Edvard Munch - Sommarnatt, Inger på stranden (1889)

Det är väl bara att hoppa...



Tidningen Kulturens skribent Elisabeth Lampinen skriver om det ofattbara - kanske rent omöjliga; det att välja bort livet.



Ellen balanserade på broräcket, som var brett nog att gå på och hon hade till en början, innan stigningen, gått upprätt framåt, sedan satt sig och hasat vidare till mitten, där hon nu ställt sig upp. Det var något av en balansakt för det var inte helt vindstilla, och Ellen var heller inte den sorten som gillade vare sig höga höjder eller broräcken. Ändå stod hon nu här.

Det var väl bara att hoppa... hade hon tänkt och tänkte nu också. Varför dra ut på det? Varför vara ängslig för att falla? Konstigt egentligen... Hon förstod inte. Som så mycket annat.

Hon ville försvinna, stod inte ut och så hade det varit länge, om än i perioder lite lättare. Med sån ångest, sånt lidande så varför fortsätta?

Varför pina sig själv att finnas till, när allt var ett stort svart hål av ångest, iskallt i bröstet och stor sten i magen? Knivar i bröstet då det var värst, vreds om och var brännheta, en mildare magsjukevariant de lugnare dagarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej precis, det var därför hon var här ju. Nu skulle det bli av, och hon kände ett förunderligt lugn mitt i alltihop. Hade bestämt sig. Det var bäst såhär.

Metoden hade hon tänkt på ett tag. Ville det skulle vara absolut, ingen räddning till ett liv i skadat tillstånd, trasig men vid liv. Nej det var ju ungefär som nu det... bara på annat sätt.

Att kasta sig framför ett tåg hade i och för sig varit säkrast det förstod hon ju, men då drabbade det en massa andra än henne själv på ett sätt hon inte kunde ta ansvar för. Inte utsätta oskyldiga. Tabletter hade hon ingen koll på riktigt hur mycket som krävdes och där fanns risken att bli avbruten och räddad. Även om hon inte hade så många som nog brydde sig, hade det inte förvånat henne om någon kommit just då, så nej det gick bort.

Några våldsamma eller utdragna scenarior ville hon heller inte ha. Skära sig hade hon tänkt på men nej, ville inte bli hittad naken i ett badkar...

Att hoppa rätt ner i havet var det bästa helt enkelt, hade hon kommit på. Valt platsen också, den blev självklar för henne. Från bron på väg till ön som de åkt till så många gånger, till stugan som kunde vara, ja varit en tid, ett smultronställe med ljuva barndomsminnen, där friden rådde och bara tanken på att det var dags att återse den, fick hjärtat att hoppa av glädje och värmen sprida sig i kroppen.

Det var då det. Innan. Innan det flyttat in någon i det övergivna torpet i skogen bredvid. Eller någon, nej det visste hon ju inte riktigt, blev inte klok på det, för såg bara skuggor innanför fönstren. Förutom den lilla dåligt klädda flickan, smutsig och tovig, med stora skrämda gröna ögon som  skrek av rädsla.

Var hon kom ifrån det visste ingen, knappt ens att hon fanns där. När Ellen försökte berätta och få stöd, därhemma, för hur hon skulle göra, kunna hjälpa, så tittade de bara konstigt på henne och sen på varandra, vände bort blicken och låtsades som att de inte hört. Varje gång likadant, till en början, sen såg de alltmer allvarliga ut och tog ett långt samtal med Ellen, där de försökte få henne att förstå att hon fantiserade. Och måste akta sig för att prata högt om sådana saker. Det kunde sluta illa.

Ellen tystnade, men slutade inte att se eller lyssna. Flickan var yngre än hon, kunde vara en 8-9 år sådär trodde Ellen, som då själv var 12.

