Marie Buhr. Foto: Privat
  • 2018:01
  • Publicerad:

Morgon i brunnen



Morgon i brunnen är en ömsint berättelse med dov underton som kretsar kring en kris i en kärleksrelation. Historien sträcker ut sig i tiden och rör sig i två riktningar samtidigt. Den spänner mellan den arabiska våren i Syrien och verkligheten så som den ter sig en gråsjaskig novemberdag i mellannorrland år 2015. Den är skriven medan stadsminister Stefan Löfvén ännu är en garant för att stoppa SDs rasistiska retorik. Tyvärr har politiken därefter rört sig i motsatt riktning.



Rummet vilar i mörker. Jag urskiljer konturer. Du sover intill mig. Din arm runt mig som ett säkerhetsbälte mot världen. Du klagar osammanhängande. Drömmer Du om gården vid bygatan? Ruvar de halvtama hönsen ännu på sina ägg under det trasiga taket?

Snön ligger kvar mellan husen, här och där sticker asfalt fram. Däcket slirar mellan isfläckar. Stödbenet är trasigt så cykeln ramlar omkull när jag kliver av den utanför en sunkig pizzeria. Bakom disken står en man. Vant slätar han ut pizzadegen. Det kan väl inte vara han? Jag ler osäkert. Fram kommer Du, blyg och generad, går utåt med fötterna som Charlie Chaplin.

På trygghetsboendet stressar vi till våra gamla. Tiden är utmätt, uppmätt, i enheter. Värma maten, diska, vrida trasan, dra på stödstrumpor, ge 08:00 medicinen klockan halv nio. Städa, dammsuga, bädda, byta blöja, trösta, hålla handen, cykla, trampa spring, hetsa. Duscha skrynkliga karlar, nakna som fågelungar. Valkiga tanter, avklädda sin värdighet. Lägga håret på tunna vithåriga med tunga suckar, trots att papiljotterna är nötta. Hindra de gamla från att falla på väg till toaletten, till matbordet, till bingon, till vanvettet.  Jakten på minuter nöter sönder min kärlek till dem jag är satt att vårda. Jag tänker; vem tvättar mig när jag dör? Överdosera paracetamoltabletterna, svälj förtreten. Det är vi som går i främsta ledet. Vi är medelålders. Vi är invandrare. Vi är kvinnor.

Utslitna vaggar vi med värkande ryggar, hängande bröst, sargade kroppar. Vi går i främsta ledet. Vi är fotsoldaterna. Kanonmaten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen sol på flera dagar nu. Staden är insvept i ett dunkel. Vi bråkar om oväsentligheter. ”Inte nu. Jag orkar inte nu.” Jag är tung som en leksaksrobot som tappat kraften när ingen vrider upp. Något drar mig mot botten, som ett ankare. Jag kramar ratten med händerna. Bilen rullar långsamt medan jag stirrar framåt i mörkret. Fingrarna domnar men trafiken flyter i en ständig ström. Vi färdas längs industriområdets sjaskiga gator. Människor i reflexvästar cyklar till arbetet. Hår och sax har ännu stängt för dagen. Bageriet har dragit sin sista suck, nedlagda pizzerior och där en trött korvkiosk.

Krigsindustrins bandvagnar står i raka led. Jeeparna tornar upp sig mot stängslet, kamouflagefärgade i jordnära färger, designade för att smälta in, tillverkade för att köras i ökenlandskap - med specialutrustade tankar som filtrerar bort ökensanden ur bränslet. Tysta väntar de på att forslas bort för att vapenbestyckas på sin väg mot mellanöstern, Nordafrika eller orienten.

Just där, på den fabriken arbetade Stefan Löfven som svetsare när han ännu var ung. Höstkylan sveper över landet. Flyktingkris skriker rubrikerna. Stadsministerns ansikte är grått i tidningstabloiderna. Sverigedemokraterna uttalar sig i teve, vredgas medan människosonen kallar dem fascister, nämner dem vid deras rätta namn.  Stöveltramp ekar i maktens korridorer. Sverigedemokraterna höjer sina röster för att diktera villkoren för vem som är värd asyl och ett medborgarskap.

