Foto: Daniel Gran. Bearbetat.
  • 2018:01
  • Publicerad:

Det ofattbara



Carsten Palmer Schale om "Det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden."



När du tillräckligt länge blickat ner i djupet kommer djupet att blicka in i dig.

Det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar. Upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Det omöjliga. Det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.

Ergo.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inte bara världen, men inte heller bara skilsmässa från världen, utan dessutom möjligheten av en dittills oanad symbios mellan världen och själen. Bortom en viss punkt kan det oerhörda avståndet mellan själen och världen slå över i en oanad närhet. 

Jag uppfattar: Virveln skapade Någonting ur Intet, människan har däremot bara möjlighet att skapa ett nytt Någonting ur något som redan existerar. Människan måste på nytt äta från kunskapens träd.

Man blir identisk med sig själv just i sådana ögonblick när denna identitet blir allt mer ogripbar.

Det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden.

När du tillräckligt länge blickat ner i djupet kommer djupet att blicka in i dig. 

Det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar. Upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Det omöjliga. Det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Människan håller sig med mått. Virveln är ofattbar och kaotisk, en pulserande erfarenhet.

Det är där och då hon i evighetens vara möter sin timliga förgänglighet; där människan ingår och uppgår i ögonblicket.

Det är där och då som människan kan nå den mittpunkt, som likt en hägring emellertid aldrig låter sig fångas. Det är där och då hon i evighetens vara möter sin timliga förgänglighet; där människan ingår och uppgår i ögonblicket. Där extasen, det omöjliga, det intensiva, det måttlösa blixtrar. I en plötslig upplevelse av ofattlig Annorlundahet.

Själen är inte möjlig att avgränsa, och själen och världen har en gemensam nämnare: logos. När människan ögonblicksvis berörs av logos erfars Virveln.

Ur den förgörande elden lösgör sig livets gnista. I blixten mullrar den åska som i blixtrandets ögonblick rymmer tystnaden. Och detta ögonblick är evigt. Detta ögonblick överträffar all annan intensitet. Den föregår tiden och gör det omöjligt att skilja på orsak och verkan. Detta ögonblick är livgivande och dödligt i ett.

Snarlik blixten är eldens, alltets och Hestias härd. Den är tillvarons källa och ursprung och präglas av att den som är därinvid saknar skugga i det att hon är identisk med sig själv. Men när människan tror sig ha funnit sin medelpunkt börjar hon samtidigt känna sig omöjlig. Misstanken uppstår att anledningen till att man förlorar sig själv, i samma ögonblick som man tror sig finna sig själv, är att själva tillvaron saknar medelpunkt.

Man försätts i förtrollningens extas.

Ur den döendes ansikte, det hippokratiska ansiktet, strömmar både livets och dödens omöjlighet. Ansiktet speglar den allt genomträngande, men ingenstans gripbara kraft, som upprätthåller och dominerar tillvaron. Från detta ansikte strömmar det kusligas blick, men också livskraftens.

I Medusas blick möter vi både orgasmen, skrattet och oceanen. I hennes blick öppnar sig en väg in mot det Intet som är granne med det utsläckta vetandets kaos och den spirande visdomens kosmiska hemligheter.

När du tillräckligt länge blickat ner i djupet kommer djupet att blicka in i dig.

Det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar. Upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Det omöjliga. Det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Jordens navel är sålunda också kaosets säte.

En människa i extas är någon som är utom sig, och i det tömda utrymmet tränger kaoset in. Jordens navel är sålunda också kaosets säte. Det som Nietzsche senare skulle kalla de apolliniska (harmoniska) och dionysiska (rusiga) principerna förenades i oraklet i Delfi.

Inte i en sorts syntes, utan i form av en motsättningarnas skärningspunkt. I en sådan är intensiteten så hög, att det inte enkelt går att skilja handlingarna och deras effekter, dunklet och ljuset eller måttet och måttlösheten från varandra. Naveln förbinder därmed det Bekanta med det Annorlunda.

