Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.
  • 2018:06
  • Publicerad:

I stormens öga: Revolutionens epicentrum



”Han tog av sig glasögonen, torkade dem hastigt med en mjuk duk, satte på sig dom igen, öppnade en låda längst ned i skrivbordet tog en näve och släppte ut innehållet på skrivbordet. Lutade sig bakåt i sin bekvämlighetsfåtölj i sitt airconditionparadis, log, pekade och sade: 'Sånt där brukar dom gilla!'”



Det var inte hos påven jag fått audiens. Det var hos sektionschefen på det stora företaget. Och orsaken till detta var att jag skulle resa till Kina. Året var 1976 och jag skulle besöka stormens öga. Maos rike. Rödgardisternas eldorado. Revolutionens epicentrum. Nu skulle jag med egna ögon bli varse hur det egentligen gick till hos ‘de gula jävlarna’ som översten talat om på den amerikanska flottbasen i Neapel när jag låg där på båren på hans kontorsgolv, dit jag blivit forslad med hjälp av deras jagare USS Bigelow och hangarfartyget USS Forrestal när jag hastigt insjuknat ombord i Broströmrederiets lastfartyg Ostasiatiska kompaniets m/s Benares och tvingades få akut läkarhjälp på hangarfartyget och sedan transporthjälp till sjukhuset i Neapel.

Jag skulle alltså resa till Maos röda rike. Jag skulle komma nära de revolutionära källorna. Vara ett sanningsvittne. Jag skulle åka med en facklig grupp med Svensk-Kinesiska vänskapsförbundet till Kina. Jag satt inne på sektionschefens rum på det företag jag arbetade som metallarbetare och framlade mina planer.

”Kunde de inte skänka något att ta med som goodwill på min resa?”

Jag visste inte vad han skulle tycka om denna fråga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Jodå!”, sa han överraskande medgörligt.

Hans ansikte var blekt, det doftade rakvatten i rummet. Han hade ursprungligen svart hår men det hade grånat vid tinningarna, han hade en mörkblå kostym på sig. Ett armbandsur med guldarm lyste mot kostymen.

Han var sektionschef. Det var han som styrde och ställde över oss. Han var helt enkelt en typisk 'kapitalistfarare' för att tala med 'kinesrevolutionärt' språkbruk. Han tog av sig glasögonen, torkade dem hastigt med en mjuk duk, satte på sig dom, öppnade en låda längst ned i skrivbordet, tog fram en näve av något, släppte ut innehållet på skrivbordet. Lutade sig bakåt i sin bekvämlighetsfåtölj i sitt airconditionparadis, log pekade och sa:

”Sånt där brukar dom gilla!”

Det gnistrade i eldstaden, sprakade hemtrevligt när han sa det. Eldstaden var infattad som en öppen spis i ett murat hölje som gick i mörkgrön marmor eller nåt. Jag blev inte klok på om den var på riktigt. På skrivbordet mellan oss fanns en stiliserad underdel till Cobran, företagets kända bergborrmaskin, hämtad ur den produktion jag själv arbetade som fräsare i. Den var skickligt uppborrad som ett blänkande metalliskt konstverk, vackert konturfräst, avgiftad från det proletära, avfettad, avspånad, blankslipad, polerad. Upphöjd till konst. Och, marmorgolv var det nog också i kontorsrummet där vi satt, eller? Vit marmor från Carrara? Eller vad det nu kunde vara? Ja och väggarna därinne var väl träpanel i sjödränkt ek, eller? Kanske handmejslad jakaranda? Jaa,...vad vet jag?… Eller,...kanske jag har inbillat mig alltihop? Att min fantasi gav sig iväg? Han satt i alla fall där infattad i sina kåta prydnadssaker, ingjuten i dessa dyrbara tings inferno.

