TEST
  • 2018:02
  • Publicerad:

Månadens urval av lyrik



Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Poesi av Michael Economou, Guido Zeccola, Alekfucksia Braunisch Cosmos och Per Nilsson.



Tre dikter av Michael Economou

                            I

Nyårsdagens långpromenad är ett sätt att hålla
tyst om sina löften - bara den vidskeplige
spelar tärning med årets första dagar. Ingens
röst hörs när horisonten viskar, ingen närvaro

lugnar vad som saknas. Sibirisk kyla bejakar
ingen oläkt själ, ingen reinkarnation. Stigman
härskar: rädd kornknarr, gnisslande pärleport.
Skrock från gamla tider, new age, astraltro

transformeras i mobilnät och kraftledningar. 
Man förhandlar, men förädlas inte: man har
inte tid för långsamheten som vägleder själen
mot klarhet. Eldar som himlen ger ifrån sig

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

glimtvis har slipat världen under många år
utan att fåglarna, oöverträffade i kalligrafin,
förändrat sina rutter. Vänta, följ inte impulsen
att fly: allt är här. Vems röst? Vems frånvaro

kan befria sorgen? Till det försvunna går jag.
Där plockar vi andra värden åt vår utmätta
tid: hallon var dina favoriter, sa du en gång.
Jag såg först nu blåbären som en stor värld:

låtsasglobar i glans att kunna spegla himlens
mörkaste moln som ställt sig stilla ovan oss.
Rädslan för orden - de kunde ju orkestrera
själen i stämningar som du inte behärskade, 

tystade dig. Jag fick gissa vad som pågick.
Jag blev självlärd sinnesroexpert. Fyllde  
mörker dig var jag ljus. Om ljuset spillde
över lugnade jag med mörker. Än idag,

mor, under mina promenader, kan jag
inte förlåta din undfallenhet inför orden.
Jag har alltid med mig penna, skrivbok,
huvud - öppet och i stort oförstånd inför

allt som aldrig sades. Bären är likadana,
- nåja, kanske fanns ännu fler på din tid?
Jag brukar stanna vid dem när minnena
blir starka. I hopp om återfödsel gör sig

Egot stort i all längtan: Jag - värdig en vis
själ för att kunna spegla dig så som du var.
Du äntligen modig här, nu - i stor öppenhet    
inför allt som orden borde ha befriat i dig.

                              II

Bara de riktiga orden, de utan pärlor och villkor.
De visar vägar där skön fågelsång är irriterande.
De riktiga orden som aldrig fått trädens skugga. 
Många går till dem för att överleva. Weil kände

det: en halv ärlighet är giljotinen som ska vändas
mot själen. Vi går nu, mor och son utan behov
av förställning: modet räknas högst. Vi säger 
vad som inte sagts: de riktiga orden formuleras,

förlöser oss. Två människor utan slavsjälens 
tyranni lämnar avgrunden, talar nyfött språk.
Den platonska rörelsens våldsamma klarhet
gör inte ont längre: sinnena kränks inte mer.

Vi är. Jag vågar kalla dig Du, en cell av
villkorslös kärlek. Hjärtat kommer till ro.
Tanken stäms utan att bönen och bibeln
musicerar takten: det är andlighetens sätt

att fungera på vägarna. Sedan upphör allt.
Ensam söker jag spår av oss i trädens
skugga. Sången hörs skön och på riktigt:
all saknad sövs av de riktiga ordens kraft.

                         III

Orons tristess väger lätt innanför fönstret.
Ute vevas långsamt ett tyngre trots gång
på gång i krassa gryningstimmar: intrigens 
olönsamma lantbruk och elcentralsvåld

utan känsla för förmiddagens peripeti 
är aktörer som dött i den naturscenen.
Inget spelas på låtsas i sådan stillhet:
ljus pågår, liksom väder. Molnen rör sig.

Allt som ämnats åt oss är i liv. Månen går
i klinch med sin höglänta hemlöshet. Likt
livliga epilogen till en dödstyst premiär
andas klövarna språk varje väckt morgon.

Vi tar oss ur brisen i världsträdet. Vi står
inte fastfrusna i våra filmer utan spelas
i en rytm som vi behärskar: Järnek, hävdar 
min syster, pekar sedan på mig, lillebror.

Två barn fingrar på bären i existensens oskuld.
Samtalsämnet är troget platsen: Pocahontas.
Stigfinnaren. Kosacker på storslagna stäpper
långt från Tjechovs milda stämma i novellen.