Det gör ont i magen och jag är rädd för framtiden, rädd för att skriva för mycket på Facebook om antirasism, rädd för skinnskallar i kostym vars hår vuxit ut. Rädd för alla nättroll vars hat stiger ur marken som en osynlig gas. 

Bilen rullar som om den själv hittade vägen fram till den mekaniska verkstaden. Mina händer vilar på ratten och du drar demonstrativt mössan längre ned i pannan. De svarta lockarna understryks av Dina intensivt bruna ögon.

Det är inte sant. Det händer inte mig, tänker jag när vi slår oss ned vid ett rangligt bord. Fabriksarbetarna kommer in för att beställa sina luncher. Jag känner deras brännande blickar i min nacke. Jag känner hur de lyssnar på vårt försök till samtal. De tränger sig innanför vår bubbla och klibbar fast vid vårt pågående samtal och solkar ner våra tafatta försök. Verkligheten sipprar in och med den en fadd doft av frityrolja och matrester.

Jag var länge stolt över min främmande fågel men snart kastar Du dig mot en bärande vind som för Dig högre och högre mot Dina tänkta mål.  Du vänder Dig mot mig och ser på mig med den där blicken som får mig ur balans.  Jag tappar bort perspektivet och sträckan mellan Din hand och min hand blir intergalaktisk. Jag iakttar Din invanda rörelse när Du svingar dig upp ur sätet för att komma ut ur bilens fängsel av plast och plåt.

Du fick ditt avslag på Din asylansökan. Jag bokade en egen biljett, satt intill Dig på flyget. Asfalten kokade av hettan när vi klev av planet. Din brorson höll en näsduk i handen. Den fladdrade i vinddraget från det öppna bilfönstret. Din mamma hade skägg på hakan och skrattade som en hel karl. Vi hade en välkomstfest på innergården. Din bror sköt salut i luften med sin Kalasjnikov. Jag bläddrade i syskonbarnens skolböcker. Det stod Palestina i deras geografiböcker. Israel var raderat som om det aldrig existerat på jordens yta.

Jag räcker Dig matlådorna med ris och kyckling. Jag räcker Dig båda två. Jag räcker dig den röda och den gröna. Hör Du!  skriket som skvalpar i botten av den utnötta meningen. Hör Du inte? ”Bhbak habibi bhbak!”

Tyngdlagen drar ned oss i den djupa brunnen. Där nere saknas syre, ljus och luft. Kärleken dör självdöden i detta mörker. Ur detta hål finns ingen återvändo. Instinkten manar oss att trampa på varandra för att komma upp till ljuset. 

Bhabik Jamo, betyder Jag älskar Dig mamma. Hur kan jag förstå svärmors humor när jag inte förstår ett enda ord. Jag torkar tårarna medan du sveper med webkameran över rummet där ni alla sitter församlade runt dieselkaminen, påbyltade i era ytterkläder.

Jag sitter hemma i min lägenhet och fryser. Jag sitter hemma och längtar, överklagar till Migrationsverket.

Med trötta steg går Du mot ingången till verkstaden, förbi dammiga fönster går Du. Jag ser länge Din ryggtavla innan Du försvinner in genom dörren. Jag åker hemåt genom staden. Jag åker hemåt och avskyr mig själv. 

Sedan står Du där, generad i ankomsthallen. Du har säkert gått upp tjugo kilo, men leendet är det samma. Vi åker taxi från flygplatsen. Statyer av diktatorn kröner sjukhusparker, rondeller. Han finns överallt. Det är som vi vore i USSR. Det är som om vi vore i Pyongyang. 

