Hilary Mantel. Foto: Joshua Irandi

Historien måste tolkas och bli förstådd



BOK | Arne Melberg resonerar brett kring historieromanen och leder oss via Manzoni och Tokarczuk till Hilary Mantel och hennes berättarteknik i ”Spegeln och ljuset”.



Köp Spegeln och ljuset hos bokus.com
Hilary Mantel
Översättare: Jesper Högström
Spegeln och ljuset
Weyler

Historiska romaner var länge populär läsning. Under romanens tidiga historia var gränsen mellan roman och historieskrivning inte alltid tydlig. Jag föreställer mig att man läste Walter Scotts många romaner från tidigt 1800-tal både som berättelser och historieskrivningar. Eller Alessandro Manzonis mästerverk De trolovade (1827; 1842) som en saftig kärleksberättelse, men också som en precis skildring av pestens härjningar i 1600-talets Milano och som en allegorisk framställning av italiensk historia med samtida politisk relevans. Ett svenskt exempel är romanen Drottningens juvelsmycke (1834), där C. J. L. Almqvist förenade den romantiska och fantastiska intrigen med exakta historiska tablåer från tiden för mordet på Gustaf III. Ungefär samtidigt inledde även Anders Fryxell sina Berättelser ur svenska historien. Med ett stort antal volymer under lång tid framöver skulle han fortsätta med populär historieskrivning i form av berättelser och biografiska porträtt av historiens aktörer.

På 1920-talet började dock historieskrivarna att undvika allt som smakade konstruktion och fiktion. Man undvek helt enkelt berättelsen; framställningen skulle vara saklig och baserad på kontrollerbara fakta. Historia och berättelse började gå skilda vägar, historieberättelsen uppfattades inte längre som ”riktig” litteratur, utan som en ”hybrid”. Historikerna menade dessutom att den inte var någon riktig historieskrivning. Historieberättelsen blev hemlös.

Historiska berättelser med litterära anspråk

De riktlinjer som drogs upp under modernismen för hur litteratur skulle skrivas, läsas, sorteras och uppfattas, hind­rade på intet vis att det skrevs mängder av historiska berättelser med litterära anspråk. Ofta med framgång – den stora publiken rättade sig inte alltid efter distinktionen mellan "hybrida" böcker och "riktig" litteratur. Stefan Zweig var på 1920- och 1930-talen vida läst med sina porträtt av historiska figurer som Erasmus, Maria Stuart och Marie Antoinette. Amerikanen Irving Stone inledde på 1930-talet en framgångsrik karriär som författare av historiska romaner då han skildrade figurer som van Gogh, Michelangelo, Freud och Darwin. Finske Mika Waltari blev på 1940-talet nästan lika berömd för Sinuhe, egyptiern, en roman kring en fiktiv figur som är noga inplacerad i den egyptiska historien runt 1300 f. Kr. Likaså Annemarie Selinko på 1950-talet med Désirée – romanen om Napoleons ungdomskärlek, borgardottern från Marseille som blev drottning av Sverige.

"Historieberättelsen har kommit tillbaka som en viktig komponent i den litterära prosan."

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Konceptet – det historiska porträttet berättat med 1800-talsromanens grepp – lever också kvar i filmer och tv-serier. Böckerna, däremot, är nog mest glömda och betraktades heller aldrig som högvärdig, "riktig", litteratur. Bättre rykte fick några andra historiska porträttromaner, som belgiska Marguerite Yourcenars Hadrianus minnen (1951) och österrikaren Hermann Brochs Vergilii död (1945) – båda var utformade som hallucinatoriska minnesböcker och båda kunde läsas som experimentella romaner med modernistisk relevans. Eller estniske Jaan Kross som med Kejsarens galning (1978) ger en skarp historisk bild av estniskt 1800-tal, men som också, oundvikligen, blev läst som en allegori över ett samtida ockuperat Estland. Eller ännu mer hans senare storverk Kolme katku vahel som ännu inte finns på svenska, men kan översättas till Mellan tre farsoter – som utspelas på 1500-talet, då Estland bollades mellan ryssar, tyskar, danskar och svenskar.

Allt detta är, som man säger, historia. Distinktionen mellan "hybrida" texter och "riktig" litteratur är väl inte helt överspelad, men den har förlorat sin relevans, särskilt nu när i stort sett all litteratur, på ett eller annat sätt, är "hybrid". Historieberättelsen har kommit tillbaka som en viktig komponent i den litterära prosan. Samtidigt har också åtskilliga historiker tummat på förbudet att konstruera och fabulera så att skiljelinjen mellan historieskrivning och historieberättelse åter verkar porös. Ett tidigt svenskt exempel är förstås Eyvind Johnson med sina historiska romaner, krönta av den magnifika Hans nådes tid (1960). Idag kan man tänka på Olga Tokarczuks mäktiga roman Jakobsböckerna, eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma (på svenska 2015). Tokarczuk vandrar ledigt mellan dokumentation och fantastiska skrönor, berättelsen ger intryck av pastisch, drömsekvenserna drar åt surrealism samtidigt som alltsamman drabbar som realism. Och givetvis spiller alla de etniska och ­religiösa konflikter som boken skildrar allegoriskt över på dagens situation. Det blir en modernistiskt inspirerad historieskrivning i gammal stil: ett nytt sätt att läsa och berätta historia.