Allt som Illustrerade Klassiker drömt åt oss.
Våra små hemligheter öppna som en klarblå
himmel. Eller innerligare än den svartgråa
färgen på fåglars vingar. Vi blir sagornas

främsta syskoneremiter sökande aztekernas
azurskatter: allt ofött är sedan överflödigt.
Längs sådana lättheter öppnar sig andra
intriger för en bejakande framtid: detta

enkla ingenting i minnet av odödligheter
tar någonsin slut. Tack för det oskyldiga
som vi den gången fick stanna i, Herre
över allt skapat. När vi så till slut tvingas 

lämna takten tystar järneken oss i språnget 
som latinet tar genom århundradenas barlast:  
Ilex Aquifolium skär i struphuvudet utan att
hjälpa oss till långsamheten som vi saknar.

Tre dikter är utdrag från författaren och poeten Michael Economous diktsamling Allt är nu som utkommer under hösten 2018 på bokförlaget Black Island Books.


Dikter och bilder av Alekfucksia Braunisch Cosmos

(Tvåminuters snabbsak i B-glädjeruskännaigentankar. Version utan djup.)
~Drottninggatan o centrum ni vet~
När jag går nerför Drottninggatan blir jag upphetsad
För antingen kan jag svänga av där jag ska
Komma hem tre kvarter åt höger
Eller om inget tillräckligt hänt de övre några hundra metrarna
Bara fortsätta
Ofta händer det saker precis mitt emellan
Eller precis efter att jag inte svängt av
Liksom det jag gör håller sig mitt emellan grå humanitet och galenskap
Eller enligt vissa över gränsen
Och än längre kan jag fortsätta
Säkert till den ensamma lila vallmon och gula huset

~Framåt tillbaka III~
Lyceet blev en anstalt för att lära dem krypa igen
Förhoppningar noga nedhållna
Liksom hon som slösade
Genom att färga håret med rötter
Och kastades över muren
Den där som är spadspåret i marken
Vaktad av dödsstraff på bägge sidor
Gå bäst hon kan nu på brutna ben
Två timmar skuggliv per dygn men skolsalen noga mörkerlagd
Den känsliga huden får inte lockas

 - - -

Kriget ger rabatt på allt som händer från och
nu med
Receptionen delar ut stämpelkort för del två
fram till 18:00
Nej, ni behöver inte spara kvittona. Vi har inte tid.

 - - -

~framåt tillbaka IIIII~
Vi visste att det fanns enstaka grässtrån kvar
Jag har sagt det förr
Och vi visste väl vilken färg de hade
Men avstängd syn som bara skulle öppnas för ett syfte
Var det osäkert plus avvikande att lyckas
Som groddat frö tog sig draksvansen ur ägghöljet
En ny nyans men något i spektrat gräs som grönt som mindes annars svart
Lyste vagt
Pulserade efter andetag munfullar jordens vacklande knapphändiga värmealstring
Nu när inget var predisponerat som i de gamla religionsjoken
Vajande och växandet den lilla
Nu svansen stilla
Strålen värmen och ljus
Svansen stilla
Ögonen väntat på sen du vet

 - - -

askan tårna kroppen
armen ut ur bild och in
i rummet
kröker sig som körmusik och doft
runt lederna sotiga av
synden
synden sorgen vaxet på liket
glider genom mörkret
i rummet
delar sig och dansar sig som het olja
på huden fuktig av
floden

 - - -

skottskadad öm och liten
så småning om stor
men nu bara mini
skör och utan ryggrad
så svårt att ta sig fram
inget barn vill bli
så stor att kärleken
bara är ett öga
två vitor och ett ögonbryn
inga ögonfransar
så dyrbar
men nu
avstötande i storlek

 - - -

Äre det nya jävla status
Uppdaterandet
Att allt
Hamnar här
Som en fucking dikt?
Baraförattman
Kan
Skrivaväldigtätt
Eller
Rad
Bry
Ta
Såinihel
Vete

 - - -

~Framåt tillbaka IIII~
Väntejakten på aningsguiden
Väntan på slaget med mest konsekventa tydliga mörkret
Förstod nu att
Ögonen jagat den synen sen civilisationen slutat brinna
Att släcka aktivt hade riskerat att
Skälva marken och den enda födslochansen
Väntade underjord tills smogen lättat och sen ytterligare
En utkik de två timmarna svärtan i skugglivet kunde skymtas
Den behövde absorberas av inga undantag och jorden
Några år tystnad för att inte störa det lilla regn som gavs oss till hjälp
Ansiktet nu odlat sin nya hud bar från hårstrån
Inte riskera den delen av känslighet medan svansen håller den taktilsociala kontakten

