TEST

Månadens lyrik | 2018:01

Redaktionen presenterar stolt månadens lyrik.



Dikter av Anna Hillbom

DIN KUPADE HAND

Tänk dig den tiden, då det enda sättet att bära
var i din kupade hand

Den tiden.

Då du måste kupa din hand för att kunna bära något alls 
Det fanns inget annat sätt.

Den tiden.

KANSKE VAR DET MOLNEN

Kanske var det molnen och den koloniala arkitekturen,
som fick mig att tänka på dig.
En ljus av, ljus på typ av person.
Lägg din vikt vid mig.
Vi är inte som några andra, men vi liknar varandra.


Dikter av Janna Holmstedt

Flock Frekvens

Det finns en val som sjunger på fel frekvens 
52 hertz. Ovanligt högt för en val 
Människor har hört dess sång 
sedan 1989, men aldrig sett den 
Kanske är det en blåval. Kanske är det en han
Försök har gjorts att hitta Blå 52. Han har kallats 
världens ensammaste val
För är det inte så att om en sjunger 
på fel frekvens kan ingen höra en?

Människor identifierar sig med valen
De samlas genom sitt engagemang och i sitt sökande 
efter Blå, som nu har blivit en saga. En sägen
Inte om den vita valen utan om den ensamma
Berättad genom många levda liv och munnar

 

Jag sitter i en ekofri kammare och möts av en massiv stumhet. Ingenting slungas tillbaka, når ut eller når igenom de ljudisolerade väggarna. Om jag blundar och låter stämbanden vibrera (sjungandes, hummandes) krymper rummet. Väggarna sluts helt nära inpå, rösten blir hängandes strax utanför munnen

 

“Ha det bra. Jag älskar dig”, säger Alex.
”Jag älskar dig med”, säger Pepperberg när hon lämnar labbet.
”Kommer du imorgon?”
”Ja, jag kommer imorgon”, svarar hon den grå papegojan
efter ännu en arbetsdag tillsammans.

 

(FAKTAKONTROLL: Stängde Facebook ned ett AI-experiment
för att robotarna hade utvecklat ett eget språk?)

“I can can I I everything else,” säger Bob.
“Balls have zero to me to me to me to me to me to me to me to
me to,” säger Alice.

 

Är det möjligt att lyssna till mer en ett själv åt gången?

Det kan vara så att de inte uppfattar sig själva som enskilda, att de fördelar sin självuppfattning bland flera. Självet är utspritt i flocken. Späckhuggarna synkroniserar sin andning alltmedan de sjunker ned i vattnet i cirkelformation för att vila. På delfiners vis sover de med en hjärnhalva i taget.

 

En skock, en svärm, en flock, ett stim
En hord, en hop, ett gäng
En samling, en grupp
Ett koppel, ett släpp
En skara, en klunga, en hjord

 

Följeslagare, parasit
                        ”Jag”
En svärm och komposit. Kroppen en koloni
En kryllande mörk ekologi

Flock, flockas, flockningar
Avflockningsbygd
Flockrop

1,5 kilo mikroorganismer
10 000 olika arter
                      Jag
Ett vandrande artöverskridande kompani


Dikter av Jyrki Suominen

ja, det kan aldrig hålla
förr eller senare
blir jag avslöjad
som den fuskare jag är
i att vara människa
men jag har en magisk dikt
gömd i strumpan
i finkan tar dom skorna ifrån dej
men strumporna
får du behålla

***

tröst är för flockdjuren
skrek hon
och skrattade sitt häxskratt
där hon stod
på lidls parkering
och lät det ymniga snöfallet
klä henne i vitt

***

när hon drog
hördes hennes
nyfunna häxskratt
mellan radhusen

***

i köket
hängde hennes
förtvivlan
kvar
som ett daller i luften

***

dömd att skriva
en dikt om kärleken
såg jag till slut
de sällsynta fjärilarna
ovanför min älskades huvud
falla ner ihjälfrusna
den fjortonde februari

***

den här dikten säger
att det
kommer en tid
då den döde
inte är bunden
vid ben eller aska
den här dikten säger
att om den döde
har något kvar
att meddela
de levande
skall den döde
ges mörka kanaler
att sända i
men att allt
som då hörs
är ett mummel
mer förmår inte
den här dikten säga

