Dino Campana. Fotograf okänd.

Kometens natt: Om den italienske poeten Dino Campana



Guido Zeccola skriver en kort essä om den i Sverige okände italienske poeten Dino Campana, en skald som levde mellan 1885 och 1932.



”Vara en duktig poet är inte viktigt. Bli ren är enormt mycket viktigare” (Dino Campana)

Det är kanske sant, poeterna tillhör en annorlunda ras, ”primitiv,” utdöd sedan länge men med förmågan att återuppstå precis som fågeln Fenix. Jag menar de riktiga poeterna, inte de intellektuella, de som bland annat skriver poesi, utan de bland vilka dikten, med sina monstruositeter, sina enhörningar, kan språka.

Vem var Dino Campana?

Han föddes den 20 augusti 1885 i Marradi och dog den 1 mars 1932 i Scandicci (i Toscana). Campana var en visionär poet. Hans berömmelse vilar på hans enda publicerade bok Canti orfici (”Orfiska sånger”), samt hans vilda och nyckfulla personlighet.

Dino Campana kämpade mot allt och alla för att bli accepterad, även – och framförallt – mot sin egen familj. En borgerlig och etablerad familj, som skämdes för honom, som skickade honom för att utbildas på olika skolor, till och med på militärskolan (med hopp att det skulle göra honom starkare) men sadistiskt medvetna om att han aldrig skulle kunna klara av den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Poeten själv var medveten om att vara annorlunda, han var högutbildad, intelligent, kunde flera språk, tyska, spanska, franska, latin, forngrekiska. Han läste och fördjupade sig inte bara i klassikerna utan också i Nietzsche, Baudelaire, Lautréamont, Mallarmé, Whitman, Rimbaud och förstås Dante, D'Annunzio (speciellt Alcyone) Pascoli, Carducci, och den forntida mytologin.

Trots detta blev han stämplad som ”galen” redan 1906. Dino Campana brydde sig inte mycket, medveten som han var om att för de andra ha blivit en byfåne. ”Jag är den bristfälliga delen som arbetaren gör sig av med” skriver han.

Campana gav ut en enda bok ”Canti Orfici” (Orfiska sånger) år 1914. men han kunde resa, hela tiden tillsammans med en förmyndare, till USA och till Latinamerika (Uruguay), familjen ville bli av med honom... Efter ett tumultartat förhållande med protofeministen och författaren Sibilla Aleramo (1846-1960), som han träffat på ett mentalsjukhus, blev Campana intagen på dårhuset i Castelpulci (1918). Vistelsen där blev till ett helvete, med elektrochocker, tvångströjor, experimentell psykiatri och medicin, och där dog han 1932.

Han efterlämnade verket ”Canti Orfici” (1914), som han publicerade med egna pengar eftersom kulturarbetarna på den då kända tidskriften ”La Voce” (Rösten), poeterna Giovanni Papini och Ardengo Soffici, hade slarvat  bort manuset (det upphittades flera år senare och publicerades, men versionen som Campana skrev på nytt 1914 var enligt många bättre) .

Canti Orfici: tema, struktur och litterär stil

Canti Orfici kan man beteckna som prosimetrum, alltså ett verk som består av prosa och dikter, som t.ex. Vita nuova av Dante Alighieri. Boken består av olika texter skrivna 1912-1914, 22 kapitel uppdelade i 4 avsnitt: La Notte, Notturni, La Verna, Varie och frammenti. Poem i prosaform där prosan i rytm liknar dikten. Det är omöjligt att inte formmässigt tänka på Giacomo Leopardi, men Campana inviger läsaren till dikten som mystiskt och esoteriskt ord som berättar om Sanningen.

Det finns en strukturell koherens i dessa texter. Ingenting är kaotiskt eller lämnat åt slumpen. Fragment som skapar eller omgestaltar ”verkligheten” men förblir koherenta i förhållande till det de upptäcker. Även undertiteln på verket ”Die Tragödie des letzten Germanen in Italien” borde inte förvåna; Campana förblir trogen sin estetiska miljö: den sena europeiska dekadentismen med Bayerns slott, hermafroditer, chimärer, horor, städernas folkmassa, opium, änglar och demoner. Läsaren kan tycka att Campanas poetiska gestalter är en aning föråldrade. Fast det stämmer inte riktigt. Poeten försöker finna nytt liv i det som, likt symbolismen, hade blivit till ett mode.

Canti Orfici inleds med en lång prosadikt, ”La Notte”. Verket hette i en tidigare version: ”Sentimental kinematografi”. Campana valde senare ”La Notte” som titel men den ursprungliga titeln berättar mycket om hur verket är strukturerat, med många bilder och sekvenser som inte följer en linjär skandering av tiden, utan allt sker i nuet.