 - - -

Jag publicerar min oro på din panna
med små elektriska stötar
utan att jag märker någonting
går mitt liv från min panna till din panna
på mig står det idiot
på mig står det ta mig om du vågar
jag river loss liv från mina händer
smular min hud i din hand
utan att egentligen koncentrera mig
går min oro från mina händer till dina händer
jag leker med min spegel
och speglar allt tak jag går under
och jag vill bara inte se
hur mina eroderande steg
och mina klibbiga handavtryck av svett
håller dig fången naken under natten

någon drar dödskortet med rätt till medlidande
någon spelar alltid hora
med rätt till lidande
eller tvärtom
det är så platt ändå att ge dem erkännande
och vi förlitar oss alla på den opartiska isländskan
alltid men bara om det är mörkt
läser hon sina bokstavsdikter
och lever synth med mig
tänder mig och släcker mig
mellan läpparna
ler med tänderna och tar tag i
och något finns alltid mellan oss
men det är blott lim hud och muskler
cigaretter eller sms och lusten och sexet
bara rörelsen är en bunker varje gång vi känner av varandra
vi fryser som synth på varandras kinder
när vi håller hårt om intellektet för att inte låta kroppsfrosten torka ut oss helt
och vi finns ytterligare en natt och vi seglar
ytterligare en morgon
vrider sig dimman och flinar mot våra
sekundsköna vimlande inlevelser
så trötta är vi nu
så dödfödda att vi lever i sekunderna och endast sekunderna
de tänker på oss
men aldrig är det bara lilla döden utan öppnar du min mun och mina ben tar det sen tid att växa
igen
koman vägrar vidröra tanken
så vi är tvillingarna som dog i mammas mage
utan sol och utan medkänsla
inget mot smärtan bara energi åt att kunna överge oss
några stygn senare
övervårdgudinnan tar oss i våra kroppar
och är redan beredd att kasta oss
fastän vi fortsätter andas flera timmar ytterligare
det är bara ett index av känslor
med tyngdpunkt på värdighet applicerad av andra
sträckt mellan oss

~Framåt tillbaka~
Det lilla fjället
Stampades ner i marken av bonden
Som sett samma det levandets spiral sen hen var barn
Blivit alltmer enfärgad och formad som fårorna på åkern
Kärnan i draken
Ett fiskfjäll planterat av bonden
Som lägger sig och sover där tills jord förkalkas till äggskal
Mjukdelar sjunker och omformas tills vulkandjuret tar över andningen

~kök~
det är eldhaven i ditt hår som bränner mig på korset likt trötta tändstickor
eller
det är den relativa smittan du för med dig beroende på hur du betraktar våra och övriga män i
skors ögon
det ögonblick vi får vila i frid likt köttet på kroken är du källartrappan till självcensuren
men
du ler och i samma led som de tänder du visar rör sig i brister hudenoch stärkelsen tappar all sin
kraft
sen dröjer du och du
och
du kring en symfoni vid klockslagsfirande är du drottning över kroppoch hjärta
du och du och du
och du och
ni
kan alla min historia och vet på månaden exakt när jag kommer ge mig av på grund av er
det är klichéerna jag vill åt och er religion och allt annat i drogväg
det är revolutionen som syns avgrundande i flimmerblicken du
ger
mig på natten i en dröm
den fångar förgör övertar och försvarar
likviderar associerar patenterar förgrenar och förbehåller sig rätten att kränka dig, ditt vilsna jag,
din själ, ditt överjag samt övertag
de
vet inte ditt namn de vet inte vad du heter de pekar
du är den stad jag förbannar att jag föddes i
som en felplacerad fågel på hösten sjunger du försenat och evigt ochfylld av svart men varför för
mig
du
kunde varit hundarna som springer ur sikte på glaciären där vi spenderade vår första sommar
i
vårt kök försvann våra timmar tillsammans de drogs av en efter en
i
vårt kök under forntiden
i
vårt kök dog våra fiskar en efter en
i
vårt kök när vi lekte vårt tredje världskrig och blev varma
i vårt kök

 - - -

~Framåt tillbaka II~
Framåt genom krigsförklaringen
Munkorg på för att inte suktas
Spade i hand
En ny art svarta fåglar
Sjunger inte
Luras inte i frön
All beredskap har tårna mot kullerstenen och
Allt som river händerna leder fram mot tunnlarna
Alla små droppar mot läpparna återbrukas än
Svansen mäter avstånd
Livnär smittan
De små håren kammar varandra
Maten ingen längre såg blev annat
Drakägg med taggar
Mjukt mögel
Alla gissningslekar ligger nu så kompakta mot varandra
Allt baserat på kartan vi hade när vi kunde se
Alla avvikande oupptäckta millimetrar en nödvändig risk att gå mot och99% fel
När fåglarna nu sjunker
Jordens mitt här
Första levande grässtrået
Spaden hack ner
Lapa tills vad väl är morgon
Och smittan skedd igen

