Marina Abramović, The Artist is Present, 2010
  • 2018:06
  • Publicerad:

Att manipulera genom symbios



Varför är det här konst? Konstnären Marina Abramović ställde frågan i samband med framförandet av verket ”The artist is Present” på MoMa 2010. Ett verk där 1600 personer stått länge i kö för att få stirra henne i ögonen. Hon gav själv svaret: “I am a trigger. Very soon you start looking at yourself.”



Självutlämnande performance ska skapa den ”energi” hos publiken som tillåter en introspektion värd namnet, menar Abramović. Som publik är det därför bäst att ladda upp inför en sådan performance. Det är inte troligt att någon släntrar in med en sistaminuten-biljett i handen för att slå ihjäl några timmar.

Kallt ljus, en naken kropp (som berövats skuggor genom ljussättningen) och så vi: en ”konstmogen publik”. Uttrycket är Hegels. Vi rör oss kontrollerat på MDTs (Moderna Dansteatern, Stockholm) scengolv under Mette Ingvartsens performance ”69 Positions”, verket presenteras som ”excess, nudity, orgy eroticism, ritualistic pleasure, audience participation”.

Vi cirklar runt Ingvartsen. Hon rasar ihop i sexuellt betingade spasmer. Publiken överraskas. Några backar. De närmaste ger henne stöd, säkert danskollegor. Det fortsätter … Hur länge till? Flera drar sej undan och väntar på att det skall ta slut. Lurade Ingvartsen oss att hon var i ett tillstånd bortom vår närvaro, i en ritualistic pleasure? Var det på riktigt skulle säkert en omogen publik undra. Vi undrade ingenting, vi upplevde.

En signal gick dock att tolka: Efter en lång orgiastisk kontakt med en stol tackade hon plötsligt för sej och lämnade scenen.En signal gick dock att tolka: Efter en lång orgiastisk kontakt med en stol tackade hon plötsligt för sej och lämnade scenen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som konstmogna hade vi förstås fått immunitet mot voyeurism. Stark rit, säger någon till mej när vi råkar iaktta varandra. Visst, säger jag, för att inte säga något mer. ”You start looking at yourself”, förutspådde Abramović. Var Ingvartsen också en trigger? Vi var ju inbjudna att delta i denna excess. Tvetydigt vad det betydde och retsamt av henne.

I performance flödar orden, oftast i ett intellektuellt nonsens. Ingvartsens akt var en re-performance av Carolee Schneemanns verk ”Meat Joy” från 1964. Hon hade hängt upp sitt narrativ på en annans narrativ. Hon kunde hävda att kroppen ändå var hennes, den, omedveten om publiken och berättelsen. Till och från tystade kroppen hennes ordflöde och ritualistic pleasure triumferade.

En tid senare ger Ingvartsen ”Position 69” på MoMa. De stora medierna i New York och exklusiva konstmedier gör långt djupare analyser än denna och är tydligare kring det orgiastiska. Man känner igen den högtravande franskinspirerade manhattan-prosan när ämnet närmar sej tabun.

Var vi i Ingvartsens ögon en dålig publik? Sämre än den på MoMa? Frågan är berättigad. Ingen tillbakahållande form fanns ju emellan oss och henne. Hon berodde helt på oss, för tänk om alla eller de flesta av oss av egna skäl dragit oss undan och lämnat henne ensam på scengolvet? Vi såg hennes utsatthet och agerade empatiskt. Respekten för intimiteten var total.

Självskadande och sexuell utlevelse i performancekonst beskrivs ofta som moderna shaman-riter. Bilderna hos oss rusar förbi för att hålla den tanken vid liv. Vi på MDT, hur nära var vi ett primitivt stadium? Vilka av oss satt ohjälpligt fast i kulturfernissan? Hur märkte vi att vi var på en shamanistisk introspektiv resa? Logiken krävde att vi inte visste om vårt primitiva jag, annars var det ju inte primitivt. Men den logiken kunde vi strunta i, ifall vi triggats igång? För vår upplevelses skull gick vi in i en symbios med henne, inget vi behövde redovisa för någon, ens medge för oss själva.

Klart att jag i skrivande stund tänker på henne och mina bilder av henne, inte på verket eller verkets narrativ. Det har pulvriserats för länge sedan i mitt minne, medan bilderna är hela och sammanhållna! Bilderna är … oförglömliga, med det ord som just filmreklamen älskar att använda.

Starka oförglömliga bilder kan bevisligen beröra en hel nation. Bilderna på ”utsatta områden” håller den i skräck, även om de sällan är därifrån. Genom bilderna har lokalsamhället, förorten, upphört att vara och ses med geometrins begrepp som en tvådimensionell yta – som bildens, också den rörliga bildens. Bildsekvenser multipliceras och styrker varandra tills man anar osynliga makter – främst kriminaliteten bakom det förrädiska lugnet. En no-go zon! Varningen blir samtidigt en frestelse. Se, de djärvaste från innerstäderna som stoltserar att de vågat sej in i Bilden.

