Beskuren originalillustration. Av: Gerd Aurell
  • 2018:01
  • Publicerad:

Ariadnes röda tråd



Vilka var, eller "är", Minotauren, Theseus, och Ariadne? Per Nilsson undersöker myten genom att följa Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten...



I myten om Ariadnes tråd kommer den grekiska hjälten Theseus till Knossos på Kreta. Han har kommit för att döda Minotauren, hälften tjur hälften människa, som gömmer sig i labyrinten, byggd av Daidalos, arkitekten. Daidalos kan här ses som symbolen för den som tyglade odjuret i den mänskliga naturen genom att bygga dess fängelse djupt i vårt inre, djupt under kung Minos palats på Kreta. Ariadne, kungens dotter som blivit kär i Theseus, ger honom ett nystan med röd tråd att ta med sig ner i labyrinten. Theseus låter tråden löpa ut efter sig när han träder ner i labyrinten, hittar Minotauren och dödar den. Därefter följer han tråden tillbaka ut och återförenas med sin älskade Ariadne.

I denna essä ställer jag frågor om vilka Minotauren, Theseus, och Ariadne var, eller ”är”, från ett konstnärligt poetiskt, språkligt estetiskt, perspektiv. Jag kommer särskilt att ställa frågor om skrivande, men också om konstnärligt skapande i stort. Det kommer att göras genom att jag behandlar myten om Ariadne, Theseus och Minotauren som en estetiskt expressiv allegori vilken behandlar konstens och språkets möjligheter. Jag kommer att undersöka myten ur ett omvänt perspektiv. Jag misstänker nämligen att Minotauren ännu lever. Genom att följa Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten försöker jag möta och konfrontera det djuriska som antas lura djupt i vår mänskliga natur, i vårt tillblivande som expressiva, uttrycksfulla, varelser. Vad är mänskligt i människan?

Illustration: Gerd Aurell

I min allegoriska läsning nedstiger Theseus i sitt eget inre mörker för att där konfrontera och besegra det ursprungligt djuriska i djupet av sin existens. Målet är att ersätta det djuriskt mytiska med en rationell föreställning av vad hans inre borde vara. Ariadnes tråd representerar i den läsningen det rationella, sokratiskt-dialektiska, tänkandet som hjälper Theseus att övervinna labyrintens irrbloss, besegra myten, och leder honom ut ur grottan. Han träder ut i den solbelysta världen utanför, inträder i ett ljus som skänker honom sanning och befriar honom från den skuggvärld han nedstigit i. Hans medvetande och ögon renas av förnuftet ljus i slutet av tråden. Likheterna med Platons grottliknelse[1] är slående och Theseus kan snart leva efter det sokratiska mottot ”känn dig själv”, dvs betrakta sig själv i förnuftets ljus som ett objekt lokaliserat i rum och tid, med tyglade begär och berövad sin värdighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Värdighet är något som vare sig finns hos Minotauren eller hos den solupplyste Theseus. Värdighet, genom vilket vi söker erkännande för oss själva, söker hävda vårt egenvärde gentemot andra, Thymos som grekerna sade, är vad som driver Theseus ner i labyrinten, att nå berömmelse för det kommande stordådet. Värdigheten är således ett begär, ett begär efter erkännande samtidigt som det inte helt kan reduceras till Minotaurens begärsstruktur som mer liknar den begärsstruktur Freud utarbetade, inriktad på avsaknad och omedelbar begärsuppfyllelse. Förnuftet är i den här strukturen instrumentellt, människans förmåga att välja det mest effektiva medel för att uppnå ett mål vilket som helst.

Vi kan minnas hos Homeros hur Odysseus lurar cyclopen Polyfemus att tro att hans namn är Ingen. När Odysseus och hans män stöter en bjälke i Polyfemus öga och Polyfemus kallar på sina bröder efter hjälp, ropar han ”Ingen har dödat mig”, med förväntat resultat. Odysseus har använt sig av det begynnande instrumentella förnuftet list, men då också förnekat sig själv, förnekat möjligheten till den värdighet akten skulle kunnat ge eftersom han i och med listen också utplånat sig själv, gett sig namnet ingen. En utifrån Thymos sett ovärdig handling.

Odysseus dimhöljda irrfärder på Egeiska havet kan ses som en upplysningens resa. Under irrfärderna stöter han gång på gång på sagolika väsen, besegrar dem med sin list, dimman lättar, myten träder in i berättelserna och kartan ritas. Thymos är hos Odysseus ersatt med list.

Frågan kvarstår dock: blev Minotauren verkligen besegrad och ledde det verkligen till en sådan klarsyn?

För att återvända till Theseus; i min läsning når han, efter att ha följt tråden ut ur labyrinten, språkets klarsynthet och därmed dess möjlighet till rationalitet, objektivitet och vetenskaplighet som fundament för kunskap om världen. Frågan kvarstår dock: blev Minotauren verkligen besegrad och ledde det verkligen till en sådan klarsyn? Det skulle i så fall vara den omvälvande händelse när vår djuriska natur besegrades men därmed, vilket är min tes, besegrades också vår möjlighet till värdighet, konst och poesi, vår möjlighet till värdig självskapelse, vår möjlighet att genom enskilda personliga uttryck[2] skapa oss själva som våra egna konstverk, det avgörande steget från mytos till logos.

