Illustration av Utagawa Kuniyoshi, 1798 - 1861 (beskuren).
  • 2018:02
  • Publicerad:

Yōkai: Obehagligheter på japanska



Spöken, finns dom? Konstnären Carl-Erik Engqvist tar oss med österut i en kulturhistorisk genomlysning av det Japanska fenomenet Yōkai.



Det började som det brukar börja för oss nördiga män födda på 1970-talet. Elva år gammal lyckades jag som entusiastisk rollspelare lägga vantarna på en utgåva av ”Drakar och Demoner Samuraj”. I dess böcker fick jag möjlighet att möta helt främmande koncept och monstrositeter, såsom den gurkälskande Kappa samt den skräckinjagande Oni. Det var även här jag för första gången snubblande över begreppet yōkai, som den här artikeln skall handla om; i sammanhanget av rollspelet kort beskrivet vara ett spöke eller en ande, vad nu skillnaden kan vara. Med mitt populärkulturella intresse för Japan stötte jag regelbundet på ordet yōkai genom åren, ofta i sammanhanget översatt som spöke men även så demon, monster eller vätte. Jag får erkänna att jag inte reflekterande så mycket över motsägelserna under tiden som begav sig, men för några år sedan hade jag i samband med studier av olika kulturers förhållningssätt till artificiell intelligens beslutat mig för att gå djupare i det animistiska tankesätt som präglar Japans kultur. Det var inom denna kontext jag förstod hur komplex och central föreställningen yōkai är för det samtida Japan såväl det historiska.

Nyckeln till att initialt försöka förstå de flesta japanska begrepp ligger ofta i dess kanji. För er som inte är bekanta med konceptet är kanji ett av de tre japanska skriftspråken och består av skrivtecken, s.k. logogram, vilka både har en betydelse och ett eller flera ljud. Tittar vi på ordet yōkai (妖怪) består detta av två kanji:

  1. 妖 (uttalas ”yo” i sammanhanget) som betyder "mystisk, förtrollande, övernaturlig, konstig."

Sammanfattningsvis kan vi här prata om en attraktion till något utöver det normala. Det kan bl.a. användas i ord som yoka (妖花); en förtrollande vacker blomma, eller ayashii (妖しい); förhäxande eller charmig.

  1. 怪 (uttalas ”kai” i sammanhanget) som betyder "mysterium, underverk, egendomlig".

Det finns något lite mer obehagligt över kai, då det är samma kanji som används i orden

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

kaiki (怪奇); grotesk, eller kaidan (怪談); spökhistorier.

Sätt dessa två tillsammans och du får då yōkai (妖怪), som skulle kunna översättas med: ”Något som är främmande för vår värld och konstigt, men ändå fängslande och tilltalande.”

Ovanstående blir en aning klumpigt att använda som förklaringsmodell och utifrån erfarenhet täcker det inte in hela begreppet. Yōkai används nämligen inte bara inom kontexten av fenomen och varelser från japansk folktro, utan verkar också hänvisa till saker som märkligt väder, mystiska sjukdomar, optiska illusioner, konstig frukt, urbana legender etc. likväl som icke-japanska koncept som vampyrer, varulvar, bigfoot, utomjordingar, osv, till rent fiktiva skapelser med liten eller ingen historia. Yōkai kan därför ses som en bred, svepande term, vilken kan täcka alla former av ”mystiska fenomen”.

Den äldsta kända användningen av ordet yōkai är från första århundradet v.t. och härstammar från den kinesiska texten Junshiden där författaren skriver: Yōkai var länge i det kejserliga hovet”. I kontexten används ordet för att beskriva en känsla av onaturlig ångest och föraning.

