• Kulturens kritik
• Publicerad: 27 december, 2020

I Prousts ateljé och laboratorium

BOK | Arne Melberg läser ”Mot Sainte-Beuve”, en samling av Prousts anteckningar, skisser och skriverier från perioden före den stora romansviten.

Marcel Proust
Översättare: Jan Stolpe
Mot Sainte-Beuve
Spleen Nordic

Romanhistoriker och vanliga läsare har ofta blandat sin förtjusning över Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt med förundran. Vad är det egentligen man läser? Roman? Självbiografi? Essä? Eller en blandning av allt? En som funderade skarpt på detta var Roland Barthes, i en essä som han döpte efter den första meningen hos Proust: ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”. Den finns översatt i min antologi Essä (2013); från början var det en föreläsning som Barthes höll på Collège de France 1978. Barthes hävdar att Proust sökte en form som skulle gå utöver essän och romanen och istället bli en ”tredje form”, en ny form som skulle överskrida alla kända former, varken vetenskap eller konst men en förening av allt detta. Sådan var Barthes utopi – Proust själv kallade ju sin bok för en recherche: ett sökande, en utforskning. Eller rättare sagt: À la recherche du temps perdu, det vill säga vid eller under ”utforskningen” av den flydda och förlorade tiden. Den svenska titeln På spaning efter den tid som flytt fångar bara delvis denna recherche.

"Här finns förlagor till den berömda madeleinekakan, besöket i Venedig, de ojämna gatstenarna, solstrålen som letar sig in mellan gardinerna, artikeln i Figaro."

Barthes utopiska form påminner starkt om essän, såsom den brukar presenteras av åtskilliga essäteoretiker: som en litteratur som ändå inte är litteratur, som en genre som undandrar sig genrernas tyranni. När det gäller Proust handlade det således – enligt Barthes – om en form som skulle överskrida såväl essän som romanen, samtidigt som det var just den essäistiska impulsen som gjorde det möjligt för Proust att skriva en roman som gick utöver romanen. Prousts Recherche växte nämligen fram ur hans essäistiska bemödanden. Långt innan romanens första mening föll på plats skrev han den serie av anteckningar, skisser och essäer som kallades Contre Sainte-Beuve när de väl gavs ut 1954. De innehöll polemik mot 1800-talskritikern Sainte-Beuve, som enligt Proust var alltför snabb att läsa in författarliv i romanerna. Men Prousts essävolym innehåller mycket mer: framför allt flera skisser till det som skulle bli hans Recherche.

Denna volym är förstås oumbärlig för alla Proust-läsare och nu har den omsider kommit på svenska: det är det lilla förlaget Spleen Nordic som ger ut Mot Sainte-Beuve. Jan Stolpe står för urval och översättning, och som vanligt skämmer Stolpe bort läsaren med en exakt översättning samt noter som sakkunnigt upplyser om det förvirrande utgångsläget med konkurrerande utgåvor av Prousts efterlämnade papper.

Sainte-Beuve var Frankrikes ledande litteraturkritiker vid mitten av 1800-talet och skrev förutom flera historiska verk sina berömda ”måndagar”, en litterär essä som publicerades i en tidning varje måndag i flera års tid. Hans rykte dalade i takt med att de författare han värderade högt föll i glömska, medan de författare som snart framstod som 1800-talets franska klassiker – Balzac, Stendhal, Nerval, Baudelaire, Flaubert – var sådana som han hade behandlat nedlåtande eller negativt. Prousts kritik sticker emellertid djupare: Det gäller ”denna metod, som går ut på att man inte skiljer mellan människa och verk”, att man måste granska författarens liv och verksamhet för att kunna bedöma hans verk. Proust kallar det ”absurt att som Sainte-Beuve bedöma poeten genom människan”. Proust hävdar således den distinkta åtskillnad mellan författare och verk, författare och berättare, som ingalunda var självklar under 1800-talet, men som blev till norm under modernismen och som också blev norm för litteraturvetenskapen från ungefär 1950-talet och framåt.

Men som väl knappast kan kallas norm idag? Inte när autofiktion råder och när det är självprofilering som gäller, bland författare liksom alla andra offentliga personer? Har kanske Prousts kritik av Sainte-Beuve blivit lika föråldrad som Sainte-Beuve var under modernismen? Ja, jag tror att det idag kan vara svårt att orientera sig i Prousts kritik, men desto lättare att följa honom när han lämnar Sainte-Beuve – och det gör han ofta och gärna – och skriver direkt om föregångarna. Och framför allt när han börjar skissa på sin egen ”tredje form”, den som skulle överskrida 1800-talsromanen och samtidigt låta sig berikas av essän.

