Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.
  • 2018:03
  • Publicerad:

Väntans blick



Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om uppmärksamheten som grund för personligt språk.

Linnea Axelsson är författare och filosofie doktor i konstvetenskap. 2010 debuterade hon med den uppmärksammade romanen Tvillingsmycket på Wahlström & Widstrand förlag och har nyss utkommit med dikteposet AEDNAN på Albert Bonniers Förlag.



Jag går utmed vattnet, väntar, och sveper med blicken, som för att avlyssna avståndet mellan mig själv och det jag förnimmer.

Ett något som jag vill besvara. Något jag söker ett språk för att skriva mig fram emot – för att skriva fram.

Det är någonting som jag vill urskilja, möta och börja berätta om. Någonting som jag vill vara hos, och vars namn jag vill lära mig uttala.

Jag kommer på mig själv med att sitta och lyssna efter dess röst –


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Spänningen mellan att lyssna och att säga, att ta emot och att uttrycka, kanske är det skrivandets allra mest grundläggande förbindelse.

Två oupplösligt sammanflätade rörelser: att uppbära någonting (någonting rör sig emot en, man tar emot det), och att formulera (att röra sig mot någonting genom språket; en rörelse som vill gestalta, skänka ett uttryck).

Marina Tsvetajeva har skrivit: »Hela mitt skrivande är ett lyssnande.« Och: »Att höra, det är mitt problem. Mitt enda.«

Diktarhållningen speglas i vännen Osip Mandelstams bild, av »örats spända segel«, vänt ut mot tillvaron.

Poeterna lyssnar till hur orden klingar och möter varandra, hur orden låter och känns i en dikt, i det som ska fram, och till den mening som tar gestalt i tomheten runt omkring orden, när de förs samman. Men den där särskilda uppmärksamheten, där öga och öra blir till ett enda lyssnande, där att vänta och att verka, där rösten och blicken blir samma sak, den riktar sig också mot något annat, något som finns allra först.

Något som är, i oskapad form, innan arbetet med språket ens börjat.

»Att lyssna är att svara«, fortsätter Marina Tsvetajeva, och sätter ord på skrivandets fundamentala bejakande: dess affirmation av det hörda (och på samma gång sedda, det uppfångade, det som blott anas, skymtar förbi).

Hur hon som poet uppfattar något, hur hon hör något, hur hon förnimmer. Och hur hon genom att svara, det vill säga genom att lyssna efter mera, tillerkänner detta hon urskiljer realitet.

Varför erfar en människa någonting som en förnimmelse, alltså som något mer eller mindre reellt, och i viss mån existerande utanför henne själv, medan en annan människa skulle uppfatta samma sak som en inifrån kommande tanke eller föreställning?

Kanske har det med benämning att göra. Hur människan – långt innan hon själv blivit medveten om hur hon genom att bit för bit ingå i ett språk, också kategoriserar världen och formulerar en världsbild – lär sig att dela in det hon erfar i kategorier som subjektivt eller objektivt, synligt eller osynligt, verklighet eller overklighet; ett ordnande som inte är fast och avgjort, utan rörligt och pågående.

Realitetskänsla är något personligt; källan till realiteten är delvis människan själv.

Den utvecklas ur varje enskilt liv, där omgivningen kan såväl bekräfta och stärka som motsäga, ogiltigförklara, eller upphäva den. Som med Stig Dagermans ord: »Som barn är man alltid diktare, sen blir man avvand i de flesta fall.«


Tillvänjandet av en viss blick, en viss lystring, som urskiljer tillvaron på ett visst sätt, innebär ett samtidigt avvänjande av andra sätt att förhålla sig till sin tillvaro.

Det är en för var och en livslång, och kollektivt generationsöverskridande dialog, detta att dela upp världen i synligt och osynligt, verklighet och fantasi, som Inger Christensen har kallat ett »samtal mellan läslighet och oläslighet«. Ett samtal som upprättas i och med det att människan väljer att kalla en del av det hon förhåller sig till för läsbart (det reella, det mätbara), och någonting annat för oläsbart (det outsägliga, det påhittade, det illusoriska).

Båda dessa kan dock förnimmas, och mellan det som människan kategoriserar som läsbart och det hon istället väljer att förhålla sig till som oläsbart, förs ett pågående samtal, så att det som i en tid av människans historia betraktas som tillhörande det oläsbara, kan glida över till det läsbara (som att universums osynliga och ogripbara byggstenar sedan länge kan uppfattas som konkreta, till och med synliga, genom kunskap om atomer, kvarkar och strängar).

