Odenplan. Foto: Okänd.

Som fond till #MeToo-rörelsen



BOK | ”Skrämmande många detaljer i kvinnornas liv i Stockholm är sig lika.” Sofie Niemi läser ”Norrtullsligan”, Elin Wägners roman om en disparat samling kvinnliga kontorister i slutet av 1800-talet.



Köp Norrtullsligan hos bokus.com
Elin Wägner
Norrtullsligan
Bakhåll

Norrtullsligan, först utgiven 1908, har kallats ”tendentiös” av sin tids kritiker, men bara det faktum att den mer än hundra år senare fortsätter att tryckas i nya upplagor vittnar om att den trots denna anklagelse inte var helt förtjänstlös.

August Strindberg och Hjalmar Söderberg stoltserar med den kanske starkaste namnkunnigheten vad gäller stockholmsskildringar från den här tiden, men jag skulle vilja hävda att Elin Wägners roman Norrtullsligan, som blev en aning styvmoderligt behandlad av sin samtid, också är värd att nämna i sammanhanget. För det är just som stockholmsskildring och som ett unikt tidsdokument denna roman har sina starkaste sidor. Den är inte något djupt personporträtt och att kalla den för tidlös vore snarast att beröva den sin glans, men den målar upp ett Stockholm som är så levande och så äkta att det känns som en journalistisk gärning.

Tids- och urdokument

Kvinnorna i det kollektiv som skildras i Norrtullsligan, och som också är namnet på deras sammanslutning, har förutom sitt kön främst gemensamt att de har slagit sig in på männens domän – som kontorister i Stockholm. Vid sekelskiftet var mindre än en tredjedel av den administrativa personalen i Sverige kvinnor, en fördelning som med tiden kommit att utjämnas.

Från den förhållandevis trygga landsbygden kommer dessa kvinnor in i en värld som är allt annat än trygg. En ogift kvinnas vandel hänger på en skör tråd och att värja sig från mäns närmanden tycks vara deras vardag. Norrtullsligan fungerar inte bara som ett sätt att få billigare boende, som kvinna räknas man ju inte som familjeförsörjare och får därför betydligt lägre lön än männen, utan också som en social trygghet och understundom som en politisk sammansvärjning.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

"Att kalla den för tidlös vore snarast att beröva den sin glans"

Skrämmande många detaljer i kvinnornas liv i Stockholm är sig lika. Att gå hem ensam på kvällarna i storstäder är fortfarande inte alltid helt ofarligt och kvinnor tjänar fortfarande sämre än män för lika arbete. Och så har vi det här med sexuella övergrepp på arbetsplatsen. Norrtullsligan är ett tidsdokument – men lika mycket är den också ett urdokument av en scen som har utspelat sig och dagligen utspelar sig på tusentals arbetsplatser världen över. Visst har det materiella välståndet ökat sedan boken skrevs och reglerna kring giftermål och kvinnors heder luckrats upp, åtminstone generellt sett, men i grunden säger Norrtullsligan saker om vår historia som i allra högsta grad kastar ljus över vår samtid.

"En fascinerande inblick i den lönearbetande kvinnans liv"

Uppfriskande flanörfritt

Norrtullsligan är en fascinerande inblick i den lönearbetande kvinnans liv – ett stycke historia som trots sitt rykte om att vara tendentiös snarare är ett opretentiöst sätt att skildra kvinnors situation från deras egen synvinkel. Ingen är perfekt, inte de rika, inte de fattiga, inte männen, men inte heller kvinnorna. Personligheterna som samlas i Norrtullsligan är lika diversifierade som samhället i stort.

Kvinnorna i Norrtullsligan är i sanning en disparat samling. Någon har gett upp om livet, någon drivs framåt av ett politiskt patos, någon vill helst bara gifta sig och någon vill kanske bara överleva. Wägner går inte in på djupet i någon av romanens karaktärer, men deras konversationer är snärtiga och präglas av en banal ärlighet. Skildringen är okonstlad och opretentiös. Kvinnorna saknar ingalunda djup, men är uppfriskande befriade från de drag som annars präglar sekelskifteslitteraturens favoritkaraktär: Hamlettypen.

Hamlettypen är som huvudpersonen i Knut Hamsuns Svält och även Hjalmar Söderbergs manliga protagonist Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken, bär vissa av dessa drag. Detta är män som tar sig själva på oerhört stort allvar och som gärna uppgår helt i sina egna reflektioner och sitt världsförakt, gärna lite bleka, kanske lungsiktiga och så förstås oerhört intelligenta. Inte minst är de offer för omständigheter de själva inte anser sig rå över och lider av svår handlingsskygghet. Litteraturen är full av dem och odödliga som de är attraherar de för varje ny generation som når tonåren en ny hop missförstådda individer med sinne för svårmod. Hamlettyperna är oftast flanörer, ansvarslösa och förvirrade, fast i den urbana miljö de, åtminstone till synes, föraktar.

"Män som tar sig själva på oerhört stort allvar och som gärna uppgår helt i sina egna reflektioner och sitt världsförakt"

Huvudpersonen i Norrtullsligan har inte undkommit livets olyckor, men hur det än står till med allt annat så står inte möjligheten att bli en svårmodig flanör till buds, i alla fall inte med något slags heder i behåll. Att gå omkring och tycka synd om sig själv är inte ett alternativ, men kanske blir berättelsen för tråkig när huvudpersonen är så präktig? De existentiella frågorna – bortanför den samhälleliga debatten, orättvisor, ojämlikhet och ren överlevnad – är inte huvudfokus för den här boken, vilket också kan förklara varför den förkastades av sin samtid. Ämnena är mer påtagliga än transcendentala, där kärleken är ett ämne som knappast omgärdas av något rosa skimmer. I den mån kärlek existerar är den orättvis, till viss del cynisk och främst till förtret för den kvinna som försöker skapa sig en framtid.