Och vad var det han sa då? Jo han sa: ”Sånt där brukar dom gilla!”, angående dessa erbarmliga nyckelringar han släppt ned i en hög på skrivbordet mellan oss. Att det var nyckelringar han erbjöd mig som gåva att ta med från det jättelika multinationella svenska metallföretaget? Och när han släppt ned dem på skrivbordsytan och lutat sig bakåt log han guldinfattat mot mig. Jacketkronorna gnistrade som tandstensrubiner i munnen på honom, likt prismatiska folkparkssnurror, såna där som snurrar och blinkar i taket på dansbanan.

Och på skrivbordet låg den. Högen med dessa kattguldsglänsande nyckelringar. Generöst utslängd av 'kapitalistfararen'.

Jag tittade närmare på den lilla högen. Glodde. Försökte utröna.

Det var nyckelringar med en vidhängande plastbricka med en ingjuten bild av en bergborrmaskin! Nyckelringar...helt enkelt...

”Nyckelringar!?”, undrade jag och såg på honom.

Min haka var nere vid skrivbordets blankpolerade yta.

”Ja!”, sa han och log prismatiskt glänsande.

Jag sa inget mer. Lyfte upp hakan till det normala läget. Såg forskande på honom i ögonvrån.

Och undrade. Över han 'kapitalistfararen'. Undrade vad han menade med ‘dom’. Undrade mycket inom mig.

’Sånt här brukar dom gilla!’

Vaddå ‘dom’!

‘Dom!’, ’Dom!’ Vad stod ‘dom’ för? Främlingar? Infödingar?

”Ja dom brukar gilla det som blänker!” Sa han verkligen det!!!???

I det här läget var det pass som gällde. Låt gå - principen. Diplomatiska förbindelser. Jag kunde inte säga något. Även om jag hade önskat skära honom i verbala bitar. Ordhacka honom ned i små glesa stycken så att han blivit en serie halvdana småkapitalistfarare i stället för denna enda blåa kompakta idiotkarl till pengadräng.

”Gå ned till förrådet och hälsa från mig så är det bara att ta ut ett antal!”, menade han frikostigt och rundhänt.

”Ett antal. Hälsa från mig!” underströk han.

Jag nickade och tackade, gick därifrån. Uppgiven inför denna verklighetsuppfattning.

”Dom brukar gilla sånt här!”

Ja. Så var det. Så sa han exakt. Vill jag minnas i alla fall.

Vi skulle åka i juni. Vi var tjugo stycken från olika fackförbund som åkte på den här vänskapsresan till Kina. Förberedelserna var rigorösa. Nästan så att vi skulle bli kineser.

Vi skulle ju till Kina. Det stora röda landet - eller det röda skynket i öster.

Ett alarmerande rött styrelseskick med miljontals kineser som sprang omkring i samma kläder och viftade med Maos lilla röda. Ett land som var så otäckt olikt de flesta andra länder. Så märkligt var detta land att vi fick gå igenom regler för vårt uppträdande. Så underligt var statsskicket att vi måste plugga in det. I förberedelserna ingick ett antal skrifter vi skulle läsa och förhållningsregler vi skulle följa och föredrag vi skulle lyssna till. Man fick inte fotografera folk utan att fråga sa man till exempel.

Dom hade haft bråk om det på tidigare resor. Folk är inte utställningsföremål.

Folk är människor. Även i Kina. Bara vanlig hyfs egentligen. I stället för att köra en stor Canon-kanon i ansiktet på dem kunde man väl bekväma sig till att fråga först.

Det lät väl riktigt. Normalt.

Vår resa började på båten till Finland. Vi landade i Helsingfors. Därifrån åkte vi tåg över den ryska gränsen och anträdde snart vår färd på transsibiriska järnvägen. Vår grupp upptog en vagn där vi sov fyra och fyra i varje kupé. I min kupé fanns en maskinförare från gruvan i Kiruna och två som var svetsare på varvet i Göteborg och så jag fräsaren, metallarbetaren.

Resan skulle ta sju dagar.

I rysk järnvägskultur fanns det ‘mjuk klass’ och ‘hård klass’. En distinkt indelning.