En senare japansk källa från Heian-perioden(794-1185), kan hittas i Shoku Nihongi, en historisk förteckning beställd av den japanska kejserliga staten och färdigställd 797 v.t. Texten innehåller ett uttalande från år 772: ”shinto-rening utförs på grund av att yōkai uppträder mycket ofta i det kejserliga hovet.”. Likt den kinesiska källan hänvisar ordet yōkai inte till något konkret, utan till mystiska fenomen i allmänhet. Värt att nämna är att yōkai som begrepp hade väldigt få visuella representationer under Heian-perioden, eftersom människor fruktade kraften i själva avbildandet.

Det japanska samhället plockade upp det animistiska konceptet och benämnde det i sin tur mononoke, vilket också fungerade som en förklaringsmodell för de bakomliggande fenomenen som förknippades med att orsaka sjukdom, rädsla, olycka, och andra oförstådda företeelser.Kinas inflytande fortsatte under Heian-perioden med att kinesiska missionärer började besöka Japan med syftet att introducera den s.k. Onmyou-Dou filosofin, vilken hade sin grund i den taoistiska filosofin från fastlandet. Inom nämnd filosofi var övertygelsen på chi/ki central, beskrivet som en livsenergi vilken var inneboende inom alla ting. Det japanska samhället plockade upp det animistiska konceptet och benämnde det i sin tur mononoke, vilket också fungerade som en förklaringsmodell för de bakomliggande fenomenen som förknippades med att orsaka sjukdom, rädsla, olycka, och andra oförstådda företeelser.

Mononoke blev med tiden en samlingsbenämning på andar, med högst individuella känslor och egenskaper. T.ex. om det visade sig att anden var fredlig var det en s.k. nigi-mitama, vilken gav god lycka, till exempel en bra skörd, god hälsa osv. Ens egna förfäder, andra väl respekterade personer, och ibland även natur och djur, beroende på området, ansågs vara nigi-mitama. Med tiden fick många av dessa rollen av beskyddande gudar. Men om det var så att anden var våldsam var det istället en s.k. ara-mitama, som kunde orsaka olycka i form av naturkatastrofer och sjukdomar. Genom att utföra en ritual kallad chinkon(andens lugnande) kunde en ara-mitama omvandlas till en nigi-mitama. En förklaring till begreppet yōkai kan vara att det är ara-mitama som inte fick en chinkon utförd över sig, att själva chinkon misslyckades att utföras, eller att chinkon slutade fungera.

Under Muromachi-perioden(1337-1573) är det tydligt att attityden mot att gestalta yōkai gjorde en helomvändning. Humoristiska representationer främst i form av bildrullar blev allt vanligare, med anmärkningsvärda verk såsom Hyakki Yagyō Zu och Hyakki Yagyō Emaki, båda från 1500-talet.

Hyakki Yagyō Emaki, 1500-tal.
Hyakki Yagyō Emaki, 1500-tal.

Hyakki Yagyō kan översättas med ”De hundra demonernas nattparad”(en passande förenkling är också ordet ”pandemonium”) vilket beskriver en företeelse där ett hundratal festglada yōkai sägs passera i procession genom alla gator i Japan under sommarmånaderna. En person som råkade bevittna en sådan parad löpte risk att bli bortförd eller helt enkelt dö på fläcken. Hyakki Yagyō bildrullarna markerade starten på traditionella yōkai avbildningar eller yōkai-ga, som de benämns. Svårigheten med yōkai-ga är att konstnärerna inte hade något tidigare visuellt material att utgå från, utan i stort var utelämnade åt de olika lokala berättelserna. Detta kan vara en av anledningarna till att yōkai avbildningar skiljer sig från region till region, m.a.o. yōkai som skulle kunna benämnas som en och samma har i vissa fall blivit två helt olika ”arter”.

I början av 1600-talet tog klanen Tokugawa kontroll över Japan och flyttade den reella makten från kejsarfamiljens Kyoto till militärregimens Edo. Denna period benämns som Edo eller Tokugawa-perioden(1603 – 1868) och präglas av en central makt under shogun (dåvarande Japans högsta militära befälhavare), Japans enande samt isolering från omvärlden.

