Foto: Per Nilsson
  • 2018:03
  • Publicerad:

Helighet



Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.



Det nakna livet, det vi förment fått av Gud som gåva, det som bara inbegriper vad som inte avviker från vägen till helighet, det livet utgör helighetens utmärglade uttryck.I kontrast mot det heliga, Lilith/Samael, känner vi vår dekadens, vårt frånfälle. Du, som sprungen ur jorden känner den Lilith, och du såsom fallen, en mörkrets ärkeängel Samael, känner den väl. Om än ni delar samma kropp utgör ni var för sig och tillsammans helgerån. Och som ni förkroppsligar helgerånet styrs jag av det. Blasfemin, poetens enda möjlighet till eget skapande.

Det nakna livet, det vi förment fått av Gud som gåva, det som bara inbegriper vad som inte avviker från vägen till helighet, det livet utgör helighetens utmärglade uttryck. Det är i genomlevandet av detta nakna liv, i existensens umbäranden, som heligheten slutligen visar sig, i att genomhärda och sedan återbörda. [W, T, O, N, 74] En skengudomlighet har givits människan, på det att hon ska kunna avkläda sig den, liksom Kristus avklädde sig sin verkliga gudom. 

Vid färdens början borde orden stått: ”I, som här inträden, låten hoppet fara!” [D, D, G, K, S III]. Ty färden, Lilith/Samael, påbörjas med idén att en ingenting är. [W, T, O, N, 76] Har en en gång fattat att en ingenting är, då blir målet för alla ansträngningar att bli ingenting. I den avsikten fördrar en lidandet, i den avsikten handlar en, i den avsikten ber en. Min Gud, förunna mig att bli ingenting, Förunna mig att bli naket liv.

Lidandet följer det nakna livet genom alltmer förtätade rum, ledsagade i sin sammanflätning av en allt ökande tyngd. Nedåt, nedåt! Sammanflätningen av lidandet och det nakna livet i de förtätade rummen förhöjer tyngden. Allt tyngre och tyngre vrider och ringlar sig livet runt kroppen och kroppen runt livet i en kvävande täthet som blir alltmer ljusfattig. Existens och essens ringlar sig runt varandra för att slutligen sammanfalla, inte till två i en utan endast i en och samma. Livets essens är dess nakna existens och slutskedet; det heliga, det heliga som ett väntande stillastående, tätt tätt, koncentrerat ögonblick. Hela livsresans slutskede koncentreras till ett tyngdens och täthetens syrefattiga nålsöga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

[W, T, O, N, 76] Det som är underst liknar det som är överst. Slaveri, en bild av lydnad inför Gud. Förödmjukelse, en bild av ödmjukhet. Fysisk nödvändighet, en bild av nådens oemotståndliga stötkraft. Helgonens liv i hängivelse, en bild av brottslingars och prostituerades bortslösade nätter. En bör uppsöka det lägsta, det som lågt är må stiga nedåt, det som högt är må stiga uppåt. Ty vi är förvända. Så föds vi. Att återställa ordningen är att lösa upp skapnaden i oss.

Ändå är livet helt i köttet det mest makabra Lilith/Samael, längst ifrån och närmast nåden. I livsrörelsen genom rummens täthet, från nåd till tyngd, framträder heligheten och rörelsen går allt längre ner i köttet. När tyngden och tätheten blir helt allenarådande kvävande, när en är fullt ut kött, när förtvivlan sedan länge lämnats till förmån för resignation, inträder heligheten och sedan nåden. Nåden som betalning för utstådda vedermödor på färden mot helighet. Den kommer med den utmärglat döendes sista suck, efter la grande danse macabre, helighetens klaraste bild. [W, T, O, N, 79] Endast två ögonblick finns av fullkomlig nakenhet och renhet: födelsen och döden. I mänsklig skepnad kan en inte, utan att besudla det heliga, tillbedja Gud förutom i födelse- och dödskvalens stunder.