Kristdemokraternas stora vallöfte att porta kriminella från vissa områden blir den ofrånkomliga lösningen på denna skräck skapad av bilder. Ebba Busch Thor: Vi ska återta utanförskapsområden genom att ha nolltolerans mot brott. Ett fantasmagoriskt och rituellt häxkok, en skopa var åt trollen. Med ett annat ordval eller på ett annat språk skulle utspelet verka som ren fascism – men vi, utanför de smittade zonerna, huserar i det kristna och demokratiska Sverige.

Vi tillhör en kultursfär som tar riter för primitiva, tänkta därför som äkta, trots att en rit varken är äkta eller icke-äkta, primitiv eller icke-primitiv. Rit vilar på fatalism. De människor som upplever att de styrs av en osynlig makt kämpar för att skaffa sej den makten och sedan kunna krossa alla hinder och förstås alla fiender – jämför Ebba Busch Thors utspel.

Riter kräver fatalistisk substans – en solid tro på ödet, på offergåvors styrka eller förbannelsens. Rit är något bortom, inget famlade efter former eller ett exercerande i estetik. Utan fatalistisk substans blir ”rit” ett tomt härmande, bokstavligt talat teater. Rit i överförd modern betydelse är mest synonymt med hedonism, teamskapande och andra gruppaktiviteter.

En av de flitigaste teoretikerna när det kommer till performance, redaktören för Theatre Drama Review (TDR), Richard Schechner ser riter i allt: jubileum, seder, nya och gamla ceremonier, spel och lek. Det är idén att vi spelar roller och bara är yta/skal. En idé som förutsätter ett manus. Han undrar: Vad pågick vid grottmålningarna för 20 000 år sedan? Något slags performance? Altamira och Lascaux, systerscener till MoMa och MDT? En rolig tanke, men inte mer.

I Schechners resonemang skulle turister och pilgrimer vara samma sak, eftersom de söker sej till heliga platser. Efter Vasa-haveriet kan muséet räknas som en sådan plats. Ja, alla attraktiva muséer. Playan också! Denna performance att förflytta sej runt i massaktiviter skulle just ge oss energi att förlika oss med mörker, sjukdom och död. Tidigare var det vykort hem, nu blir våra selfies på Facebook liknande besvärjelser.

Sophie Calles projekt 2017 i New York ”Here Lie the Secrets of the Visitors of Green-Wood Cemetery” söker genom annonser de som vill skriva ner sina "intimate secrets” på papper och begrava dem i en nedgrävd obelisk på kyrkogården:

Calle herself will be on hand to receive some visitors' secrets, and will return periodically over the next 25 years to exhume and cremate the secrets collected in her absence. If you wish to keep your secret to yourself you may deposit it directly into the obelisk on inaugural weekend or any day thereafter. … What will you leave behind?

Hur kan vi tolka idén i denna performance? Det terapeutiska finns med. En själens selfie, bekännelsen som befrielse, Calles egen besvärjelse och tröst?! Ämnet är fortfarande … fatalism.


Efter uppmärksamheten 2010 med ”The artist is present” turnerar Abramović med ett och samma projekt. Våren 2017 anlände hon till Stockholm. Omedelbart klistrades begreppet rit på allt runt henne. Det primitiva var lockelsen. Bakom besöket låg ”Institutet för immateriell scenkonst”, hennes företag med säljslogan: Om man vill ha en upplevelse måste man ge mej tid. Var och en betalar och lovar vara med på övningar i minst sex timmar, några exempel på övningar är att räkna riskorn och stirra varandra i ögonen.  

Moderna Muséets reklamtext: I nästan 40 år har Marina Abramović tänjt på konstens gränser. Med den egna kroppen som insats har hon pressat sig till det yttersta och inte sällan utsatt sig för livsfara när hon skapat performanceverk som chockar, utmanar och berör. 

Chockar, utmanar och berör? Det låter som om en av 1800-talets freakshows kommit till stan. Innan Abramovićs ankomst hade en assistent valt ut 30 performers och dansare att i fem dagar öva uthållighet. De samlades i skärgården och övade inom ramen för ”Cleaning the house”. Senare skulle de få vara med i gemenskapseventet ”Cleaner” i Skeppsholmskyrkan.

Konceptet har sitt ursprung i händelserna 9/11 och den mentala ”uppstädningen” efteråt, uppgav Abramovic – givetvis medveten om 9/11s symboliska slagkraft. Konsthändelsen 2017 var alltså Abramović i alla skepnader, en retrospektiv utställning och re-acting av tidigare Abramović-acts, plus en veckolång performance med fri entré som var flitigt bevakad av Dagens Nyheter.

Moderna Muséets curator Lena Essling förklarade Abramović med begrepp som hör till shamanismen, främst exorcism, vilket betyder andeutdrivning och besvärjelse av besatta. Tanken att energi skapar alternativa verkligheter går igen hos curatorn. Hon lånar Abramovićs egen retorik för att förklara den retoriken, inte konstakademiskt alls.

Inför en växande EU-turism fabricerar muséerna standardtexter fyllda av klichéer vars enda syfte är att visa upp en kulturell integration. Därför dessa standardmetaforer, säkert inskrivna i kontraktet, vad vet jag? DNs konstkritiker Birgitta Rubin föll pladask för Cleaner och skriver: ”En makalös uppvisning i konsten att leva fullt ut”. Kritikern lägger metafor på metafor tills det mest liknar kitsch!