Människan föreställer sig denna gräns mellan läsligt och oläsligt, och genom var och ens realitetskänsla finns personliga variationer, samtidigt som gränsen är plastisk, genomsläpplig, föränderlig över tid; en genomsläpplig gräns, som formuleras, utvecklas och flyttas på genom språk.

Men varför ens tänka sig en gräns för språket, frågar sig Christensen. Varför uttala denna gräns för vad människan genom språket kan säga och förstå om den tillvaro som hon är en del av, och som hon själv också skapar, genom delaktighet i den.

Varför föregripa det läsbaras gräns, genom att tänka sig att hon för eller senare kommer till denna »gränsstation« – »som egentligen ligger långt inne i tankarna«.

Kanske är det just föregripandet av denna det läsbaras gräns som gör människan enastående, ensam i sitt slag, ensam i naturen – naturen som hon själv kommer ifrån.

För om man som Christensen för ett ögonblick tänker att även träden kan läsa världen, när de vid exakt rätt skede börjar fälla sina blad, är det ändå svårt att föreställa sig att träden erfar någon det läsbaras gräns, att de likt människan skulle gripa längs kanterna på den natur de är del av, för att dra in det andra i sina bilder, i sitt språk. Eller att de likt människan skulle försöka föreställa sig och gestalta naturens framtid eller skapa berättelser om dess förflutna, genom att först upprätta det förflutna, och sedan gång på gång använda det förflutna som stoff för att framställa sin tillvaro på nytt – tillsammans med varje annan tänkbar tillvaro de kan förnimma.


Vad är det som sker när människan nalkas det läsbaras gräns?

Exempelvis kan religion formuleras, ur detta samtal mellan läslighet och oläslighet, som Inger Christensen säger kan vara det som människan »på försök kallar gud«. Liksom det är där som detta som människan på försök kallar sanning kan bildas, sådant som vetenskapen genom ett slags samtal, och konsten genom ett annat slags samtal, oupphörligen kretsar kring.

Överallt pågår dialogen med det något, som människan förnimmer som realitet. Så förgrenar sig samtalet från en rot: den där gränsen mellan människan och hennes tillvaro, där språket rör sig.

Att benämna är att synliggöra. Det utvecklar människans blick på världen, och gör det möjligt att dela världsupplevelsen med andra människor.

Men att synliggöra, att kliva in en bit över det oläsbaras gräns, kan också vara ett steg som hotar förinta världen. Som i Christensen diktsvit Alfabet, där människan genom atombomben, alltså genom att själv kunna förvandla allting till intet, förlorar sin förmåga att förnimma intet just som intet.

Som någonting absolut annat och för människan otänkbart, någonting fullständigt oläsligt. Så att detta att benämna, och skapa det läsliga, oupplösligt förbinder sig med det som vi kallar moral, det vi kallar för samvete.

»Att vara uppmärksam är att låta verkligheten väcka genklang i oss. Uppmärksamhet är respons, gensvar, och ansvar.«

Så skriver Toril Moi om begreppet uppmärksamhet i Simone Weils filosofi. Uppmärksamhet är respons. Att lyssna är att svara, som att skriva dikt är att förverkliga det man förnimmer.

Det är att samtala med tillvaron, att röra sig längsmed och vidröra det oläsligas gräns. Men det är också ett ansvar. Genom att lyfta fram den hållning som är en uppmärksam hänvändelse ut mot världen, en vilja att vara en lyssnande i världen, viljan att genom sin kropp vara en tillvarons lyssnande till sig själv, visar Toril Moi en språksyn som motsäger den sedan flera decennier förhärskande. Den som tvärtom säger att språk är ett slutet system. Att språk och värld inte möter varandra, och att litteraturen enbart refererar till sig själv.

Istället hävdar Toril Moi en annan språklig erfarenhet: »Vi kan inte finna ett språk utan att vara uppmärksamma, vi kan inte se världens nyanser utan att finna det språk som kan uttrycka det uppmärksamheten får oss att se.«


I Simone Weils terminologi är den uppmärksamma blicken kärleksfull och rättfärdig. Människan befinner sig i världen så som alltid redan tilltalad, redan inskriven i en möjlig dialog. Allt handlar om att urskilja, om att förmå höra, om att svara.