 - - -

~Pre-framåt tillbaka~
Vem ska du jordfästa när du blir stor
Vad började det med och har du mattor eller parkett
Jordstampat?
Vilka kroppar lägger du fram när golvet inte vågas nuddas
Vilka händer begraver du ansiktet i
Har du någon gång vilat i mossan
Tills ni är samma temperatur
Plus/minus fyra grader
Och varje punkt av dig avlastad
Det lilla ögonblicket som blev elastiskt minne
Vem ska du döda när du förändras
Vem är snabbast
Och vem luras först
Och vem vinner efter invaggandet
Görs det upp med eller utan sista ord?
Vad håller i dina fötter
Under sömnparalys?
Under mötet?
Anställningsintervjun?
Hörnet i kvarteret som räddade dig?
Grävde du ner brev på en helt särskild plats?
Hade magiskt korrespondens
Var det naturligt att förankra
Klarade du det själv eller följde du bara med
Så trött sådär himla trött
Vem bar våldet när det föll
Vem såg till framstupa sidoläge
Så att det kunde hända igen kort därpå
Vilken sängkant stödjer du på
När du håller hen i handen
Just när pausen blir faktum
Osäkerheten består
Ja snacka om förnekelse
Just innan du sitter fast eller reser dig
Stannar kvar eller följer med de andra
Vem knäckte dig när du var liten
Fortsatte driva dig åt helvete
Dra upp dig ut vattnet
Kasta dig in igen
Tills du testade att agera utan motstånd
Och det upphörde, var det så
Fick du drunkna?
Tills det var kosta vad det kosta vill
Riktningen bruten
Facit stämplat ogiltigt
Vem var du när du rämnade
Vem höll fast dig tills du snubblade
Vem gick på vems begravning
Var det sida mot sida eller ryggen mot
Var ska du finna dig i kronologin?
Om du nu tycker det är så jävla viktigt
Stilla i en riktning, accepterar det så?

 - - -

~Muskot~
han ger bort kryddorna i köket
förpackningar från hyllorna
han ska flytta eller bara bort
---------slut på dikter denna period denna heter kalla hälsningar.....
jag tar muskot med inbyggd kvarn
ett par paket mat som bönor
ditt ansikte är täckt av aska
i min tanke har jag börjat kremera dig
stackars Farid vi tycker inte om dig
vi tror inte du gömmer dig bakom en fasad
(tyvärr)
tillbaka i rummet
jag är inne och jag skriver den här texten
ingen vet när och vem kan datera
det finns inga frågor mer
tillbaka där ute
jag släcker min glöd
det blir en livslinje och kavalkad
flyktigt och våldsamt och kort
jag är tillbaka i dig
jag släcker mig i ditt
kan inte säga ordet

 - - -

Nöjer mig inte förrän känslan av
Om än inaktuell
Är en svastika
Tatuerad på insidan handleden
-
Får åka jorden runt och leta nytt
Och ett sjukhus som ställer upp
Att transplantera lite hud
Från någon som aldrig drabbats av

 - - -

Gränsle över månen
Häller en hink vatten och fisk på klotet
Blundar
Tvingar ner och lapar
Jordens sidor
Kisar
Blöter så att stjärnorna skall fastna
Smälta fast migrera in
Öppnar
Behålla värmen inuti
Men också svalkan kring tinningarna
Sluter


Dikter av Guido Zeccola

POST NIGREDO

Öknen du genomkorsar
Brödet du bryter
var en gång världens säd

Köttet du tuggar
Blodet du tillåter förstöra mina ådror
var en gång säd och druva
Född ur sensuella rötter

Vinet du dricker
det är mitt blod
Brödet du tuggar
det är mitt kött
Jag börjar älska dig försiktigt för att kunna fortsätta älska dig oändligt
Fördenskull älskar jag kanske dig inte än

Brandsolen drivs med dödakroppars energi
Cirkeln omkring dig har nattliga släkter
Du försöker gå fram i virveln
Ljuset är utvägen
Kärlek döda mig.
Döda mig Kärlek
Jag är som en fjäril vid en otrolig låga...

1.

Gud, kom till min räddning

Jag skulle vilja dö en liten stund och sedan fortsätta leva för evigt.
Jag intalar mig bara om det jag själv vill höra; framställa former, mönsterbilder, analogier, för att ge till det meningslösa en mening.
Någonting för att kunna täcka över en brist, någonting att dölja med ord, bilder... tankar.
Jag skulle vilja återskapa något – om än bara dess frånvaro, osynlighet, saknad.
Och denna ångest är hård därför att bara en del av mig upplever den. Den andra tror inte på den.

I detta långsamma men ständiga avskedande har förruttnelsen en gråhög färg.
Jag måste finna en åskådningsplats där ro blir möjligt.
En plats för att se livet språka intill döden.

Det finns. Är det jag som skriver eller DET som skriver genom mig? En lång smärta. En kort tystnad. Verkligheten är hård, skrynklig. I den finner vi glädje ibland, aldrig njutning.
Allt det som vi kallar njutning är fantasi.

Vårt konstnärliga behov, att vara skapare av det vi älskar, är blasfemi, en böjning framför en falsk gud.