Inget samhälle kan fungera utan att gränser och mått regleras och respekteras. Men gränsen och måttet bottnar i något som varken är begränsat eller måttfullt. Att iaktta gränser är mänskligt, att överträda dem är för människan ett uttryck för hybris; att bete sig gränslöst tillkommer Virveln. Motsvarande gäller för måttet; det mått som är kringvärvt av måttlöshet.

Men i själslivets och världens intensivaste ögonblick kan det virvlande Varat erfaras genom att människan i ett extatiskt möte tillåts passera gränsen och måttet. Själen och världen utgöt då täljare i den kvot vari LOGOS är den gemensamma nämnaren.

I gränsöverskridandets ögonblick är människan ur stånd att avgöra om hon rör sig framåt eller om hon uppslukas av någonting. Anaximander identifierar begynnelsen och världens urämne med det gräns- och måttlösa. Mellan gränslösheten och det begränsade går en färja. Gräns är gränstrafik.

Intet tränger sig in i tillvaron och vänder ut och in på människan. Det är det Främmandes penetration av det Bekanta. Det är allhetens omöjliga manifestation som det som inte är det som det är. I denna paradoxala virvel upphör språket. I denna virvel sätts också identiteten på spel.

När du tillräckligt länge blickat ner i djupet kommer djupet att blicka in i dig.

Det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar. Upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Det omöjliga. Det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Virveln; den svindlande och bottenlösa.

”Jag säger er: man måste fortfarande ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna”.

Detta gör människan galen. Men också delaktig i allheten och alla dess korsvägar.

Tvedräktens gudinna, Ate, förvisas från Olympen av Zeus, men utnämns likafullt till budbärare för det ofattbara. I hennes hem ryms alla motsägelser. Detta gör människan galen. Men också delaktig i allheten och alla dess korsvägar. Vari de blixtrande ögonblicken alstrar både tillblivelse och förgänglighet. Vari den kalejdoskopiska anarkins Annorlundaskap gör människan identisk med sig själv, samtidigt som hon förlorar sig själv.

Det omöjliga är det negerande påståendet, som egentligen inte borde kunna uttryckas, och än mindre sättas på pränt.

”Vredens tigrar är visare än undervisningens hästar”, skriver Blake. Det outsägliga är konstnärens råmaterial.

Döden genomtränger varje ögonblick av hänförelse och hänryckning: orgasmen, blixten, virveln.

Vad skulle människolivet vara annat än ett enda ögonblick i vilket det omöjliga plötsligt rämnar och någonting blir möjligt? Ögonblicket mellan födelse och död är som en blixt; ett lysande rotsystem som plötsligt laddar ur sig i mörkrets kropp.

Men ögonblicket är inte ett. De är många, plötsliga, grundlösa, omskakande, ofattbara som bottenlösa virvlar. Mellan födelse, död och återuppståndelse.

I ögonblicket möter oss Intet. Evigheten. Ordet. Det eviga. Det som outgrundligt händer.

När du tillräckligt länge blickat ner i djupet kommer djupet att blicka in i dig. 

Det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar. Upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Det omöjliga. Det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

Medusa symboliserar den energi som leder oss mot mysteriernas djup. På sanskrit är ordet för Medusa Medha, som närmare uttytt betyder ”den suveräna kvinnliga visdomen”. Det var det grekiska patriarkatet, har det kanske med rätta hävdats, som ville avsluta den gudomliga kvinnomaktens tradition.

Tanken svindlar. Medusas blick är en fyr. Tomheten är fylld till brädden. Kaos är granne med Virveln. Närvaron är omskakande. Varje stegrad livsintensitet bekräftar förgängelsen. Dödsmedvetandet är melankoliskt. ”Döden är Livets egen starka brygd”, som Keats skriver i en av sina sonetter.

Ändå. Är inte evighet innesluten i människans korta liv? Och är det inte i hennes kropp som rummets omätbarhet blir verkligt oändlig? Är det inte i förlusten av sig själv, i mötet med det allt uppslukande omöjliga, som människor upplever uppfyllelsen?

Ja, är det inte under hotet av den annalkande döden, i förfäran över sin tillintetgörelse, som hon börjar sitt verkliga liv? Och törstar hon inte starkast efter liv när faran att förlora det är som mest hotande?