Utplåning, helighet och nåd, salighetens treenighet. Genom försakelse skapas helighet, Lilith/Samael. [W, T, O, N, 78-79] För att försaka världen krävs att en utstår samma kval som en skulle känna i verkligheten om en miste alla sina kära och allt vad en ägde, däribland också själens förmågor; intelligens, karaktär, känslor, åsikter och meningar om gott, ont, osv. Allt detta får inte avhändas, utan måste mistas — likt Job. Och energin som tas från en, får inte ödslas bort i vacklan och tveksamhet, får inte förnedras, {men förnedras får väl den lidande, och energin som tas koncentreras i rumslig förtätning. För var sak en mister tar med sig lite syre och lite ljus}, men kvalen måste {ändå} vara större än i den verkliga olyckan, de får inte utstås lite då och lite då, och inte riktas mot ett hopp. 

Ändå är livet helt i köttet det mest makabra Lilith/Samael, längst ifrån och närmast nåden.Om en finner glädjens fullhet i tanken att Gud är, finner en samma fullhet i tanken att en själv icke är, det är samma tanke. Och vetskapen förmedlas till sinnena genom lidande och död. Efter den medvetenheten och insikten, Lilith/Samael, kan heliggörandets förnedrande vandring genom alltmer syrefattiga, fördunklade och förtätade rum ta sin början.

Nedbrytande av själsförmågorna, Lilith/Samael, är en förutsättning för heligheten. Men heliggörandet tar tid. Att bryta ner själsförmågor till den grad att heligheten framträder Lilith/Samael, görs inte i en handvändning. Den som ska heliggöras måste förnedras, nedvärderas, trakasseras, svältas och utmattas. Efter lång tids nedbrytning kan tecken på helighet skönjas. Livets essens reduceras till kroppens förtätade rumsliga existens, reduceras till naket liv. En skymt av helighet kan fångas i dödsögonblicket. Heligheten triumferar just innan nåden inträder och gör slut på lidandet. I heligheten, Lilith/Samael, bryts själen sönder och kvar lämnas en tom kropp. I väntan på nåden vrider och ringlar sig livet runt den utmärglade kroppen för att slutligen överlämna den åt nåden, nåden som gåva.

I helighetens väsen ligger att den inte helt kan eftersträvas; självförvållas? Ja, men innan heligheten nås har all strävan lämnat den helige. I heligheten ringlar en sig som huvudlös orm runt livet och livet runt en själv, ringlar och ringlar som om mening finns i själva ringlandet, i det makabra. Själen hos den helige, Lilith/Samael, är tom, i väntan, kan inte vara inblandad, dess förmågor har lämnat den helige långt innan heligheten inträder. [W, T, O, N, 80] Gud kunde skapa endast som dold, annars funnes bara Gud. Därför är också heligheten dold, och kan bara anas av själen {i ögonblicket innan nåden inträder}. I det ögonblicket, Lilith/Samael, kan i blicken hos den helige salighet skönjas, ett skådande redan fjärran livet, alltmedan kroppen krampaktigt ringlar sig just runt livet, ett liv som nu långsamt släpper sitt tag om den heliges kropp och låter nåden fullborda värvet.

Den helige, Lilith/Samael, är i sin helighet smått änglalik. Kroppen tunn och bräcklig, skör, liksom genomskinlig. De flesta funktioner har stängts av, håret lossnat, tänderna borta. Av svält och sjukdom är den ringlande kroppen märkt med utslag och bölder, den har blivit hem för skabb och löss, dess ben bryts lätt. Men ögonen, ögonen Lilith/Samael är saligt fjärrskådande. Blicken har lämnat dem, återbördats till solen från vilken den en gång stal sitt ljus. [W, T, O, N, 81] Ve den, hos vilken den kroppsliga döden föregår själens. Den själ som inte är fylld av kärlek dör en ond död. Varför måste en sådan död drabba vem som helst utan åtskillnad? Den måste det. Allt måste drabba utan åtskillnad.