Bara Gudsnåden är vårt klorofyll.
Själen måste förföra köttet för att nå extasen, och själen är inte någonting vi kan donera utan bara något vi kan bara erövra genom lidelsen, lidelsen är viktig för att rena köttet, energin, livet.
Lidelsen är den enda verkligheten där ondskan rör det absoluta, och godheten fragmentet...av oss.

Livets högsta glädje är när ord och liv blir fulländade. En perfekt "union".
Sorgen är de isbelagda orden och livsmöten som förblir osagda som förblir icke upplevda.
Detta liknar skillnaden mellan den lyckliga och den olyckliga kärleken.
Det är bara med hjälp av den olyckliga kärleken som man skapar konst, litteratur.
Livets glädje och perfekta sammanträffanden av ord och kroppar behöver inga konstnärliga abstraktioner, ingen sublimering, man har helt enkelt ingen tid för allt det.
Innan jag dör skulle jag gärna vilja finna en alkemisk balans mellan sorg och glädje.
Men detta verkar omöjligt.

Ibland hör jag en kvinna som skriker liksom vore hon instängd i en låda.
Hon tror att världen inte finns än. Hon tror att den aldrig funnits.
Det är bara begreppet om världen som finns och har funnits.
Hon skrattar och säger att vi har låtit oss luras.
Först kom filosoferna, de som dödade myten och började tala om vara och icke-vara.
Sedan kom monoteisterna som lärde oss om den enda sanningen, och orientalerna som ville övertyga oss om att allt var en illusion.
Till sist kom vetenskapen, principerna, politikerna och alla andra opinionsbildare som predikade för oss om det som var sant och om det som inte var sant.
Hon skrattar igen och säger sedan:
jag har trott på det som ingen sund människa skulle tro, och detta har jag gjort en lång, lång tid.
En antydan om verkligheten har bara dåren från Nazareth vittnat om.
Men han sade sanningen bara till en viss punkt, tills han började snacka om själen som var starkare än kroppen.
Det som han inte sade var att kroppen då blev någonting orörligt, tyst, drunknad i ett hål utan ljus och att den var mumifierad.
Den enda verkliga metaforen för människan blev mumien.
Vad är mitt skratt om inte medvetenhetens dödskramp?
Vad, om inte ett obscent knull med tystnaden?

2.

Timmarna sedan du gick är hårda
Våra ansikten säger på nytt, aldrig flöt den älskade
nio dagar, inte heller
nio månader, inte heller
nio liv
en fängslade ömhet
Poet jag som inte fullt kan skriva om en man i kärlek?

Jag bevarar doften av vår kärlek

Sedan är jag rädd för att du gör mina kalkar spetsiga
med en rörelse i grenarna.
Jag ska berätta det, jag ska, innan dimman faller tät ... om din osägbara skönhet innan den Stora Döden slukar mig för evigt...
jag vill att du minns det som jag minns...
...oändligt annuntiata verba som kom som att blåsa mun mot mun
nakna inför det ordlösa miraklet hade vi någon chans?
Sängen blev möln och min mun beboddes av kylan... den numinösa kylan liksom de ljusa gårdarna på vintern... nattvard utan metafysiska kryddor och såser...ett häpet.

Jag fortsätter att existera.

Jag finns fortfarande, fast i en annan del av staden där möten blir omöjliga.
Men Kärleken till en människa är alltid heligare än kärleken till en Gud.
Ur mörkret kommer dessa visioner, små lyktor som belyser dunklet, perfekta rörelser utan någon mening, utan något mål, utan öde... rena. Livsfragment utan associationer, naket liv.
Ett nät med många trådar förenar fragmenten, sammanflätade i olika kombinationer liksom livets händelser och event.
Och det händer att "aktören" begynner sin kärlekssång för en osynlig och subtil kropp eller, sittande på en sten vid sjön, tolkar vattens röst till ord.
Och det händer att vi ser honom dansa sina krigsdanser eller framföra stundens mystiska teatrar.
Eller att han helt enkelt faller ned i förtvivlan, i ormens vurmeri och, svävande mellan ljus och mörker, komponerar sekvenser av försvinnande bilder.

Efter illusionen om att kunna förstå och om att kunna förklara, efter illusionen om en vilken som helst form av kommunikation och samförstånd, vill jag återkomma till ett stadium (som levs också med skrivkonsten), där allt är väsentligt, essentiellt, icke-mänskligt och anti-mänskligt.
Jag vill skriva romaner av en enda mening, av en enda gest, någonting rent.
Därför att kring visionen finns ingenting annat än visionen.
Glömskan, besvikelsens avgrund, måste jag justera till rätt tonhöjd tillsammans med det meningslösa. Jag kan och vill inte längre tala vettigt.
Det mänskliga språket (language) har ingenting med det icke-organiska, med djuret och växten att göra, ingenting med tystnaden och rummet (som alltid lyssnar till oss), och med allt det som vi känner.
De som påstår motsatsen är dårar eller helgon. Och jag är varken den ena eller den andra.
Så med det som inte har en mening kan jag bara meningslöst dialogisera.