Exorcism underförstår en obönhörlig konsekvens. Allt är precist i andevärlden just för att den är imaginär. Tillåt paradoxen, bilderna är alltid huggna i sten. Men att skära sej runt naveln är inte mer konsekvent än att låta bli! Primitivt betyder inte för att göra vad som helst! På 70-talet fanns manliga självplågare från Östeuropa som med vanliga mått skulle ha spärrats in för sin egen säkerhets skull, bland andra ”Vienna Actionists”. De försvann. Ville de ta risker kunde de hitta på något mer manligt var reaktionen. Med kvinnor som plågar sej gäller subtilare kriterier, analyserade i massor av essäer. Här gäller sårbarhet, närhet, symbios med fler liknade begrepp.

Abramović har uppgett att hon inför sina plågoakter tagit medicin mot såväl epilepsi som mot hallucinationer och schizofreni i syfte att hålla ut. Vem skrev ut recepten? Halvt medvetslös har hon flera gånger räddats av publiken. Det gör henne inte till utpumpad exorcist, inte ens till en falsk exorcist.

Vid vilken plåga hade det varit en etisk plikt att stoppa Abramović? Och stoppa henne, skulle det ge en extra dimension åt akten? Har en psykiater i publiken större skyldighet att ingripa än en konstteoretiker? Se andra plåga sej, hur empatilös är kultureliten jämfört med vanligt folks empati för andras smärta? Konsten rör sej i en schizofren verklighet. Bilder på väggarna kan ordningsmakten på laglig grund ta ner, men inte stoppa levande att skada sej själva i samma galleri.

Kan man analysera akten att skära sej, men låta bli att analysera den som gör det? Om personen fascinerar mer än verket, är det inte aspekter kring konstnärlig galenskap som då intresserar?

DNs Kristina Lindquist skrev om Abramović-utställningen att hon återvände dit flera gånger, säkert mer fascinerad av figuren än verken på video, och skamsen för sin fascination, antar jag. Skulle andra besökare medge det? Jag tror inte det. Själv såg jag inte utställningen eller deltog i hennes performance.

Orsaken till min trötthet på Abramović var Lisa. Vem är hon? Den korta versionen: Hon idoliserade Abramović och fastnade sedan i scientologin. Hur det gick till ville jag svara på och kom därför att studera plågokonstens lysande stjärna. Jag läste allt, och i Abramovićs retorik ser man hur hon konstruerat sej en figur bis utanför sej och som hon tar sej för själv. En narcissist som tar sej för sitt verk, inget nytt. Men hos ingen så konsekvent!

Lisa hade tidigare sökt in på flera konstnärliga utbildningar här, men kom inte in någonstans. Då gav hon sej av till New York och tog kurser i performancekonst. Där upptäckte hon kring 2005 Abramović och ville satsa på hennes form av performance. Inte av annat skäl än att identifikationen var omedelbar. Hon klarade sedan inte av att skära (i) sej, trots ett självskadebeteende i tonåren. Fiaskot som performer gjorde henne sedermera till ett lätt byte för scientologin.

Jag gjorde research om sekter för min teatertext ÄRR/LASTING SCARS och undersökte därför hur sekten tog kontroll över Lisa och övriga figurer i pjäsen. Sekten styrdes lika mycket av en sluten diskurs som av fysiska kränkningar och förödmjukelser, vilket fabricerade en rituell fatalism hos de utsatta. Att tvingas träna på att stirra auditören i ögonen är att tränas i att lyda för att senare själv bli lydd.

Hur mycket avhumaniserade sej Abramović i sin numera berömda ”The artist is Present” (2010) för klara av prövningen? Sektledare, precis som Abramović, skulle aldrig försätta sej i situationen att stirra ifall de anade en risk att istället för att bli lydda råka ut för att börja lyda. De 1600 som kom för att konfrontera Abramović ville förföra – men förfördes! Lydde! Mycket gråt, men inga utbrott. Det liknade sekten.


”Endurance art”, plågokonsten är sedan 70-talet sej lik: skära sej, frysa ner sej, kväva sej till paroxysm, translika tillstånd, inklusive ett antal vaginabaserade akter. Konsten omges av intellektuella referenser. Judith Butler, Roland Barthes och Gilles Deleuze har blivit ett måste. Plågor utan ett verbalt ”sound bite” skulle upplevas som morbida.

Gina Pane (1939-1990) har lanserat de flesta plågonummer på repertoaren idag. På 1970-talet förklarade hon sin konst som en protest mot “a world in which everything is anaesthetized”! Mot en nedsövd värld alltså? Just när universiteten brann och unga amerikaner blödde i Vietnamkriget. Tidsandan var militant, varje akt orepeterad och tänkt för en gång. Valie Export, Karen Finley, Ana Mendieta, Carolee Schneemann, Hannah Wilke var amerikanska medsystrar. De flesta av dem hade konverterat från andra konstarter till plågokonsten. Varför?

Konstteoretikern Lea Vergines har en idé: “The performer is obsessed with the urgency of displaying his/her own body in order to be able to exist in the first place.” Abramović, Ingvartsen med fler skulle vara ”i romans med sitt själv.”