Den helige, Lilith/Samael kan inte skapa bara skapas och skapandet av helighet förutsätter förstörandet av den heliges skaparkraft. Menstruation och sädescellsproduktion upphör tidigt i heliggörandet, sterilitet och impotens tidiga kostnader för heliggörandets pris. Menstruation och sädesvätska är tecken på det blasfemiska i skaparkraften. Det ses genom kyskhetslöften avgivna av nunnor, munkar, präster, kardinaler och påvar. Den heliges släktlinje ska brytas. Den heliges själ, Lilith/Samael, arbetas tom för att i nåden fyllas av kärlek, men det är inte den kära-lek vårt svenska språk erbjuder som åsyftas, nej den kära-leken är en annan.


Och då framträder Lilith/Samael, en annan bild, en erotikens och sexualitetens bild. Otaliga är de extatiska berättelser från mystiker och helgon om erotisk förening med Kristus, och med Gud som helig ande. Dessa är berättelser utanför försakelsen. Extas förutsätter en upplevelsens horisont en jagets horisont, så tydlig att jaget i den är allt. En annan helighet, en annan nåd, en helgerånets helighet och en extasens nåd, och vi är inte försakelseheliga Lilith/Samael, vi kan leka mycket bättre än så. Den storslagna skönhet som ligger i oss alla framträder i blasfemisk skapelseakt. I helgerånet, Lilith/Samael, ligger fröet till det storslaget sköna. I egen pågående tillblivelse, i handlingars estetiska värde kan de uslaste nå skör storslagenhet. På mystikens irrfärders gräns ligger möjligheten, i mellanrummet mellan tyngden och nåden, i tyngd och nåd samtidigt, en storslagenhet och rumslighet där inget har sin givna plats. Och i den rumsliga storslagenheten är brottslingen genom brottet lika skön som poeten genom poesin, mördaren skönare genom mordet än någon konstnär genom sina verk.

Skönheten framträder i sammanflätningen med ens handlingar, Lilith/Samael. Skönheten i helgerånet ligger i överskridandet av heligheten. När en ringlar och vrider sig runt ens handlingar och de vrider och ringlar sig runt en, när de blir till två i en är helgerånet ett faktum. Överflödets skapelseakt överskrider helighetens försakelser. Brottslingen som, Lilith/Samael, är ett med sitt brott överskrider heligheten, brottet blir essentiellt. Naket liv för den levande är aldrig essentiellt, bara för den heliggjorde föregår existensen helt essensen och att bara existera...

Det är i brottslingens upphetsning och allvar inför brottet Lilith/Samael, skönheten i sammanflätningen mellan brott och brottsling framträder. Ni vet det så väl, ni som ständigt ringlar er om varandra i en kropp. Ni som är två, Lilith/Samael, omringlande i en och samma. Ni vet också hur erotisk sammanflätningen och omringlandet om varandra är, och hur outhärdligt erotiskt det blir när en ringlar sig om en som också ringlar sig om en själv, där båda samtidigt ringlar sig om den erotiska handlingen och omringlas av den, var och en på sitt håll men samtidigt i intim sammanflätning med varandra, skapande odjuret med två ryggar. Det är där Lilith/Samael, extasen inträder, helgerånets outhärdligt erotiska motsvarighet till den heliges nåd.

Teresa av Avilas syn är ett exempel Lilith/Samael och jag vet att ni känner igen er. [P, S, O, T, S, M, 197] ”Det behagade vår herre att flera gånger visa mig följande syn. Jag såg en förkroppsligad ängel stå intill mig, på min vänstra sida. Det är jag inte van att se, förutom väldigt sällan...I synen behagade det vår herre att jag skulle se det så. Ängeln var inte lång utan kort och fantastiskt vacker, med ett lysande ansikte, en av de högsta av änglar, helt av eld: de vi kallar Serafer...I handen hölls ett långt gyllene spjut och i spetsen brann en liten eld. Spjutet stöttes flera gånger in i mitt hjärta och trängde in i mina organ. När det drogs ut följde dessa med, lämnande mig brinnande i en underbar kärlek för Gud. Smärtan var så stark, den fick mig att stöna och sucka; och ändå så överskridande skön var denna största av smärtor att det var omöjligt att begära dess slut, eller för själen att nöja sig med annat än Gud”.