Här döljer sig ännu en fråga, det råder tvivel om vad som verkligen hände i djupet av labyrinten på Knossos. Vi befinner oss i en liknande situation som matadoren i en aforism av Michel Leiris i Mirror of Tauromachy (Tjurfäktningens spegel): ”Med en gest viftar han bort kadriljen så att han ensam står framför Tjuren. Med ett pennstreck stryker han över de fixa idéer som döljer Tjuren för honom. Sen är det bara en fråga om att stryka över Tjuren, innan han själv blir överstruken”.[3] Dramat är inte avgjort, frågan kvarstår, vem kommer att överstryka vem?

Leiris introducerar skrivande och gest. Det är med en gest han viftar kadriljen åt sidan, därefter stryker han med pennan över de förutfattade meningar som finns mellan honom och tjuren. Samtidigt är Leiris författaren och han beväpnar matadoren med en penna snarare än med en Estoc.[4] Men matadoren är själv del av kadriljen vilket implicerar att det är Leiris själv som viftar dem åt sidan, matadoren med dem, och påbörjar ett överstrykande av de förutfattade meningar som döljer tjuren från honom. Leiris blir Theseus och tjurfäktningsarenan labyrinten i vars djup Leiris genom skrivandet möter sin Minotaur. Vem kommer att stryka över vem? Här närmar vi oss ett skrivande där författaren riskerar sitt personliga jag, sitt liv och sin värdighet, genom att konfrontera djupet av sitt inre. Leiris, inte som hjälten Theseus men som tillblivande poet, eller som Ariadnes verkliga älskare Dionysos,[5] riskerar sitt liv för sin älskade, följer förnuftets röda tråd tillbaka ner i djupet, avskapar[6] snarare sitt liv än förstör det, söker dess förutsättning. Men vem som kommer att stryka över vem, vem som kommer att segra, är ännu oklart?

Det finns, med andra ord, minst två vägar ner i labyrinten, antingen den heroiska väg Theseus  från början tog med målet att besegra och döda det djuriska som lurar i djupet av den mänskliga naturen, eller så följer vi Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten, avskapar våra jag och våra förutfattade meningar om våra jag, liksom om skrivandet, för att möta och på ett sätt omskriva Minotauren, poeten eller Dionysos som förutsättningar för vårt tillblivande genom skrivandet och dess möjligheter att öka förståelsen för att skrivandet, liksom vi, befinner sig i ett konstant tillblivande.

När Leiris försöker möta tjuren direkt, utan de förnuftets förutfattade meningar som döljer tjuren från honom, avskapas Ariadnes tråd och därmed förnuftet. Istället för att låta tråden löpa ut efter sig lindar han den nu till ett nystan, omedveten om att han då också omöjliggör sin återkomst. Han blottlägger tvetydigheten i den mänskliga tillvaron, en tvetydighet som är en förutsättning för poetiskt skrivande, för en djupare förståelse för människan, för hennes strävan efter erkännande, för hennes värdighet, men också en dold förutsättning för kunskap och skrivande över huvud.

Antag att Leiris upptäcker att han genom skrivandet blir tjur, att besegrandet och dödandet av tjuren innebär ett jagets självmord, en akt av poetisk och kulturell utplåning? Risken för en sådan utplåning ligger i djupet av varje poetisk akt, att hela tiden börja om genom att riskera jaget och dess expressiva förmågor. Men finns då språk överhuvudtaget i labyrintens djup, och om så, vad är det för språk?

Men om Minotauren snarare är Theseus spegelbild och Theseus krossar spegeln, följer den röda tråden ut i ljuset nu förmögen att vilseleda sig själv om sin natur? Tänk om Minotauren ännu lurar i djupet av Theseus inre, nu glömd eller ignorerad genom en akt av självbedrägeri? Ställs vi då inför Arthur C. Dantos skrivande i Nietzsche as Philosopher och vilken typ av skrivande är det? “Hans [Nietzsches] språk skulle ha varit mindre färgsprakande om han vetat vad han försökte säga”, skriver Danto. Danto skrev sin bok inom den analytiska filosofins tradition, ett språk enligt honom mer lämpat för att uttrycka filosofiska tankar och sanningar än det “poetiska” språkbruk vi förknippar med Nietzsche. [7] Den analytiska filosofin ser sig inte som en tradition utan som filosofi per se, i mina ögon utgör den därmed just en dogmatisk tradition.

Möter vi här i själva verket två språk, ett poetiskt funnet i djupet av skrivakten, ett språk byggt på möten mellan jaget och Minotauren, och ett andra språk byggt på representation där förkroppsligat subjektivt tankeinnehåll förmodas kunna ges en klar och tydlig representation? Det första poetiska språket uppstår i en oupphörlig dans med odjuret, en dans där det tillblivande jaget dansar med tjuren i ständigt föränderlig metamorfos, från tillblivande av kropp till kött till blivandet kropp igen,[8] som en manifestation av världen som tillblivande, tillblivande genom möten. Det andra, representativa språket, bland annat den analytiska filosofins språk, förfrämligar det poetiska språket övertygat om att allt som är värt att uttryckas kan uttryckas i ett transparent språk. Genom våld på den poetiska mångtydigheten är det språket övertygat om möjligheten att klart och tydligt uttrycka vad som är sant, om något, i det obskyra tankeinnehållet i poesin.