Men perioden präglas också av ett stort intresse av att skapa encyklopediska system. Understödd av Neo-Konfucianistiska ideal, militärdiktaturens behov av hierarkisk ordning och Zhu Xis filosofi Shushigaku (vilken uppmuntrade intellektuell nyfikenhet) uppstod en metod där kunskap kunde samlas, katalogiserades och märkas i komprimerade begripliga enheter. Dessa informationsenheter kunde sedan brytas ner och manipuleras som separata enheter för de personer som behärskade dem. Konsekvensen blev att Japan drabbades av en veritabel vurm för att skapa bl.a. inhemska förteckningar över naturhistoriska studier samt ett otal varierande former av guideböcker för de olika sociala klasserna. Yōkai blev inte på något sätt undantaget från denna utveckling.

Även om det fanns förelöpare till encyklopediska system för yōkai är Toriyama Seikiens (1712- 1788) arbete med att katalogisera och presentera området banbrytande. Hans texter presenterar över tvåhundra yōkai och inleds med Gazu Hyakki Yagyou från 1776. Seikien var dels innovativ genom att överföra sina illustrationer till träsnitt för tryckpressar och därmed massproducera sina konstnärliga alster. Men dels också för att han valde att separera yōkai från sin narrativa kontext och ändra det traditionella formatet. Varje yōkai fick nu sin egen sida med tillhörande referensmaterial, vilken härmade stilen hos de naturhistoriska presentationerna av t.ex. djur. Detta var helt avsiktligt då Gazu Hyakki Yagyou var menad som en underhållande parodi på verk som Wakan Sansai Zue, ett populärt samtida referensverk över Japans kultur och natur. Toriyama Seikiens bidrag blev en succé och ledde till fyra ytterligare kataloger, såsom Konjaku Gazu Zokuhyakki från 1779. Intresset blev så stort att efter den andra katalogen fanns det inte helt enkelt inte fler traditionella yōkai kvar att illustrera. Så Seikien började resolut uppfinna sina egna, vilket passade alldeles utmärkt med den kreativa lekfullhet som präglade hans tidigare verk, bl.a. i form av ordlekar och parodier över företeelser i det japanska samhället. Något som lätt gick att använda som ett verktyg i skapandet av nya yōkai. Seikiens största bidrag får ändå sägas vara att han lyckades göra yōkai till ett populärkulturellt fenomen, som stark influerade litteratur och konst under slutet Tokugawa-perioden, i städer så som Edo, Osaka samt Kyoto.

 

Tre bilder på yōkai från Gazu Hyakki Yagyō, 1776. Från vänster ser vi Otoroshi, Mikoshi nyūdō och Tenome.
Tre bilder på yōkai från Gazu Hyakki Yagyō, 1776. Från vänster ser vi Otoroshi, Mikoshi nyūdō och Tenome.

Själva begynnelsen till det som skulle bli Meiji-perioden (1868-1912) inleds år 1854 med att amiral Matthew C. Perry, ackompanjerad av åtta krigsskepp, tvingar Japan att bryta sin 220 år långa isolering. Chocken från att möta en teknologisk överlägsen västerländsk militär får som konsekvens en frenetisk industrialisering, där tonvikt läggs på militärmaktens upprustning och modernisering, för att undvika liknande framtida situationer. Detta blir även upptakten till det sedan tidigare försvagade Tokugawashogunatets slutliga fall, då shogunatet motsatte sig den s.k. Meijirestaurationen, en omfattande reformeringen av hela landet. På endast en generation avskaffades hela det feodala systemet, samurajerna blev bönder, undervisning, rättsväsende och statlig administration strukturerades om och kejsarens makt återupprättades. Meiji-perioden kan sammanfattningsvis beskrivas vara en tid då Japan försöker förstå sin roll till dels modernism och dels den omgivande världen.