Extasen upplevs av Teresa, det är inte ingenting som upplever. Teresa uppbär en annan helighet, en blasfemisk helighet. Hennes lidande, Lilith/Samael är den erotiska njutningens lidande. Hon ringlar sig om och omsluter helt den erotiska smärtan, och ser synen som från utsidan och upplever ändå vad hon ser, samtidigt. 

Extasen upplevs av jaget som en syn av sin pågående extatiska upplevelse, nästan outhärdlig i sin smärtsamma njutning. Jaget, erotiken, smärtan och njutningen omringlande kroppen, vem är central? Alla lika delar. Existensen föregår essensen men essensen är det helt integrerade jaget, Lilith/Samael, jaget som också innefattar den andre, jaget som blasfemi.

Och visst minns ni Sapfo, Lilith/Samael, hennes väg till extas via sinnenas upplösning? Hur [S, 31] åtrån gav hjärtat vingar, hur inget tal fanns och hon förstummades. Hur hennes tunga brast och den tunna eld som löpte under huden. Ingen syn i hennes ögon och öronen fylldes av brus. Hur kall svett täckte hennes kropp och hela hennes jag skalv. Hur hon grönare än gräs och död—eller nästan—såg sig. Visst minns ni, ni var ju där, redan då.

Jaget såg sig tillintetgjort, jaget upplevde sin förgörelse, men blev varken tillintetgjort eller förstört.Jaget såg sig tillintetgjort, jaget upplevde sin förgörelse, men blev varken tillintetgjort eller förstört. Sapfo togs till gränsen Lilith/Samael, den erotiska gräns där jaget nästan tillintetgörs och ändå stärks i sin tillblivelse. Hon togs till skörhetens och sårbarhetens gränsland mellan tyngd och nåd, det gränsland där heligheten är blasfemisk, där kroppen först når ett nolläge för att sedan låta erotiken få fritt spelrum på huden och där den genom huden tränger sig så långt in i vår själ att jaget måste ställa sig utanför och betrakta för att inte förgås. I extasen vibrerar kroppen och dess egen [W, T, O, N, 74] ”corpusfugala kraft” måste sätta jaget vid sidan om, som betraktare för att inte allt, Lilith/Samael, allt ska uppgå i en skälvande vibration, utan åtskillnader.

Och visst finns det i den erotiska akten en dödslängtan, Lilith/Samael, en längtan efter att fullt och helt bli del av den också som jag? Ni vet hur det är när smekningarna på huden, omslingrandet runt varandra känns för mycket, när en till slut tvingas be om nåd och nåden uppträder i ett lugnare omslingrande för att sedan öka igen. Om inte orgasmen kommer som nåd är döden helt närvarande. Ni känner det väl Lilith/Samael, det är en demonisk kraft, stark och skör. Är självmord via demon omöjligt?

[P, T, M, O, S, S, kap. 25] ”Lyssna till mig förnuft”, säger kärleken. ”En som brinner känner ingen kyla, en som drunknar ingen törst. Den här själen”, säger kärleken, ”är så bränd i kärlekens brinnande smältugn att den själv blivit så het att den inte känner någon eld, för själen själv är nu eld genom kärlekens makt som helt förvandlat själen till kärlekseld. Den elden brinner av och genom sig själv, överallt och oavbrutet, utan att konsumera något förutom sig själv: för den som förnimmer Gud genom något utanför sig själv brinner inte helt; där finns något samman med eld; att få Guds kärlek att växa genom något utanför gör en endast blind för kunskapen om Guds godhet. Men den som brinner helt i denna eld, ser allt med sådan klarhet att den värdesätter den så som den måste bli värdesatt. För en sådan själ har inget i sig som förhindrar klarheten, den är i klarheten genom kraften i sann ödmjukhet; och en är gemensam för alla genom generositeten i sann barmhärtighet, och ensam i Gud, då fullkomlig kärlek har besatt en”, säger kärleken.

