Pressbild, Armémuseum
  • 2018:03
  • Publicerad:

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…



Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats något, blivit en annan än jag varit utan denna tidiga och på många sätt brutala separation. Det hela skedde under en stämning av förvirring och panik, under vilken helt enkelt all kritik och allt ifrågasättande var förbjudet! Jag kan helt enkelt inte undvika känslan av att min syster och jag i all välmening offrades för att ge Sverige ett bättre samvete.



Själv förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats något, blivit en annan än jag varit utan denna tidiga och på många sätt brutala separation. Det hela skedde under en stämning av förvirring och panik, under vilken helt enkelt all kritik och allt ifrågasättande var förbjudet!Ett möte mellan det bortträngda och det ständigt närvarande mellan två grannar. Krigsskadade och de som kan kallas ”fredsskadade”, de som vill förstå den andre, dela den erfarenhet man själv undgått. Och de frånvarande, de som helst inte vill veta. Modet i konfrontationen med verkligheten och dess bistra villkor, och oviljan att avstå en falsk illusion av trygghet byggd på såväl medveten som omedveten lögn och tilltro till godheten i att via förmynderi invagga en befolkning i ansvarslös okunskap. Samtidigt då det självklara i att en ansvarsfull regering strävade till att undvika krig, att skydda sin befolkning, och att hjälpa dem som behöver hjälp i så stor utsträckning det bara var möjligt. Men vill man förstå en del av hatet och vreden mot Sverige som finns i vissa kretsar i grannländerna är anledningen inte så svår att finna. Den baserar sig helt enkelt på föreställningen om en självisk svekfullhet och ett agerande som satte den egna tryggheten och fördelen framför lojalitet och solidaritet. Samtidigt måste vi erkänna att bedömningen var realistisk, ja till och med klok. Men som sagt efterklokheten har alltid rätt… (enligt ”Konsta Pylkkänen”!)

Själv förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats något, blivit en annan än jag varit utan denna tidiga och på många sätt brutala separation. Det hela skedde under en stämning av förvirring och panik, under vilken helt enkelt all kritik och allt ifrågasättande var förbjudet! Jag kan helt enkelt inte undvika känslan av att min syster och jag i all välmening offrades för att ge Sverige ett bättre samvete. Rikard Sandler ville ju att Sverige skulle ge Finland hjälp även militärt, men måste avgå och i stället kom hans hustru på den briljanta idén att Sverige skulle ta krigsbarn i sitt hägn. Det var lovvärt men dock en sak som drevs snarare av känsloskäl än av faktiska reella och rationella motiv. Redan i början av andra världskriget visade forskning bland annat av Anna Freud att barn tog mer skada att evakueras och skiljas från sina föräldrar, än av bombningar och Blitzen. Men sådan information ville man inte kännas vid. Och denna ”hämning” kvarstod länge, i decennier efter… ja, än! Alltfort! Och vi rör oss i ett område helt utanför trygghet, tillit, välmening tacksamhet… här är det liv eller död som gäller. Ingen läckerbulle eller glas av gräddig mjölk kunde överskyla känslan och skulden av att ha ”övergivit” min ett år yngre syster. Olika variationer på detta tema har återkommit under mitt liv! Och vem har undgått detta öde inbyggt i själva existensen. Vi befinner oss alla i sista hand i ett exilium. Fördrivna från barndomens imaginära paradis, lika otrygga som då men berövade all verklig oskuld. Oavsett; var och en av oss bär på trauman, ärrvävnad efter den mer eller mindre komplexa utveckling och uppväxt som gjort oss till människor. Alla är vi tvungna att kompensera brister i vår personlighet. Så länge vi lyckas med detta kan vi anses vara ”normala” Då kompensationen sviktar eller brister, då upplever vi oss vara ”sjuka” och kan förses med någon ”diagnos” ur den välkända psykiatriska handboken DSM. Ångesten