Vi hade beställt mjuk klass men fått biljetter till hård klass. Nu vet jag inte vad som var skillnaden då researrangören precis innan vår avfärd meddelade att trots att vi fått biljetter till hård klass så skulle vi få åka mjuk klass. Vi tog en rejäl dust med den ryska byråkratin. Som naturligtvis slingrade sig extra när de hade med ‘kineser’ från Sverige att göra. Vi var ju ’gulingälskare’ enligt de ryska myndigheterna. Vi skulle ju besöka Kina helt frivilligt därför var det nog så att vi tagit parti för de kinesiska kommunisterna tänkte ryssarna. Därför blev vi kölhalade av de ryska myndigheterna. Och när vi steg in i våra kupèer och provade britsarna så var det väl frågan om det var hårt eller mjukt. Spelade ingen roll. Menade vi. Men det blev en lång historia. Om det där med hårt och mjukt. Mycket papper blev det. Många stämplar var det.

Vi installerade oss. Fyllde några lådor med kläder och tog fram böcker, anteckningsblock och kameror. Transsibiriska järnvägen gör uppehåll på ett stort antal stationer. Man är ju van att en tågresa tar en dag högst men vi skulle alltså vistas ombord på tåget i en vecka! Det gällde alltså att installera sig! Och i början tar man för givet att man ska klara av det utan besvär. Man kan helt enkelt inte tänka sig hur lång tid en vecka ombord i ett tåg är! Och då om man bor fyra personer i en kupé. Sover där och sitter där om dagarna.

Och detta med samovarté. Koleldning av vagnarna. Den ryska kvinnan eldade och kokte te. Såg på oss som om vi var färdiga för Gulagarkipelagen. KGB hade väl förvarnat om ’kinesälskarna’. Hon rökte bittra bloss på sin cigg och trängde upp oss mot vagnsväggarna. Bara för sakens skull. Liksom.

Vi åt i restaurangvagnen och det var för det mesta soppor av olika slag och den berömda rödbetssoppan, ’borsjt’, fanns naturligtvis med. Jag åt så mycket av den att jag pinkade rött vilket kan tyckas vara ironiskt passande på denna resa. Till frukost tog jag helst ‘speigeleier mit shinken.’ Serverat av kraftfulla ryska matronor som gärna pratade tyska.

När vi åkte genom Sovjet och passerade den ryska gränsen fick vi se den ryska gränspolisen i aktion. Det var långa förhör om vad vi hade i väskorna. Speciellt när det

gällde våra böcker! Om vi skulle föra in propaganda i Sovjet! Underförstått kinesisk propaganda!

Vi hade också sett när tåget stannade vid en liten station och vi gick av och promenerade lite fram och tillbaks på perrongen att fyra berusade män och en likaledes berusad kvinna på torget vid stationen slogs om en rock. Det dröjde inte många minuter förrän någon slags militärpolis kom och rusade ut och bankade ned de fem hårdhänt och brutalt. Det var det ‘ryska folkets arme’ sa någon med ironi.

När vi passerade den rysk-kinesiska gränsen och kom in på kinesiskt territorium var det paus och spårbyte. Sovjet och Kina hade olika spårbredd. Ett faktum som såg ut som en tanke.

Jag sa på kul till en av vpk-arna att det är ‘en revisionistisk spårbredd i Sovjet’.

Han tyckte inte det var särskilt roligt men vi fick nya anledningar att göra jämförelser då kineserna i de vagnar som stod uppställda på den kinesiska sidan och väntade på oss hade uppdukade bord med de mest fantastiska läckerheter. Antagligen som ett skickligt schackdrag i det diplomatiska spelet om vem som skulle bli mest omtyckt av de två kommunistregimerna.

Kinesisk mat. Det var Pekinganka, tusenåriga ägg. Det var nudlar, det var bönor, det var friterade havskräftstjärtar, det var massor av andra små rätter i små skålar. Och ris naturligtvis.

Det blev en tydlig kontrast till den ryska restaurangvagnen med sina rödbetssoppor och sin kål. Och dessutom restaurangpersonalens uppträde.