"Homosexualiteten var nog lika viktig som madeleinekakan för det storverk som varken var roman, självbiografi eller essä, utan en ständig växling mellan alla dessa former."

Proust skriver således egensinnigt och initierat om särskilt Balzac, Nerval och Baudelaire, men knappt alls om Flaubert som han hade ett mer komplicerat förhållande till (han skulle återkomma dit i sin sista litteraturkritiska essä, ”Om Flauberts stil”, som Svenska Proustsällskapet gav ut i våras, också den under överinseende av Jan Stolpe.) Här skriver han framför allt om Nerval, särskilt den ”blåaktiga och purpurfärgade atmosfären i Sylvie.” Det är också Nervals lilla prosaberättelse Sylvie som laddar det tillstånd mellan dröm och uppvaknande som Proust skulle göra så mycket av när han väl kom igång med sin Recherche. I andra av dessa texter struntar han helt i både Sainte-Beuve och 1800-talets föregångare och skissar istället på förarbeten till sådant som växer till största betydelse i romanen. Här finns förlagor till den berömda madeleinekakan, besöket i Venedig, de ojämna gatstenarna, solstrålen som letar sig in mellan gardinerna, artikeln i Figaro. Här finns en tidig variant av Françoise, trotjänarinnan som spelar så stor roll i romanen. Här heter hon Félice medan romanens namnlöse huvudperson här faktiskt får heta Monsieur Marcel – han får dessutom, just som sin skapare, vara uppe hela natten och istället slumra på dagarna. Det är nämligen så han kan sätta tiden ur spel och med minnets hjälp skapa det flytande tillstånd som bäst motsvarar tidens hemligheter. Här talas rentav om författarens ”intermittenta liv” – intermittence var ett ord som Proust plockat upp i något medicinskt sammanhang och som han planerade att använda i titeln på den roman som han ännu inte visste hur den skulle gestaltas: hjärtats växlingar och livets ostadighet, Les intermittences du cœur – sådan var romanens titel innan han bestämde sig för À la recherche.

"Han kan sätta tiden ur spel och med minnets hjälp skapa det flytande tillstånd som bäst motsvarar tidens hemligheter."

Stolpe har inte tagit med allt som står i de franska utgåvorna. Där kan man t.ex. läsa ett parti om hur Monsieur de Guermantes läser Balzac. Namnet Guermantes är med andra ord redan på plats i denna skiss av herr och fru Guermantes. Här figurerar de som inskränkta läsare i Sainte-Beuves anda och i romanen kommer de att inkarnera societetslivet i all dess fåfänglighet. Där finns kapitlet ”La race maudite” (den fördömda rasen) med en första version av den makalöse baronen Charlus, här under namnet Marquis de Quercy. Här behandlas det känsliga ämnet homosexualitet, som skulle växa till att bli dominerande i romanen, i den meningen att i stort sett alla personer – utom berättaren – utvecklas till homosexualitet. (Proust kallar det dock inte så, hans term är inversion och han ser det inte som en given position, som vi gör.) Man kan anta att homosexualiteten inte var så lätt att hantera för Proust, varken i privatlivet eller i litteraturen. Samtidigt hade homosexualiteten sin givna plats, inte bara i Prousts eget liv, utan också i romanen: den satte igång den utväxling mellan manligt och kvinnligt som speglade minnets arbete och tidens växlingar mellan nu och då. Homosexualiteten var nog lika viktig som madeleinekakan för det storverk som varken var roman, självbiografi eller essä, utan en ständig växling mellan alla dessa former.

Här, i Mot Sainte-Beuve, finns pusselbitarna och uppslagen. De väntar bara på att författaren ska sätta igång sin recherche och därmed skapa det som Barthes kallade en ”tredje form”. Och vi som läser får chansen till någonting som motsvarar det besök i målarens Elstirs ateljé som äger rum i den färdiga romanens andra del. Där heter det att ateljén var ”laboratoriet för en ny slags skapelse av världen”. Just det: med Mot Sainte-Beuve besöker vi Prousts ateljé, hans laboratorium, där han förbereder ”en ny slags skapelse”.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.