Misstaget i beskrivningen. Extas upplevs som utplåning, men i att upplevas som utplåning och att utplånas ligger skillnaden mellan helgerån och helighet, mellan extas och nåd, mellan erotik och försakelse.

[P, T, M, O, S, S, kap. 82] {Ska vi, Lilith/Samael, försöka förstå misstaget måste vi förstå frestelsen i det}, glansen, för där finns ett {erotiskt} frö som ger näring, så länge en är i det tillstånd {en upplever att} Den försätter en i, där en gett upp sin vilja, så att en endast kan vilja Dens vilja som av sig själv och för en har förvandlat en till sin godhet. Och om en är så fri i hela sin varelse så förlorar en sitt namn, för en höjs upp i det sublima. Och så förlorar en sitt namn i Den, genom Den, och in i Den en smälter samman med och upplöses i, för ens skull. Just som flodvattnet gör som kommer från havet, och som har ett namn, och som när vattnet åter rinner ut i havet och förlorar sin fåra, mister sitt namn. Nu är det i havet, befriat och får vila från {sin porlande lek, såsom älskande efter älskog vilar ut i sina älskades famnar}. Just så är det för denna själ. Här är ett tillräckligt exempel genom vilket en kan tolka hur själen med ett namn kom från havet, återvände till havet och förlorade sitt namn, och inte alls har ett namn, förutom Dens namn till vilken en helt förvandlats.

Den är och därför är också en, och det är underbart tillräckligt för Den och därmed är en förstummad; och detta är kärlek som tillfredsställer, och en är kärlek, och det fyller en med lust.

{Mystikern skulle kalla Den Gud, men vi Lilith/Samael, skulle kalla de båda älskande och se en ömsesidighet, ett omringlande, i sammansmältningen och upplösningen. Vi skulle se en underbar vila efter älskog, en vila där det separerade jaget som fylls av lust också långsamt åter fylls av sitt namn för att igen kunna ägna sig åt kär-lek och hänryckt splittring.


Marguerite Porete kände det väl. Upplevde hon det när hon brann? Hade hon sinnesnärvaro och tro, tillräcklig stark för att uppleva bålet erotiskt? 1310 brann hon i paris dömd av heliggörarna, de som inte accepterar andra vägar till nåden än helighet genom försakelse

Förkortningar

  • W, T, O, N:                           Simone Weil, Tyngden och nåden
  • D, D, G, K:                           Dante Alighieri, Den gudomliga komedin
  • P, S, O, T, S, M:                   Allison, E. Peers, Studies of the Spanish Mystics
  • S:                                        Sapfo, Fragment 31
  • P, T ,M, O, S, S:                   Margaret Porete, The Mirror of Simple Souls
Text Per Nilsson
Bild Per Nilsson

UTGÅVA 2018:03

Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.

Väntans blick

Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om...

Av: Linnea Axelsson
2018:03 | 28 mars, 2018

Dikt

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.

Av: Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen
2018:03 | 29 mars, 2018

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Svansjön - Juvelen i kronan med Den rysk…

SCENKONST | Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

Du och jag är undantag

Om att vara undantag skriver Alekfucksia†Braunisch†Cosmos. Om att ha valt att vara undantag, att endast ha tillgång till andra undantag. Undantaget, en avvikelse men väl i undantaget ter sig regelbundenheten...