Tiden mäter ut mig. Hemma i hyreskasernen tickar klockan på köksväggen – tick, tick, tack. Solens strålar nuddar under några sällsamma minuter sparsamt blankpolerade ytor på bilarna på innergården. Jag sitter i koftan och fryser. Jag njuter av att plåga mig själv med hunger. Till sist ger jag upp, äter rostade frallor med äckligt jordnötssmör. Jag äcklas av mig själv.

Jag vaknar klockan fem varje morgon av böneutropet från samhällets minaret. Vi dricker förmiddagste med Jamos goda getost. Teven står på i bakgrunden. Vi sitter på golvet, äter med händerna och följer demonstrationerna på torget i Tharir. Ni diskuterar, fäktar med armarna. Jag förstår inget, men ögonblicket känns viktigt. Jag tänker, nu skriver vi historia. Snart kommer vinden som bär på frihet. Snart kommer den arabiska våren till vår lilla by.

Om jag vore ett pussel ville jag vara en himmel - ljust blå eller ett hav med skrattande och badande barn. Jag sitter och stirrar in i väggen, trots att tusen uppgifter väntar på att strykas från Att-göra-listan. Jag sitter och låter hjärtat gå i bitar. Jag sitter och låter pusslet gå sönder. 

Flygplatsen är nästan öde.  Jag väntar på Dig. Hjärtat bultar av oro. Du finns ingenstans. Mobilen är ur funktion. Lugn känner jag mig inte förrän vi flyger genom internationellt luftrum.

Dagar förflyter. Om natten famnar vi varandra i längtan efter närhet. Men snabbt glider vi isär. Som två kokonger. Jag väntar ännu på Dig.  Min själs uttorkade brunn längtar efter näring. Här har inte funnits vatten på mycket länge. På botten av brunnen lever märkliga ljusskygga kryp. Inget regn. Inte ens en droppe av havets sälta. 

Du sitter i Din kortärmade skjorta, läser svenska för invandrare. Du försöker få orden att ligga rätt i munnen. Brytningen går aldrig bort. Vi förstår varandra. Jag förstår Dig när ingen annan förstår.  Jag förstår Dig så som en mor förstår sitt barn.

På natten förstärks alla ljud. En kran droppar i köket. Det forsar i ledningar när någon spolar undan sin urin ur toaletten. Vattnet åker ut i oceanen. Det är samma vatten som dinosaurierna drack en gång. Allt går runt runt tills jorden går sönder, eller tills människorna dör; av kärnkraftsavfall, på grund av höjningen av jordens medeltemperatur, i ett kärnvapenkrig, av senapsgas, eller en farsot…  Apokalypsens ryttare rider i sporrsträck över jorden medan jag ligger vaken i mörkret och lyssnar till ljudet av liv i huset om natten. Jag undrar hur det kunde bli så här med oss, med Dig och mig.

Vårt bröllopsfoto står uppställt i bokhyllan, utan ram. Jag med en enkel kort vit klänning, köpt på rea för en hundring. Du har på Dig en lånad kavaj. Vi gifte oss i smyg.

Tiden är obeveklig. Jag åldras men Du är ung. Som en befriare ser jag döden svepa mot mig som en förgörande våg. Först sveper den in mig i rynkor och åldrande hud. Sedan får den kroppen att ge upp sin spänst. Slutligen försvinner styrkan, liksom beslutsamheten. Vad ska jag göra när jag inte längre kan lita till mig själv.  I ett litet kyffe utan moderniteter, utan resurser, utan livskamrat, sitter jag helt stilla på en pall och väntar ut tiden. Klockorna tickar i otakt och jag gnäller om småsaker.  Det blir mörkare och ensammare till dess att inget finns kvar. Så ter sig min framtid utan Din kärlek.
Så blir min framtid utan Dig. Den största rädslan är inte att Du går mig förlorad. 

Den största rädslan är att jag glömmer Dig - Du som för alltid lever i mig.  