Kan vi då dra några slutsatser om hur detta kan överföras på ett samhälles funktioner? Kunde vi tänka oss att det som sker och skett har någon bäring i detta avseende? Att ett samhälle kan sägas vara en produkt av sin historia, sina sår, trauman, tillkortakommanden och sina försök att överkomma, kompensera och reparera dem? Så att ett inbördeskrig i sista hand innebär ett psykiskt sammanbrott, en psykos? Ett krig med yttre fiende ett sammanbrott inför ett yttre hot, verkligt eller inbillat? Ett samhälle som inte kan ge sina medborgare trygghet, skydd och en någorlunda säker och någotsånär rättvis fördelning av livets nödtorft, vård och utbildning, upplevs som sjukt… Finlands utsatta läge och våldsamma historia kan då sägas ha format dess karaktär. Vi kan med visst skäl hävda att Finland rätt väl undvek att insjukna i alltför förvridna kompensatoriska och grava nationalistiska storhetsdrömmar, och att samhället oväntat snabbt kunde genomgå en helande läkningsprocess i sådan grad att folket stod enat vid det Sovjetiska överfallet 39. Trots allt hade den del av befolkningen som låg bakom det röda upproret kunnat bära insikten om, sorgen och skammen över att ha handlat olagligt då och kunde år 39 besjälas av en het, hängiven och oböjlig försvarsanda. Den vita sidan hade en mycket längre väg till insikt och självrannsakan. Vad vi bevittnade vid tillfället på Armémuseet var hur djupt såren och ärren sitter kvar, lever än, och alltfort måste bearbetas. Sanningen är att båda sidor delvis än upplever sig som offer. Vad som länge kallades Frihetskriget, vilket det ju för all del OCKSÅ var, kallas efter Väinö Linnas terapeutiska gärning rätt allmänt numera Inbördeskriget. Brödrakriget… För de svenske är Finlands historia ofattbar och skrämmande. Ett svart hål, en ansamling av mörk bortträngd förlust. Själv upplever jag en del av den historielöshet som är så vanlig här, är ett symptom på fantomsmärta efter en förlorad del av Riket man så totalt vill övervinna genom ett slags förnekelse. Och en del av den sannfinländska infantila förnekelsen av det storslagna arvet från svenska tiden som en vanföreställning och en potentiell fara som kan följas (än en gång!) av fascistoida tendenser.