Jag kan föreställa mig och framföra enbart det som inte går att erfara, jag kan försöka översätta det osägbara till ett språk för de stumma, därför att det fortfarande finns gestalter bortom de mänskliga gränserna: subtila skuggar, liv, en enda stund, som inte går att illuminera, andningar som raderar sej själva innan de blir hörda.
Jag står här och väntar på dig. Och jag darrar.

Ingen vet om det finns ord för det som väntar.


Dikt av Carsten Palmer Schale

VI FINNS

Solen höjer sig långsamt över bergen vid horisonten. Skuggorna svärtar ännu dina drömmar. En tanke bryter som fram ur det obskyra. Vilka känslor reagerar på mitt lackmuspapper? De blå, röda eller lila? Det är det rödögda. Blickarna som skär tvärs genom hjärtat, och därefter lyfter upp mot den blå himlen. Där både du och jag egentligen finns.

Finns. Finns har med något gemensamt att göra. Utan att vara sedda finns vare sig du eller jag eller någon annan. Att finnas är att vara resonansbottnar för varandras strängar. Att finnas är att svara på tilltal och drunkna i tankar och känslor som vi verkligen delar. Det är dock inte helt säkert hur detta går till.

Det hände sig att vi en gång utgick från var sin gren. Men möttes i en klyka. Där blev vi också egentligen till. Vi blev till för att ett jag och ett du blev ett vi. Detta är något som förefaller ytterst väsentligt. Ja, avgörande för människan.

Ändå visste inte människan från början att hon var en. Ännu mindre att hon skulle bli ett oundgängligt tillskott i ett oss. Allra minst att detta oss skulle bli ett vi.

Likafullt är vi nu här på mycket gott och än mer ont. Men hoppet är en tam duva som flyger mellan alla sina kontinenter. Hoppet är en väv av förhoppningar. Av tillit och närhet. Kärlek och öppenhet. Tillåtande gränser. Hoppet är djupet i vårt gemensamma hjärta.

Djupast sett är vi vi. Och bör aldrig tänka på ett ”dom”. Djupast sett är vi en ringa del i det stora sammanhanget. Djupast sett är vi det underbara. Bara vi kunde minnas och bejaka detta.

Utan oss är vi inte. Utan oss kan vi bara åskåda, bli en sorts tvivel. Känslor som stympats av sjuka tankar.

Men vi finns.


Dikter av Per Nilsson

SISTA GLÄNTAN

Äntligen vilse,
bortom all kontroll
vill jag inte tillbaks,
inte hitta rätt

För att finna min väg
går jag i stiglöst
land
bortom kommunikationssystemet
Bara så kan jag hitta
tillbaka
till mig

Likt en kaosmagiker väljer jag
den trossats som
ter sig mest meningsfull
för stunden
Allt är möjligt
Inga kategorier
förutom de jag tillfälligtvis
låter mig styras av,
på fullt allvar

Det är en virvel
Inget upp
inget ner
inget rätt
inget fel
inget han, hon eller hen
Ingen normerande
normkritik som så distinkt
söker upphäva alla distinktioner

Nej,
allt det ligger innanför
På andra sidan
kraftledningsgatan
där alla stigar finns,
kraftledningsgatan
som jag slarvat
bort
Vet inte hur jag ska
finna den igen
Vill inte finna den igen
Vill ha förlorat den för alltid

Här,
är allt möjligt
Här,
tillåts allt
Här,
vibrerar det
och jag sträcker mig ut
Här,
omfamnar jag kaos,
oordning förvisso,
men en oändlig mängd
möjligheter
ges
och jag tror fullt och fast
på det som för tillfället
fångar mina sinnen
Fullt och fast
känner jag överflödet,
möjligheterna
prova nåt nytt
Igår Lilit
Idag kaos
Imorgon?

Här är världen överflöd
inte brist
Här råder inte den nöd kommunikationssystemet
livnär sig på
genom distinktioner och kategorier
Följ stigarna och du når dit

Gå vilse
och ha tur
så når du hit
Här kan DU
bli just den du nu vill vara
och sen,
imorgon,
en annan
Men skynda
Jag hör stigar trampas upp
Hör mobilmaster resas
Hör kommunikationssystemets
surrande tränga sig på
Känner virveln sakta in
gå allt långsammare
Känner de vita och röda blodkropparna separeras från plasman
Känner den Linnéska ordningen
tränga sig på

Sista gläntan inringas...

