Foto: Författaren
  • 2018:01
  • Publicerad:

Gående läsningar: En introduktion



Om gåendet som estetisk praktik och den ömsesidiga relationen mellan kroppar och städer.



Att gå i en stad, vilken som helst, kan vara omtumlande. Gåendet tar våra kroppar hit och dit; genom rum, längs vägar och utmed hus. Rörelsen förbinder oss med stadsrummet. Stadens arkitektur och infrastruktur är färdvägar genom den. Strukturella system. Dess fysiska form framträder som tecken, representationer av lagar och sociokulturella konventioner som säger här får ni gå – men inte där. Nu får ni gå, men inte då. Tillsammans skapar de flödesscheman som styr hur vi kan röra oss i staden.

Gående läsningar är ett projekt där vi använder gåendet som estetisk praktik för att problematisera den ömsesidiga relationen mellan människa och stad. Tanken med projektet är att kritiskt undersöka hur arkitekturens och infrastrukturens gestaltningar påverkar våra sätt att gå i staden, och hur gåendet genom staden påverkar dessa. Projektets titel förklarar till viss del själva görandet: att gå och läsa – samtidigt. Det är ett sätt att göra som söker att kombinera gåendet med läsakten, praktiken med teorin.

Innan vi fortsätter vill jag säga något om språket i den här essän. Det är framför allt termerna kropp, stad och rum som återkommer och behöver en närmare beskrivning. Jag brukar använda filosofen Elisabeth Groszs definitioner av kropp och stad så som hon beskriver dem i sin essä ”Kroppar – Städer”. Hon beskriver ”kropp” som: ”en konkret, materiell, levande struktur av kött, organ, nerver, muskler och skelett som får enhet, sammanhang och organisation endast genom deras psykiska och sociala inskription som ytan hos och råmaterialet för en integrerad och sammanhållen totalitet[…]Kroppen blir en mänsklig kropp, en kropp som sammanfaller med ’gestalten’ och rummet hos ett psyke, en kropp vars epidemiska yta avgränsar en psykisk enhet, en kropp som därmed definierar erfarenhetens och subjektivitetens gränser.”[1]

Förståelsen vilar på en uppfattning om att de kroppar vi kallar mänskliga blir till i relation med andra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förståelsen vilar på en uppfattning om att de kroppar vi kallar mänskliga blir till i relation med andra. Och att kropparnas skillnad – som markeras av huden som subjektets gräns mot världen – är det som låter oss ingå i dessa relationer. Vi skapar oss själva i tillblivandeprocesser med andra. Därmed kan vi föreställa oss skillnaden som det viktigaste vi har. Jag är medveten om att alla mänskliga kroppar har olika förutsättningar att föreslå och upprätta relationer, och att olika mänskliga kroppar kontrolleras och administreras på olika sätt av sociala konventioner i våra gemensamma och privata rum. Jag kommer att återvända till det i en senare artikel om själva gåendet i staden – om flödesscheman och arkitekturens gestaltningsnormer så som vi uppfattar dem när vi går.

Grosz igen: ”Med stad förstår vi ett komplext och interaktivt nätverk som länkar samman – ofta partiellt och de facto – ett antal disparata sociala aktiviteter, processer och relationer med ett antal imaginära och reella, projekterade eller verkliga arkitekturer, geografiska, medborgerliga och offentliga relationer. Staden sammanför ekonomiska flöden och informationsflöden, nätverk av makt, former för förflyttning, styrning och politiska organisationer, interpersonella sociala relationer inom och utom familjen, med en ekonomisk-estetisk organisering av rum och platser för att skapa en delvis permanent men likväl ständigt föränderlig byggd miljö.”[2]

Jag föreställer mig att rum består av platser. Att det som verkligen skapar rum är det arkitekten Paolo Portoghesi kallar ”system av platser”.[3] Som jag förstår Portoghesis konkreta rumsbegrepp handlar det om att även om rum går att beskriva matematiskt, så är det genom olika platsers relationer till varandra som rum blir till. System av platser är arrangemang – eller kompositioner – av tillsynes åtskilda geografiska platser som vi förbinder i rumsliga organisationer genom vår erfarenhet och användning av dem. Om en av arkitekturens roller är att producera rum, så handlar vårt projekt om att göra arkitektur med människan och rummens tillblivande som startpunkt.

Gående läsningar II, kopplingar (2015) Foto: Författaren.
Gående läsningar II, kopplingar (2015) Foto: Författaren.