Tre författare, alla kvinnor Christina Falck, Anna Lindholm och Emilie Enckell fyllde tillfället med en levande och omedelbar beröring med den våldsamma födelseprocess Finland genomgick initialt. Christina Falcks bok ” Det glömda inbördeskriget- unga finländare berättar från 1918” synes vara den som snarast ansluter till direkt skönlitterär form och berättelse, ambition i Svetlana Aleksijevits anda dock baserad på brev, anteckningar och då inte på intervjumaterial vilket ju numera är omöjligt. Här berördes jag av den ärliga, lågmälda, inkännande värmen i tonen av vad som sades och lästes. Anna Lindholms ” Fem kvinnor i inbördeskriget 1918” är den som mest baserar sig på arkiv- och annan forskning då hon tillhör en så sen generation att direkt berättat material av föräldra- eller farföräldrageneration inte längre finns i bakgrunden. Även här kan vi dock ana att Svetlana inverkat via det faktum att det just är det kvinnliga som lyfts fram, ett perspektiv som ju berörs föga i krigsskildringar. Här var det den ungdomliga glädjen och intresset för ämnet och ödena som lyfte. Arkivforskning som lett till en levande och intresseväckande gestaltning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så kom vi då till det som verkligen personligen berörde och angick mig själv, Emilie Enckells Finland 1918-hur uppstod banden till Tyskland? Här mötte vi den direkta, omedelbara personliga förbindelsen med de upplevelser som fanns i relationen till dem som varit med. Emilies far, författaren och litteraturprofessorn Olof Enckell var nämligen som 18-åring med i inbördeskriget och kom att befinna sig vid det ökända lägret vid Västankvarn som upprättades efter de rödas nederlag. Där utfördes summariska avrättningar av fångar, och detta satte djupa spår i Olofs psyke, och ledde till en lång period av vilsenhet och lidande. Själv minns jag honom som en lågmäld, stillsam, vänlig och en aning gåtfull person. Rätt mycket i skuggan av sin paranta, ja ståtliga och verbalt rätt riviga hustru, hon som tydligen var den som slutligen fick Olof på fötter igen, stödde honom och gav honom tre barn. Själv var hon dotter till den vite generalen Thesleff, han som dels var arkitekten bakom den tyska hjälpinsatsen för den vita sidan i inbördeskriget, och senare även ansvarig för koncentrationslägren för de röda. Kanske vi kan ana ett samband här, den unge Olof var enligt Emilie ansvarig för att anskaffa mat åt fångarna på Västankvarn, en omöjlig uppgift då tusentals fångar svalt ihjäl i de olika lägren runt om i landet… tänk er en adertonårig student, ansvarig för något sådant, i ett läge där inte ens generalen mäktade med den uppgiften… ett trauma för alla. Mera oklart är varför lägren upprättades i sådan omfattning, varför man spärrade in arbetare och deras sympatisörer som landsförrädare på så lösa grunder. Var man då ett offer för sin egen propaganda och vandringssägner? Där de röda beskrivits som vilddjur, undermänniskor som korsfäste präster, spikade fast opponenter med tungan i bordet etc. I dag är ju tendensen den motsatta, att de röda av många ses som helt oskyldiga offer för en vit terror. Så var det nu inte. Slumpmässiga, grymma och onödiga mord och avrättningar och grymheter skedde även på den sidan, och hade skett redan innan kriget. Bilden är dock mera motsägelsefull och oklar. Vad som skett om de röda vunnit kan vi inte veta, men risken är att resultatet blivit än värre och ett öde sammanlänkat med Sovjet. Än värre än baltstaternas förlorade dryga halvsekel. Ty de hade ändå hunnit fungera som fria demokratiska stater ett par decennier. Emilie Enckells framträdande var gripande, och hon var själv starkt berörd. Vad hennes far upplevt var enligt honom själv något som ingen skall behöva uppleva. I övrigt kan man säga att föräldrar och farföräldrar i princip omgivit sina upplevelser med tystnad, och endast antydningsvis delat med sig av krigsminnen. Ospecifikt, utan detaljer, man ville skydda barnen, och i en del fall säkert sig själva även. General Thesleff dog redan i mars 41, så han har knappt någon direkt andel i fortsättningskriget. Tvärtom hade både hans militära och politiska gärning avslutats 1918, då Paasikivis tyskorienterade regering föll efter Tysklands nederlag. Han ägnade sig åt affärslivet efter detta. Däremot givetvis indirekt genom sin anknytning till Tyskland 1918. För Mannerheim måste han ha framstått nära nog som en förrädare då han bytte sida efter att ha blivit tysk krigsfånge i Riga 1917 där han tidigare stridit i den ryska kejserliga armen. Överhuvudtaget är försöken att misstänkliggöra Mannerheim via antydningar eller tillvitelser om nazism och fascism totalt felaktiga. Vi skall återkomma till detta…

Efter paus kom så den kontroversiella delen om Finlands något tvivelaktiga vägval under andra världskriget. Här fick då det manliga komma till tals, via författaren och forne diplomaten Dag Sebastian Ahlander och historieprofessorn Nils Villstrand. Mannerheim var en aristokrat, anglofil, fransktalande kejserlig gardesofficer som närmast betraktade tyskarna som uppkomlingar och potentiella fiender. Här framstår den rysk- och sovjetiska egendomligt envetna benägenheten att ständigt återupprepa gamla misstag som flagrant. Detta att ständigt pressa och misstänka omkringliggande stater, och att konstant vägra att acceptera andra lösningar än just de man säger sig befara. Vad som är tydligt är att Stalin och Molotov drev Finland att som sista utväg söka stöd hos Tyskland. Än en gång. Och kan man hävda en parallell där man via skrämseltaktik kan driva Sverige och Finland att ansöka om medlemskap i NATO. Vare sig i Finland eller i Sverige skulle sådana diskussioner knappast alls föras om inte för de förtäckta eller öppna hoten… Samtidigt. Om vi vill förstå det Sovjetiska och därmed det ryska problemet bör vi beakta landets traumatiska och våldsamma historia. Den ryska klaustrofobin, och paranoida inställningen grundar sig på verkliga erfarenheter och insikten om att steppen är öppen för blixtanfall. Att angriparen senare kör fast i lera och går under av kölden hindrar inte att landet sommartid är vidöppet. Och så denna plågsamma men relativa brist på hamnar och vatten. Att Nato ursprungligen bildades 1949 för att cernera Sovjets expansion kan inte förnekas. Men vi skall då inte glömma att detta skedde som en reaktion på kedjan av kommunistiska statskupper och maktövertaganden i Ungern, Rumänien, Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Albanien etc. åren 1946-48. Även ett misslyckat försök i Finland som kom av sig genom läckage…