Med tiden blev det svårare att förnya ”endurance art”. Facit efter 50 år: Få etablerade ”verk”, få utövare, få showkvällar, och generellt fåtalig publik. Inget går att upphovskydda, för vad är verkshöjd när det gäller att plåga sej? Vad är plagiat? Vad är en ”working process”?

Abramovićs plågokonst kom ändå att utgöras mest av andras verk i just re-performance. Hon har flera gånger genomfört Gina Panes ”Lips of Thomas”, här är hennes synopsis:

I slowly eat 1 kilo of honey with a silver spoon. I slowly drink 1 liter of red wine out of a crystal glass. I break the glass with my right hand. I cut a five-pointed star on my stomach with a razor blade. I violently whip myself until I no longer feel any pain. I lay down on a cross made of ice blocks. The heat of a suspended space heater pointed at my stomach. Causes the cut star to bleed. The rest of my body begins to freeze. I remain on the ice cross for 30 minutes until the audience interrupts the piece by removing the ice blocks from underneath.

“Lips of Thomas”, november 2005, på Guggenheim Museum. Abramović börjar 17.00. Hon skär sej, ligger på isblock, piskar sej, äter honung och pimplar vin, bränner sej, innan hon gör om det hela. När hon skär sej för tredje, fjärde gången skriker flera i publiken: Hoppa över det! Du behöver inte göra det. Hon stirrar tomt på de närmaste, tigger om att få fortsätta - och fortsätter! Där i publiken återfanns Lisa, en upplevelse som hon beskriver i min text ”ÄRR”.

Abramović lämnar rotundan prick 24.00 och som alltid utan minsta gest åt publiken. Hos dem ville hon skapa ”some kind of mental gap they can’t explain rationally.” De kvarvarande rör sej inte. Till slut knuffar en vakt ut dem. De stretar emot. Tumult uppstår, men det övergår till applåder i tio minuter, sedan tystnad. Vakten är paralyserad, tills han tar täten ut. Lydigt följer alla efter. Symbiosen är tydlig - alla lyckliga att det är över, samtidigt euforiska och vill fortsätta samvaron.

”Flesh for fantasy” kallar Lisa Newman genren i en essä. Hon ser den som illustrerad sadomasochism. Verket kräver en piska, citerar hon Deleuze. Vilket för oss till Lisa. Hennes väg in i plågokonsten var just sökandet efter denna piska, tänkt som en sublimering av tonårens självskadande. När piskan visade sej vara för skrämmande och inte alls svaret, så flydde hon in i sekten och fastnade där.


Vad revolterar Abramović emot? Svårt att se! Vad intresserar henne? Inget synligt! Eller det enda synliga hos henne, kroppen. Vad lockar en publik att i timmar bevittna någon plåga sej? Kan endurance art ses som en parallell till de experiment på försökspersoner i mänskligt beteende som lockande 1800-talets läkare och fortfarande görs?

Tanken att möta Abramović, en kändis och ikon mitt uppe i hennes smärta, väcker det speciellt hemliga önskningar? Lockar hennes kändisskap att se ett martyrskap. Vem skulle förflytta sej för att se en okänd plåga sej på samma sätt? Här finns mycket plats för Freud, men också för Hegel.

En konstmogen publik, menade Hegel, kunde vaska fram Idén ur dramat på scenen. En omogen publik såg bara skådespelarna som sprattlande figurer. Är plågokonstens publik mogen att hålla isär verk och konstnär för att se just Idén? Hur empatilös måste man vara för söka den i plågokonsten? Den konstmogna publiken är säkert överens om att upplevelsen av Abramovićs konst inte är för ”all publik”. Rekommenderar de ens likasinnade att se den?

Den här typen av performance är ett ensamprojekt. Skaran som kommit får närmast betraktas som initierade vittnen, vänsupport, nyfiket branschfolk, men knappast amatörer i betydelsen älskare av performance.

Provocerar plågokonst? I så fall, hur? Visuellt, intellektuellt, emotionellt, etiskt, estetiskt? Skandaler inträffar inom all konst, men inte inom denna form av performance. Skandalen skulle kanske vara att just skandaliseras. Ämnet performance och endurance art är stort vid många amerikanska universitet, ofta kopplat till genderstudies, och finns numera också ämne vid DOCH (Dans och Cirkushögskolan, Stockholm) med ett par doktorat per år i performance.

Kritiker tenderar att ha svårt att hitta en form för recensionen. En publik kan ha synpunkter på teater, film och andra konstgenrer – men inte på plågokonst. En kritiker kan ju inte sätta betyg på självorsakad smärta eller föreskriva metoder att plåga sej. Det blir mest personliga krönikor. Tidig att bländas av Abramović var DNs Ingela Lind, som såg hennes besök som årets konsthändelse, och beskriver sin upplevelse i Skeppsholmskyrkan:

Alla förhoppningar som grusats under året! Men här uppstod en närhet, trots allt. Det var stort. Under några minuter kunde detta rum bli en symbol för världen. 