När vi gör gående läsningar förhåller vi oss till staden ungefär som till en skriven text. Det innebär att vi betraktar arkitektoniska verk och infrastrukturer som tecken och gester i en samling konkreta men obskyrt uttryckta meningar. Att vi uppfattar uttrycken som obskyra beror på vår tanke om att det som gör språk betydelsefullt är hur vi använder dem. Alla tecken har en utåtriktad och en inåtriktad rörelse som inom den strukturella lingvistiken kallas för signifiant och signifiée. Ett teckens signifiant är den artikulerade representationen av ett tecken, till exempel: ”a”, eller som del av ett sammansatt ord: ”atrium”. Signifianten har en betecknande funktion som hänvisar läsaren till tecknets innehåll – signifiéen, eller det betecknade. Språkets begriplighet i rationell mening vilar på att informationsutbytet mellan signifiant och signifiée stämmer överens, att tecknet så att säga sammanfaller med det betecknade. Denna händelse – eller punkt – kallade Jacques Lacan för point de capiton. Begreppet är en bildlig liknelse som refererar till den punkt där t ex. en möbelsnickare fixerar ett föremåls stoppning (innehållet) genom att genomborra det och fästa två sidor mot varandra. Lacan menar att det trots denna fixering alltid finns en glidning, en förskjutning av mening, i relationen mellan tecknet och det betecknade. Förskjutningens glidande rörelse i språkens meningsbärande punkter är det vi använder som ingång för våra gående läsningar. Vad menar vi till exempel när vi säger stad, och hur gestaltas våra städer? Vad är ett hus, en väg eller en stig?

Promenaderna är samtal som förs mellan våra ”mänskliga” kroppar och staden i rörelse – stadens kropp? Jag brukar inleda gåendet med att ta ett par steg åt sidan för att på så sätt träda in i situationen bredvid föremålen för vår undersökning. Vi går således parallellt med, genom, bakom, framför, under och i kanterna av den byggda miljön. För perspektivens skull. Det gör vi med avsikt att flytta fokus från arkitekturens traditionella objekt: golv, väggar och tak, och istället utgå från platsernas sociala relationer som en lika viktig (om inte viktigare) förutsättning för rummens tillblivelse.

Gående läsningar kan ses som en variation på Situationistiska Internationalens urbana undersökningsverktyg dérive.[4] I vårt utförande är det en akt som syftar till att göra det vardagliga mekaniska gåendet till ett avsiktligt utförande med performativa inslag. Gåendet är alltid ett görande. Och som poeten/författaren Magnus William-Olsson skriver: det finns en förståelse som bara kan vinnas genom görandet.[5] Vi försöker alltid genomföra gående läsningar tillsammans med familj, vänner, kollegor och andra intresserade. Alla deltagare uppmanas att dokumentera våra promenader genom att fotografera, skriva eller på något sätt gestalta den kollektiva erfarenheten. Det samlade dokumentära materialet sparas sedan i ett gemensamt arkiv som alla har tillgång till.

Som regel väljer vi riktning efter infall, vilket gör att gruppen (beroende på stadens storlek och organisation) till stor del rör sig vid sidan av konventionella promenadstråk. Vi går i diken mellan vägarna och tar mer än gärna en avväg. Det är vanligt att vi därför färdas på underhållsvägar i den byggda miljöns periferi. Ofta erfar vi här en typ av platser som kan räknas till det arkitekten Ignasi de Solà-Morales kallar terrain vague (kärt barn har många namn: nollgradiga platser, wasteland, impediment eller mellanrum). Det är en typ av platser som framför allt kännetecknas av sin obestämbara karaktär. Således rör vi oss till stor del genom ruiner och längs med kanter; i situationer och relationer som glömts bort och nu ter sig som marginalia i stadens urbana text. En fördel med utkanterna är att de erbjuder en alternativ utsiktsplats varifrån vi kan se staden användas. Alltså, en fenomenal grogrund för fantasin.

Gående läsningar II, brädgård (2015). Foto: Författaren.
Gående läsningar II, brädgård (2015). Foto: Författaren.

Den franske jesuitprästen, lingvisten och filosofen Michel de Certeau beskriver i The Practice of Everyday Life sina tankar om likheterna mellan gåendet i en stad och läs-/skrivakten. Boken handlar om hur vi bemäktigar oss världen – uppfinner den – genom våra handlingar i vardagen. Han skriver om gåendet: ”Dessa rumsliga praktiker är en specifik sorts operationer, ’sätt att göra på’ som leder till ’en annan slags rumslighet’. En antropologisk upplevelse av rummet som är poetisk och mytisk och till ett ogenomskinligt och blint rörelseschema som karaktäriserar den bebodda staden. En metaforiska och nomadisk stad tränger sig in i den planerade och läsbara stadens tydliga text.”[6]

De Certeau såg New York från toppen av World Trade center på Manhattan. Han såg de arkitektoniska gestaltningarna som bredde ut sig runt om honom som "världens största bokstäver", och kallade staden "ett läsbart universum". Han upprättade (precis som vi) ett avstånd mellan sig själv och föremålet för sin studie. Vi kan med all säkerhet säga att han gjorde det för att se bättre. Men, samtidigt är avsnittet som behandlar gåendet ett brandtal mot seendets dominans inom de visuella kulturerna, i synnerhet seendet som grund för organisering, strukturering och planering av våra städer. I hans text är ögat (seendet) en symbol för människans vilja till kontroll. Ett uttryck för vår önskan att se ”alltet”, och kontrollera det – viljan till att bli gudalik. När han står på 110e våningen frågar han sig: ”Måste man sedan åter falla ned i det mörka rummet där massor förflyttar sig, massor man kan se uppifrån men som är osynliga väl där nere?”