En initierad och intressant diskussion följde vilken inleddes av Karlis Neretniek, generalmajor och tidigare rektor för Militärhögskolan och Anna Wieslander nordisk chef för Atlantic Council och generalsekreterare i Allmänna försvarsföreningen. Där blev problematiken med en utrikesminister som har en egen agenda och konflikt med försvarsministern tydlig. Man kan ju nu, med facit i hand, konstatera att förvirringen mellan en realistisk syn på omvärlden, och en verklighetsfrämmande ide´ om en ”feministisk” utrikespolitik är virulent och spritt sig ända in i statsministerns uttalanden. Mitt eget försök till analys av läget ger till svar att det hela är riskabelt. Putin och Lavrov kan förstå länder som är stabila, i princip icke fientligt sinnade och samtidigt är beredda att försvara sitt territorium, och därmed även skydda Rysslands flanker. OM de visar sig svaga, obeslutsamma och vacklar inför påtryckningar måste man helt enkelt försöka ta kontrollen över dem. Sveriges vinglande mellan ”muskelknutteri” i följd av Auroramanövern, och samtidiga förklaringar om fullständig försvarslöshet inför angrepp är betänkligt. Nils Meinander skriver ju i Max Jakobssons fotspår och anda om hur Mannerheim bidrog till Vinterkriget genom uppgifterna till Stor-Britannien att Finland ”inte var redo för ett krig”. Detta var hemliga uppgifter som via spioner kom till Stalins kännedom. Men här och nu skrivs de ut på första sidan i dagstidningarna. Ett liknande ”läckage” och beteende kostade enligt Väinö Tanner Finland Viborg vid Vinterkrigets slut. Då stod i tidningen att Sverige under inga omständigheter skulle komma Finland till hjälp… Ett misstag lika förödande som Staffan Söderbloms famösa replik om Raoul Wallenberg till Stalin: Vi tror att han redan är död. Stalin uppfattade förmodligen detta som en signal att det var, för att travestera statsministern ”Okej” att avrätta honom. Detta skrivs på årsdagen till Wallenbergs försvinnande…

Och i skarvande stund når mig nyheten att man från ett visst håll föreslagit att Sverige skulle sätta in militär mot de områden som nu behärskas av kriminella… något som statsministern ser som en möjlighet. En rätt skrämmande utveckling om man verkligen tänker sig att på ett sådant sätt vända sig mot den del av befolkningen man inte anser sig kunna hantera, eller integrera.

Vi vet att Stalin trots allt respektfullt skålade för Finlands armé efter krigsslutet.

Hela tillfället på Armémuseet var befriande, förhoppningsfullt. För här visades ett intresse både hos arrangörerna, författarna, deltagarna och publiken som gav tillförsikt och kraft. Där visades den generositet, värme och ärliga kraftfullhet trots allt finns här. Idag är årsdagen av det tillfälle då Raoul W sista gången blev sedd, resten är höljt i dunkel…

Text Oliver Parland

UTGÅVA 2018:03

Foto: Per Nilsson

Helighet

Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.

Av: Per Nilsson
2018:03 | 30 mars, 2018

San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

Stora städer

Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten...

Av: Anders Björnsson
2018:03 | 29 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-30

Äntligen fredag, din räddande terapeut när du sålt smöret och tappat pengarna! Bänka dig i soffan och plocka fram findrickan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:03 | 29 mars, 2018

Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.

Väntans blick

Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om...

