Figurerna från Cypern i utställningen 1989–2001.

Det politiserade museet



Arkeologen och författaren Marie-Louise Winbladh redogör för byråkratiseringen av Världskulturmuseerna och den politiska förvanskningen av Cypernsamlingarna. ”Museer har en viktig uppgift i att förmedla kunskap till besökarna, men här möter de bara tomhet”, skriver hon.


KRÖNIKA / DEBATT

Under en rad år har jag följt debatten om Statens museer för världskultur (SMVK) i media. Förvandlingen av Medelhavsmuseet från ett litet museum med världsberömda samlingar till en mer eller mindre anonymiserad institution inom SMVK har varit dramatisk, i synnerhet om man hela tiden befunnit sig i stormens öga. Detta har självfallet påverkat både utställningarnas utformning och deras innehåll. Möjligen är detta inte något som besökarna märker, men en faktakunnig måste uppröras över att relevant information inte längre erbjuds allmänheten. Å andra sidan angår detta alla som med sina skattepengar avlönar all irrelevant personal som knyts till myndigheten, såsom byråkrater, konsulter och politiskt styrda tjänstemän – de utan kunskaper om museernas innehåll och uppdrag.

Eftersom dessa händelser i hög grad drabbat både anställda, föremål och besökare finns mycket att berätta. Men ingen finns nu kvar att redogöra för hur ett fåtal personer ett par decennier tidigare kunde producera stora utställningar med många besökare, samt förvalta och vårda tiotusentals föremål i magasin och förråd. Därtill utan några moderna hjälpmedel. Debatten i media har förts av journalister och byråkrater som saknar kunskaper och erfarenhet av museiarbete och samlingar. För en anställd som upplevt detta oerhörda paradigmskifte har det aldrig funnits något forum.

Museernas roll att samla, studera och visa föremål har alltid varit den traditionella kärnan i verksamheten och deras huvuduppgift har tidigare varit att bevara och tolka föremål. Besökarna erbjöds utställningar och professionell vägledning.

Politiskt korrekt men utan kunskap

Men under de senaste decennierna har flera museer i stället blivit ett säte för politisk korrekthet och opportunism. Verksamheten har populariserats, vilket i sig kan vara positivt, men inte då den används som ett instrument för propaganda. En av de mer förödande konsekvenserna är att professionella museimän har tvingats lämna sin arbetsplats och att marknadskriterier har införts som en utvärdering av deras arbete.

"Verksamheten har populariserats, vilket i sig kan vara positivt, men inte då den används som ett instrument för propaganda."

SMVK är en statlig myndighet under Kulturdepartementet och sedan år 2000 uppdelat i fyra museer och en administrativ sektor. Förutom Medelhavsmuseet ingår även Etnografiska museet och Östasiatiska museet i Stockholm samt Världskulturmuseet i Göteborg. Byråkraterna var från början angelägna om att avlägsna särarten för varje museum och tvinga dem att underordna sig en centraliserad budget. Årtionden av samlad kunskap samt ansvar för museer och magasin har ödelagts. Detta blev väldigt tydligt på Medelhavsmuseet då konservatorer och intendenter tvingades lämna sin arbetsplats. Vid millennieskiftet fanns ett tiotal sakkunniga föremålsintendenter; i dag finns ingen. Ämnesexperter har ersatts av inhyrd personal, ofta helt okunniga om museets samlingar som de ska presentera för besökarna. Ytliga PR-jippon, avsedda att väcka tillfällig uppmärksamhet, har ersatt intressanta utställningar vars syfte är att förmedla djupare kunskap.

Helig sten blev blinkande fyr

"I utställningen får besökaren en känsla av att vara instängd i en grotta i stället för på en kultplats under bar himmel."

Utställningen om Cypern i Medelhavsmuseet är bara ett exempel på vad som händer när man väljer att lägga resurser på inramning och yta, på arkitektfirma och scenografi i stället för kunskaper. Den berömda Cypernsamlingen har visserligen fått en påkostad och stilig inramning i den stora bankhallen, men arkitekterna saknade information om föremålens ursprung och innehåll. Kanske fanns det ingen att fråga. Synen av de enorma kilformade blocken som reser sig under takfönstret på innergården är anslående. En stor grupp med terrakottaskulpturer är innesluten i en enorm blockliknande konstruktion – en sju meter hög monolit och som väger åtta ton. Men den forntida helgedomen på Cypern, där figurerna hittades, saknade i stort sett byggnader och ritualerna genomfördes i det fria. I utställningen får besökaren en känsla av att vara instängd i en grotta i stället för på en kultplats under bar himmel.