Illustration: Gerd Aurell

Betyder denna motsättning att det är språk som möter språk i labyrintens djup? Försiggår där en dans där analytisk filosofi dansar med poesi i metamorfos mellan tillblivande genom möten till representation och tillbaka till tillblivande genom möten igen? [9] Är tillblivande av kropp möjlig om vi stryker över kött? Och om spegeln är krossad, innebär det att språket utgörs av en blek kropp karakteriserad av anemi eller anorexi, ett självbedrägeriets språk? Frågan kvarstår; vem stryker över vem?

Möter vi här en språkets fundamentala tvetydighet mellan form och mening? Giorgio Agamben (under påverkan från Jean Paulhan) skiljer mellan två sorters författare: “Vi har retorikerna som upplöser all mening till förmån för form och gör form till litteraturens enda lag, och Terroristerna, som vägrar att böja sig inför denna lag och istället eftersträvar den motsatta drömmen om ett språk som inte skulle vara annat än mening, om en tanke som bara skulle vara mening, om en tanke i vars lågor tecknet helt skulle förbrännas och placera författaren ansikte mot ansikte med det Absoluta”.[10] Terroristen eftersträvar ett skrivande som är kött, ett Minotaurens skrivande i labyrintens djup, ett skrivande som existerar i världen likt en klippa eller en kropp. Retoriker som Danto å andra sidan, misstror subjektiviteten hos tankar och lyssnar enbart till ord, tomma tecken producerade av anemiskt skrivande som bäst, bedragen av Minotauren som lurar djupt under dess meningsbyggnader. Båda dessa vägar verkar leda till skrivandets död.

Liksom ord existerar olika sorters objekt i världen. Där finns klippor vilkas form verkar vara helt bestämda av materien och där finns exempelvis verktyg som yxan vars form verkar bestämma materian. Terroristen vill då att hennes/hans skrivande skall befinna sig i världen som en klippa eller kropp, och retorikern att ordet yxa entydigt ska peka ut yxan, rent formellt och abstrakt, berövad sitt poetiska innehåll. Men i mitt exempel har antingen tjuren eller jaget blivit överstryken i labyrintens djup. Om allt som finns kvar är bestämt av form så har Theseus besegrat och dödat Minotauren, om å andra sidan allt som finns kvar är formlöst innehåll så har Minotauren besegrat och dödat Theseus.

Vad säger vi då om Michel Leiris och hans konfrontation med tjuren, om hans möjlighet att bli tjur genom skrivandet? Tänk om min fråga om vem som stryker över vem är besvarad i Leiris skrivande dans? Tänk om varken Leiris eller tjuren är överstrukna? Tänk om båda behövs i ett skrivande där innehållet bestämmer sin form, där kött är kroppens materia och där innehållet strävar efter formens frigörelse så som kropp genom dansen eftersträvar frigörelsen av kött?

Från ett sådant perspektiv skulle Nietzsche bli ”bara dåre, bara poet.”

För Octavio Paz börjar konstformer som måleri och musik i icke-mening medan poesi börjar i ordet, en redan meningsfull storhet och han kallar poemet en amfibisk organism. [11] Poetens likhet med Johannes Gud är uppenbar: ”1. I begynnelsen var ordet, och ordet var Gud. 2. Detta var i begynnelsen hos Gud. 3. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till”.[12] Även om jag kan se att poesin är det som gör oss mest guda- eller änglalika så är jag inte så kategorisk. Dans börjar med rörelsen hos en kropp i rum och tid, och även om denna inte uttrycks i ord så är den meningsfull om våra kroppar och deras rörelser är meningsfulla. Om vi tänker på måleri och musik ur perspektivet måla och komponera eller spela, dvs ur perspektivet att göra, så börjar dessa konstformer i mening utifall vårt görande är meningsfullt. Många filosofer skulle antagligen anklaga poeter och vissa filosofer för att dra meningsfullheten hos rationell lingvistisk form ner till formell icke-mening och de skulle förakta idén att subjektivt tankeinnehåll behöver poetiska lingvistiska kvaliteter för sitt uttryck. Från ett sådant perspektiv skulle Nietzsche bli ”bara dåre, bara poet.”

Men vad poesi gör med ord kan jämföras med vad måleri gör med färg och skulptur gör med lera. Konstnären, oavsett om han eller hon är målare, skulptör, dansare eller poet befriar genom sitt görande materien, förvandlar sitt arbete till något annat än förutbestämt nyttoföremål. En skulptör förändrar sitt material till något annat än tex någon som gjuter en trappa. Trappan ses som något i första hand användbart, dess nyttovärde står i förgrunden. Skulptören å andra sidan visar materialets möjligheter på helt andra sätt där nyttovärdet aldrig står i förgrunden. Retorikern sätter nyttovärdet hos den lingvistiska formen i förgrunden, fängslar orden medan poeten befriar dem. [13] Konstnärer och poeter visar att möjligheternas rike ännu inte är uttömt.[14] De manifesterar genom sina verk konstanta tillblivanden, pekande mot nya möjligheter. Som Paul Celan skriver i sitt Bremen tal: “Ty dikten är inte tidlös. Förvisso, den gör anspråk på oändlighet, den försöker gripa genom tiden — genom den, inte förbi den […] Dikter är också på detta sätt på väg: de håller kurs mot något”.[15]