När gäller begreppet yōkai fick Meijirestaurationen ett antal följder. Japans förhållningssätt till utlänningar har alltid varit komplicerat och under Meiji-perioden, samt delvis i de påföljande perioderna Taisho och Showa, användes yōkai i statskontrollerade medier som en metafor för att beskriva icke-japaner. Yōkais association med mörker och orenhet kunde därmed användas som ett verktyg för att stärka och idealisera den japanska nationalidentiteten gentemot omvärlden. Samtidigt började traditioner kring yōkai försvinna i den japanska manin för modernisering, där det inte fanns plats för en tro på det övernaturliga. Med prioriteringen av rationellt tänkande och vetenskapliga framsteg blev yōkai som fenomen förvisat till akademin. Ett relevant namn att lyfta i det senare sammanhanget är Inoue Enryō (1858-1919), som i slutet av 1800-talet startade yōkai-gaku(yōkai-studier). Hans ursprungliga intention var att tillämpa vetenskapliga metoder på informationen kring yōkai för att utreda vad som gick att bevisa och vad som var ett ”sant mysterium”. Men det bakomliggande syftet med att skapa en ny form av naturvetenskap kring yōkai hade mer med Inoue Enryous rojalistiska övertygelse att göra än med rationellt tänkande. Utifrån hans definition av ”sant mysterium” kunde även kejsarens makt, samt kejsardömets rättfärdigande, härledas till att ha ett gudomligt ursprung. Yōkais i sin tur kopplades samman som tidigare nämnt med det främmande, mörker och orenhet, med funktion att stärka den japanska identiteten gentemot andra kulturer.

Vid andra världskrigets utbrott förde yōkai som traditionellt begrepp inom folktron en tynande tillvaro och hade antagligen fortsatt att göra det om det inte vore för Shigeru Mizuki(1920-2015). Mizuki var uppväxt på historier om yōkai, förmedlade av sin hembys kloka gumma. Väl efter kriget började Mizuki arbeta i den nya manga industrin och valde då att teckna de historier han fått höra som pojke. Hans manga kring yōkai; Ge Ge no Kitaro från 1967 blev en av Japans mest populära serier och Mizuki anses vara den person i modern tid som åter populariserade termen yōkai.

Mizukis inflytande inspirerade i sin tur samtida skapare som t.ex. Shibashi Hiroshi (född 1980) vars manga Nura: Rise of the Yōkai Clan översattes till ett flertal andra språk och spred yōkai fenomenet över världen.

Klassificering baserad på historiska källor

Enligt folkloristen Tsutomu Ema (1884-1979) kan yōkai enligt de historiska källorna delas upp i följande kategorier:

• 5 kategorier baserade på om dess "sanna form" antagligen var: människa, djur, växt, objekt eller naturfenomen.

• 4 kategorier baserade på skäl till hur och vad som förändrat dem: relaterat till vår värld, relaterat till andliga/mentala skäl, relaterat till reinkarnation eller relaterat till materialet.

• 7 kategorier baserade på deras nuvarande form: människa, djur, växt, föremål, byggnad, natur och diverse, samt blandad om det råkade falla i mer än en kategori.

• 8 kategorier baserade på var de uppträder: Yama no ke (berg), michi no ke (träd), ki ne ke (träd), mizu no ke (vatten), omi no ke (havet), yuki no ke (snö), oto no ke (ljud), doubutsu no ke (djur, antingen verkliga eller fiktiva).

Tre exempel på yōkai

De exempel jag valt ut är två historiska och en relativt samtida:

Kappa är en typ av yōkai som ofta figurerar inom historisk (och samtida) konst, litteratur samt hantverk och kan därmed anses vara ganska populär. De beskrivs som vattenlevande reptiliska humanoider med storleken av ett 7-10 årigt barn och går att finna i de flesta vattendrag över hela Japan. Fysiskt är de starkare än en vuxen man och försedda med sköldpaddsliknande näbb samt skal. Ovanpå skallen har de en skål liknande fördjupning fylld med vatten som är själva källan till deras kraft. Om vattnet skulle spillas ut förlorar de sin styrka, blir paralyserade och kan till och med dö.