På den kinesiska sidan var det leenden och service. På den ryska irritation och suckar och solkiga glas och bestick. Detta gjorde att vi var mycket positivt inställda när tåget började röra sig mot Peking. Och bytet till detta kinesiska tåg där man slapp det ryska koldoftande tåget, med samovartéet piggade upp.

På den ryska sidan hade vi sett dessa gigantiska statyer av Lenin. Bara skosnörena var stora nog för mig att sitta på. Jag kunde lägga mig i öglorna. Dessa mastodontstatyer fanns också i Kina. Fast nu var det Den store Rorsmannen Mao Zedong. Groteska statyer. Persondyrkan var legio i de kommunistiska staterna. Jag frågade en medresenär från Göteborg. Han sa att det var en metod för att få folk att följa partilinjen. Jag såg framför mig Tage Erlander. Den långe Tage stå staty på Norra Bantorget. En lång Tage. En hög staty. Nää...Det gick liksom inte in i mitt lagomcentrerade huvud. Vägrade tillämpa sig.

Det ryska tåget hade ju gjort en hel del uppehåll. Och något mycket märkligt var att de ryska kolchoserna levererade grönsaker till ryska staten men att bönderna själva fick stå och köpa grönsaker svart av tågets restaurangvagn.

Med i den ryska vagnen var förutom vi från svensk-kinesiska också ryssar naturligtvis och en hel del vietnameser. Jag spelade schack med vietnameserna. Och förlorade. Och jag tänkte att dessa vietnameser skötte sina bönder på schackbrädet förträffligt, liksom de vietnamesiska bönderna tog sig fram i sitt land undan amerikanerna. Smidigt, snabbt och utan åthävor. Schack-matt!

Vi befinner oss i Changchun när tandborstglasen börjar klirra.

Det är jordbävning. Vi blir flugna till Förbjudna staden i Peking där vi får bo i tält.

Vi läser väggtidningarna i Peking och tolken översätter: ”Det gör ingenting om en katt är svart eller vit bara den fångar råttor”.

Det är Deng Xiaoping som sagt det där. En man i Kinas ledning. Han menar enligt tolken att bara man jobbar bra så är det skit samma vilken politisk färg man har. Han faller i onåd hos rödgardisterna.

Det är kamp. Mao har sagt: ’Bombardera högkvarteret!’

Man bestämmer åsikter. Far runt och skriker åt varandra. Tar helt enkelt livet av varandra visar det sig senare. Rödgardisterna far runt på sin dammiga lastbilar och utdelar dödsdomar. Styr godtyckligt åsikter hit och dit. Ord, slag. Hot, förnedring. Vad var detta? Lastbilarna dundrar förbi som hotfulla explosioner på hjul med flak fyllda av fladdrande fanor och sjungande rödgardister och med Maos lilla röda höjd i luften. Det är fartfyllt och farligt, hotfullt och ödesdigert alltihop.

Vi kommer till oljefälten i Daqing efter en vådlig flygresa där hela kabinen fyllts med ånga och planets vingar börjat flaxa. I oljefälten får vi höra den fantastiska historien om Järnmannen som kastade sig i cementen och blandade den med sin egen kropp när cementblandaren gått sönder. Han var sjuk. Låg till sängs. Kamraterna var i nöd. Cementblandaren hade gått sönder. Och Järnmannen som hade brutit benet, trotsade alla smärtor, tänkte på partiet, Mao, revolutionen och folket och sist men inte minst, sina kamrater på oljefältet och reste sig och sprang haltande flera mil över fälten med bandaget fladdrande och kom fram till arbetsplatsen och kastade sig i cementen och blandade den med sin egen kropp allt vad han orkade och bandaget det snodde och slingrade.

En riktig hjälte. En folkets man. Tja. Som det tycktes. Underligt spektakulärt. Alltså. Allt detta. Trots att han brutit benet. Vi tänkte. Sjukkassan. Och så där. Arbetarskydd.

Det började kännas som en fullständigt klar tanke. Att detta inte var så värst. Bra. Alls.

Man ser sig omkring. Man får höra berättelsen om denne Järnman. En heroisk saga.