Mager och grånad i hyn, oftast tårränder längs med kinderna. Barfota i träskor om sommaren, drog de långa grässtråna från ängen och tvinnade i handen, som en sorts lindring eller vad undrade Ellen. Det rev till ibland och började blöda, vilket inte stoppade flickan nej det verkade istället trigga henne än mer, rev då allt hastigare och riktigt intensivt emedan hon samtidigt ökade takten. Hon gick alltid samma väg. Ut genom den gnällande ytterdörren, nerför de två slitna stentrappstegen, ut på grusgången mot vägen som hon korsade, gav sig av över ängen innan hon försvann ur synhåll.

Vad hon hade för ärende eller när hon återvände visste inte Ellen. Inte ens vad hon hette och de talade aldrig med varandra. Ellen kunde bara inte låta bli att stå där varje morgon och vänta. Trots att det pinade henne så, eller kanske just därför. Inte så att hon var en självplågare, nej inte alls, utan just för att hon kände sådan hjälplöshet samtidigt medkänsla med flickan och den skrämda blicken.

Varje steg hon tåg utsöndrade, ångade, av ångest och groteska minnen, for som blixtar ur huvudet på henne och studsade mot Ellen som inte klarade hålla dem tillbaka, nej de sögs in och absorberades av hennes själ och hjärta, förmörkade dem alltmer.

Som en mörk grotta full av häxkonster... där hon fått dricka häxbrygder och spöka ut sig, uppklädd för att behaga, beskådad och avklädd... kroppsligen och själsligen. Glimtar av skuggorna bakom gardinerna ackompanjerade det hela. Skadeskjuten. Kände hon sig, och mer och mer ihålig. Svartnade inifrån.

Stugan var annars en liten pärla ute i skärgården, med havsnära utsikt som det stått i annonsen. Ja från den lilla balkongen på övervåningen kunde man se badplatsen inne i viken där det också vid turliga dagar gick att se de stora båtarna i horisonten när de passerade i utkanten på väg bort från eller till fastlandet, eller kanske ut på internationellt vatten, vad visste hon. Tyckte varje gång det var spännande och lockande, som en sugande kraft att dras till. Kanske en utväg hade hon funderat på ibland. Att springa ut till yttersta kanten på udden och vinka med vit flagg till en förbipasserande ångare, skonare eller lyxkryssare, i hopp om att bli upplockad och räddad. En stillsam dröm som ibland ingav hopp...

Ingenting hjälpte. Inte föräldrarnas varningar, förmaningar, skolkuratorns klokskap eller BUP- psykologernas försök att nå klarhet och rätt behandling. Inte doktorernas pillerburkar heller. Vars innehåll hon lät spola ner på toan i lönndom visserligen men, hjälpte gjorde de ju i alla fall inte...

Ellen kunde inte hitta utvägen, inte komma undan. Drevs alltmer mot mörkret och det var ingen som förstod.

Nu stod hon här, hade kämpat färdigt. Varje ledighet, både helger ofta och längre lov absolut, hade de allt som oftast åkt över bron och sen vägen fram till stugan. En gång något att längta till, sedan ett rent helvete... Ellens lama protester om att få slippa ledde ingen vart. De bara skakade på huvudena och återgick till sina sysslor och planeringar, packade in i bilen och iväg de for.

Inte nu längre dock. Nu var hon fri. Nu bestämde hon, nu var det ingen som kunde komma åt att göra illa mer. Ingen rädsla för nya katastrofer, okända hemskheter, förvirring och skam. Ingenting alls. Bara friheten att fatta egna beslut. Hon var vuxen nu, med den fulla frihet som ju hörde till fördelen med att vara så kallad vuxen.

En frihet hon tyvärr bara kunde använda till att göra det sista valet. Tyvärr, ja hon kände det så men fann ingen återvändo. Inget hopp längre, ingen kunde hjälpa henne, torka tårarna och lena de brända såren. Det gjorde för ont. Och det fanns ingen nej ingen, att hålla i handen.