ÅKALLAN
(Inspirerad av Sapfo)

Kom till mig från Edom
till den i skogen djupt belägna glänta som
omsluts av täta kvävande granar och vridna tallar
vars mark täcks av mossa, ljung och sten
som doftar av fuktig barrskog och myr
sakta

rinner svart vatten i den smala bäckfåran
ringlande mellan
fur och gran vilka
skuggar glesan helt
grenarna rasslar långsamt i den orkeslösa vinden
sömnen sänker sig djup

Där borta finns en myr
ett tillhåll för flugor, baggar, spindlar och mygg
rik på skvattram, tuvull hjortronblom och
en stillastående
fuktigt sötaktig doft

Här i den mörka gläntan Lilit
strila genom fukten
blanda dig med bägarens varma vin;
Häll!


 

Text

UTGÅVA 2018:02

Göteborgsbaletten. Foto: Anne Edelstam

Nordisk dansfestival i Paris

SCENKONST | Uppfriskande eller skandalöst - beroende på tro och åsikt, men definitivt omvälvande för samtliga åskådare. Ann Edelstam har besökt Nordisk dansfestival i Paris.

Av: Anne Edelstam
2018:02 | 05 mars, 2018

Clitemnestra y Egisto a punto de matar a Agamenón. Pierre-Narcisse Guérin, 1817.

Orestien & dysfunktionens antika röt…

I vad mån präglas våra värderingar av det vi kallar klassisk bildning och hur skaffar vi oss ett frigörande perspektiv? Författaren Annakarin Svedberg återvänder till den grekiska tragedin och reflekterar...

Av: Annakarin Svedberg
2018:02 | 02 mars, 2018

Foto: Bokfink1 (pixabay)

Diktens platser och föremål

BOK | Platser, föremål och situationer avtecknas i dikten genom betraktelser av konkreta händelser som blir till minnen och reflektioner. Sebastian Andersson om Inge-Bert Täljedals senaste diktsamling.

Av: Sebastian Andersson
2018:02 | 05 mars, 2018

Foto: artikelförfattaren

Staten är inte din kompis

När staten slår fast det alla ska vara överens om, värderingar, politik eller idéer som inte kan ifrågasättas, när staten talar om för oss vad som är gott, godkänt, bra...

Av: Patrik Stigsson
2018:02 | 02 mars, 2018

Detalj ur bokomslaget.

Om ovidlådenhet

BOK | Försöket till ett riktigt liv behöver inte leda till ett avståndstagande från samtiden utan kan också innebära ett levande i samtiden, med förmågan till avstånd. Läs Gunnar Lundin...

Av: Gunnar Lundin
2018:02 | 05 mars, 2018

Ett informationsmöte om imperiet

SCENKONST | Anna Bergqvist imponeras av Turteaterns Visit Qo’noS! En föreställning som vecklar ut sig i ett Star Trek-universum, och presenteras som ett informationsmöte om imperiet Klingon och dess kultur...

Av: Anna Bergqvist
2018:02 | 05 mars, 2018

Sauna. CCO-PD

ur Bastudikterna

Skribenten och konstkritikern Mathias Jansson om bastuns alkemi.

Av: Mathias Jansson
2018:02 | 02 mars, 2018

Georg Schöbel (1860 - 1941) : An Allegory of Destiny (1898)

Ödet

Vilken del av tillvaron står i vår makt och vilken gör det inte? Finns det en mening i det som sker eller är allt en trasa? Författaren och idéhistorikern Michael...

Av: Michael Azar
2018:02 | 02 mars, 2018

Orpheus Piazza della Vittoria MAR Palermo. Foto: Wikimedia

Orpheus och den mystiska läran

Var finns poesin? Guido Zeccolas om den mystiska diktkonsten som situerad i skärningspunkten mellan det Apolloniska och Dionysiska – mellan kultur och natur.

Av: Guido Zeccola
2018:02 | 02 mars, 2018

Illustration ur John Boyle O'Reilly's Athletics and Manly Sport, 1890.

Evolutionen och den globala xenofobin

Hur kan vi förhålla oss till moraliska dilemman? Carsten Palmer Schale om etik, evolutionära tendenser, och några till synes paradoxala motsättningar mellan överlevnad och levnad.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:02 | 02 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-02

Äntligen fredag, din hjälpande psykolog när själen din värker! Korka upp buteljen och let´s go till partyplaneten, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:02 | 02 mars, 2018

Norrlandsoperan i Umeå. Foto: Hanka (Wikimedia)

Birgit Berndt, en dansens makthavare med…

Politiskt engagemang är synligare än på länge i den svenska kulturvärlden. På Norrlandsoperan i Umeå märks det tydligt i det program som nu är i full gång på dansscenen. Birgit...

Av: Nancy Westman
2018:02 | 02 mars, 2018

Zuzanna Ginczanka på 1930-talet. Okänd fotograf

Zuzanna Ginczanka och Non omnis moriar

Skribenten och översättaren Jurek Hirschberg om den polska poeten Zuzanna Ginczankas levnadsöde. En berättelse om ett sällsamt möte mellan dikten och lagen. Om att beröva världen ett liv och för...