Text Marie Buhr

UTGÅVA 2018:01

Att följa ordens tyngd

BOK | Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok...

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Pressbild

DET RASAR – en kollektiv sorgeakt

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett Dramalabbets kollektiva sorgeakt "Det rasar" - åttio minuter av känslor och rasande sorg.

Av: Anna Bergqvist
2018:01 | 26 januari, 2018

Illustration: © Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-02

I veckans Fredagsbön avhandlas bl a psykologkonferensen, detta veritabla helvete på jorden.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 02 februari, 2018

Foto: Stefan Hammarén

Dekadenta oaser

Hur kan man se på dasset? Vad ska förväntas? Författaren Stefan Hammarén har promenerat kring i jakt efter en kulturhistorisk exposé av förgänglighet bland bekvämlighetsinrättningar från förr och nu, från...

Av: Stefan Hammarén
2018:01 | 23 januari, 2018

Bild: Kristina Nilsdotter

Fredagsbönen | 2018-01-26

Fredagsbönen besvarar den här veckan en undran som kommer från det absolut innersta av Västebottens inland, Botsmark.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 25 januari, 2018

TEST

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Per Nilsson
2018:01 | 26 januari, 2018

Illustration: Gerd Aurell

Non serviam

Att falla ifrån, att välja avgrunden, att skriva livets lägsta med de högsta ord. Att inte tjäna...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 23 januari, 2018

Friedrich Kuhlau

Friedrich Kuhlau och hans danska trollfl…

För första gången sedan 1838 framförs nu den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlaus opera Lulu från 1824 på Det Kongelige i Köpenhamn. Operan har samma litterära förlaga som Mozarts Trollflöjten, men...

Av: Henry Larsson
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustratör: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-02-16

Äntligen fredag, din räddare i nöden! Ut från jobbet och på med mysoverallen, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 16 februari, 2018

TEST

Minneskorridoren & tankeperrongerna

Reflektioner över minnenas färdvägar och människans subtila väntan på tankarnas perronger.

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Författaren

Gående läsningar: En introduktion

Om gåendet som estetisk praktik och den ömsesidiga relationen mellan kroppar och städer.

Av: Sebastian Andersson
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustration: © Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-23

Äntligen fredag, din frälsare och välgörare när den dåliga smaken hånflinar dig rakt i ansiktet! Häll upp GT:n och sedera dig duktigt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 23 februari, 2018

Marie Buhr. Foto: Privat

Morgon i brunnen

Morgon i brunnen är en ömsint berättelse med dov underton som kretsar kring en kris i en kärleksrelation. Historien sträcker ut sig i tiden och rör sig i två riktningar...

Av: Marie Buhr
2018:01 | 25 januari, 2018

© Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-09

Äntligen fredag, din räddning undan arbetsveckans mördande famntag! Tagga ner och korka upp, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 09 februari, 2018

Foto: Sepher Goodarzi

Homage till Homar / Performance Art Berg…

Månadens konstnär Gustaf Broms: Två verk, Homage till Homar och verk ur Performance Art Bergen.

Av: Gustaf Broms
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Daniel Gran. Bearbetat.

Det ofattbara

Carsten Palmer Schale om "Det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden."

Av: Carsten Palmer Schale
2018:01 | 25 januari, 2018

Patrick Modiano i Stockholm under Svenska Akademiens presskonferens 2014. Foto: Frankie Fougan

Patrick Modiano på flykt

Minneskonst. Hos Modiano upptäckte Gunnar Lundin en annan minneskonst än hos Freud och Proust. Alla tre judar.

Av: Gunnar Lundin
2018:01 | 25 januari, 2018

Beskuren originalillustration. Av: Gerd Aurell

Ariadnes röda tråd

Vilka var, eller "är", Minotauren, Theseus, och Ariadne? Per Nilsson undersöker myten genom att följa Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 21 januari, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.