Betyder det att konstnären eller poeten strävar efter att hans eller hennes verk ska existera i världen på samma sätt som en klippa, det vill säga på ett sådant sätt att formen är upphävd av materien eller av subjektiv mening? Är konstnärer terrorister i Agambens mening? Är det Minotauren djupt nere i labyrinten som skriver poesi eller har Leiris dans med sin tjur lett till ett övervinnande av dialektiken mellan jaget och tjuren, mellan kropp och kött, mellan möte och representation? Ser vi i konstnären och poeten en ny art eller ett tillblivande av människan, av det mänskliga i människan, ett tillblivande där hon ständig riskerar och förnyar sig självt genom varje expressiv akt?

Innan jag undersöker den frågan skall jag diskutera en annan analogi rörande de två språk som nu blottlagts. Enligt Anne Carson har det ofta sagts om språk att de är som pengar. [16] Hon menar också, med Karl Marx, att den jämförelsen haltar. Marx menade att språk inte kunde påverka tankar så att deras unika innehåll upplöstes och att deras sociala karaktär färdades bredvid dem som en separat storhet jämförbar med priser bredvid varor. Tankeinnehåll existerar inte separat från språk. [17] Språk är inte som pengar, men enligt Marx kan jämförelsen göras när det gäller översatt språk: ”Tankar som först måste översättas från modersmål till ett främmande (fremde) språk för att kunna cirkulera, för att kunna bli utbytbara, ger en något bättre analogi. Så analogin ligger inte i språket utan i den främmande kvaliteten hos egendomlighet (Fremdheit)”.[18] Hur ska vi se på det objektiva språk i vilket retoriker vill uttrycka allt som är sant, om något, i poetiskt subjektivt tankeinnehåll? Kan vi tänka oss att språket i Dantos Nietzsche as Philosopher är ett främmande språk i relation till det tankeinnehåll Nietzsche uttryckte poetiskt på sitt modersmål? Om priser färdas bredvid varor och därmed upplöser dessa varors mening och värde kan vi då tänka oss att det objektiva analytiska språket färdas bredvid det poetiska uttrycket, poetens modersmål, och upplöser och reducerar dess mening och värdighet till något abstrakt förfrämligat?

Det implicerar att översättning inte nödvändigtvis sker från ett naturligt språk till ett annat för att förfrämligande och upplösande av tankeinnehåll och värdighet ska ske. Vi kan fråga oss om inte Danto förutsätter en distinktion mellan tanke och uttryck och därmed att Nietzsches subjektiva tankeinnehåll bättre uttrycks i ett mindre subjektivt, obskyrt och poetiskt språk än hans eget poetiska modersmål? Antagandet verkar vara att Nietzsches tankeinnehåll framkommer klarare och tydligare i en diskurs som översätter sanningsinnehållet i Nietzsches tankar till en objektiv analytisk diskurs och det som går förlorat i översättningen är inte av vikt eftersom sanningen är objektiv, transparant och därmed översättbar. Genom att besegra och döda Minotauren är det objektiva språket, till vilket alla sanningar kan översättas, säkerställt. Men Nietzsche var medveten om att hans uttryckssätt var ”obskyrt” och att det berodde på hans ”poetiska” modersmål men han kopplade det intimt till det uttryckta tankeinnehållet. Nietzsche eftersökte nya framtida läsare, ”fria andar”[19], och jag tror inte han tänkte på ”andar” som Danto. Han eftersökte läsare, inte översättare. [20]

Att översätta personliga uttryck till diskurs innebär ett förfrämligande av tankeinnehållet i dessa uttryck. Idealet och tron på ett transparent språk är därför en chimär på samma sätt som idén om en transparent kropp som inte stör och påverkar andens renhet är en chimär. ”Båda idealen förhindrar oss från att göra någon rättvisa, till språket i det ena fallet och till människan i det andra”.[21] Paz skriver: ”Det här är en analytisk funktion och den utförs inte utan våld, eftersom ordet besitter en mängd latenta meningar, det är en särskild potentialitet av betydelser och riktningar”.[22]

Så hur ska vi då se på språklighetens möjligheter i de två lager av språk vi demaskerat så här långt? Vilka är kvaliteterna som går förlorade i översättningen? Är det verkligen så att väsentligheter upplöses och går förlorade i översättningen från det poetiska till det diskursiva?