Kappa är lite av en trickster karaktär med förkärlek för sumo brottning, spel och kidnappning av både det ena och andra, särskilt kvinnor. De anses också vara förtjusta i att äta mänskliga inälvor, särskilt en mystisk bit kött placerad ovanför anus kallat Shirikodama. De är också synnerligen lätta att muta med gurkor, vilka ses som en stor delikatess av Kappa. Samtidigt är de ärade inom Shinto som vattengudar, sägs aldrig bryta ett löfte samt vara skickliga inom medicin och det finns ett otal historier där Kappa på olika sätt har hjälpt människor. I Tokyo, närmare bestämt området Kappabashi, finns det tom ett tempel dedikerat till dem, Kappa-dera, vilket sägs stoltsera med en mumifierad hand efter en Kappa.

Bild på Kappa enligt Toriyama Sekien, troligen sent 1700-tal
Bild på Kappa enligt Toriyama Sekien, troligen sent 1700-tal

Desto obehagligare är Oni, en yōkai lika ikonisk för japansk folktro som ovanstående. De porträtteras ofta med röd eller blå hud, horn, spetsiga tänder samt flera gånger större än en människa och med en glupande aptit för alla former av (mänskligt)kött och alkohol. Alla har begåvats med extrem styrka, konstitution och kunskap inom svart magi. Inga två berättelser om Oni är exakt lika med undantag för en sak: Oni är alltid motståndare till människan.

De skapas när riktig onda människor dör och hamnar i ett av de många buddhistiska helvetena, där de omvandlas till Oni. Deras uppgift är nu att utmäta straff åt mindre onda människor genom att t.ex. flå dem, krossa deras ben osv, vilket de utför med stor njutning och glädje. Ibland händer det att en människa är så fullständig ond i levande livet att deras själ är bortom all räddning. Då kan de omvandlas till en Oni på direkten och är sedan kvar på jorden för att plåga de levande. Den här formen av Oni är vad som vanligtvis behandlas i folktron, då de anses vara den största faran för mänskligheten. Oni hänvisar också specifikt till en kategori av manliga demoner. Kvinnliga demoner av samma typ är kända under namnet Kijo.

Bild på Oni enligt Soga Shôhaku, 1770-tal
Bild på Oni enligt Soga Shôhaku, 1770-tal

Teke Teke är tom mer skrämmande än Oni, som sig bör när en har att göra med ett spöke. Även om den kan definieras som en yōkai skulle de flesta nog anse att epitetet urban legend också skulle vara passande. Det finns ett antal olika variationer på myten men den vanligaste pekar på slutet av 1940-talet och en kvinna från Hokkaidō med namnet Kashima Reiko. Enligt myten skulle Kashima blivit våldtagen av amerikansk militärpersonal och försökt ta sitt eget liv genom att hoppa från en bro. Istället blev hon träffad av ett tåg som delade hennes kropp på mitten. P.g.a. den svåra kylan den natten drog blodkärlen ihop sig så pass mycket att hon inte blödde ut på direkten. När hon sen kröp till närmaste järnvägsstation för att få hjälp kastade personalen ett istället ett plastskynke över henne, för att dölja den makabra synen. Hennes död blev ensam och milt sagt plågsamt utdragen.

Den här otrevliga historien skapade ett spöke som i stort drivs av att ge igen på en mänsklighet som förvägrade henne hjälp när hon mest behövde det. Enligt legenden skall man tre dagar efter att ha hört den här berättelsen se Kashima Reiko i form av en kvinna som saknar den nedre delen av sin kropp. Hennes mål är att hämnas på så många som bara möjligt, genom att i sin tur skära av deras nedersta delar. Andra namn på henne är Shaka Shaka, Pata Pata, Kata Kata, Koto Koto och likt Teke Teke associeras de med det karaktäristiska ljudet av när hon går på sina handflator.