När du tillräckligt länge blickat ner i djupet kommer djupet att blicka in i dig.

Det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar. Upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Det omöjliga. Det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Text Carsten Palmer Schale


UTGÅVA 2018:01

Beskuren originalillustration. Av: Gerd Aurell

Ariadnes röda tråd

Vilka var, eller "är", Minotauren, Theseus, och Ariadne? Per Nilsson undersöker myten genom att följa Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 21 januari, 2018

Pressbild

DET RASAR – en kollektiv sorgeakt

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett Dramalabbets kollektiva sorgeakt "Det rasar" - åttio minuter av känslor och rasande sorg.

Av: Anna Bergqvist
2018:01 | 26 januari, 2018

Illustration: Gerd Aurell

Non serviam

Att falla ifrån, att välja avgrunden, att skriva livets lägsta med de högsta ord. Att inte tjäna...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 23 januari, 2018

Friedrich Kuhlau

Friedrich Kuhlau och hans danska trollfl…

För första gången sedan 1838 framförs nu den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlaus opera Lulu från 1824 på Det Kongelige i Köpenhamn. Operan har samma litterära förlaga som Mozarts Trollflöjten, men...

Av: Henry Larsson
2018:01 | 25 januari, 2018

Bild: Kristina Nilsdotter

Fredagsbönen | 2018-01-26

Fredagsbönen besvarar den här veckan en undran som kommer från det absolut innersta av Västebottens inland, Botsmark.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Författaren

Gående läsningar: En introduktion

Om gåendet som estetisk praktik och den ömsesidiga relationen mellan kroppar och städer.

Av: Sebastian Andersson
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Stefan Hammarén

Dekadenta oaser

Hur kan man se på dasset? Vad ska förväntas? Författaren Stefan Hammarén har promenerat kring i jakt efter en kulturhistorisk exposé av förgänglighet bland bekvämlighetsinrättningar från förr och nu, från...

Av: Stefan Hammarén
2018:01 | 23 januari, 2018

Patrick Modiano i Stockholm under Svenska Akademiens presskonferens 2014. Foto: Frankie Fougan

Patrick Modiano på flykt

Minneskonst. Hos Modiano upptäckte Gunnar Lundin en annan minneskonst än hos Freud och Proust. Alla tre judar.

Av: Gunnar Lundin
2018:01 | 25 januari, 2018

© Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-09

Äntligen fredag, din räddning undan arbetsveckans mördande famntag! Tagga ner och korka upp, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 09 februari, 2018

TEST

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Per Nilsson
2018:01 | 26 januari, 2018

Illustration: © Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-02

I veckans Fredagsbön avhandlas bl a psykologkonferensen, detta veritabla helvete på jorden.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 02 februari, 2018

TEST

Minneskorridoren & tankeperrongerna

Reflektioner över minnenas färdvägar och människans subtila väntan på tankarnas perronger.

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Marie Buhr. Foto: Privat

Morgon i brunnen

Morgon i brunnen är en ömsint berättelse med dov underton som kretsar kring en kris i en kärleksrelation. Historien sträcker ut sig i tiden och rör sig i två riktningar...

Av: Marie Buhr
2018:01 | 25 januari, 2018

Att följa ordens tyngd

BOK | Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok...

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Daniel Gran. Bearbetat.

Det ofattbara

Carsten Palmer Schale om "Det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden."

Av: Carsten Palmer Schale
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustration: © Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-23

Äntligen fredag, din frälsare och välgörare när den dåliga smaken hånflinar dig rakt i ansiktet! Häll upp GT:n och sedera dig duktigt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 23 februari, 2018

Foto: Sepher Goodarzi

Homage till Homar / Performance Art Berg…

Månadens konstnär Gustaf Broms: Två verk, Homage till Homar och verk ur Performance Art Bergen.

Av: Gustaf Broms
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustratör: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-02-16

Äntligen fredag, din räddare i nöden! Ut från jobbet och på med mysoverallen, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 16 februari, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.