För att besvara den frågan ska jag ta en möjligen oväntad omväg genom en utläggning om sömn. Det finns en etsning av Francisco Goya, nr 43 av de 80 etsningar som utgör serien Los Coprichos graverade mellan 1797–1799. Bilden visar Goya själv sovande, sittande i sin stol med huvudet vilande på arbetsbordet tillsammans med sina verktyg. Rummet som omger honom är fyllt av flygande fladdermöss och ugglor, som tagna ur en mardröm. Gravyren heter Förnuftets sömn framkallar monster. Så när konstnären sover, sover också förnuftet och monster släpps lösa. Sömn och dröm är aktiviteter som vanligen anses tillhöra förnuftets andra, eller som åtminstone befinner sig i gränslandet mellan förnuftet och galenskap, de är förnuftets spegelbilder. Tillsammans med konst och poesi tillhör de skuggornas värld. Sovande drömmer på poetiska modersmål. Hur kommer det sig då att Goya menar att förnuftet sover när konstnären sover och att monster då släpps lösa? Är konstnärens subjektiva tankeinnehåll ett uttryck för förnuftet? Är förnuftet sitt eget andra, sin egen spegelbild? Låt oss följa denna Ariadnes sömntråd vidare tillbaka i historien, varför inte hela vägen tillbaka till Homeros.

Vi möter Odysseus smutsig, vild, naken, skyddslös och utmattad sovande på ön Skeria, täckt av en lövhög. Han kommer att möta den unga flicka, i vars drömmar han redan förekommer, längre fram i historien. Även hon sover men genom det episka språkets magiska sammanställningsförmåga omfamnar de redan varandra om än de inte delar samma plats. Poetiskt skrivande och drömmar, är det vad som kännetecknar förnuftets sömn, är det vad som släpper monster lösa?

red 17 ariadne

”I slutet av bok 5 [av Odyssén], lade han sig ner i gränslandet för att sova det nakna livets sömn. Livet var all han hade kvar. Fru, barn, föräldrar, hem, skepp, kamrater, ägodelar, kläder, ungdom, styrka och personlig berömmelse, allt var förlorat. Han måste täcka sig med löv för att överleva natten”.[23] Odysseus gömde sig under en buske sammanvuxen av vild och odlad oliv, en bild av gränslandet mellan natur och kultur.[24] Han lade sig att sova i detta gränsland täckt av löv. Han är inte bara sovande, hans sömn är sömnen hos en slagen hjälte som somnat i kulturens utkant. Han befinner sig utanför det som brukade utgöra hans hem, hans mest innanför. Han har knappt kraften att börja på nytt.

När han vaknar förvånas han över att de människor han möter vet vem han är och förväntar sig att han ska gifta sig med den unga Nausikaa, flickan från drömmen, henne han redan genom poesins magi omfamnat, ta över hennes faders kungarike och härska över Skeria. När han hör en lokal poet framföra sånger från den episka traditionen, sånger om hans äventyr vid Troja gråter han och backar ”in i sin egen persona, likt en skugga som finner sin kropp”,[25] backar ut ur labyrintens skuggor och in i ljuset genom att följa den drömtråd som förses honom av hans Ariadne vid denna stund, Nausikaa.

Odysseus och Goya, båda sovande och i sömnen inser de att de befinner sig i gränslandet mellan kultur och natur, mellan förnuft och dårskap, i civilisationens utkant. Men att befinna sig i detta gränsland innebär också att befinna sig utanför det mest familjära, att vara förfrämligad. De är båda i denna situation sina egna personliga uttryck, vars mening och värdighet hotas att upplösas av de diskurser som färdas bredvid dem. Odysseus återinträder i den kulturella diskursen igen när han backar in i sin persona, men notera att han befinner sig inom ett poetiskt epos; vem har strukit över vem? Frågan är var förnuftet finns lokaliserat, i det personliga uttrycket eller i diskursen som färdas bredvid, upplöser dess mening och värdighet till ren form där ord är ord utan koppling till något specifikt tankeinnehåll.

En annan sovare var den judisk rumänske poeten Paul Celan. Om vi jämför med Odysseus så backade aldrig Celan tillbaka in i någon förlorad heroisk persona. Celan fortsatte att sova, fortsatte vara en skugga sökande efter sin kropp. Han befann sig hela tiden i kulturens och språkets gränsland. Erfarenheterna från Nazityskland gav honom hans stora projekt.

Han lärde sig sin moders modersmål tyska vid unga år. Men Celan ansåg, efter sina erfarenheter av Förintelsen, att tyska var det språk som dödat hans mor och därmed också mördat moderns modersmål. Tyska, det språk på vilket han skrev det mesta av sin poesi, blev hans stora problem och hans stora projekt. Dessa ord från hans Bremental citeras ofta:

Uppnåeligt, nära och oförlorat förblev mitt i förlusterna detta enda: språket.

Det, språket, förblev oförlorat, ja, trots allt. Men det måste nu gå igenom sina egna svarslösheter, gå igenom det fruktansvärda förstummandet, gå igenom det dödsbringande talets tusen mörker. Det gick igenom och gav inga ord ifrån sig för det som skedde; men det gick igenom detta skeende. Gick igenom och kunde åter träda i dagen, ’anrikat’ av allt detta

På det språket har jag, de åren och åren därefter försökt att skriva dikter: för att tala, för att orientera mig, för att ta reda på var jag befann mig och vart jag var på väg, för att skissera verklighet för mig.[26]

Det är allmänt ansett att “igenom det dödsbringande talets tusen mörker” syftar på det tyska språket och på det sätt det användes av Nazistregeringen. [27] Tyska språket hade varit ett effektivt instrument i genomförandet av Förintelsen och andra världskriget, ett instrument i mördandet av miljoner människor.