Det som tilltalar mig med begreppet yōkai är hur dynamiskt och mångfasetterad det är, samt hur integrerat det är i det Japanska samhället. Både historiskt och samtida. Jag skulle visserligen kunna jämföra det utan att blinka med många delar av den skandinaviska folktron. Men det japanska samhället är rikare på relevanta historier, varianter och traditioner. Detta kopplar jag ihop delvis med att Shinto samt Buddism har varit långt mer toleranta än Kristendomen, samt duktigare på att assimilera animistisk folktro till sin ursprungliga kanon. Det är sant att vi har företeelser inom skandinavisk tradition, så som jul och midsommar, på den form av integration jag hänvisar till. Men jag kan ibland undra hur vår kultur hade gestaltats om Kristendomen varit lika tolerant som ovanstående religioner istället för att bränna folk på bål och hänvisa gårdstomten, troll och älvor till Djävulen. Hur många fler historier och oknytt hade Skandinavien då kunnat bidra med till världsarvet?

 Förslag på fortsatt läsning

Michæl Dylan Foster, "The Book of Yokai: Mysterious Creatures of Japanese Folklore", 2015
Matthew Meyer, "The Night Parade of One Hundred Demons: A Field Guide to Japanese Yokai", 2015
Matthew Meyer, "The Hour of Meeting Evil Spirits: An Encyclopedia of Mononoke and Magic (Yokai)", 2015
Aike P. Rots, "Shinto, Nature and Ideology in Contemporary Japan: Making Sacred Forests", 2017
www.yokai.com

Text Carl-Erik Engqvist
Bild Illustration i topp av Utagawa Kuniyoshi, 1798 - 1861 (beskuren).


UTGÅVA 2018:02

Sauna. CCO-PD

ur Bastudikterna

Skribenten och konstkritikern Mathias Jansson om bastuns alkemi.

Av: Mathias Jansson
2018:02 | 02 mars, 2018

Illustration ur John Boyle O'Reilly's Athletics and Manly Sport, 1890.

Evolutionen och den globala xenofobin

Hur kan vi förhålla oss till moraliska dilemman? Carsten Palmer Schale om etik, evolutionära tendenser, och några till synes paradoxala motsättningar mellan överlevnad och levnad.

Av: Carsten Palmer Schale
2018:02 | 02 mars, 2018

Foto: Mats Olofsson

I Österrike firas 100-årsminnet av Wiene…

Det är nu ett helt sekel sedan det dåtida Wiens mest berömda konstnärer; Otto Wagner, Egon Schiele, Gustav Klimt och Koloman Moser avled. Författaren Lilian O. Montmar skriver till minnet...

Av: Lilian O. Montmar
2018:02 | 02 mars, 2018

Zuzanna Ginczanka på 1930-talet. Okänd fotograf

Zuzanna Ginczanka och Non omnis moriar

Skribenten och översättaren Jurek Hirschberg om den polska poeten Zuzanna Ginczankas levnadsöde. En berättelse om ett sällsamt möte mellan dikten och lagen. Om att beröva världen ett liv och för...

Av: Jurek Hirschberg
2018:02 | 02 mars, 2018

Florence Nightingale (beskuren). Foto: Goodwin

Vem äger idéerna?

Det var i Paris i samband med hundraårsminnet av Simone de Beauvoirs födelse i januari 2008, som Åsa Moberg ställde frågan: ”Varför nämner Simone de Beauvoir inte Florence Nightingale i...

Av: Stoika Hristova
2018:02 | 02 mars, 2018

Göteborgsbaletten. Foto: Anne Edelstam

Nordisk dansfestival i Paris

SCENKONST | Uppfriskande eller skandalöst - beroende på tro och åsikt, men definitivt omvälvande för samtliga åskådare. Ann Edelstam har besökt Nordisk dansfestival i Paris.