Det stora kilformade blocket med figurerna från Cypern

Det stora kilformade blocket med figurerna från Cypern.
 

Figurerna från Cypern i den gamla utställningen 1989–2001.

Figurerna från Cypern i den gamla utställningen 1989–2001.

Besökaren informeras här om att hen "kliver in på en rekonstruerad kultplats", vilket saknar all relevans med den verkliga fyndplatsen. Kulten utspelade sig under bar himmel, men här har man valt att fösa in både folk och föremål i en mörk grotta. I taket blinkar små lampor. En enorm spegel täcker ena väggen och det är svårt att urskilja vad som är riktiga skulpturer och vad som är spegelbild. Kanske är detta typiskt för vår tid: effekten är mycket viktigare än innehållet.

Spegel i grottan med terrakottaskulpturerna.

Spegel i grottan med terrakottaskulpturerna.

De stora blocken är ganska vackra, men dominerar för mycket och motsäger själva innehållet av Cyperns kulter och kultur – solljus från en blå himmel, smala byggkonstruktioner av trä och vit kalksten samt helgedomar i det fria där så många skulpturer i utställningen hittades.

Museer har en viktig uppgift i att förmedla kunskap till besökarna, men här möter de bara tomhet i stället för en genuin upplevelse av föremålens ursprungliga sammanhang.

Kultstenen har blivit en blinkande fyr ovanför ett gytter av figurer.

Kultstenen har blivit en blinkande fyr ovanför ett gytter av figurer.

 

Kultstenen i den gamla utställningen 1989–2001.

Kultstenen i den gamla utställningen 1989–2001.

Byråkrater i stället för museichefer

Världskulturmuseernas generaldirektör har valt att avskaffa museicheferna och ersätta dem med   platschefer. Hon har kritiserats på grund av sina åsikter om professionalism och innehåll. En journalist noterade att hon hade beslutat att avskaffa museicheferna för att ersätta dem med byråkrater och en växande marknadsavdelning. Den nya generaldirektören förklarade att museet nu skulle fokusera mer på att främja "migration, integration, demokrati och mänsklig kreativitet" (Wong, DN, 20/10 2016) i linje med det nyliberala politiska paradigmskifte som hade brett ut sig i Sverige. Generaldirektörens avsikt var också att "fördubbla antalet besökare" genom att gå från vad "vi [Världskulturmuseerna] tycker är viktigt [till] vad publiken tycker är relevant".

Politiseringen av museer har lett till att de ibland används som "politiska" verktyg för regeringen, bl.a. för att "stärka tolerans för mångkultur" (Wong, DN, 8/9 2016). Relevanta akademiska kvalifikationer, expertkunskap och erfarenhet anses bara vara i vägen.

En annan journalist påpekade att världskulturmuseer kan vara "extremt politiserade" och han jämförde situationen i Sverige med museer i andra länder. Metropolitan Museum i New York och British Museum har styrelser med expertis som ska förhindra okunniga politiska infall.

Världskulturmuseerna har kritiserats hårt i media, i ett antal debatter, av politiker och av forskarsamhället. Kungliga Vetenskapsakademin och Svenska Akademien har slagit larm. Framstående forskare vittnar om en "förlust av vetenskapligt tänkande". Svenska Akademien ansåg att "Sveriges ansvar som förvaltare av ett internationellt kulturarv hotas" (Publikt, 19/9 2017).

Politisering av museer är förödande. Att prioritera identitet framför merit är oftast katastrofalt, med inkompetens och brist på expertkunskap som följd. Den tidigare kulturministern var okunnig om museernas verkliga syfte och ersatte sakkunniga med experter på könsfrågor och multikulturalism för att ge en politiskt korrekt prägel på verksamheten. Ett sekel av mödosamt uppbyggd kunskap har snabbt eliminerats.

Kulturarvspolitiken förmedlas till allmänheten bland annat genom museerna. Några av dem har använts till att föra ut en identitetspolitisk agenda, och museichefer med en avvikande åsikt har uppmanats att lämna sina tjänster. Denna utveckling yttrar sig även på andra plan inom museerna: kommunikatörer och politiskt korrekta tjänstemän har ersatt akademisk kunskap. Interaktiva utställningar om normkritik har fått ersätta föremål som förpassats till magasinen.