Det var med hänvisning till detta som Theodor W. Adorno skrev att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. [28] Ändå tog Celan som sin uppgift att skriva om det tyska språket genom poesin. Men vilken typ av språk var då tyskan under och strax efter andra världskriget? Det verkar ha varit ett språk där ett specifikt tankeinnehåll särskilts från sitt uttryck: ”slogans, pseudo-vetenskaplig dogm, propaganda, eufemism och jargong låg bakom varje förödande ’handling’ från de tidigaste ’raslagarna’ genom ’specialbehandling’ i lägren till den sista ’omflyttningen av föräldralösa judiska barn”.[29] Det implicerar att det tyska språket färdades vid sidan av ett tankeinnehåll vars mening och värdighet upplöstes i språket, vilket beredde väg för det faktiska tankeinnehållet att genomföras, retoriskt rättfärdigat men dolt, rättfärdigat som sitt andra. Det är ett exempel på ett objektivt formalistiskt retoriskt språk frånkopplat varje specifikt tankeinnehåll. Frågan är dock vem som döljer sig under dess mening, vem stirrar på oss ur det formella språkets djup?

Liksom Odysseus och Goya var Celan tvungen att sova i kulturens gränsland, men också vid språkets utkant. Han lade sig utanför vad som för honom varit mest familjärt. Han konfronterade rävens språk, det analytiskt retoriska språk som är signifikativt för förnuftets list, en instrumentell rationell användning av ett språk separerat från specifikt tankeinnehåll.

Ändå såg han det som sitt projekt att skriva poesi på det språket, men för att lyckas var han tvungen att behandla det som ett främmande språk, omskriva det på sin egen yta, översätta det tillbaka till tyska. Han ansåg sig tvungen att dra det tyska rävspråket tillbaka ner i labyrinten från vilket det en gång kommit, följa Ariadnes tråd tillbaka ner i mörkret för att låta språket åter möta och dansa med Minotauren. Frågan är således tvådelad; vem är Minotauren? Vem stryker över vem?

Något bestialiskt dolde sig djupt under de retoriska meningarna hos det formella tyska språket under kriget. Något man lätt kunde dölja eftersom språket fokuserade på ord och inte deras innehåll. Språket hade en gång trätt in i labyrinten för att möta Minotauren. Liksom för Theseus var uppdraget klart och tydligt; att besegra och döda odjuret. Språket förstod inte att vad som gömde sig nere i labyrinten var dess egen förutsättning, dvs språkliga möjligheter för uttryck av subjektivt tankeinnehåll och värdighet; poesi. Språket, drömmande om objektivitet och entydig klarhet såg som sitt uppdrag att besegra och döda, dvs rädda kulturen från, detta mytologiska odjur. Så, djupt i labyrinten började den oupphörliga dansen, kropp blev till kött och tillbaka till kropp, möten förvandlades till representationer och tillbaka igen. Ingen vet vad som verkligen hände men det är uppenbart att språket inte besegrade och dödade Minotauren, även om det hävdade sig ha gjort så, men språk kan ljuga, uttrycka ovärdighet, vara del i de ovärdigas regim. Odjuret lurade ännu i djupet under de formalistiska meningarna i språket som ett outtryckt men verkligt tankeinnehåll, ett tankeinnehåll som lyckades med folkmord, som lyckas än idag runtom hela planeten.

Antihjälten sov sin sömn i kulturens gränsland och med honom sov förnuftet, vi kan kalla honom Goya, Odysseus eller Celan. Vi vet att Odysseus återvände tillbaka till kulturen; backade in i sin persona så som en skugga finner sin kropp. Vi vet att Goya vaknade och att hans etsning var en ironisk kommentar till den politiska situationen i Spanien vid denna tid. Celan, å andra sidan, stannade kvar i skuggorna som en seriös språkets partisan och som alla partisaner vet; “freedom once will come, it will come from the shadows.”[30] Trött, skugglik och naken tog han på sig uppgiften att släpa språket ner i labyrinten igen, följande Ariadnes röda tråd och genom resan ner i djupet blev språket mer och mer avskapat och förväntade sig att få möta Minotauren. Ju mer avskapat språket blev desto större blev insikten att det den här gången inte skulle ha styrkan att besegra odjuret. Ju djupare ner i labyrinten Celan och hans antagonist språket färdades desto närmare kom Celans skugga sin kropp. Samtidigt blev språket alltmer skugglikt. När de nått det djupaste rummet var Celan helt förkroppsligad men han kunde inte finna någon Minotaur och när han såg sig över axeln fanns inget där, inget språk, inte ens Ariadnes röda tråd.

Den 20 april 1970 begick Paul Celan självmord i Paris genom att dränka sig i floden Seine. Han var 50 år gammal.  


[1] Platon, Staten: skrifter. Bok3, sv. översättn. J. Stolpe (Stockholm: Bokförlaget Atlantis AB, 2003), Bok 7.