Av: Anne Edelstam
2018:02 | 05 mars, 2018

Foto: artikelförfattaren

Staten är inte din kompis

När staten slår fast det alla ska vara överens om, värderingar, politik eller idéer som inte kan ifrågasättas, när staten talar om för oss vad som är gott, godkänt, bra...

Av: Patrik Stigsson
2018:02 | 02 mars, 2018

Detalj

Ord ur ett mörker

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Mare Kandres samlade dramer och möter ett författarskap som präglas av ett egensinnigt och rakt språk, och av författarens stora förmåga att blottlägga människans...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:02 | 05 mars, 2018

Clitemnestra y Egisto a punto de matar a Agamenón. Pierre-Narcisse Guérin, 1817.

Orestien & dysfunktionens antika röt…

I vad mån präglas våra värderingar av det vi kallar klassisk bildning och hur skaffar vi oss ett frigörande perspektiv? Författaren Annakarin Svedberg återvänder till den grekiska tragedin och reflekterar...

Av: Annakarin Svedberg
2018:02 | 02 mars, 2018

© Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-03-02

Äntligen fredag, din hjälpande psykolog när själen din värker! Korka upp buteljen och let´s go till partyplaneten, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:02 | 02 mars, 2018

Foto: Bokfink1 (pixabay)

Diktens platser och föremål

BOK | Platser, föremål och situationer avtecknas i dikten genom betraktelser av konkreta händelser som blir till minnen och reflektioner. Sebastian Andersson om Inge-Bert Täljedals senaste diktsamling.

Av: Sebastian Andersson
2018:02 | 05 mars, 2018

Ett informationsmöte om imperiet

SCENKONST | Anna Bergqvist imponeras av Turteaterns Visit Qo’noS! En föreställning som vecklar ut sig i ett Star Trek-universum, och presenteras som ett informationsmöte om imperiet Klingon och dess kultur...

Av: Anna Bergqvist
2018:02 | 05 mars, 2018

Georg Schöbel (1860 - 1941) : An Allegory of Destiny (1898)

Ödet

Vilken del av tillvaron står i vår makt och vilken gör det inte? Finns det en mening i det som sker eller är allt en trasa? Författaren och idéhistorikern Michael...

Av: Michael Azar
2018:02 | 02 mars, 2018

Illustration av Utagawa Kuniyoshi, 1798 - 1861 (beskuren).

Yōkai: Obehagligheter på japanska

Spöken, finns dom? Konstnären Carl-Erik Engqvist tar oss med österut i en kulturhistorisk genomlysning av det Japanska fenomenet Yōkai.

Av: Carl-Erik Engqvist
2018:02 | 02 mars, 2018

En grundlig genomgång av Ulysses

BOK | Hans-Evert Renerius ger en grundlig genomgång av Göteborgs Universitets antologi En dag i Dublin – Om James Joyce Ulysses.

Av: Hans-Evert Renérius
2018:02 | 05 mars, 2018

Detalj ur bokomslaget.

Om ovidlådenhet

BOK | Försöket till ett riktigt liv behöver inte leda till ett avståndstagande från samtiden utan kan också innebära ett levande i samtiden, med förmågan till avstånd. Läs Gunnar Lundin...

Av: Gunnar Lundin
2018:02 | 05 mars, 2018

TEST

Breven till en död vän

Det är du och jag nu, inga andra. Du och jag, som tecknar personliga porträtt genom dödande erfarenheter som är de avgörande elementen i en avancerad överlevnadskod.

Av: Cecilia Persson
2018:02 | 02 mars, 2018

Norrlandsoperan i Umeå. Foto: Hanka (Wikimedia)

Birgit Berndt, en dansens makthavare med…

Politiskt engagemang är synligare än på länge i den svenska kulturvärlden. På Norrlandsoperan i Umeå märks det tydligt i det program som nu är i full gång på dansscenen. Birgit...