Identitetspolitik innebär bl.a. att verksamheten måste anpassas till behoven hos olika grupper. Man väljer t.ex. att inrikta sig på grupper med avseende på hudfärg, kön, sexuell läggning eller liknande (Smedjan, 2017).

Frän kritik av Världskulturmuseerna

Peter Luthersson från Lunds universitet har beskrivit den aktuella situationen i en sorgligt aktuell artikel. Han är bl.a. ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund och har haft en rad uppdrag i kultur- och utbildningssektorn. Hans artikel "Bildningshatet bubblar i Sverige" inleds med de famösa förslag som regeringen lade fram om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Istanbul, Aten och Rom. I artikeln hävdas att förslaget uppvisar avlägsna men likväl otvetydiga likheter med Mellanösterns monumentkrossare. Samhället hotas av en godtycklig nedmontering av de bildningsrester och kulturfragment som ännu existerar.

Luthersson skriver vidare om Världskulturmuseet som han anser vara Marita Ulvskogs groteska skapelse. Artikeln nämner också Tommy Svensson, myndighetens förste generaldirektör och utnämnd av tidigare kulturministern Marita Ulvskog. Luthersson hävdar att Svensson rekryterade Ann Follin, myndighetens nuvarande generaldirektör, som han anser vara propagandachef och inte tycker att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet har så stort propagandavärde. Artikelförfattaren menar att Världskulturmuseernas ideologi kvarstår och att målet är att myndigheten fortsätter att vara storskaligt, likriktat, ideologiskt och hemsökt av fanatism och utan respekt för kunskap.

En annan tänkvärd artikel är skriven av Christer Lindberg, professor i socialantropologi vid Lunds universitet och docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. I artikeln (Lindberg 2016) redovisar han sin syn på kulturpolitiken och museernas framtid. Lindberg beskriver den chock han fått några år tidigare då en museipedagog tyckte att museerna borde sluta med utställningar och låta publiken roa sig i magasinen på egen hand eftersom det skulle vara mer demokratiskt. Kort innan Lindberg skrev sin artikel hävdade en intendent att museet inte borde ha några föremål alls eftersom de ändå bara var en belastning.

"Arbetsbördan för politiker och tjänstemän är oerhörd och ingen kan kräva att de ska vara tyngda av vare sig utbildning eller kunskaper."

På Världskulturmuseet i Göteborg skulle mångfalden plötsligt mötas och integreras i samhället och publiken lockas med shower, underhållning och installationer. Tyvärr är ingen, varken politiker eller ledning, intresserad av det kulturarv som museet förvaltar. (Detta borde egentligen betraktas som tjänstefel i stället för att premieras med svindlande löner som en arkeolog bara kan fantisera om.) Lindberg hävdar att det vore bättre att lägga ned Statens museer för världskultur, vars otympliga administration av chefer, mellanchefer och högste chef bromsar varje aktivitet i de fyra museerna. Förutom att de kostar skattebetalarna enorma summor till ingen nytta alls. 

Påkostade installationer, arkitektur och design framhävs på bekostnad av innehållet. Lindberg framhåller även ett annat allvarligt hot som består av brist på kunskap om föremål och samlingsbestånd. Follin vill tillsätta globaliserings- och genusintendenter så länge de är politiskt korrekta. Artikeln avslutas med att påminna de ansvariga om att museernas primära uppdrag är "att förvärva, bevara och främja sina samlingar till skydd för kulturarvet". Artikelförfattaren menar att Sverige är ett "kulturellt u-land där verksamheten är centralstyrd och måste vara politiskt korrekt för att få anslag."

Så rätt så. Så synd att ledningen för myndigheten inte läser och beaktar dylika kloka synpunkter. Möjligheten finns förstås att de inte kan tolka innehållet i artikeln eftersom de inte förstår betydelsen av samlingar, föremål eller ens innebörden av sitt uppdrag. Arbetsbördan för politiker och tjänstemän är oerhörd och ingen kan kräva att de ska vara tyngda av vare sig utbildning eller kunskaper.

Världskulturmuseerna har hela tiden ignorerat behovet av specialkunskap och konservatorer har avskedats, d.v.s. de personer som är nödvändiga för att vårda samlingarna. Alla utställningar inom SMVK var från början förknippade med enorma kostnader eftersom bristen på innehåll måste ersättas av en spektakulär inramning. 