I den andra delen av La Notte talar poeten om en erotisk initiering:

”O din kropp! Din parfym stängde mina ögon: Jag såg inte din kropp (en söt och skarp doft): där i den stora, nakna spegeln som täcktes av violett rök. Jag såg en ljusstjärna kyssa den vackra gåvan: och de blyga brösten svälla av eget ljus. Ingen Gud var närvarade under kärlekens kväll; men ljuset på knäna satte du, nattlig karyatid som stöder en härlig himmel.

Din kropp är en gåva på mina knän, stjärnorna försvinner medan all färg förvandlas till violett. Du böjer dina lilafärgade ögon mot mig och en okänd natthimmel kidnappar en melodi av smekningar.”

Är det en beskrivning av en kärleksnatt med Sibilla Aleramo? Det är möjligt, och dessa beskrivningar återkommer då och då. Men, prosadikten blir här viktig för att den introducerar oss för poetens syntax (tvångsmässigt upprepande, rytmiskt som ett slagverk), den abstrakta kromatismen; verkligheten som blir overklig (den nattliga karyatiden som stöder en härlig himmel). Och Nietzsche! Guds frånvaro, vitalitet, erotik, kvinnokroppens lätthet som är typiskt nietzscheansk... kanske kryddat med goda ransoner av Gabriele D'annunzios Il Piacere (Njutningen) och Le vergini delle rocce (Jungfrurna på klipporna).

Sibilla Aleramo. Fotograf: Mario Nunes Vais (1917)
Sibilla Aleramo. Fotograf: Mario Nunes Vais (1917)

Natten är för Campana den stora modern. En moder som är all glädjes och sorgs källa. Inte bara i La notte utan också i dikter som Genova, Chimera, La Verna (ett kloster). Moder är också kvinnan som poeten upplever som närvarande extas och saknad kropp. Ett trauma, en fraktur. Allt enligt den orfiska traditionen (se min tidigare essä om Orpheus).

Kvinnan blir den svarta månen

I vårt språk är ordet Sol feminint men det är maskulint i många andra språk, framförallt i de romanska, exempelvis i italienskan. Romanska språk är en grupp av indoeuropeiska språk som utvecklats ur latinet. Men det är utan tvekan sant att den heliga eller sakrala femininan identifierades med Solen även bland indoeuropéerna som Campana citerar.

Månen var å andra sidan maskulinum, likt guden Shiva i Indien och den babyloniska guden Sin samt den egyptiska Osiris. Tämligen ofta associerar Campana kvinnan med Livsträdet, därför att hon hade makt över överflödet, födelsen och den sexuella njutningen, men som jordisk kraft var hon också knuten till de ktoniska (som hör till underjorden) djuren som ormen och draken, djur som dock var ”positiva” då de hade ett nära samband med livet självt.

Så varje kvinna var på något sätt för Campana en miniatyr av den Stora Modern, hon var i nära kontakt med gudinnan eller symboliserade den. På det här sättet kunde kvinnan, och bara kvinnan, kommunicera med det osynliga, oavsett om hon var en spåkvinna, ett orakel, en shaman, en healer, en trollkvinna, en älskarinna eller en prästinna.

Var Campana feminist? Nej, det var han inte, han kunde inte vara det. Men han hade kanske läst Bachofen! När kristendomen började etableras anammar även kristendomen, enligt Campana, vid sidan av Kristus goda och solära egenskap, denna bild av kvinnan. Förutom de grekisk-romerska gudinnor som till exempel jordgudinnan Gaya, försvinner även den druidiska Dana med sina många gestalter Dana o’Shee, Birgit, Morgan, Epon, Rihannon, och så vidare.

Fast de försvinner inte helt. Dana blir den heliga Anna, jungfru Marias moder, Birgit blir den heliga Birgitta.
Kyrkan förvandlar de gamla kulterna till nya, fast med ett kristet budskap. Och, än idag är sankta Anna, som vid sidan av sin historiska roll är helgonet som skyddar de gravida kvinnorna och förlossningen, precis som Birgitta, mycket populär i Irland och England. Men detta är inte bara kristendomens verk.

Redan innan monoteisterna började hävda sig, var kvinnornas försvagningsprocess ett faktum. Som sagt transformeras gudinnan från skapare till ”enbart” mor till guden, eller till hans hustru. Men, även med minskad makt förblir hon gudomlig, som bekräftare av gudens makt. Hon besitter fortfarande makten att skapa en gud, eller att hjälpa honom återuppstå.