Endurance art har inget avslut och kan aldrig ha det, eftersom den är repetitiv och saknar dramaturgiskt bygge, estetiska regler och form. Ingenting behöver publiken bygga upp. Varje minut är ett ”selv nok”, som nästa minut och nästa – och detta till avsatt tid. Inget knyts ihop. Så blir endurance art enbart en prestation. Skära sej lämnar ett synligt resultat, men är det verket?

Re-performance av de kända verken ”är det nya konceptet, annars skulle konstformen var död”, skriver Abramović-analytikern Fabio Cypriano (2009). Nu heter det att “performance documents in all media are not just records of performances that happened but are themselves performative.” Abramović på stillbild, eller rörlig bild på Youtube, går att jämställa med kroppen på scen. Bilden av smärta jämställs med smärta. En video från Moderna Muséet är alltså en akt, precis som akten själv. Ett scenalternativ är turnerande ”Best-Of” shower: Kända nummer av yngre med längre grad smärta och kortare stund plåga, mest skissade i korta sekvenser. En ny publik får tillfälle att skaffa sej bilden av originalen under en enda show.

Dagens Nyheters kritiker Birgitta Rubin gillade Abramović framförande i Skeppsholmskyrkan. Ett år senare (DN 180522) ska hon skriva om en annan performance, Sean Roggs ”The Waldorf Projekt”, som sedan många år ges i London. Alltså avancerat, men tryggt, lovade en DN-presentation (DN 180517).

Det här skulle ha varit en recension, skriver Rubin. Deltagande var det knappast fråga om. Hon beskriver hur hon skyfflades runt i kolmörker, tvingas hårdhänt mot kakelväggar, beordrades ta av sej skorna och sedan ner på knä på cementgolv. Maskförsedda aktörer tryckte dessutom ner saker i halsen som jag försökte spotta ut, men fick det inmulat igen … fängelse och tortyr var en självskriven association. Ljudet låg nära hörselskador. En ny aktör kletade någon sörja på mej, i håret och över min svarta sidentopp. En kvinna fick byxor och trosor fyllda med bark. Instängd skrek Rubin att hon ville ut och lämnade lokalen efter halva tiden.

Verkets syfte, berättar Dagens Nyheter i den tidigare presentationen var att få besökarna att konsumera energi. Söka symbios är ju alltid skurkens metod för att dölja sina avsikter. Är det inte medelst grymma lekar som till exempel den italienska fascismen lekt sej fram till målet, något som ofta gestaltats i italiensk film och litteratur? Tänk Pasolini! Se också SD som trots sina naziströtter leker ”nolltolerans”. Finns det någon fascism inte börjat maktvandringen med att äta sina egna?

Som Rubin skrek av smärta skrek också Makode Linde i en performance 2012 på Moderna Muséet, fast där var det fake! Han gjorde en lysande satir av endurance art, kanske ofrivilligt, här hans egen beskrivning:

På eftermiddagen i söndags befann jag mig plötsligt i en märklig situation. På Moderna museet i Stockholm ligger jag som en mänsklig tårta och blir uppskuren av kulturministern (Lena Adelsohn Liljeroth, anm) Min kropp är gömd i ett podium ur vilket mitt huvud sticker upp så att det ger sken av att tillhöra den gigantiska marsipan-negressen som utgör tårtans kropp. Då ministern sätter kniven i verkets underliv spärrar jag upp ögonen och börjar till allas förvåning gallskrika och be om nåd. Efter att ha samlat sig lägger kulturministern vant upp en bit av mitt underliv på assietten och andas ut. Hennes blick utstrålar medkänsla när hon klappar mig på huvudet och erbjuder mig en bit av tårtan med sin gaffel. Jag accepterar smakprovet och publiken jublar. Så vitt jag kan se är jag den enda icke-vita i lokalen.

Vad är verket här? Konstnären och VIP-skaran som deltog vid denna vernissage och åt tårta? Eller bilden därifrån som cirkulerade i internationella medier på dessa personer ätandes tårta?

Sverige, ett rasistland med en rasistregering, avslöjade av konstnären Linde i en performance.

En möjlig tolkning!

Om verket snarast är bilden i medierna, vilka blir då tolkningarna? Linde låter den inbjudna publiken, inte mera rasister än du och jag, vara statister i en performance där konstnären påminner om att antirasistiska länder idag kan ha ett kolonialt förflutet.

En möjlig tolkning!

Att se konstnären Linde som rasist?

Kitimbwa Sabuni i Afrosvenskarnas Riksförbund:

Det här är en installation full av rasistiska övertoner. Det finns anspelningar på kannibalism och i hela atmosfären finns ett hån, man skrattar när man gör detta. Det är ett väldigt grovt övertramp från ministern sida. Det är en grov rasistisk karikatyr som den här framställningen bygger på. Den svartmålade kroppen med de röda läpparna, det är i sig väldigt allvarligt. Det är gjort i ett sammanhang där vita människor konsumerar det här och roar sig.

Ytterligare en möjlig tolkning!

Jämför Linde versus Abramović: tårtspade versus skärverktyg, konceptuell konst versus slaktarkonst, idé versus narcissism! Öppet och fritt för tyckande versus påträngande symbios.