Som skrönor man hört. Man tänker: Stålmannen, Läderlappen, och ja , Järnmannen.

Där står dessa kineser i sina Maouniformer och pratar om Järnmannen. De visar ett helt musèum med historier om honom. Det luktar gips och lim eller något därinne i lokalen. Jag tittar på föremålen i montrarna. Hans klädespersedlar. Det blir. Ja, för mycket. Alltså. En berättelse, ett stort tungt arbetarherbarium om en duktig arbetare som tjänade folket. Jag försöker i tanken översätta detta till svenska förhållanden.

Men. Jag förmår inte.

Och man ser arbetsmiljön på de kinesiska fabrikerna. Det är klart att detta inte kan översättas till svenska förhållanden. Kanske var det bra för kineserna att gå från det gamla kejsardömets enorma förtryck till denna hårt kontrollerande kommuniststat? På de kinesiska verkstäder vi besöker dånar det vansinnigt av maskinerna. Alla ler och ingen har hörselskydd. Det sprutar kaskader av glödheta spånor över oss. Alla ler. Och ingen har skyddsglasögon.

Vi sover på hotellrummet i Changchun. Vaknar av att tandborstglasen börjar klirra.
Det skakar i hela verkligheten. Vi väcks av detta. Vi måste omedelbart åka i väg säger kineserna. Vi ska flyga till Peking. Vi får inte åka tåg. Järnvägen är uppriven.

Det har ju varit jordbävning. Några döda? Ja, många, hör vi hemifrån, men kineserna säger, ”nejdå inga döda, folk fruktar inga svårigheter och litar till ordförande Mao då ordnar sig allting”.

Vi landar i Peking. Blir inkvarterade i tält i Den Förbjudna Staden. Går genom portarna på Tien-an-men. In i Den Förbjudna Staden. Att vi tältar där är omvälvande.

Uniformer. Åsikter. Uniformerade åsikter.

Jag håller fördrag när jag kommer hem. Fotoutställning på matsalen på jobbet. Välfärdens arbetare kommer in med mössorna i handen. Jag berättar. Krånglar med mina diabilder. Blir rödblommig om öronen när ljuset tänds och frågorna kommer:

”Kan man gå ut och supa på restaurang i Kina?”

Den frågan. Ja, det kan man väl…eller? Alltså. Frågorna är vanliga. Mest turistfrågor. Frågor kommer också från kritiska vänsterfrågare. Om partikrångliga saker. Om ideologiska saker. Folk frågar allt möjligt som jag bara kan ge darriga och röriga svar på. Och alltihop blandas till en frågesmet.

På kajen i Helsingfors hade jag blivit intervjuad av en journalist från Lektyr som frågade:

”Det sägs att en miljon kineser dog i jordbävningen! Hur var det med den saken?”

”Det vet jag inget om!” svarade jag.

I tidningen står det sedan att jag bekräftat antalet döda.

Foto ovan: Utanför portarna till den förbjudna staden (1976). Längst fram: Benny Holmberg, övriga två medresenärer. Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.
Text Benny Holmberg
Bild Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.

UTGÅVA 2018:06

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-07-06

Äntligen fredag, ditt vidunderliga Keith Richards-riff när du behöver det! Korka upp din iskalla findricka och luta dig bakåt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Att söka tillhörighet

BOK | Att konstatera är att det finns flera historiska sanningar, det beror på vem som skriver och formulerar orden. Det är som att lyssna till linden, dess tystnad, viskningar och småpratande...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:06 | 10 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Europa mot judarna 1880–1945

BOK | ”Vanlig mänsklig småaktighet kombinerad med rovdrift och ett sökande efter syndabockar var alltså, enligt Aly, tre av de mest avgörande mekanismerna som låg bakom den framtida förödelsen och mordet på...

Av: Elisabeth Brännström
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Bo Högrelius, Kinasamling.

I stormens öga: Revolutionens epicentrum

”Han tog av sig glasögonen, torkade dem hastigt med en mjuk duk, satte på sig dom igen, öppnade en låda längst ned i skrivbordet tog en näve och släppte ut...

