Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik | 2018:11-12

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik med Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström.



Göran av Gröning

VISSHET

inuti musiken
dess repetitiva krets
platsen att
slutgiltigt försvinna
lyckligast på platsen
som inte är
och var helst
den inte är
är platsen där
den alltid är
var som helst
i denna lögn
vi kallar världen
på denna mänskliga scen
människans snara förvandling
de galna hundar som springer
som galna hundarna gör
då de förblindat jagar efter stormen

VARANDRA

Min fråga är om du talar i mig
Din fråga är om jag talar i dig
Vi sammanflätas i varandra
Vi växlar sången för varandra

Och jag ser dig utöver
Ser vad du behöver
Du ser mig nära
Följer linjen som vill bära

Ordlösa ord ska du tala
Ur alla ord ska jag tiga
Tala och tiga ur glömskan
Punkten för din röst och ton

                   *

Du gör inte avbön för mig
Detsamma i min bön för dig
Tankarna om och åter:
Båda de värden som förlåter.

KARAMAZOV-TANKEN

Verkligheten sedd
inte genomskådad:
bekräftad
inte reducerad
och att inte vilja se sin nästa
är att leva mitt i fallet
(centrum för allt lidande)
med upprättelsen oåtkomlig
gömd i Karamazov-tanken:
”alla är skyldiga
oss alla och till allt.
Att vilja förlåta alla,
be om förlåtelse för allt;
inte för sig själv men alla,
för allt och alla
och genom detta,
ber någon även för mig.”


Michael Economou

Det fanns ingen soffa

Var det då, i vinden uppe vid Ale stenar, som jag
började inse att en dunkel dörr i mitt inre måste
öppnas utanför mig själv? Sverige var bortblåst,
danska Skåne förblev stormens minsta gåta. Jag
kunde glömma allt börsen yrat om, allt samhället
försökt göra med oss. Jag var liten, fick vara svag
på nytt. Intill dig, nära – min hand vilade i din, likt
svalungen tryggt i fjädervärmen, kunde jag glänta
på dörren, leva i känslan av att också en återfödd
barndom behöver en smula respekt. Ute till havs
skymtade varken storm eller stiltje, men en brigg:
spökskeppet på seglats till Dover och Skagerack
fick vara i fred i sin förflutna dröm, för ingenting
på platsen, inget i känslornas vågspel på andra
sidan dörren var död historia, tömd på mening.

                                                            Långt
ute i fjärran väcktes nya livsvillkor, som vore
horisonten själva livmodern, molnen prenatala
livsandar från ett förflutets nyförlösta gråzon.
I denna konkreta dröm var jag åter mammas
baby - ett löjligt, nyfött frågetecken. Marken
var lerig, vi tvingades gå sakta. Du log förstrött,
behövde inte prata. Jag tror att du visste allt
om var jag fanns. Allt som tänktes står i den
här dikten, och i tystnaden som ville ta plats
i blåsten märkte jag trappan som man måste
gå nerför. 1960, 1959, 1958 och ända tills
år 1956 väntade på steget närmast marken.
Jag var nyfödd, allt kunde vara annorlunda.
Men mammas svårigheter hindrade åter det
stora lugnet, pappas grekiska förflutna hade
tagit stryk under tyskockupationen. Jag tror
du förstod, men du sa inget alls. Något tog
sats inom mig, och från sägnerna om Ale
stenar fick jag flera medsvurna, för så är
det sagt: ingens historia kan ensam göra
anspråk på det Stora lidandets seger.

                                                       Jag
kunde leva i min historia; ville sitta ner, i
lugn och ro lära vad livet innebar. Men vi
hittade ingen sådan plats. Det fanns ingen
soffa. Mammas långa frånvaro rasade likt
blåsten här uppe. Fanns jag i liv, var det för
att längta. Och jag skrev på lappar vad man
inte fick glömma: ”kärlek” med små, ”LE
ÅT SVÅRIGHETER” med stora bokstäver.
Jag begrep inget, men så sa vuxna. Jag höll
hårdare om din hand – svalungen var ännu
inte varm, men sådant märkte inte du. Eller
var det kanske då du ivrigt pekade genom
vindarna, bort mot korna som gick ute om
vintern? Skånegårdarna syntes hemtrevliga;
i fönstren värmde ljusen, och man kunde på
håll ana en soffa i varje rum, vilket jag ville
tolka som att kärlek svämmat över allt där
inne. Korna råmade inte, eller så kunde de
inte övertrumfa blåsten, för inget hördes
- inte ens när vi kommit riktigt nära.
                                                           Vi
gick nu inne i kretsen av Ales stenar, såg
ut över havet. Sägnerna var levande, men
bara ett fåtal av dem kunde mildra sorgen.
Ale själv var en missunnsam hövding, tom
på visioner. Svårast var leran, skorna liksom
klistrades fast i jorden, och du tillät dig själv
att avbryta mina funderingar: Mina eccoskor
klarar nog inte det här, sa du utan att peka
mot bilen. Jag visste vart du ville. Ett sista
minne ville något, i blåstens obehagliga barlast.
säga ifrån på skarpen, avvisa Ales kyla. Det
var jag själv som på skolgården 1965 tittade
åt min tid, här och nu: pojken hötte länge
med näven, påtalade strängt att man måste
vara överens med sina svårigheter, oavsett
åldern man var i, oavsett om bagaget var
tungt eller lätt eller bådadera.

                                                         Sedan
gick vi nerför slänten, bort mot bilen. Jag lät
din hand vara i fred: svalungen var flygduglig.
Det kändes som om jag återfått mig själv. Allt
kom till ro, la sig lugnt tillrätta inom mig. Stora
landet Lagom tog tillbaka allt som legat nere
under vandringen. Du - trygg med ditt förflutna,
mumlade irriterat något som inte gick att uppfatta.
Vad jag lärt bakom masken tog jag åter till, och
när vi undslapp kylan utifrån havet, påminde
bilens slitna säten om soffan som jag aldrig fick
sitta i, som jag aldrig ska upphöra att längta efter.                                                                                                                                          

reviderad, hämtad från i dikten pågår människans, 2016, Black Island Books)

 Peter Harström

sädesärlan gör små rusningar
nära flyttivern, 
rastlösheten
värker i de spinkiga benen,
driver den
förbi det möjliga,
i motståndets sång
hör vi Egyptens stränder

I
sandormen bygger närvaron
baklänges,
alla dessa små slott
i vår utkant
tar havet tillbaka
närhelst
tiden vänder sig om

II
sandormar är nomader
de rör sig under ögat
ett väderstreck
bort, i flertal -
utmed vattenkanten
står ruiner
med vilken lätthet
aspen svarar
ändå ingen vind
att berätta om,
viken ligger ner
som en stor blåval
ett penseldrag senare

Text Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts