San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.
  • 2018:03
  • Publicerad:

Stora städer



Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten. Författaren och historikern Anders Björnsson reflekterar över samtida planeringsparadigm och urbanismens logik.



Under stadsgrundandets storhetstid i vårt land (på 1600-talet) bestämde centralmakten var husen skulle stå; delade ut privilegier och handelsrättigheter till ståndspersoner, och till köpmän och andra borgare. Idag har vi kommunalt självstyre med ett starkare inflytande för marknadskrafterna. Men även om besluten fattas lokalt underbyggs de av idégivare – arkitekter, intellektuella, lobbyister – som säger att en stad måste växa om den inte vill dö.Storstadstillväxt är ingen naturkraft. Den drivs av ideologier. Bärande bjälke i dessa ideologier är att människor trivs bäst där de är många och att man får bäst utrymme för sina preferenser där man bor tätt. Kreativa personer vill att deras kreativitet ska synas. Inbillad skräck för enslighet och tomrum möts med förtätning. Särskilt illa omtyckta är förorter som anses vara varken land eller stad, även parker utgör en nagel i ögat på urbanister; är de inte i själva verket tillhåll för blottare och våldtäktsmän? Social kontroll kräver mängd, hög exploateringsgrad och övervakningskameror i alla kvarter. Bör vi således trängas, i eget självvalt intresse?

Själv är jag uppvuxen i en liten stad; i omedelbar utkant, delvis omsluten av en stor, den största i landet. Den lilla staden, sedan de senaste kommunsammanslagningarna: Sveriges till ytan minsta kommun, kallade sig under en tid för ”småstaden i storstaden”. Den var anlagd som en trädgårdsstad men hyste också tidigt ett antal fabriker med upp till två tusen anställda. Stegvis tog en stenstadsbebyggelse över i den rutnätsmönstrade stadskärnan, för att sedan göra insteg också i bostadsområden på dittills obebyggd mark. Nu byggs det främst på höjden; en skyskrapa planeras på stadens torg, mitt emot ett övergivet stadshus. Det håller på att uppstå en liten storstad.

Sådana processer är resultatet av politik – som alltid. Under stadsgrundandets storhetstid i vårt land (på 1600-talet) bestämde centralmakten var husen skulle stå; delade ut privilegier och handelsrättigheter till ståndspersoner, och till köpmän och andra borgare. Idag har vi kommunalt självstyre med ett starkare inflytande för marknadskrafterna. Men även om besluten fattas lokalt underbyggs de av idégivare – arkitekter, intellektuella, lobbyister – som säger att en stad måste växa om den inte vill dö. Den devisen läggs in i planeringen, som en styrande självklarhet. Någon liknande devis finns inte på den nationella nivån. Varför skulle länder behöva sin folkmängd årligen. Här inser man att det i de enskilda fallen finns någon sorts gräns, en bortre men också en hitre.

Så spaltas landet. Urbanismen känner inga gränser. Den nöjer sig inte med den lilla skalan. Den håller sig med en utpräglad metropolfilosofi, det vill säga att endast i agglomerationer av en viss befolkningskoncentration går det att klara livhanken på ett anständigt sätt och göra pengar. Urbanismens ideologer tycks drivna av en halvblind framstegsoptimism – ”the sky is the limit”. Den som kastar blicken på små orter, där det trots allt är närmare till allt som är livsnödvändigt, betecknas som nostalgiker. Den föreställda gränsen mellan stad och land är skarpare än någonsin, även om tidsavstånden mellan två punkter på kartan blir kortare och kortare. Den som utlokaliserar sig från storstadsgyttret måste vara en svärmare. Den gröna vågen har ersatts av en grå. I staden är den anbefallna klädedräkten färgad i svart.


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så här långt är denna artikel dyster läsning. Den kan eller kommer att bli dystrare. Men, jag är inte mot stadsmiljöer; de har format mig. I staden bakom skyddande murverk smiddes en gång vapnen mot den feodala tvångsmodellen; där skapades gemenskaper byggda på tro och yrke, kulturliv och nöjen. Men på ett stadium i utvecklingen blev staden en härskande kraft. Den drog näringar till sig och började plundra resten av nationen, ungefär som rovriddarna en gång gjort. Med de sentida kommunikationsteknikerna borde det egentligen ha blivit mindre intressant var i det geografiska rummet en individ befinner sig och sköter sin syssla. Istället samlas folk i fysiska kluster, som boskap i ultimat flexibla kontorslandskap. Tillhörighet blir viktigare än hemhörighet.