När Joan Didion på sextiotalet under en period umgicks med amerikanske ungdomar för att skriva om hippiekulturen, konstaterade hon sorgset att ingen av dessa tonåringar som hon mötte tycktes sträva efter den personliga relation till språket och verkligheten som hon ansåg krävas för att göra en sådan revolution som de sade sig drömma om. De berättade allihop sina liv med samma generella uttryck som i masskulturens fadda språk, fortfarande bundna i dess synsätt på livet och människan.

Visst fanns det något subversivt i att bryta borgerliga tabun och beteendekoder, att bara kasta bort hela den karta av värderingar som tvångsmässigt placerade familjens heder och anseende i centrum, ofta på bekostnad av frihet och framför allt barns och kvinnors frihet. Men det kan aldrig bli någon verklig befrielse, skriver Didion, om det inte finns något personligt språk, verkligen framlevt och tänkt språk.

Språk som resonerar, och som ljuder i människor som med en blick av väntan och lyssnande försökt få syn på världen och sig själva i den.

Hon uppfattade dessa ungdomar som en »armé av barn som väntar på att få ordets gåva.«


Den kärleksfulla blicken är öppen. Den lyssnande hållningen väntar på att verkligheten ska öppna sig, och fylla den som lyssnar med språk och värld, med människa och med tanke.

Den som sluter sig vill inte ta emot någonting. Den vidröra bara det som den redan har med sig. Den är likt de människor som den unge pojken upplever, under tiden före Hitlers makttillträde, i Stephan Hermlins roman Aftonljus; människor som bara läser den tidning som berättar det som de redan har berättat för sig själva och varandra hundratals gånger. Människor som har bestämt sig för att följa mästaren, och på så sätt automatiskt befinner i sanningen, så att varje motsaga redan i sig är ett bevis på lögner och bedrägeri.

Vilken skräck för denne sjuttonårige pojke, att växa upp bland dessa människor som inte längre hör, och som därmed egentligen inte heller längre säger. Han som själv redan har börjat tala, och kan beskriva de han ser:

»Utom räckhåll för varje annan verklighet skulle de hädanefter leva i en självvald sådan, och förfärad anade jag hur den hittills förtrogna världen skulle brytas sönder i ett flertal inbillade realiteter, av vilka var och en skulle härleda sitt anspråk ur sig själv och mellan vilka ingen gemenskap, inget samtal mer skulle kunna åstadkommas.«

Text Linnea Axelsson
Bild Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.


UTGÅVA 2018:03

TEST

När stenarna sjunger. Om Marius Schneide…

Följ med Guido Zeccola in i den esoteriska musikologen Marius Schneiders mystiska värld. Den centrala tesen hos Schneider är att vi alla delar ett gemensamt ursprung, ett ursprung som omarbetat...

Av: Guido Zeccola
2018:03 | 28 mars, 2018

TEST

Du och jag är undantag

Om att vara undantag skriver Alekfucksia†Braunisch†Cosmos. Om att ha valt att vara undantag, att endast ha tillgång till andra undantag. Undantaget, en avvikelse men väl i undantaget ter sig regelbundenheten...

Av: Alekfucksia Braunisch Cosmos
2018:03 | 29 mars, 2018

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Svansjön - Juvelen i kronan med Den rysk…

SCENKONST | Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

Florence Nightingale

Florence Nightingale och J. S. Mill

”Vem vet hur många av de originellaste tankarna från manliga författare som egentligen härrör från kvinnliga idéer, som män bara har bekräftat och utarbetat? En mycket stor andel...

Av: Stoika Hristova
2018:03 | 29 mars, 2018

Varför smarta människor fattar irratione…

BOK | Vi är tyvärr inte alls så rationella och klartänkta som vi ofta tror. Som exempel anser vi att vi är bättre, klokare och mer vederhäftiga än vad vi faktiskt är...

Av: Thomas Silfving
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Mannen utan egenskaper

Vem var Robert Musil? Den störste, menar Carsten Palmer Schale, som här slår ett slag för Mannen utan egenskaper. Verket har intagit en särställning, inte bara i Musils bibliografi utan...

Av: Carsten Palmer Schale
2018:03 | 28 mars, 2018

Eugène Delacroix - La Lutte de Jacob avec l'Ange (1861). Beskuren.

Väntans blick

Det är vid språkets gräns, den gräns vi söker överskrida, som vårt världsskapande på allvar tar vid. Poeten Linnea Axelsson resonerar kring att förhålla sig lyssnande i världen. Och om...

Av: Linnea Axelsson
2018:03 | 28 mars, 2018

Fotograf okänd.