[2] Saussure, Ferdinand de Course in General Linguistics (Glascow: Fontana/Collins, 1974). De enskilda personliga uttryck jag talar om kan liknas vid parole, snarare än langue. Med parole menar Saussure empiriska instanser av tal som han skiljer från språket som system (langue). Strukturalisten Saussure var främst intresserad av språket som system och lämnade parole utan större intresse. Här kontrasteras personliga uttryck främst med diskurs och focus ligger på de personliga uttrycken. Jag inkluderar där också ickespråkliga individuella uttryck i såsom måleri, skulptur och dans. Vi kan också notera att Pier Paolo Pasolini använder distinktionen och ser filmbegreppet som ett systembegrepp (langue) men betraktar varje enskild film som parole. Se Pasolini, Pier Paolo, Heretical Empiricism, eng. transl. B. Lawton & L. K. Barnett (Washington DC: New Academia Publishing, 2005), s xxiv. Om min egen bredare användning av parole se, Nilsson, Per The Amphibian Stand: An Essay Concerning Research Processes in Fine Art (Umeå: h:ström — Text & Kultur, 2009), s 91-99.

[3] “With a gesture he waves aside his cuadrilla[3] so as to remain alone before the Toro. With a stroke of the pen he strikes out the fixed ideas that were concealing the Toro from him. It is but a question, then, of striking out the Toro, before being struck out himself.”[3]  

[4] Estoc: det svärd med vilket matadoren genomför estocada (dödandet). Leiris, Mirror of Tauromachy, s 78.

[5] Ariadne och Theseus flydde Kreta och kom till Naxos där Theseus övergav henne. Hon blev där tröstad av sin blivande make Dionysos.

[6] Weil, Simone, Tyngden och nåden, översättn. M. Abenius (Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2010, s 73. Se även Carson, Anne, Decreation: Poetry, Essays, Opera (New York: Vintage Books, 2005), s. 155–183. Jag följer liksom Carson Weils karaktäristik av avskapelse: ”’Avskapelse’: låta övergå från skapat till oskapat. Förstörelse: låta övergå från skapat till intet. Brottslig ‘ersatz’ för avskapelse”.

[7] Se Danto, Arthur C. Nietzsche as Philosopher (New York: Colombia University Press, 1980), s 13-14. För en fruktbar diskussion av detta tema se, Harries Karsten, ”The Philosopher at Sea” in Gillespie, Michael Allen and Strong, Tracy B. (ed). Nietzsche’s New Seas: Explorations in Philosophy, Aesthetics and Politics (Chicago: The University of Chicago Press, 1991), s 21-24.

[8] Cixous, Hélène “Love of the Wolf”, översättn. K. Cohen, i Cixous Hélène Stigmata: Escaping Texts (New York: Routledge, 1998), s 94.

[9] Om kontrasten mellan representation och möte (encounter) i tänkandet se, Chapter III ”The Image of Thought,” in Deleuze, Gilles, Difference and Repetition, eng. transl. P. Patton (New York: Continuum, 2004), s 164-213.

[10] Agamben, The Man Without Content, s 8-9. “There are the Rhetoricians, who dissolve all meaning into form and make form into the sole law of literature, and the Terrorists, who refuse to bend to this law and instead pursue the opposite dream of a language that would be nothing but meaning, of a thought that would be nothing but meaning, of a thought in whose flame the sign would be fully consumed, putting the writer face to face with the Absolute.”

[11] Paz, Octavio, The Bow and the Lyre, eng. trans. Simms, R. L. C. (Austin: University of Texas Press, 1973), s 8-9.

[12] Joh. 1:1-3.

[13] Paz, The Bow and the Lyre, s

[14] Nehamas, Alexander The Art of Living (Berkely: University of California Press, 2000) s 127.

[15] Celan, Paul Meridian: Samlad prosa, översättn. L-I. Nilsson (Stockholm: ellerströms, 2014), s 38-39.

[16] Carson, Anne, Economy of the Unlost (Princeton: Princeton University Press, 1999), s 28.

[17] Marx, Karl, Grundrisse: Foundations of the Critique of Political Economy, eng. transl. M. Nicolaus (New York, 1973), s 80, here quoted in Carson Economy of the Unlost, s 28.

[18] Marx, Grundrisse, s 80, here quoted in Carson Economy of the Unlost, s 28. “Ideas which have first to be translated out of their mother tongue into a foreign (fremde) language in order to circulate, in order to become exchangeable, offer a somewhat better analogy. So the analogy lies not in language but in the foreign quality of strangeness (Fremdheit) of language.”

[19] Nietzsche, Friedrich, Mänskligt, alltför mänskligt: en bok för fria andar, sv. översättn. L. Bjurman (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 2000), s 13-20.

[20] Harries, ”The Philosopher at Sea,” s 22-23.

[21] Harries, ”The Philosopher at Sea,” s 29. “Both ideals prevent us from doing justice, to language in one case, to human being in the other.”

[22] Paz, The Bow and the Lyre, s 11. “This is an analytical operation and it is not performed without violence, since the word [and the body] possesses a number of latent meanings, it is a certain potentiality of senses and directions.”

[23] Homer, Odyssey, ed. W. B. Stanford (London: Macmillan, 1947), Book 5 och Carson, Decreation, s 33-34. “[A]t the end of Book 5 [of the Odyssey], he laid himself down ‘on the edge of land’ to sleep the sleep of elemental life. Life is all he has left. Wife, child, parents, home, ship, comrades, possessions, clothing, youth, strengths and personal fame are all lost. He had to cover himself in a pile of leaves to survive the night.”