Det är en rätt paradoxal fortgång. Många vackra, fungerande svenska städer har blivit restprodukter, mentalt oåtkomliga, delvis raserade under en tidigare fas i stadsplaneringen. De hålls under armarna av riktade åtgärder och skatteutjämning. När skog skövlas i vårt avlånga land finns det nästan inga kvar som kan protestera mot detta. När skog brinner, saknas fullgod beredskap för att hejda branden. Man säger att en stad som Stockholm inte kan få vara ett museum, men många svenska städer är redan museala, moderna ruiner. Nutidsmänniskan far hellre till Dubai och Borneo än till Östhammar och Eksjö eller till Helsingfors, om hon inte har familjeband dit, och Oslo – det är för dyrt. Sådan närhet beaktas inte av urbanismens ideologer. Egentligen har de inte heller någonting emot villastäder för överklass eller övre medelklass – en del av dem tycker själva om att bo där, och det finns rentav tendenser till gated communities för den som kan betala.


Mitt främsta argument mot den styrda storstadstillväxten är att den gör ett glesbefolkat land ytterligt sårbart. Med arbetskraften följer funktioner och institutioner, och när så många inslag av kompetens och kapacitet förs till en och samma plats, kan de lättare slås ut än om de är fördelade över en större yta. Nota bene: Detta är inte en plädering för bondejordbrukets renässans, men väl för en regionalt balanserad bebyggelse över territoriet. Det räcker inte med att utlokalisera en del centrala, ehuru strategiskt mindre betydelsefulla ämbetsverk till Kristinehamn eller till Visby. Och nog kan vissa landsdelar få vara vildmark och ödebygd, men de måste ha någorlunda fungerande förbindelser med andra och varandra.

Denna invändning anser jag ha fått större tyngd genom den rapport som nyligen framlagts av den sittande, parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen, Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 (Ds 2017:66). En viktig komponent i den fortskridande avvecklingen av landets försvarsförmåga under de gångna trettio åren var nedläggningen av fredsförband runt om i riket; samtidigt försvann alla förråd av utrustning och livsförnödenheter, liksom civilförsvar, driftvärn vid samhälleliga nyckelinstitutioner, militärområden, fasta anläggningar, garnisoner, frivilligverksamhet med mera. Detta påverkade i hög grad landets infrastruktur. Hela bygder började slumra; multiplikatoreffekter uteblev. Regionala småhögskolor med svag vetenskaplig bas kunde inte uppväga dessa förluster.

Krig och förberedelser för invasionsförsvar är dock inte en fråga om lean production. Boden, där jag gjorde min värnplikt och blev krigsplacerad, har blivit en kulissmiljö. Eller se det så här: Gör sig samhället beroende av ett fåtal centra, är det som att be om atombomber. Om det smäller är det så dags att utrymma storstäderna. Ur ett närhistoriskt perspektiv är emellertid avvecklingen av markförsvaret och den påhejade, ohejdade storstadstillväxten två sidor av samma mynt. Snedvriden resursallokering har blivit en käpp i hjulet för folkberedskapen. Detta borde finnas med i bilden, när försvarsberedningen nu yrkar på ett återtag.


Går det att vända pilens riktning? Det förefaller i förstone tveksamt. Urbanismen är en global trend. Men två saker bör man kunna göra, och den ena av dessa har redan förts upp på dagordningen:

För det första. Glesa urbana miljöer har inte bara ett egenvärde, exempelvis ur estetiska aspekter, utan också överlevnadsvärden. Grönområden, trädväxtlighet, våtmarker förmår stå emot extrema värmeböljor på ett helt annat sätt än sten, asfalt, glas och betong. Häftig nederbörd behöver också oaser i stadsrummet eller växter som kryper på ytterväggar, planteras på yttertaken, frodas längs kanaler och stränder. Tänk på Berlins frodiga lindalléer! Översvämningskatastrofer i nordamerikanska städer visar vad som kan hända när man har blundat för sådana försiktighetsfaktorer. En viss traditionalism är faktiskt framsynt.