Av: Jurek Hirschberg
2018:02 | 02 mars, 2018

Illustrationer: Gerd Aurell

Till mitten hunnen

Till mitten hunnen är ett offentligt verk beställt av Statens konstråd för häktet i Umeå 2016. Verket består av en väggmålning i en korridor, en skrift med intervjuer samt en...

Av: Gerd Aurell
2018:02 | 02 mars, 2018

En grundlig genomgång av Ulysses

BOK | Hans-Evert Renerius ger en grundlig genomgång av Göteborgs Universitets antologi En dag i Dublin – Om James Joyce Ulysses.

Av: Hans-Evert Renérius
2018:02 | 05 mars, 2018

Foto: Mats Olofsson

I Österrike firas 100-årsminnet av Wiene…

Det är nu ett helt sekel sedan det dåtida Wiens mest berömda konstnärer; Otto Wagner, Egon Schiele, Gustav Klimt och Koloman Moser avled. Författaren Lilian O. Montmar skriver till minnet...

Av: Lilian O. Montmar
2018:02 | 02 mars, 2018

Två nordiska snillen

Två nordiska snillen

MUSIK | Musikaliska genier som upptäcks vid tidig ålder är något som man förknippar med forna tider och välgjorda gamla kostymdramer. Men, visst finns musikaliska genier än idag och livs...

Av: Belinda Graham
2018:02 | 05 mars, 2018

TEST

Månadens urval av lyrik

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Poesi av Michael Economou, Guido Zeccola, Alekfucksia Braunisch Cosmos och Per Nilsson.

Av: redaktionen
2018:02 | 02 mars, 2018

Lavskrika. Foto: Ron Knight (CC BY 2.0, Wikimedia commons)

Spjutkastaren med passion för lavskrikor

Går det att leva i en symbiotisk relation med naturen? Rolf Karlman om en anmärkningsvärd relation mellan en stor människa och en liten fågel.

Av: Rolf Karlman
2018:02 | 02 mars, 2018

Detalj

Ord ur ett mörker

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Mare Kandres samlade dramer och möter ett författarskap som präglas av ett egensinnigt och rakt språk, och av författarens stora förmåga att blottlägga människans...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:02 | 05 mars, 2018

TEST

Breven till en död vän

Det är du och jag nu, inga andra. Du och jag, som tecknar personliga porträtt genom dödande erfarenheter som är de avgörande elementen i en avancerad överlevnadskod.

Av: Cecilia Persson
2018:02 | 02 mars, 2018

Olof Palme, 1968. Foto: Pressens Bild/Scanpix

En samhällsomvandling på lång sikt

BOK | Tomas Wihlman har läst Henrik Berggrens 68 och funnit en beskrivning av hur en långsiktig samhällsomvandling där ungdomsrevolt, konst, litteratur, fritid, arbete och religion har påverkat det svenska...

Av: Thomas Wihlman
2018:02 | 05 mars, 2018

Florence Nightingale (beskuren). Foto: Goodwin

Vem äger idéerna?

Det var i Paris i samband med hundraårsminnet av Simone de Beauvoirs födelse i januari 2008, som Åsa Moberg ställde frågan: ”Varför nämner Simone de Beauvoir inte Florence Nightingale i...

Av: Stoika Hristova
2018:02 | 02 mars, 2018

Illustration av Utagawa Kuniyoshi, 1798 - 1861 (beskuren).

Yōkai: Obehagligheter på japanska

Spöken, finns dom? Konstnären Carl-Erik Engqvist tar oss med österut i en kulturhistorisk genomlysning av det Japanska fenomenet Yōkai.

Av: Carl-Erik Engqvist
2018:02 | 02 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Bianca Olsson

Bianca Olsson går just nu på Westerdals School of Communication (WSoC) som ligger i Oslo, men är själv svensk - bördig från Göteborg. Hon säger själv att hennes språk förändrats ...

Av: Bianca Olsson | Utopiska geografier | 23 maj, 2011

Estetikk

Innledning Denne artikkelen er om estetikk. ‘Estetikk’ er et grunnbegrep. Begrepet har flere ulike betydninger, der de viktigste av dem er disse: For det første, at begrepet henviser til et adjektiv ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 november, 2013

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om politiken | 10 oktober, 2009

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 16 maj, 2010

Ioana Nicolaie. Foto Mircea Cărtărescu

Den kvinnliga kroppens erfarenhet träder in i litteraturen – intervju med den rumänska…

Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag ...

Av: Maria Monciu | Litteraturens porträtt | 15 december, 2014

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | Gästkrönikör | 23 september, 2010

Kan man fortfarande tala om tid?

Under hösten presenterades två föreställningar av två välkända dramatiker och likaledes män; Anton Tjechov och Samuel Beckett. Den förstnämnde har konstruerat ett samhälles miniatyr – innanför välfärdsmurarna. Mellan middag och ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 19 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.