Tillbaka till naturen

Slutet av Norrtullsligan tar sig en vändning som i viss mån är både väntad och oväntad. Huvudpersonen flyr chefen, som utan löften om giftermål gör närmanden i tid och otid, genom att lämna staden och återvända till landet. Återkomsten till landsbygden blir en återkomst till en mindre bedräglig värld. Naturen blir i klassisk sekelskiftesdekadent och nyromantisk 1890-talsanda en tydlig kontrast till staden. Dekadensen och det överkultiverade livet frodas i staden, där rosiga kvinnor från landet riskerar att sluta på gatan i ett armod långt ifrån det som någonsin skulle kunna drabba henne i hembygden.

På landsbygden finns förutsägbarheten, lugnet och en ovillkorlig stillhet, som också följs åt av en grundläggande respekt för livet. Den äldsta medlemmen i Norrtullsligan är ett nästan övertydligt exempel på den utarbetade arbetarkvinnan, som går under i kölvattnet av industrialismens och stadslivets vedermödor. Att Sverige vid den här tiden fortfarande lider av svält på landsbygden, att omfattande delar av befolkningen emigrerat och emigrerar till Amerika och att det säkert inte led brist på utarbetade män och kvinnor även bland allmogen nämns inte i romanen. Hela upprinnelsen till situationen i Norrtullsligan hade dock inte existerat om inte folk flydde glesbygden av just dessa anledningar och istället sökte sig in till städerna.

"En kritik mot kvinnorörelsen, kanske inte som sådan, men för dess blåögda idealism."

I det här slutet är det möjligt se en kritik mot kvinnorörelsen, kanske inte som sådan, men för dess blåögda idealism. Eller är det bara en resignation? En insikt om att kvinnan trots sina ansträngningar alltid tvingas till något av två alternativ: att gifta sig eller gå under. Oavsett den exakta intentionen är samhällskritiken och kritiken mot industrialismens framtåg tydlig. Staden är fylld av kortsiktiga förlustelser och flyktiga relationer, en omgivning som kanske fostrar förvirrade och svårmodiga Hamlettyper av männen, men som fullkomligt förgör kvinnor, i synnerhet de ensamma. Att det finns styrka att hämta i kollektivet är uppenbart, men lika uppenbart är att det inte alltid räcker till. Sedan är väl allt till syvende och sist också en fråga om pengar och klass. De som råkar värst ut är, som alltid, de fattiga.

Filmatiseringen

En intressant tolkning av Norrtullsligan är den film som gjordes 1923. Slutet i boken är egentligen ganska harmlöst. Huvudpersonen blir aldrig en fallen kvinna och den unga pojke hon har hand om och som flyttar med henne från landet in till Stockholm – får läsaren veta efter att hållits på halster romanen igenom – är inte hennes oäkta son, utan hennes lillebror. Ändå var slutet inte passande för biodukarna på den här tiden. Det krävs lite romantik, inte någon tvättäkta realism eller halvsubtil civilisationskritik. Så istället för att återvända till landsbygden gifter sig huvudpersonen till slut med sin chef och blir en ärbar fru.

Adaptionen av Norrtullsligan till biofilm säger någonting ganska väsentligt om mottagandet av romanen på den här tiden. Samhällskritik har kanske inte någon guldålder genom historien, men när kvinnor försöker göra sig hörda genom att skriva romaner och till på köpet överger den enda genre de ansetts behärska – den romantiska berättelsen – så faller det inte god jord. Samtidigt ligger i filmatiseringen ändå ett slags erkännande av boken. Den är värd att lyfta och göra någonting av.

Oavsett vilket är Norrtullsligan ett unikt exempel på storstadsskildring från den här tiden, och språket, som i denna utgåva är oredigerat från originalet, är oerhört friskt och fascinerande i sin rättframhet och enkelhet. Norrtullsligan agerar som fond till #MeToo-rörelsen och visar på ett samhälle som trots ekonomiska och vetenskapliga landvinningar i vissa aspekter går oerhört långsamt framåt.

Text Sofie Niemi


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag.

När livet gått i stå

BOK | Vad händer när livet rinner ifrån oss? Har vi kraften att förändra och förbättra? Lennart Hagerfors tar oss med på en tur i vårt inre för att rannsaka oss själva...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

I Prousts ateljé och laboratorium

BOK | Arne Melberg läser ”Mot Sainte-Beuve”, en samling av Prousts anteckningar, skisser och skriverier från perioden före den stora romansviten.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Tänk vad covid-19 kan inspirera oss att göra

BOK | ”Covid-19 demonstrerar för oss vår bristande beredskap inför en eventuellt mycket dödligare pandemi”. Elena Dahl läser Debora MacKenzies ”Pandemiernas tid” med sällsynt optimism.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Odenplan. Foto: Okänd.

Som fond till #MeToo-rörelsen

BOK | ”Skrämmande många detaljer i kvinnornas liv i Stockholm är sig lika.” Sofie Niemi läser ”Norrtullsligan”, Elin Wägners roman om en disparat samling kvinnliga kontorister i slutet av 1800-talet.

Av: Sofie Niemi
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Religion och religiositet i dess vackraste form

BOK | Anna Bergqvist lägger fokus på religiositeten och humanismen i Ola Larsmos utvandrarepos ”Översten”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Eduardo Galeano. Foto: Robert Yabeck

Latinamerikanska dagsedlar

BOK | "Att läsa Galeano är att lämna spelrum för väldigt motstridiga reaktioner". Bengt Berg recenserar "Omfamningarnas bok".

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close