Att skära sej i magen gör ont, men bara i huvudet. Det är en gammal religiös tanke som tagits upp av 1900-talets fascistoïda ideologier – politiska, religiösa som sektlika! Förflytta smärtan är just vad ”energin” antas göra. Men hur? Abramović svarar:

Konsten på 2000-talet kommer inte att ha något materiellt mellan konstnären och publiken. Det mötet ger energi åt båda, eftersom blicken binder dem så mycket samman att de blir helt beroende av varandra som i en tableau vivant – levande tavla. Gör sej konstnären sårbar skapar det en intimitet som sällan finns utanför endurance art eftersom hindren och skydden där är så många. I denna tavla är inte konstnären förmer än åskådaren, eftersom publiken också gör en performance.

Symbios som tableau vivant är en sak i ett konstgalleri, en annan på stora massmöten. Att följa hennes resonemang kan leda långt in i de populistiska och fascistoïda labyrinterna. Hör henne utveckla sitt resonemang i ett TED-föredrag:

Det finns ett galleri någonstans i världen och där finns en ung kvinna, 23 år gammal, som står i mitten av ett rum. Framför henne finns ett bord. På bordet finns 76 objekt för njutning och för smärta. En del av objekten är ett glas vatten, en kappa, en sko, en ros. Men också en kniv, ett rakblad, en hammare och en pistol med en kula. Det finns instruktioner som säger, "Jag är ett objekt. Ni kan använda allt på bordet på mig. Jag tar fullt ansvar - även om ni dödar mig. Och tiden är sex timmar.

Konsten ger ingen rätt att döda konstnärer. Abramović tar legaliteten som gisslan och gör sej skyldig till en stor lögn. Förespegla att ”ta fullt ansvar” ger intryck av samtidig sårbarhet och makt. Just att lägga sitt öde i händerna på de manipulerade är den fascistiska förförelsens knep. I symbios med sitt folk, sina väljare, sin publik är manipulatörerna mäktiga, utan denna symbios maktlösa. Lyssna hur Sverigedemokraternas grabbar ojar sej, gnäller och tycker synd om sej själva. Ett ställföreträdande svennelidande som påminner om den ”intimitet” Abramović vädjar om.

Abramović stirrar som en predator på scen och i bild, vilket förlamar och fascinerar. Tydligt är att trots hennes långa karriär vet vi inte vad hennes publik tycker, för den tiger. Trots Moderna Muséets stora satsning förekom inga seminarier eller paneldebatter. Man lyssnar till henne, förklarar henne, men det är en färdig diskurs. Hon är onåbar som en sektledare. Ett flertal av de personer som valts ut till att delta i Abramovićs performance var besvikna på att de inte fått prata med henne.

Lisa utsattes för en liknade predatorer i sekten och upplevde samma panikartade förlamning, samma slutna diskurs, samma tystnad på frågor. ”Kommunikationsövningen” kallas en drill:

Flunk – fusk – väste ”auditören” när Lisa inte längre orkade stirra. Han trampade henne på fötterna, nöp i henne, kränkte henne verbalt. Start, var kommandot att börja om. Flunk – start – flunk – start … Det pågick till hon hallucinerade av trötthet. Lisa trodde sej kunna tygla predatorn med att förföra, men det väckte snarast predatorens instinkt att kväsa och kränka. Fatalistisk böjde sej Lisa till slut, avhumaniserad och avklippt från sin verklighet.


Ett symbiotiskt svenskt verk byggt på samma fatalism är Noréns uppsättning 7:3 från 1999 på Riksteatern. Nazister hämtades från fängelset, äkta och farliga alltså, och ställdes på scen. Mötet med Noréns alter ego, en skådespelare som antogs framställa Norén mer övertygande än Norén, skulle inte försöka avnazifiera dem utan tvärtom sporra dem att visa upp hela sin nazi-attityd. Detta finns beskrivet i Elisabeth Åsbrink rapportbok Smärtpunkten. Norén sa det också själv: Jag trodde inte att det skulle gå att förvandla människor genom en teaterpjäs - och det var inte heller vår uppgift med det här projektet.

Nazister som riktiga nazister gav publiken vad teatern annars inte kunde ge. Intimiteten och symbios med predatorer! Teater var fake. Det här var äkta. Tillsammans med Abramovic och Norén är vi tillbaka till 1800-talets freakshow.

I den ”intimiteten” som uppstod med publiken tilläts nazisterna hota att utrota judar och deras medlöpare och efteråt få applåder. Jag inbjöds med förväntansfullt teaterfolk att se föreställningen. Känt via media var att nazisterna hotade. Därför tackade jag nej! Hos teaterfolket såg jag efteråt en skam att de varit så nyfikna att de velat se detta på en teaterscen.

En kväll satt SvDs Erik Sidenbladh i salongen och han skriker till: Vad i helvete är det ni säger? Nazisten stirrade på honom: Du där borta ska hålla käften! Vi uttrycker våra åsikter. Ingen stödde öppet Erik, och ingen buade ut riksbekanta Tony Olsson. Hade det varit censur om uppsättningen efter första hotet stoppats och hotet polisanmälts? Skulle teaterfolket demonstrera för nazisters rätt i Norén-pjäsen att hota att utrota judar och medlöpare?