Urbanisterna genmäler att gleshet (sprawl) gynnar biltrafik och styckar sönder staden. Men detta kan motverkas genom smarta investeringar i kollektivtrafik. Stockholms tvärbana är ett ypperligt exempel på hur man kan undgå eller avlasta privatbilism i och kring stadskärnor. I stora städer på den europeiska kontinenten och Förenta staterna anläggs nu spårvägslinjer där sådana inte tidigare har funnits. Detta stryper inte kommersen utan gynnar den, då dryga parkeringsavgifter som hämsko bortfaller. Köpcentra utanför stadsbebyggelsen ödeläggs idag i USA och utarmas också hos oss, med den växande e-handeln. Samtidigt avtar bilåkandet i det stora billandet i väst. Unga människor avstår från att ta körkort eller väntar med att skaffa eget fordon.

Det finns alltså motkrafter.

För det andra. Man kan anlägga nya städer av en betydande storlek, utan att de blir några megaformationer. En ny era av stadsgrundande alltså. Tanken har faktiskt också framförts i offentligheten. Sörmland kunde behöva en motvikt till Stockholm, Norrlands inland skulle må bra av en ny magnet (och den kunde mycket väl vara försvars- och säkerhetspolitiskt motiverad). Järnvägen skapade splitternya stadssamhällen. Kunskapssamhället kan förvisso inte vara en exklusiv huvudstadsangelägenhet. Jag känner skrivande människor som arbetar allra bäst på tåg.

Man kan för övrigt tänka sig att huvudstaden tvingas göra avkall på en del sådant som tidigare varit dess prerogativ. Om vi tar idén om maktdelning i staten på allvar, varför ska de högsta domstolarna befinna sig på samma ställe – inom hörhåll – från lagstiftaren? Under svensk stormaktstid fanns planer på att anlägga en andra huvudstad – i Narva. Och det militära högkvarteret kan mycket väl uppehålla sig i en annan del av landet än statsledningen: under Finlands krig befann sig huvudstaben i S:t Michel, medan den civila regeringen satt kvar i Helsingfors. Det går lätt att översätta till fredstida förhållanden. Länsstyrelsen i Stockholms län kunde förläggas till Södertälje.

Det skulle alltså handla om någon form av decentralisering. Andra stater – till exempel Tyskland – är inte främmande för att ha det nationella utspritt. Städer går tillbaka men måste inte bli betydelselösa för det. Gävle var under 1800-talet Sveriges fjärde största stad. Idag är Uppsala Sveriges fjärde största kommun, för inte längesedan en akademisk håla. Risken är att den drabbas av storhetsvansinne – universitetets nya groteska administrationsbyggnad, kallad Finlandsfärjan, kan tyda på att detta redan har skett.


Den mycket stora stadens problem tas sällan på riktigt allvar i den svenska diskussionen. Det är svårt att se att de skulle kunna byggas bort. Kraftig nybyggnation och inflyttning kräver mer av nästan allt, också det negativa. Samtidigt pågår ett utnötningskrig mot förorten, som sällan får tävla på egna meriter. Jag besökte nyligen Västertorp i södra Stockholm för första gången i mitt liv och slogs av kvaliteterna i bostadshus och trappuppgångar, på torget och i tunnelbanestationen, överlag den smidiga anpassningen till naturen. En skulptur av Henry Moore, synlig och väl tillgänglig för alla! Min egen bostad ligger i en norrförort som stod klar år 1978, i slutet av miljonprogrammet. Utanför mitt arbetsfönster finns någonting som har stora likheter med Hampstead Heath i London. Både stad och icke-stad, ett omväxlingens landskap. Om allt detta skulle byggas samman till en enda massa av gator och fasader, av torn och neonljus, vad vore då vunnet?

Man kunde utplåna någonting unikt. Så förstördes flera urgamla svenska trästäder och borgarkvarter från 1800-talet. Lokalpolitiker satte spår som ofta nog förskräcker. Man glömmer lätt att de flesta europeiska storstäder är sammanslagningar av tidigare fristående kommuner, med inte sällan bevarad särart.

Framsteget kan ta olika riktningar. Det kan stanna på vägen eller hamna i återvändsgränder. Stadsutveckling skulle tjäna på en tankepaus. En genomreflekterad stadsbyggnadspolitik borde få en reell chans.

Text Anders Björnsson
Bild San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

UTGÅVA 2018:03

Pressbild, Armémuseum

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…

Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats...

Av: Oliver Parland
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

När stenarna sjunger. Om Marius Schneide…

Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat...