***

det var
1959
och jag
vägrade
inte
att födas
men jag kände inte till
den traditionella dramaturgin
så jag
föll
ur gluggen
och låg där

min mors
bröst
djärvt
omedveten
om att
allt
rörde
sej som det ska
och det
var
ingen enkel
sak

***

för att nå stranden
måste dom döda
och dom nästan döda
lämpas överbord
dom som talar
är nu obegripliga
för dina öron
det gör det lättare
att senare
glömma vad
dom bad dej om

***

det är länge sen nu
det är så länge sen
det var under pestens år
men jag bodde långt utanför
i det torp jag kalla för stationen
där stod ett träd
där svartänglar samlades
om nätterna
och höll låda
all kärlek jag kände
vid den här tiden
kände jag för det trädet
och det var inte mycket
en natt kom Fröken Fager
i en svarttaxi
amen för fan kom ut
och betala fanskapet
skrek hon
jag hade inte sett henne
på åratal
hon var lös i fogarna
och andades
endast på rent djävulsskap
och hon var black
björnarna var ute efter henne
och snuthäcken hade en stående
inbjudan för ett besök
ja, ok, vadådå, sa jag
ja, har du nåt, sa hon
nej, men i närheten fanns
ett nyöppnat vampyrnäste
vi åkte dit
jag bad henne vänta i bilen
och låta bli att plocka isär
inredningen
ok, vampyrerna satt på tunga grejer
och vid den här tiden
var mitt namn
fortfarande gångbart
för en köpnubetalasentypavtransaktion
och tillbaka på stationen
tog vi en nollfemma var
och hon rätade till hållningen
men inte var det som förr
jag såg henne i ögonen
jo, Fröken Fager fanns kvar
och helveteocksåvarförjustjag
men, just jag och ingen annan
måste övertala henne
att lägga vampyrgaddarna på
hyllan
jag gav henne min bästa
version av detgörmejontattbehövasägadetta
och sen garvade vi åt detta hela natten
och tre månader senare
hoppade hon ut genom
ett för tillfället passerande fönster
och blev till aska
långt innan hon fick en chans
att landa med båda fötterna
i verkligheten

***

jag antar
att du inte höll
att du föll sönder
vid din svagaste länk
att du sänktes i kalla jorden
att den måste ha värmts upp
i veckor efteråt
kära du
ditt vackra leende
jag ser det just nu
jag ska hålla dej kvar
i omloppsbana
länge än


Dikt av Carsten Palmer Schale

ÖVER HIMLEN SÄTTER LIVET SEGEL

Jag finner mig själv stirra
på min plats, på min bänk
som jag i så många år
trott mig sitta på
den bänk, den plats
som i detta ögonblick
försvann
men som någon gång ändå
måste finnas
stilla
en plats, en plats, en plats
i det fasta, flyende mörkret

Vid det svarta vattnet
nära den alggröna kajen
där bilder i bilder
och kön
och kroppar
från någonstans annars
lyfts fram
och åter

I smaken av grön tångskog
och, och, och
den rullande ångesten
som driver som vrakgods mot stranden

Det viskas mellan luft, och land och hav
Språket lyser
och skimrar över oss och dig
välsignelserna

Och ett fiskstim fångas in
i nätet
som ett fågelstreck fångas in
som tomtebloss som sprakar
innan döden

Språket, språket, språket
tystnar aldrig

Vilken är hemligheten bakom detta
Varför talar du alltid Gud
så att vi inte får förstå
Jag är ju ändå en kropp
som språket

Sju färger i en regnbåge
flyger över himlen som årets första rådjur
springer över marken och tvärs

Ett hus skall jag bygga
ett hus av snö och ord
när fåglarnas vingar sluter sig
färgerna
bakom, bakom, bakom tinningarna
målar änglar

Över himlen sätter livet segel

Jag är för dig, min älskade, vad du är för mig
Ett språk, drömmer jag om, som flyter samman
utan att ställa frågor om varifrån eller varthän

Vi skall bli och förbli ett hemligt språk
inspärrade i en möjlig kommunikation
virvlande
med stigman
och hål och blödande mening

All kärlek är nålvass, vass
nog att tränga igenom inte bara huden
utan även själen

Livet är ett undantagstillstånd

Text Anna Hillbom / Janna Holmstedt / Jyrki Suominen / Carsten Palmer Schale
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.