Dåvarande Pen-ordföranden Elisabeth Åsbrink återger hoten i boken. Jag frågade henne vid en presentation om hoten på scen kunde vara brottsliga. Hon visste inte och lade till: ”Jag är inte jurist”. Oväntat svar. Att hon fått följa Norén och nazisterna hade drivit in henne i en symbios med detta etiska haveri? Lojalitet med Reichteaterns projekt såg hon fatalistiskt på och fick klamra sej fast vid en helt konstruerad ursäkt att hon inte var kompetent att bedöma hotet. Borde jag inte förstå det som själv är konstmogen, och inte insinuera annat? Det är lätt att svara på den frågan, men det återstår att se hur jag skulle handla om jag själv testas någon gång på ett liknade sätt.


Att träna sig på att stirra utan att blinka gjorde de 30 uttagna ute i skärgården inför Abramovićs performance. ”Det rinner och svider i ögonen” berättar Malin Ståhl i Danstidningen (2/17):

Som performer får man lära sig att hitta en specifik inställning och sinnesstämning för att klara att utföra Abramovićs verk… det är tystnad som råder… vi fastar på te och honung ... förmågan att acceptera ett tillstånd och befinna sej i nuet tränas… vi går ut i skogen med ögonbindlar och ska hitta tillbaka till huset… vi fokuserar blicken på pappersark i olika färger … klarar jag att räkna ris i sju timmar… landar mellan 13 000-14 000 stycken… så klarar jag alla monotona uthållningsövningar… övningen ger inte mer… där kommer paradoxen mellan min vilja att fullfölja övningen, göra rätt, prestera och ”behaga uppgiften” och Abramovićs tanke om vad det innebär att engagera sig i övning.

Att underkasta sej är frihet, skriver en tidigare deltagare: Before working with Marina, I thought that rules were the opposite of freedom. but when working with her, I realized that with rules, you can have a lot of freedom. Rules provide freedom.

Den vita koloniala blicken skymtar i presentationen:

Participants share the same space to sleep, they are not talking or eating and they are experiencing a series of durational exercises, inspired by many peoples and cultures that Marina has studied with, including Brazilian shamans, Aboriginal people of Australia, and Tibetan monks.

Tidskriften The Atlantic (160816) signalerar hur Abramović i sin självbiografi ser på den urbefolkning hon säger sej ha levt med:

“Aborigines are not just the oldest race in Australia; they are the oldest race on the planet. They look like dinosaurs,” the artist muses. “They are really strange and different, and they should be treated as living treasures. Yet, they are not.” What follows is a truly jaw-dropping passage that contains pseudo-anthropological observations. “To Western eyes they look terrible,” she writes. “Their faces are like no other faces on earth; they have big torsos (just one bad result of their encounter with Western civilization is a high-sugar diet that bloats their bodies) and sticklike legs.”

Boken lanserades i konstförpackning som “chic and artistic”! Kolonialt vitare kunde blicken inte bli!

De 30 gör övningar där de kramar varandra, berättar Ståhl:

Känna kärlek med familj och kära vänner är enkelt, men att hitta den universella kärleken är mycket svårare, säger Marina. Vi uppmandes att duscha i 20 minuter efter varje performance-dag för att skölja av oss energierna från alla de människor vi mött.

Den vita blicken, begreppsförvirring om frihet, demagogin kring universell kärlek, duscha bort energier – allt är som hämtat ur scientologin.

Abramovićs besök gav ”energi” åt DOCH som för närvarande har en handfull doktorander i Performance. Ingvartsen blev doktor i fjol på 69 Position. Anne Juren blir det nästa år. Hon gav på Dansens Hus (2011) ”Magical”, ett best-of av Carolee Schneemanns, Marina Abramovićs, Valie Exports och Yoko Onos performances: Kvävning, självskadande, sexuell extas och vaginabaserade klassiker. Allt på en kväll!

Efter Abramovićs kanonisering i Stockholm i våras startade DOCH sin första kurs i performance:

Med utgångspunkt i ett antal tongivande performanceverk diskuterar vi oss gemensamt fram till att identifiera konkreta tekniker och sätter dem i relation till avsedd och/eller given effekt.

Det låter inspirerat av Abramovic symbiotiska syn på publikkontakt. Avsedd effekt, betyder det att den skapande processen ska koncentrera sej på publikeffekter, alltså på att skapa symbios och intimitet?

Och Lisa? Inom scientologin fick hennes självskadande en tillfällig mening, destruktiv förstås. Eftersom hon utsattes för förödmjukelser och övergrepp blev dessa uthärdliga först när hon förekom dem – det vill säga; skadade sej själv och dominerade smärtan. Paralyserad i samma skräck som Abramović berättat om när hon gick ut på scenen för att skada sej. Skräcken släppte när Lisa regelbundet skar sej med en gömd metallbit, hennes fetisch i känslan att den gav henne makt över smärtan. Lisa har lämnat sekten. Jag berättar om det i dokumentären och gestaltar hennes utsatthet i teatertexten ÄRR.

Våren 2018 meddelade Abramović att hennes nya endurance act blir att ta emot en miljon volt i kroppen och samtidigt släcka ett brinnande ljus bara med att peka på det. Experter har sagt det går, men att det är riskfyllt. Denna performance är tänkt att äga rum 2020 på the Royal Academy of Arts, London, inför en jättepublik.

En jättepublik och symbios återkallar bilder av andra spektakulära manifestationer och med förödande fortsättning! Ska vi blunda för det och ansluta oss till Nietzsches cynism: Vi har konsten för att inte gå under av sanning?

Text Karl-Gustav Köhler
Bild Marina Abramović, The Artist is Present, 2010

UTGÅVA 2018:06

Nobelpristagaren, Ted Ström

Bob Dylan - Inte så olik clownen Jac

Bob Dylan är svårfångad. Ofta skiftar han skepnad utan att vara kappvändare. Nobelpriset i litteratur ändrade inte på detta. Dylan uppskattade priset men tog det med ro och talade vid...

Av: Anders Tidström
2018:06 | 05 juli, 2018

Foto fr förlaget

"Kärlek är lagen, kärlek styrd av v…

BOK | ”Människan, när hon agerar utan anknytning till resultatet av sina handlingar, börjar uppfylla sin sanna vilja och blir Gud. Kort sagt, bara genom viljeakten, befriad från dubbelhet och "lust av...

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Einar Askestad

Månadens lyrik

Tidningen Kulturens redaktion presenterar stolt MÅNADENS LYRIK.

Av: Tidningen Kulturen
2018:06 | 06 juli, 2018

Bild: AnnaKarin Svedberg

Sanning eller lögn i Indien

Annakarin Svedberg minns sina möten med den Indiska premiäministern Indira Gandhi.

Av: Annakarin Svedberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Edesta barnhem, 1903, vykort. Fotograf okänd

Tack och hej

Jag hade sjutton punkter på min lista. Jag ansågs inte ha läst på. Jag tog upp tiden. Men jag tog mitt uppdrag på allvar och insisterade. Mycket var sådant som...

Av: Per-Henrik Bartholdsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Antoni Piotrowski (1853-1924): Smierc Wandy (Vandas död).

”Vi har vandrat i främmande länder”. Dvo…

Den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák (1841-1904) blev redan under sin livstid internationellt berömd för framför allt sin instrumentalmusik. Som många andra tonsättare hyste han livet igenom en olycklig kärlek till...

Av: Henry Larsson
2018:06 | 06 juli, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-07-06

Äntligen fredag, ditt vidunderliga Keith Richards-riff när du behöver det! Korka upp din iskalla findricka och luta dig bakåt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Att söka tillhörighet

BOK | Att konstatera är att det finns flera historiska sanningar, det beror på vem som skriver och formulerar orden. Det är som att lyssna till linden, dess tystnad, viskningar och småpratande...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:06 | 10 juli, 2018

TEST

Poesin betraktad utifrån en obetraktad f…

Med denna essä söker jag delvis en poetisk form utifrån en ordnad princip av fragment, delvis det formlöst fragmentariska i en poesi under ständig rörelse. Båda verksamma i ett världsligt...

Av: Göran af Gröning
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Artikelförfattaren

Reflektioner efter Bologna Children´s Bo…

BOK | Björn Augustsson minns barnbokmässan i Bologna 2018. Han reflekterar över läsande, över barnboken och seriemagasin. Vilka tar ansvaret för barnens läsande idag?

Av: Björn Augustsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.

I stormens öga: Revolutionens epicentrum

”Han tog av sig glasögonen, torkade dem hastigt med en mjuk duk, satte på sig dom igen, öppnade en låda längst ned i skrivbordet tog en näve och släppte ut...

Av: Benny Holmberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Marina Abramović, The Artist is Present, 2010

Att manipulera genom symbios

Varför är det här konst? Konstnären Marina Abramović ställde frågan i samband med framförandet av verket ”The artist is Present” på MoMa 2010. Ett verk där 1600 personer stått länge...

Av: Karl-Gustav Köhler
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Diktens ledtrådar

BOK | Jag blir alltid förtjust när jag läser Katarina Frostenson. Det blir jag även när jag läser Sju Grenar. Skandalerna kring henne intresserar mig inte.

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Artikelförfattaren

Sonja Åkesson och förortens romantik

Carsten Palmer Schale reflekterar över Sonja Åkessons poesi.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Belinda Graham

Fars lilla tös

SCENKONST | ”Fars lilla tös” är i grund och botten en klassiker, en uppdatering av ”Fars lille påg”. I pjäsen är det 1926 och Hälsingborg stavas fortfarande med ä. Men samtidigt som...

Av: Belinda Graham
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Europa mot judarna 1880–1945

BOK | ”Vanlig mänsklig småaktighet kombinerad med rovdrift och ett sökande efter syndabockar var alltså, enligt Aly, tre av de mest avgörande mekanismerna som låg bakom den framtida förödelsen och mordet på...

Av: Elisabeth Brännström
2018:06 | 06 juli, 2018

Affishbild till verket Cracks 2008. Foto: Gunnar H Stening

SU-EN: brutal skönhet, naturens och krop…

MÅNADENS KONSTNÄR | SU-EN. Min filosofiske vän Per Nilsson har bjudit in mig till Tidningen Kulturen för en presentation av mig och mitt konstnärskap.

Av: SU-EN
2018:06 | 06 juli, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.