Sagt och gjort. Hon hoppade. 

Text Elisabeth Lampinen
Bild Edvard Munch - Sommarnatt, Inger på stranden (1889)

UTGÅVA 2018:05

Punktteckning. Strandstängsel.1945

Strandtröskel och stängsel

KONST | Stundtals når oss uttrycket – ingen människa en ö... Vad är en ö? Ett mångfacetterat begrepp, vilket ej har en given förklaring. Då jag tänker Folke Dahlberg skvallrar det om...

Av: Erling Öhnell
2018:05 | 01 juni, 2018

Okänd fotograf

Med solidariteten som drivkraft

Tidningen Kulturens skribent Rolf Karlman ger en biografisk översikt över författaren Martin Andersen Nexö.

Av: Rolf Karlman
2018:05 | 31 maj, 2018

Edouard Manet - A Bar at the Folies-Bergère 1882

Realism och naturalism hos Flaubert och …

Lisbeth Ekelöf om objektivitet och subjektivitet hos de franska 1800-talsförfattarna Gustave Flaubert och Émile Zola.

Av: Lisbeth Ekelöf
2018:05 | 31 maj, 2018

Äga rum, Teater Norra

SCENKONST | ”Äga rum” är Teater Norras första ungdomsprojekt. Manuset bygger på tolv tjejers berättelser och pjäsen har vuxit fram i samarbete mellan regissören, de professionella skådespelarna och ensemblen. Satsningen är ambitiös...

Av: Anna Bergqvist
2018:05 | 01 juni, 2018

Monografi, La Vampire, ou La vierge de Hongrie. Bibliothèque nationale, Franrike.

Étienne-Léon de Lamothe-Langon och den l…

På en sida i manuskriptet till ”Lucien Leuwen” skriver Stendhal: ”Ge karaktärerna något mänskligt, några sanna detaljer, då de annars tveklöst kommer förbli den sortens banala avbildningar av ministeriella styggelser...

Av: Erik Hallgren
2018:05 | 31 maj, 2018

Flyktingar från kriget i Syrien nära Tatabanya 57 km väster om Budapest, Ungern, 4/9 2015.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta …

Generationerna efter Andra världskriget ställer sig fortfarande frågan: "Kan det hända igen?" Vanligtvis finns det två sätt att besvara denna fråga på, en inofficiell och en officiell. Den inofficiella är...

Av: Lilian O. Montmar
2018:05 | 31 maj, 2018

Philip Roth. Foto: Wolf Gang

Philip Roth 1933-2018

Philip Roth är en av de många betydande författare som aldrig fick Nobelpriset i litteratur liksom inte heller Borges, Graham Greene, Karen Blixen, John Updike, Inger Christensen… I många år...

Av: Ivo Holmqvist
2018:05 | 01 juni, 2018

.

Myten om Josef som såldes till faraons h…

När Tarja Salmi-Jacobson i årskurs ett hörde uppläsas den bibliska berättelsen om Josef blev hon fullständigt betagen. Josefs avundsjuka äldre bröder ville göra sig av med honom därför att deras...

Av: Tarja Salmi-Jacobson
2018:05 | 01 juni, 2018

Barr är bäst, detalj

Ett myller och ett vimmel

BOK | Bo Bjelvehammar läser om de mycket små (och förmodat arbetsamma myrkolonierna), ur en barnbok som innehåller både fakta och fantasi.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:05 | 01 juni, 2018

 © Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-06-01

Äntligen fredag, din mentala hostmedicin när själen din drabbats av ond skrällhosta! Ta av dig militärkepan och landa i finrumssoffan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:05 | 01 juni, 2018

Cavefors - förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982, detalj

Cavefors, solens skugga

BOK | Guido Zeccola har läst Ragni Svenssons avhandling om Bo Cavefors förlagsprofil och mediala mytbilder.