Av: Benny Holmberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Marina Abramović, The Artist is Present, 2010

Att manipulera genom symbios

Varför är det här konst? Konstnären Marina Abramović ställde frågan i samband med framförandet av verket ”The artist is Present” på MoMa 2010. Ett verk där 1600 personer stått länge...

Av: Karl-Gustav Köhler
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Artikelförfattaren

Reflektioner efter Bologna Children´s Bo…

BOK | Björn Augustsson minns barnbokmässan i Bologna 2018. Han reflekterar över läsande, över barnboken och seriemagasin. Vilka tar ansvaret för barnens läsande idag?

Av: Björn Augustsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Antoni Piotrowski (1853-1924): Smierc Wandy (Vandas död).

”Vi har vandrat i främmande länder”. Dvo…

Den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák (1841-1904) blev redan under sin livstid internationellt berömd för framför allt sin instrumentalmusik. Som många andra tonsättare hyste han livet igenom en olycklig kärlek till...

Av: Henry Larsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Edesta barnhem, 1903, vykort. Fotograf okänd

Tack och hej

Jag hade sjutton punkter på min lista. Jag ansågs inte ha läst på. Jag tog upp tiden. Men jag tog mitt uppdrag på allvar och insisterade. Mycket var sådant som...

Av: Per-Henrik Bartholdsson
2018:06 | 06 juli, 2018

Detalj ur omslaget

Diktens ledtrådar

BOK | Jag blir alltid förtjust när jag läser Katarina Frostenson. Det blir jag även när jag läser Sju Grenar. Skandalerna kring henne intresserar mig inte.

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Artikelförfattaren

Sonja Åkesson och förortens romantik

Carsten Palmer Schale reflekterar över Sonja Åkessons poesi.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:06 | 06 juli, 2018

TEST

Poesin betraktad utifrån en obetraktad f…

Med denna essä söker jag delvis en poetisk form utifrån en ordnad princip av fragment, delvis det formlöst fragmentariska i en poesi under ständig rörelse. Båda verksamma i ett världsligt...

Av: Göran af Gröning
2018:06 | 06 juli, 2018

Nobelpristagaren, Ted Ström

Bob Dylan - Inte så olik clownen Jac

Bob Dylan är svårfångad. Ofta skiftar han skepnad utan att vara kappvändare. Nobelpriset i litteratur ändrade inte på detta. Dylan uppskattade priset men tog det med ro och talade vid...

Av: Anders Tidström
2018:06 | 05 juli, 2018

Foto: Belinda Graham

Fars lilla tös

SCENKONST | ”Fars lilla tös” är i grund och botten en klassiker, en uppdatering av ”Fars lille påg”. I pjäsen är det 1926 och Hälsingborg stavas fortfarande med ä. Men samtidigt som...

Av: Belinda Graham
2018:06 | 06 juli, 2018

Affishbild till verket Cracks 2008. Foto: Gunnar H Stening

SU-EN: brutal skönhet, naturens och krop…

MÅNADENS KONSTNÄR | SU-EN. Min filosofiske vän Per Nilsson har bjudit in mig till Tidningen Kulturen för en presentation av mig och mitt konstnärskap.

Av: SU-EN
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto fr förlaget

"Kärlek är lagen, kärlek styrd av v…

BOK | ”Människan, när hon agerar utan anknytning till resultatet av sina handlingar, börjar uppfylla sin sanna vilja och blir Gud. Kort sagt, bara genom viljeakten, befriad från dubbelhet och "lust av...

Av: Guido Zeccola
2018:06 | 06 juli, 2018

Foto: Einar Askestad

Månadens lyrik

Tidningen Kulturens redaktion presenterar stolt MÅNADENS LYRIK.

Av: Tidningen Kulturen
2018:06 | 06 juli, 2018

Bild: AnnaKarin Svedberg

Sanning eller lögn i Indien

Annakarin Svedberg minns sina möten med den Indiska premiäministern Indira Gandhi.

Av: Annakarin Svedberg
2018:06 | 05 juli, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.