Gående läsningar skapar oss ett sätt att se vår omgivning så som den framträder genom görandet. Det är en strävan efter att se oss själva i våra relationer med andra människor och de platser vi bebor. Genom gåendet söker vi att luta oss mot det vi redan är i och försätta våra kroppar i rörelse. Kanske följer vi en topografisk led – en väg eller stig. Eller, en brant atmosfärisk rörelse. En flykt eller ett fall. Gåendet leder oss mot andra rum – skapar andra rum.


[1] Elisabeth Grozs. Kroppar – städer. I Arkitekturteorier; Skriftserien Kairos 5, 195-210. Stockholm: Raster förlag, 1999.

[2] Ibid.

[3] Ibid.

[4] http://www.cddc.vt.edu/sionline/si/theory.html (hämtad 29/12 2017)

[5] Magnus William-Olsson. Performatik kritik. I Performativ Kritik – Konstens kunskap, kunskapens konst, Magnus William-Olsson (red.), Stockholm: Ariel förlag, 2013.

[6] Michel De Certeau. The Practice of Everyday Life. California: University of California Press, 1988 s. 93

Text Sebastian Andersson
Bild Sebastian Andersson (foto)

UTGÅVA 2018:01

TEST

Minneskorridoren & tankeperrongerna

Reflektioner över minnenas färdvägar och människans subtila väntan på tankarnas perronger.

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Sepher Goodarzi

Homage till Homar / Performance Art Berg…

Månadens konstnär Gustaf Broms: Två verk, Homage till Homar och verk ur Performance Art Bergen.

Av: Gustaf Broms
2018:01 | 25 januari, 2018

Marie Buhr. Foto: Privat

Morgon i brunnen

Morgon i brunnen är en ömsint berättelse med dov underton som kretsar kring en kris i en kärleksrelation. Historien sträcker ut sig i tiden och rör sig i två riktningar...

Av: Marie Buhr
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Stefan Hammarén

Dekadenta oaser

Hur kan man se på dasset? Vad ska förväntas? Författaren Stefan Hammarén har promenerat kring i jakt efter en kulturhistorisk exposé av förgänglighet bland bekvämlighetsinrättningar från förr och nu, från...

Av: Stefan Hammarén
2018:01 | 23 januari, 2018

Illustration: © Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-02

I veckans Fredagsbön avhandlas bl a psykologkonferensen, detta veritabla helvete på jorden.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 02 februari, 2018

TEST

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Per Nilsson
2018:01 | 26 januari, 2018

Beskuren originalillustration. Av: Gerd Aurell

Ariadnes röda tråd

Vilka var, eller "är", Minotauren, Theseus, och Ariadne? Per Nilsson undersöker myten genom att följa Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 21 januari, 2018

Patrick Modiano i Stockholm under Svenska Akademiens presskonferens 2014. Foto: Frankie Fougan

Patrick Modiano på flykt

Minneskonst. Hos Modiano upptäckte Gunnar Lundin en annan minneskonst än hos Freud och Proust. Alla tre judar.

Av: Gunnar Lundin
2018:01 | 25 januari, 2018

Friedrich Kuhlau

Friedrich Kuhlau och hans danska trollfl…

För första gången sedan 1838 framförs nu den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlaus opera Lulu från 1824 på Det Kongelige i Köpenhamn. Operan har samma litterära förlaga som Mozarts Trollflöjten, men...

Av: Henry Larsson
2018:01 | 25 januari, 2018

Att följa ordens tyngd

BOK | Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok...

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Daniel Gran. Bearbetat.

Det ofattbara

Carsten Palmer Schale om "Det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden."

Av: Carsten Palmer Schale
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustration: Gerd Aurell

Non serviam

Att falla ifrån, att välja avgrunden, att skriva livets lägsta med de högsta ord. Att inte tjäna...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 23 januari, 2018

Bild: Kristina Nilsdotter

Fredagsbönen | 2018-01-26

Fredagsbönen besvarar den här veckan en undran som kommer från det absolut innersta av Västebottens inland, Botsmark.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustratör: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-02-16

Äntligen fredag, din räddare i nöden! Ut från jobbet och på med mysoverallen, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 16 februari, 2018

Pressbild

DET RASAR – en kollektiv sorgeakt

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett Dramalabbets kollektiva sorgeakt "Det rasar" - åttio minuter av känslor och rasande sorg.

Av: Anna Bergqvist
2018:01 | 26 januari, 2018

© Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-09

Äntligen fredag, din räddning undan arbetsveckans mördande famntag! Tagga ner och korka upp, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 09 februari, 2018

Illustration: © Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-23

Äntligen fredag, din frälsare och välgörare när den dåliga smaken hånflinar dig rakt i ansiktet! Häll upp GT:n och sedera dig duktigt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 23 februari, 2018

Foto: Författaren

Gående läsningar: En introduktion

Om gåendet som estetisk praktik och den ömsesidiga relationen mellan kroppar och städer.

Av: Sebastian Andersson
2018:01 | 25 januari, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.