Att uppfostra mannen: tankar om Selma La…

Det har på hundra år gått framåt för kvinnorna i Sverige men inget har vunnits utan kamp. Enel Melberg reflekterar över Selma Lagerlöfs feministiska handling och författarskap.

Av: Enel Melberg
2018:03 | 28 mars, 2018

Mark Frygell

Skisser i urval | 2016-2018

MÅNADENS KONSTNÄR | Mark Frygell. Skisser nedtecknade och dokumenterade i hemmet, ateljén, tunnelbanan, m.m. Fotade med iPhone, 2018, Stockholm

Av: Mark Frygell
2018:03 | 29 mars, 2018

Privat foto

Tre korta, kärnfulla, prosatexter

Tre korta, kärnfulla, prosatexter med doft av Norrlands inland om dramatiken i vardagen. Isolering och död behandlas som vore de avbrott och för en gång skull ovanliga slut på den...

Av: Per Teofilusson
2018:03 | 29 mars, 2018

CC0

Livsgammal

Författaren Ragnwei Axellie återbesöker på begäran boken och begreppet Livsgammal som hon lanserade redan 1981.

Av: Ragnwei Axellie
2018:03 | 28 mars, 2018

Foto: Per Nilsson

Helighet

Om det blasfemiska i heligheten och det heliga i det blasfemiska talar vår berättare till androgynitetens demon Lilith/Samael. En betraktelse i påsktider av Per Nilsson.

Av: Per Nilsson
2018:03 | 30 mars, 2018

Göteborgs filmfestival

Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer …

MUSIK | Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmält och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som...

Av: Belinda Graham
2018:03 | 29 mars, 2018

The School of Athens av Raffaello Sanzio da Urbino

Att sluta filosofera

Tänk inte så mycket brukar det heta, men vad innebär det egentligen att tänka och är det möjligen så att det finns förtjänster med att följa denna slentrianmässiga devis. Filosofi...

Av: Michael Nyhaga
2018:03 | 29 mars, 2018

Dikt

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar månadens urval av lyrik, av Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen.

Av: Bo Bjelvehammar, Elisabeth Lampinen och Jyrki Suominen
2018:03 | 29 mars, 2018

Detalj från omslaget

Personlig berättelse från finska inbörde…

BOK | Elisabeth Brännström har läst Maria-Pia Boethius omdiskuterade roman Vitt och rött och möter en berättelse som nystar i den komplexa relationen mellan personlig erfarenhet och det som brukar kallas verkligheten.

Av: Elisabeth Brännström
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Zacharias Topelius som nyhetsrapportör

I skriften ”Finlands krönika 1860–1878” framträdde den flitige Topelius som en mångkunnig nyhetsjournalist i sin beskrivning av det finska samhället. Rolf Karlmans essä undersöker Zacharias Topelius roll som nyhetsrapportör.

Av: Rolf Karlman
2018:03 | 29 mars, 2018

San Francisco. Foto: Bogdan, CC0.

Stora städer

Hur planeras Sverige? Våra städer växer och utvecklingen går framåt av bara farten. Men, är det rimligt att tänka sig att vi alla skall bo i förtätade storstadskluster längs kusten...

Av: Anders Björnsson
2018:03 | 29 mars, 2018

Pressbild, Armémuseum

Att fira Finlands 100 år på Armémuseum…

Själv skriver, Oliver Parland, förväntas jag ju som krigsbarn känna tacksamhet, och visst kan jag ju känna det OCKSÅ. Men den känslan är kluven inför det faktum att jag berövats...

Av: Oliver Parland
2018:03 | 29 mars, 2018

TEST

Trombonisten

Trombonisten blåser ut den illaluktande tobakssaliven genom instrumentets ventil som en efterbörd till de blå tonerna. Ritualen vid nedläggning av trombonen på den figurskurna lådans sammetsklädda botten är minutiös. Benny...

Av: Benny Holmberg
2018:03 | 29 mars, 2018

Foto: Nasa

Hedniskt

”Tantolunden är inte det enda stället bland Stockholms beundransvärda naturreservat och parker som regelbundet används för firanden av gudinnor, gudar, naturkrafter...” Läs Elena Dahl om nyhedniska riter mitt i Stockholm...

Av: Elena Dahl
2018:03 | 28 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-30

Äntligen fredag, din räddande terapeut när du sålt smöret och tappat pengarna! Bänka dig i soffan och plocka fram findrickan, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:03 | 29 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.