Av: Guido Zeccola
2018:03 | 28 mars, 2018

TEST

Du och jag är undantag

Om att vara undantag skriver Alekfucksia†Braunisch†Cosmos. Om att ha valt att vara undantag, att endast ha tillgång till andra undantag. Undantaget, en avvikelse men väl i undantaget ter sig regelbundenheten...

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Zacharias Topelius som nyhetsrapportör

I skriften ”Finlands krönika 1860–1878” framträdde den flitige Topelius som en mångkunnig nyhetsjournalist i sin beskrivning av det finska samhället. Rolf Karlmans essä undersöker Zacharias Topelius roll som nyhetsrapportör.

Av: Rolf Karlman
2018:03 | 29 mars, 2018

Privat foto

Tre korta, kärnfulla, prosatexter

Tre korta, kärnfulla, prosatexter med doft av Norrlands inland om dramatiken i vardagen. Isolering och död behandlas som vore de avbrott och för en gång skull ovanliga slut på den...

Av: Per Teofilusson
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Mannen utan egenskaper

Vem var Robert Musil? Den störste, menar Carsten Palmer Schale, som här slår ett slag för Mannen utan egenskaper. Verket har intagit en särställning, inte bara i Musils bibliografi utan...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:03 | 28 mars, 2018

Detalj från omslaget

Personlig berättelse från finska inbörde…

BOK | Elisabeth Brännström har läst Maria-Pia Boethius omdiskuterade roman Vitt och rött och möter en berättelse som nystar i den komplexa relationen mellan personlig erfarenhet och det som brukar kallas verkligheten.

Av: Elisabeth Brännström
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

Trombonisten

Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny...

Av: Benny Holmberg
2018:03 | 29 mars, 2018

Florence Nightingale

Florence Nightingale och J. S. Mill

”Vem vet hur många av de originellaste tankarna från manliga författare som egentligen härrör från kvinnliga idéer, som män bara har bekräftat och utarbetat? En mycket stor andel...

Av: Stoika Hristova
2018:03 | 29 mars, 2018

Varför smarta människor fattar irratione…

BOK | Vi är tyvärr inte alls så rationella och klartänkta som vi ofta tror. Som exempel anser vi att vi är bättre, klokare och mer vederhäftiga än vad vi faktiskt är...

Av: Thomas Silfving
2018:03 | 29 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-30

Äntligen fredag, din räddande terapeut när du sålt smöret och tappat pengarna! Bänka dig i soffan och plocka fram findrickan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:03 | 29 mars, 2018

Mark Frygell

Skisser i urval | 2016-2018

MÅNADENS KONSTNÄR | Mark Frygell. Skisser nedtecknade och dokumenterade i hemmet, ateljén, tunnelbanan, m.m. Fotade med iPhone, 2018, Stockholm

Av: Mark Frygell
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Nasa

Hedniskt

”Tantolunden är inte det enda stället bland Stockholms beundransvärda naturreservat och parker som regelbundet används för firanden av gudinnor, gudar, naturkrafter...” Läs Elena Dahl om nyhedniska riter mitt i Stockholm...

Av: Elena Dahl
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Helighet

Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.

Av: Per Nilsson
2018:03 | 30 mars, 2018

Fotograf okänd.

Att uppfostra mannen: tankar om Selma La…

Det har på hundra år gått framåt för kvinnorna i Sverige men inget har vunnits utan kamp. Enel Melberg reflekterar över Selma Lagerlöfs feministiska handling och författarskap.

Av: Enel Melberg
2018:03 | 28 mars, 2018

The School of Athens av Raffaello Sanzio da Urbino

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi...

Av: Michael Nyhaga
2018:03 | 29 mars, 2018

CC0

Livsgammal

Författaren Ragnwei Axellie återbesöker på begäran boken och begreppet Livsgammal som hon lanserade redan 1981.

Av: Ragnwei Axellie
2018:03 | 28 mars, 2018

San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

Stora städer

Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten...

Av: Anders Björnsson
2018:03 | 29 mars, 2018

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Svansjön - Juvelen i kronan med Den rysk…

SCENKONST | Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.

Väntans blick

Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om...

Av: Linnea Axelsson
2018:03 | 28 mars, 2018

Göteborgs filmfestival

Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer …

MUSIK | Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmält och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

Dikt

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.

Av: Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen
2018:03 | 29 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.