Av: Nancy Westman
2018:02 | 02 mars, 2018

Olof Palme, 1968. Foto: Pressens Bild/Scanpix

En samhällsomvandling på lång sikt

BOK | Tomas Wihlman har läst Henrik Berggrens 68 och funnit en beskrivning av hur en långsiktig samhällsomvandling där ungdomsrevolt, konst, litteratur, fritid, arbete och religion har påverkat det svenska...

Av: Thomas Wihlman
2018:02 | 05 mars, 2018

Illustrationer: Gerd Aurell

Till mitten hunnen

Till mitten hunnen är ett offentligt verk beställt av Statens konstråd för häktet i Umeå 2016. Verket består av en väggmålning i en korridor, en skrift med intervjuer samt en...

Av: Gerd Aurell
2018:02 | 02 mars, 2018

Lavskrika. Foto: Ron Knight (CC BY 2.0, Wikimedia commons)

Spjutkastaren med passion för lavskrikor

Går det att leva i en symbiotisk relation med naturen? Rolf Karlman om en anmärkningsvärd relation mellan en stor människa och en liten fågel.

Av: Rolf Karlman
2018:02 | 02 mars, 2018

TEST

Månadens urval av lyrik

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Poesi av Michael Economou, Guido Zeccola, Alekfucksia Braunisch Cosmos och Per Nilsson.

Av: redaktionen
2018:02 | 02 mars, 2018

Två nordiska snillen

Två nordiska snillen

MUSIK | Musikaliska genier som upptäcks vid tidig ålder är något som man förknippar med forna tider och välgjorda gamla kostymdramer. Men, visst finns musikaliska genier än idag och livs...

Av: Belinda Graham
2018:02 | 05 mars, 2018

Orpheus Piazza della Vittoria MAR Palermo. Foto: Wikimedia

Orpheus och den mystiska läran

Var finns poesin? Guido Zeccolas om den mystiska diktkonsten som situerad i skärningspunkten mellan det Apolloniska och Dionysiska – mellan kultur och natur.

Av: Guido Zeccola
2018:02 | 02 mars, 2018

Läs utgåvans ledare

Ur arkivet

view_module reorder

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Mike Disfarmer. Fotograf. 1884 - 1959

Uppsala Konsert Kongress har under våren 2011genomfört ett antal konserter. Bland de framträdanden som annonserats på helsidor i dagspressen lade jag märke till Bill Frisell. Han omtalades som gitarrgeni och ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 29 april, 2011

Funderingar kring teodicéproblemet

Teodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 27 november, 2012

Förstå världen nya hot mot yttrandefriheten foto Thomas Wihlman

Reflektioner kring en Östersjöfestival och yttrandefriheten

Östersjöfestivalens fokus är musik, kompletterat av frågor av stor betydelse för regionen som miljön och ledarskap. Under den sistnämnda temarubriken rörde sig det panelsamtal som Tidningen Kulturen var och lyssnade ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 08 september, 2016

Viva Roberto Rossellini! Viva Ingrid Bergman!

Filmen Stromboli av Rossellini visades också på Stortorget en historisk plats i Gamla Stan. Här en sekvens med Ingrid Bergman, i bakgrund ses Nobel Museet. Bild: Paolo Grana Viva Roberto ...

Av: Mirva Huusko | Allmänna reportage | 08 september, 2006

"Barockbuskis" på Drottningholmsteatern

Samarbetet med operahögskolan fortsätter efter förra årets framgång med "Cosi van tutte" och det är helt i sin ordning. Det gav mersmak.  Det är bara det att denna gång sätter ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 09 juni, 2012

Direktören som också är aktör och regissör

 Foto: Marika Hansson Direktören som också är aktör och regissör Han har arbetat med teatrar i både Finland och Sverige, vart han än går lyckas han både få publiken att strömma till ...

Av: Yvonne Granath | Scenkonstens porträtt | 04 december, 2007

Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 29 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.