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Mannen utan egenskaper

Vem var Robert Musil? Den störste, menar Carsten Palmer Schale, som här slår ett slag för Mannen utan egenskaper. Verket har intagit en särställning, inte bara i Musils bibliografi utan...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:03 | 28 mars, 2018

Varför smarta människor fattar irratione…

BOK | Vi är tyvärr inte alls så rationella och klartänkta som vi ofta tror. Som exempel anser vi att vi är bättre, klokare och mer vederhäftiga än vad vi faktiskt är...

Av: Thomas Silfving
2018:03 | 29 mars, 2018

Florence Nightingale

Florence Nightingale och J. S. Mill

”Vem vet hur många av de originellaste tankarna från manliga författare som egentligen härrör från kvinnliga idéer, som män bara har bekräftat och utarbetat? En mycket stor andel...

Av: Stoika Hristova
2018:03 | 29 mars, 2018

Pressbild, Armémuseum

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…

Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats...

Av: Oliver Parland
2018:03 | 29 mars, 2018

Mark Frygell

Skisser i urval | 2016-2018

MÅNADENS KONSTNÄR | Mark Frygell. Skisser nedtecknade och dokumenterade i hemmet, ateljén, tunnelbanan, m.m. Fotade med iPhone, 2018, Stockholm

Av: Mark Frygell
2018:03 | 29 mars, 2018

Göteborgs filmfestival

Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer …

MUSIK | Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmält och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

CC0

Livsgammal

Författaren Ragnwei Axellie återbesöker på begäran boken och begreppet Livsgammal som hon lanserade redan 1981.

Av: Ragnwei Axellie
2018:03 | 28 mars, 2018

Fotograf okänd.

Att uppfostra mannen: tankar om Selma La…

Det har på hundra år gått framåt för kvinnorna i Sverige men inget har vunnits utan kamp. Enel Melberg reflekterar över Selma Lagerlöfs feministiska handling och författarskap.

Av: Enel Melberg
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Helighet

Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.

Av: Per Nilsson
2018:03 | 30 mars, 2018

TEST

När stenarna sjunger. Om Marius Schneide…

Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat...

Av: Guido Zeccola
2018:03 | 28 mars, 2018

TEST

Trombonisten

Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny...

Av: Benny Holmberg
2018:03 | 29 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-30

Äntligen fredag, din räddande terapeut när du sålt smöret och tappat pengarna! Bänka dig i soffan och plocka fram findrickan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Zacharias Topelius som nyhetsrapportör

I skriften ”Finlands krönika 1860–1878” framträdde den flitige Topelius som en mångkunnig nyhetsjournalist i sin beskrivning av det finska samhället. Rolf Karlmans essä undersöker Zacharias Topelius roll som nyhetsrapportör.

Av: Rolf Karlman
2018:03 | 29 mars, 2018

San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

Stora städer

Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten...

Av: Anders Björnsson
2018:03 | 29 mars, 2018

Detalj från omslaget

Personlig berättelse från finska inbörde…

BOK | Elisabeth Brännström har läst Maria-Pia Boethius omdiskuterade roman Vitt och rött och möter en berättelse som nystar i den komplexa relationen mellan personlig erfarenhet och det som brukar kallas verkligheten.

Av: Elisabeth Brännström
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Nasa

Hedniskt

”Tantolunden är inte det enda stället bland Stockholms beundransvärda naturreservat och parker som regelbundet används för firanden av gudinnor, gudar, naturkrafter...” Läs Elena Dahl om nyhedniska riter mitt i Stockholm...

Av: Elena Dahl
2018:03 | 28 mars, 2018

The School of Athens av Raffaello Sanzio da Urbino

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi...

Av: Michael Nyhaga
2018:03 | 29 mars, 2018

Privat foto

Tre korta, kärnfulla, prosatexter

Tre korta, kärnfulla, prosatexter med doft av Norrlands inland om dramatiken i vardagen. Isolering och död behandlas som vore de avbrott och för en gång skull ovanliga slut på den...

Av: Per Teufilosson
2018:03 | 29 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.