Av: Linnea Axelsson
2018:03 | 28 mars, 2018

TEST

Du och jag är undantag

Om att vara undantag skriver Alekfucksia†Braunisch†Cosmos. Om att ha valt att vara undantag, att endast ha tillgång till andra undantag. Undantaget, en avvikelse men väl i undantaget ter sig regelbundenheten...

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos
2018:03 | 29 mars, 2018

Göteborgs filmfestival

Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer …

MUSIK | Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmält och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

CC0

Livsgammal

Författaren Ragnwei Axellie återbesöker på begäran boken och begreppet Livsgammal som hon lanserade redan 1981.

Av: Ragnwei Axellie
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Nasa

Hedniskt

”Tantolunden är inte det enda stället bland Stockholms beundransvärda naturreservat och parker som regelbundet används för firanden av gudinnor, gudar, naturkrafter...” Läs Elena Dahl om nyhedniska riter mitt i Stockholm...

Av: Elena Dahl
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Mannen utan egenskaper

Vem var Robert Musil? Den störste, menar Carsten Palmer Schale, som här slår ett slag för Mannen utan egenskaper. Verket har intagit en särställning, inte bara i Musils bibliografi utan...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:03 | 28 mars, 2018

Privat foto

Tre korta, kärnfulla, prosatexter

Tre korta, kärnfulla, prosatexter med doft av Norrlands inland om dramatiken i vardagen. Isolering och död behandlas som vore de avbrott och för en gång skull ovanliga slut på den...

Av: Per Teofilusson
2018:03 | 29 mars, 2018

Detalj från omslaget

Personlig berättelse från finska inbörde…

BOK | Elisabeth Brännström har läst Maria-Pia Boethius omdiskuterade roman Vitt och rött och möter en berättelse som nystar i den komplexa relationen mellan personlig erfarenhet och det som brukar kallas verkligheten.

Av: Elisabeth Brännström
2018:03 | 29 mars, 2018

Mark Frygell

Skisser i urval | 2016-2018

MÅNADENS KONSTNÄR | Mark Frygell. Skisser nedtecknade och dokumenterade i hemmet, ateljén, tunnelbanan, m.m. Fotade med iPhone, 2018, Stockholm

Av: Mark Frygell
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

När stenarna sjunger. Om Marius Schneide…

Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat...

Av: Guido Zeccola
2018:03 | 28 mars, 2018

TEST

Trombonisten

Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny...

Av: Benny Holmberg
2018:03 | 29 mars, 2018

Dikt

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.

Av: Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen
2018:03 | 29 mars, 2018

Florence Nightingale

Florence Nightingale och J. S. Mill

”Vem vet hur många av de originellaste tankarna från manliga författare som egentligen härrör från kvinnliga idéer, som män bara har bekräftat och utarbetat? En mycket stor andel...

Av: Stoika Hristova
2018:03 | 29 mars, 2018

Varför smarta människor fattar irratione…

BOK | Vi är tyvärr inte alls så rationella och klartänkta som vi ofta tror. Som exempel anser vi att vi är bättre, klokare och mer vederhäftiga än vad vi faktiskt är...

Av: Thomas Silfving
2018:03 | 29 mars, 2018

Fotograf okänd.

Att uppfostra mannen: tankar om Selma La…

Det har på hundra år gått framåt för kvinnorna i Sverige men inget har vunnits utan kamp. Enel Melberg reflekterar över Selma Lagerlöfs feministiska handling och författarskap.

Av: Enel Melberg
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Zacharias Topelius som nyhetsrapportör

I skriften ”Finlands krönika 1860–1878” framträdde den flitige Topelius som en mångkunnig nyhetsjournalist i sin beskrivning av det finska samhället. Rolf Karlmans essä undersöker Zacharias Topelius roll som nyhetsrapportör.

Av: Rolf Karlman
2018:03 | 29 mars, 2018

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Svansjön - Juvelen i kronan med Den rysk…

SCENKONST | Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

Pressbild, Armémuseum

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…

Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats...

Av: Oliver Parland
2018:03 | 29 mars, 2018

The School of Athens av Raffaello Sanzio da Urbino

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi...

Av: Michael Nyhaga
2018:03 | 29 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.