I Mesopotamien är gudinnan Ishtar en variant av den ursprungliga gudinnan Astarte eller Ashtoreth, en fruktbarhetsgudinna även hos fenicierna och kanaaniterna. Astarte betraktades av egyptierna som drottning av Byblos. I egyptisk mytologi verkade gudinnan Isis som sköterska åt Astartes son medan hon sökte efter sin make, Tammuz eller Osiris, för att återuppliva honom.

När Isis avslöjade sin verkliga identitet fick hon den pelare som inneslöt den döde maken som gåva. Det motsvarar den skandinaviska Freja som offrar sitt liv för att rädda Balder. Exemplen är otaliga. Men det kanske mest betydande finns hos hinduismen när Shiva försjunkit i djup meditation på berget Kailash, och blir väckt av Parvati som befaller honom att agera så att guden inte förblir orörlig för all evighet.

Parvati (”bergsgudinnan”) är inom indisk mytologi dotter till Himalayabergen och hustru till Shiva. Hon personifierar sin makes makt och framställs som en mycket vacker kvinna. Shiva älskar henne högt och har givit plats åt henne i ena halvan av sin kropp för att aldrig behöva skiljas från henne. Ingen manlig gudomlig makt är möjlig utan hjälp från den befruktande naturmodern.

Dessa myter finner Campana också i de medeltida sagorna som till exempel sagan om kung Arthur och hans hustru Genève som ger honom det heliga svärdet Excalibur, symbol för en kvinnlig sakralitet i kungens händer. Den solära hjälten är ju en man, men han behöver hjälp av den dolda lunariska gudinnan enligt Dino Campana.

När hjälten i sagan befriar prinsessan från drakens våld, vad gör han om inte att symboliskt återta sin hemliga dolda kvinnlighet för att återställa den ursprungliga androgyna ordningen?

Text Guido Zeccola


UTGÅVA 2018:05

Dino Campana. Fotograf okänd.

Kometens natt: Om den italienske poeten …

Guido Zeccola skriver en kort essä om den i Sverige okände italienske poeten Dino Campana, en skald som levde mellan 1885 och 1932.

Av: Guido Zeccola
2018:05 | 31 maj, 2018

Foto: Privat

Litteraturens och samtidsdebattens kakaf…

Världen och livet förblir tomt och blodfattigt, dagskrönikan emblematisk. Den verkligt viktiga litteraturen prisas visserligen, men förblir i det stora hela oläst. Carsten Palmer Schale tar temperaturen på den samtida...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:05 | 31 maj, 2018

Detalj ur omslaget.

Jila Mossaed, Vad jag saknades här (Stoc…

BOK | Alienering och förfrämligande, avsaknad av plats, en mellanrumstillvaro, möter vi i Jila Mossaeds nya diktsamling Vad jag saknades här. Mossaeds persiska ursprung går igen, men det blir ett saknat ursprung...

Av: Per Nilsson
2018:05 | 01 juni, 2018

Nizami - Khusraw discovers Shirin bathing

Om förälskelse

Den som lider av det fula i världen, lär inte få någon tröst eller förlösande vägledning av filosofin hos Schopenhauer eller Nietzsche; bara om han har receptorer för den personliga...

Av: Gunnar Lundin
2018:05 | 31 maj, 2018

Monografi, La Vampire, ou La vierge de Hongrie. Bibliothèque nationale, Franrike.

Étienne-Léon de Lamothe-Langon och den l…

På en sida i manuskriptet till ”Lucien Leuwen” skriver Stendhal: ”Ge karaktärerna något mänskligt, några sanna detaljer, då de annars tveklöst kommer förbli den sortens banala avbildningar av ministeriella styggelser...

Av: Erik Hallgren
2018:05 | 31 maj, 2018

Edouard Manet - A Bar at the Folies-Bergère 1882

Realism och naturalism hos Flaubert och …

Lisbeth Ekelöf om objektivitet och subjektivitet hos de franska 1800-talsförfattarna Gustave Flaubert och Émile Zola.

Av: Lisbeth Ekelöf
2018:05 | 31 maj, 2018

Foto: Alice Söderlund

ANTECKNINGAR FÖRFÖRELSE/EXTAS

jag vill bara att du ska pussa mig jättemycket och när jag säger jättemycket så menar jag kom inte nära mig jag hatar dig ...

Av: Alice Söderlund
2018:05 | 01 juni, 2018

Mekong, detalj

Mekongfloden - ett flöde på liv och död.

BOK | Hans-Evert Renerius har läst en nyutgåva av författaren och poeten Hebert Abimorads diktsamling Mekong (2012). En tvåspråkig version som innehåller Abimorads spanska originaltext tillsammans med en med svensk tolkning av...