Av: Guido Zeccola
2018:05 | 01 juni, 2018

Foto: Belinda Graham

Birgit Nilsson 100 år - Värp först och k…

MUSIK | Birgit Nilsson ville något mer med sitt liv än att rensa betor och ha ett slitsamt liv hemma på gården på Bjärehalvön i Skåne. Hon vågade pröva sina vingar, kom...

Av: Belinda Graham
2018:05 | 01 juni, 2018

Edvard Munch - Sommarnatt, Inger på stranden (1889)

Det är väl bara att hoppa...

Tidningen Kulturens skribent Elisabeth Lampinen skriver om det ofattbara - kanske rent omöjliga; det att välja bort livet.

Av: Elisabeth Lampinen
2018:05 | 31 maj, 2018

Mekong, detalj

Mekongfloden - ett flöde på liv och död.

BOK | Hans-Evert Renerius har läst en nyutgåva av författaren och poeten Hebert Abimorads diktsamling Mekong (2012). En tvåspråkig version som innehåller Abimorads spanska originaltext tillsammans med en med svensk tolkning av...

Av: Hans-Evert Renérius
2018:05 | 01 juni, 2018

Foto: Bengt Berg

Månadens lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Redaktionen
2018:05 | 01 juni, 2018

Dino Campana. Fotograf okänd.

Kometens natt: Om den italienske poeten …

Guido Zeccola skriver en kort essä om den i Sverige okände italienske poeten Dino Campana, en skald som levde mellan 1885 och 1932.

Av: Guido Zeccola
2018:05 | 31 maj, 2018

Mina och Kåge

En modern klassiker som angår oss alla

BOK | Bo Bjelvehammar har läst en modern klassiker som enligt honom angår oss alla, vuxna som barn.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:05 | 01 juni, 2018

Foto: Privat

Litteraturens och samtidsdebattens kakaf…

Världen och livet förblir tomt och blodfattigt, dagskrönikan emblematisk. Den verkligt viktiga litteraturen prisas visserligen, men förblir i det stora hela oläst. Carsten Palmer Schale tar temperaturen på den samtida...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:05 | 31 maj, 2018

Illustrationer: Författaren

Drama om matematik i två akter

Fler penslar i pedagogiken. Det gäller att vara en riktigt fyndig matematiker om en vill räkna modernt och hållbart. Vad återstår att satsa på när Artificiell Intelligens erövrar nya användningsområden...

Av: Dag Almerheim
2018:05 | 31 maj, 2018

Foto: Alice Söderlund

ANTECKNINGAR FÖRFÖRELSE/EXTAS

jag vill bara att du ska pussa mig jättemycket och när jag säger jättemycket så menar jag kom inte nära mig jag hatar dig ...

Av: Alice Söderlund
2018:05 | 01 juni, 2018

Detalj ur omslaget.

Jila Mossaed, Vad jag saknades här (Stoc…

BOK | Alienering och förfrämligande, avsaknad av plats, en mellanrumstillvaro, möter vi i Jila Mossaeds nya diktsamling Vad jag saknades här. Mossaeds persiska ursprung går igen, men det blir ett saknat ursprung...

Av: Per Nilsson
2018:05 | 01 juni, 2018

Toscanini. Fotograf okänd.

Ny spännande biografi om Arturo Toscanin…

BOK | 864 sidor borde inte avskräcka när författaren är Harvey Sachs och när boken handlar om Arturo Toscanini, den berömde italienske dirigenten, som engagerat författaren under någotsånär 40 år. Berättelsen är...

Av: Stefania Iannella
2018:05 | 01 juni, 2018

Nizami - Khusraw discovers Shirin bathing

Om förälskelse

Den som lider av det fula i världen, lär inte få någon tröst eller förlösande vägledning av filosofin hos Schopenhauer eller Nietzsche; bara om han har receptorer för den personliga...

Av: Gunnar Lundin
2018:05 | 31 maj, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.