Förödande förluster

Det finns emellertid andra typer av skador och icke-ekonomiskt mätbara förluster, omätbara på kort sikt, men på lång sikt är de ännu mer förödande. Det ena är Medelhavsmuseets rykte som säte för kunskap och världsberömda samlingar. Den andra är själva samlingarna, som riskerar att förstöras genom otillräcklig eller obefintlig övervakning. Eftersom allt ska mätas i pengar kan man hävda att unika antika föremål skulle vara värda tiotals miljoner, kanske mer, på marknaden. Men deras värde är högre än det eftersom de utgör en viktig del av det svenska kulturarvet.

I tider av kulturell snålblåst är det fullkomligt ofattbart att enorma summor förslösas på s.k. konsulter vilka inte åstadkommer någonting mer än att berika sig själva. Men det riktigt tragiska är alla de anställda som helt saknar kunskaper om de samlingar de ska förvalta.

Stockholm anses allmänt ha de viktigaste samlingarna i världen av antikviteter från Cypern, näst efter Cypern själv, och genom dessa politiska dogmer är ett stort kulturarv nu i fara. Det är uppenbart att varken kulturministern eller myndigheten förstår eller uppskattar dessa cypriotiska skatter, som inte anses värda att visa eller vårda. Cypernsamlingarna förvaras i ett avlägset magasin, långt borta från personal och museum, utlämnade till högre makters omsorg. Samlingarna som helhet består av ca 12 0000 registrerade föremål, samt ett hundratal stora flyttkartonger och 5000 "skokartonger" med oregistrerade fynd. Fortfarande till stor del gömda för både den svenska allmänheten och internationella besökare.


Underlag för texten
Arbetstagarkonsultrapport. ATK Arbetstagarkonsultation AB, Stockholm 2007, 20 sidor.
Petersson, K., Med anledning av det senaste nedskärningsdirektivet från myndigheten & Sammanställning av tankar uppfångade bland personalen, 2007, 25 sidor.
Petersson, K., Det kantrade museiexperimentet. Öppet brev till personalen, styrelsen och ledningen vid SMVK samt Kulturdepartementet, 2007.
 
Lästips
Lindberg, C. 2016, 'Vad händer egentligen på museerna?', Kvartal, Vol. 3.
Luthersson, P. 2016, 'Bildningshatet bubblar i Sverige', Barometern, 28/12 2016.
"De hetaste kulturpolitiska frågorna inför valåret", Timbros webbtidning Smedjan, 12/11 2017.
"Normkritiken under attack", Världen Idag, 7/11 2016.
"Kritiska mot hur museet styrs", Publikt, 19/9 2017.
Winbladh, M.-L., Mobbning i statens tjänst: om maktmissbruk i museivärlden, Ultima Esperanza Books, Stockholm 2015.
Winbladh, M.-L., Adventures of an archaeologist Memoirs of a museum curator, AKAKIA Publications, London 2020.
Winbladh, M.-L., Arkeologens eskapader. En museikvinnas memoarer, Ultima Esperanza Books. 2020.
Winbladh, M.-L., The Origins of The Cypriots. With Scientific Data of Archaeology and Genetics, Galeri Kültür, Lefkoşa 2020.
Wong, O., "Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler", DN, 8/9 2016.
Wong, O., "Bah Kuhnkes kulturpolitik hotar kulturarvet", SvD, 29/9 2016.
Wong, O., "Rapporterna om museernas framtid bör kastas i papperskorgen", DN, 20/10 2016.
Wong, O., "Politiseringen ett hot mot kulturen", GP, 19/2 2018.
 
Text Marie-Louise Winbladh

Detta är en krönika, debattartikel eller opinionstext i Tidningen Kulturen. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Besök i Kothwa Village, Danapur, Indien. Foto: Bill & Melinda Gates Foundation, Prashant Panjiar

Jämlikhet är bara en milstolpe

BOK | ”En radikal miljardär i mänsklighetens tjänst”. Elena Dahl skriver om Melinda Gates arbete för kvinnor och socialt utsatta världen över.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 november, 2020

Detalj ur omslag.

En bitvis rafflande kriminalroman

BOK | Ivo Holmqvist berättar om författaren och dramatikern Friedrich Dürrenmatt och läser nyöversättningen av ”Domaren och hans bödel”.

Av: Ivo Holmqvist
Kulturens kritik | 27 november, 2020

Anne Applebaum. Foto: James Kegley

Efter natt kommer dag

BOK | Anders Tidström läser ”Demokratins skymning” av Anne Applebaum, som ger ”goda insikter om nutida antidemokratiska maktspel, men tippar emellanåt över i skvaller och pratighet.”

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 27 november, 2020

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close