Av: Hans-Evert Renérius
2018:05 | 01 juni, 2018

Edvard Munch - Sommarnatt, Inger på stranden (1889)

Det är väl bara att hoppa...

Tidningen Kulturens skribent Elisabeth Lampinen skriver om det ofattbara - kanske rent omöjliga; det att välja bort livet.

Av: Elisabeth Lampinen
2018:05 | 31 maj, 2018

Philip Roth. Foto: Wolf Gang

Philip Roth 1933-2018

Philip Roth är en av de många betydande författare som aldrig fick Nobelpriset i litteratur liksom inte heller Borges, Graham Greene, Karen Blixen, John Updike, Inger Christensen… I många år...

Av: Ivo Holmqvist
2018:05 | 01 juni, 2018

Foto: Belinda Graham

Birgit Nilsson 100 år - Värp först och k…

MUSIK | Birgit Nilsson ville något mer med sitt liv än att rensa betor och ha ett slitsamt liv hemma på gården på Bjärehalvön i Skåne. Hon vågade pröva sina vingar, kom...

Av: Belinda Graham
2018:05 | 01 juni, 2018

Okänd fotograf

Med solidariteten som drivkraft

Tidningen Kulturens skribent Rolf Karlman ger en biografisk översikt över författaren Martin Andersen Nexö.

Av: Rolf Karlman
2018:05 | 31 maj, 2018

.

Myten om Josef som såldes till faraons h…

När Tarja Salmi-Jacobson i årskurs ett hörde uppläsas den bibliska berättelsen om Josef blev hon fullständigt betagen. Josefs avundsjuka äldre bröder ville göra sig av med honom därför att deras...

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:05 | 01 juni, 2018

Foto: Bengt Berg

Månadens lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Redaktionen
2018:05 | 01 juni, 2018

Flyktingar från kriget i Syrien nära Tatabanya 57 km väster om Budapest, Ungern, 4/9 2015.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta …

Generationerna efter Andra världskriget ställer sig fortfarande frågan: "Kan det hända igen?" Vanligtvis finns det två sätt att besvara denna fråga på, en inofficiell och en officiell. Den inofficiella är...

Av: Lilian O. Montmar
2018:05 | 31 maj, 2018

Mina och Kåge

En modern klassiker som angår oss alla

BOK | Bo Bjelvehammar har läst en modern klassiker som enligt honom angår oss alla, vuxna som barn.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:05 | 01 juni, 2018

Cavefors - förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982, detalj

Cavefors, solens skugga

BOK | Guido Zeccola har läst Ragni Svenssons avhandling om Bo Cavefors förlagsprofil och mediala mytbilder.

Av: Guido Zeccola
2018:05 | 01 juni, 2018

Punktteckning. Strandstängsel.1945

Strandtröskel och stängsel

KONST | Stundtals når oss uttrycket – ingen människa en ö... Vad är en ö? Ett mångfacetterat begrepp, vilket ej har en given förklaring. Då jag tänker Folke Dahlberg skvallrar det om...

Av: Erling Öhnell
2018:05 | 01 juni, 2018

Äga rum, Teater Norra

SCENKONST | ”Äga rum” är Teater Norras första ungdomsprojekt. Manuset bygger på tolv tjejers berättelser och pjäsen har vuxit fram i samarbete mellan regissören, de professionella skådespelarna och ensemblen. Satsningen är ambitiös...

Av: Anna Bergqvist
2018:05 | 01 juni, 2018

Illustrationer: Författaren

Drama om matematik i två akter

Fler penslar i pedagogiken. Det gäller att vara en riktigt fyndig matematiker om en vill räkna modernt och hållbart. Vad återstår att satsa på när Artificiell Intelligens erövrar nya användningsområden...

Av: Dag Almerheim
2018:05 | 31 maj, 2018

Toscanini. Fotograf okänd.

Ny spännande biografi om Arturo Toscanin…

BOK | 864 sidor borde inte avskräcka när författaren är Harvey Sachs och när boken handlar om Arturo Toscanini, den berömde italienske dirigenten, som engagerat författaren under någotsånär 40 år. Berättelsen är...

Av: Stefania Iannella
2018:05 | 01 juni, 2018

 © Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-06-01

Äntligen fredag, din mentala hostmedicin när själen din drabbats av ond skrällhosta! Ta av dig militärkepan och landa i finrumssoffan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:05 | 01 juni, 2018

Barr är bäst, detalj

Ett myller och ett vimmel

BOK | Bo Bjelvehammar läser om de mycket små (och förmodat arbetsamma myrkolonierna), ur en barnbok som innehåller både fakta och fantasi.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:05 | 01 juni, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.