet av sina handlingar, börjar uppfylla sin sanna vilja och blir Gud. Kort sagt, bara genom viljeakten, befriad från dubbelhet och "lust av...

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Diktens ledtrådar

BOK | Jag blir alltid förtjust när jag läser Katarina Frostenson. Det blir jag även när jag läser Sju Grenar. Skandalerna kring henne intresserar mig inte.

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

TEST

Poesin betraktad utifrån en obetraktad f…

Med denna essä söker jag delvis en poetisk form utifrån en ordnad princip av fragment, delvis det formlöst fragmentariska i en poesi under ständig rörelse. Båda verksamma i ett världsligt...

Av: Göran af Gröning
2018:06 | 06 juli, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.