[24] Homeros, Odysséen, sv. översättn. I. Björkesson (Stockholm: Natur och kultur, 1995), femte sången, rad 476-477.

[25] Carson, Decreation, s 35. “into his own persona, like a shadow finding its body.”

[26] Celan, Meridian, s 38.

[27] Carson, Economy of the Unlost, s 29.

[28] Adorno, Theodor W.,”Cultural Criticism and Society,” in Prisms, eng. transl. Samuel and Shierry Weber (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1967), s 19.

[29] Felstiner, John, Paul Celan: Poet, Survivor, Jew (New Haven, 1995), s xvii. “slogans, pseudo-scientific dogma, propaganda, euphemism, and the jargon that brought about every devastating ‘action’ from the earliest racial ‘laws’ through ‘special treatment’ in the camps to the last ‘resettlement’ of Jewish orphans.”

[30] Cohen, Leonard, The Partisan.

Text Per Nilsson
Bild Gerd Aurell


UTGÅVA 2018:01

Beskuren originalillustration. Av: Gerd Aurell

Ariadnes röda tråd

Vilka var, eller "är", Minotauren, Theseus, och Ariadne? Per Nilsson undersöker myten genom att följa Ariadnes tråd tillbaka ner i labyrinten...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 21 januari, 2018

Pressbild

DET RASAR – en kollektiv sorgeakt

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett Dramalabbets kollektiva sorgeakt "Det rasar" - åttio minuter av känslor och rasande sorg.

Av: Anna Bergqvist
2018:01 | 26 januari, 2018

Illustration: Gerd Aurell

Non serviam

Att falla ifrån, att välja avgrunden, att skriva livets lägsta med de högsta ord. Att inte tjäna...

Av: Per Nilsson
2018:01 | 23 januari, 2018

Friedrich Kuhlau

Friedrich Kuhlau och hans danska trollfl…

För första gången sedan 1838 framförs nu den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlaus opera Lulu från 1824 på Det Kongelige i Köpenhamn. Operan har samma litterära förlaga som Mozarts Trollflöjten, men...

Av: Henry Larsson
2018:01 | 25 januari, 2018

Bild: Kristina Nilsdotter

Fredagsbönen | 2018-01-26

Fredagsbönen besvarar den här veckan en undran som kommer från det absolut innersta av Västebottens inland, Botsmark.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Författaren

Gående läsningar: En introduktion

Om gåendet som estetisk praktik och den ömsesidiga relationen mellan kroppar och städer.

Av: Sebastian Andersson
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Stefan Hammarén

Dekadenta oaser

Hur kan man se på dasset? Vad ska förväntas? Författaren Stefan Hammarén har promenerat kring i jakt efter en kulturhistorisk exposé av förgänglighet bland bekvämlighetsinrättningar från förr och nu, från...

Av: Stefan Hammarén
2018:01 | 23 januari, 2018

Patrick Modiano i Stockholm under Svenska Akademiens presskonferens 2014. Foto: Frankie Fougan

Patrick Modiano på flykt

Minneskonst. Hos Modiano upptäckte Gunnar Lundin en annan minneskonst än hos Freud och Proust. Alla tre judar.

Av: Gunnar Lundin
2018:01 | 25 januari, 2018

© Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-09

Äntligen fredag, din räddning undan arbetsveckans mördande famntag! Tagga ner och korka upp, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 09 februari, 2018

TEST

Månadens urval av lyrik

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.

Av: Per Nilsson
2018:01 | 26 januari, 2018

Illustration: © Kristina Nilsdotter, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-02

I veckans Fredagsbön avhandlas bl a psykologkonferensen, detta veritabla helvete på jorden.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 02 februari, 2018

TEST

Minneskorridoren & tankeperrongerna

Reflektioner över minnenas färdvägar och människans subtila väntan på tankarnas perronger.

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Marie Buhr. Foto: Privat

Morgon i brunnen

Morgon i brunnen är en ömsint berättelse med dov underton som kretsar kring en kris i en kärleksrelation. Historien sträcker ut sig i tiden och rör sig i två riktningar...

Av: Marie Buhr
2018:01 | 25 januari, 2018

Att följa ordens tyngd

BOK | Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok...

Av: Benny Holmberg
2018:01 | 25 januari, 2018

Foto: Daniel Gran. Bearbetat.

Det ofattbara

Carsten Palmer Schale om "Det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden."

Av: Carsten Palmer Schale
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustration: © Fredrik Jonsson, 2018

Fredagsbönen | 2018-02-23

Äntligen fredag, din frälsare och välgörare när den dåliga smaken hånflinar dig rakt i ansiktet! Häll upp GT:n och sedera dig duktigt, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 23 februari, 2018

Foto: Sepher Goodarzi

Homage till Homar / Performance Art Berg…

Månadens konstnär Gustaf Broms: Två verk, Homage till Homar och verk ur Performance Art Bergen.

Av: Gustaf Broms
2018:01 | 25 januari, 2018

Illustratör: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-02-16

Äntligen fredag, din räddare i nöden! Ut från jobbet och på med mysoverallen, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:01 | 16 februari, 2018

Läs utgåvans ledare

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.