Hilary Mantels trilogi om Cromwell

En annan författare som starkt bidrar till intrycket att historieberättelsen förnyar sig är Hilary Mantel med romanerna om Thomas Cromwell och livet kring Henrik VIII: Wolf Hall (2009), För in de döda (2012) och nu den avslutande delen Spegeln och ljuset. Alla tre suveränt översatta av Jesper Högström.

Den historia som Mantel berättar är grundligt utforskad och genomlyst av historieskrivarna. Den har också folklig appell: Kung Henriks bemödanden att få upplösa sitt äktenskap med Katarina och gifta sig med Ann Boleyn (som han senare lät avrätta för att kunna gifta sig igen – och igen) liknar en folklig romans med kittlande inslag. Därtill kommer att Henrik i takt med sina äktenskapsbekymmer upplöser rikets band till katolicismen, konfiskerar klostren och bereder vägen för den anglikanska kyrkan. Vidare tronföljdsstriden, som slutligen mynnar ut i att Henriks dotter med Anne Boleyn, Elizabeth, blir regent som den sista av familjen Tudor.

"Om historieskrivaren oftast betraktar skeendet utifrån, så berättar Mantel istället inifrån."

Mantels huvudperson, Thomas Cromwell, har inte varit lika mycket i ropet som Henrik VIII, men hans levnadsbana är välkänd och väl dokumenterad: från enkla förhållanden, via äventyr i Frankrike och Italien, blir han kungens rådgivare och den som vet att snärja Ann Boleyn när kungen så vill. Han blir så adlad och upphöjd till rikets mäktigaste man, för att slutligen falla i onåd och avrättas. Förutom de nu nämnda huvudpersonerna har Mantel ett kolossalt persongalleri lokaliserat till hovet, till Cromwells hem, till Westminster, till Wolf Hall, och andra maktcentra. Såvitt jag kan bedöma är ingen av alla dessa personer fritt uppfunnen. Ett litet undantag kommer i tredje delen, då Cromwell överraskas av en dotter från sina tidiga år – Mantel informerar om att hon är fiktiv och hon har väl lagts till för att bilden av Cromwells person och historia ska fyllas ut. Mantels historieberättelse skiljer sig således från normalromanen genom att använda historiskt stoff.  Detta material är inte bara genomforskat, utan har också varit underlag för romaner, filmer och pjäser. Cromwell figurerar till exempel redan i Henry VIII som Shakespeare skrev tillsammans med John Fletcher 1613.

Alla historieskrivare berättar att materialet ordnas efter någon slags logik och betraktas så att säga utifrån, även om inblandade personer ofta karakteriseras och blir bedömda. Cromwell har sålunda exempelvis kallats hänsynslös, plikttrogen, nitisk etc. Mantel gör dock inget av detta i sin historieberättelse. Hon fäller inga omdömen, hon ordnar inte berättelsen som intrig, utan låter den löpa strikt kronologiskt; bitvis följer hon skeendet dag för dag. Om historieskrivaren oftast betraktar skeendet utifrån, så berättar Mantel istället inifrån. Inte så att hon spekulerar och förmodar vad kungen kände eller Cromwell tänkte. Istället återger hon tankar och repliker i ett slags historiskt presens där hela berättelsen blir nutida. Berättaren låter historien berätta sig själv: inga förklaringar, inga övergripande konstruktioner, inga omdömen. Presens råder faktiskt genom hela berättelsen, med några få undantag, där Cromwell får minnas episoder ur sitt tidigare liv.

”En roman om det närvarande” – Mantels berättarteknik

Eyvind Johnson kallade sin första historiska fantasi, Strändernas svall (1946), för en ”roman om det närvarande”. Uttrycket passar fint på Mantels romansvit, vi som läser ”är där”. Hennes presens-berättande gör att vi verkligen kommer tätt inpå berättelsen och dess personer. Vi som läser vet rentav mer om personerna än de själva vet. Anne Boleyn vet förstås inte att hon snart kommer att avrättas efter att hon krönts till drottning. Maktspelaren Cromwell vet inte att han står på tur. Men det finns också faktorer som får oss att uppleva ett hisnande avstånd till förgången tid.

En faktor handlar om innehåll. Det som pågår i berättelsen är ett maktspel som absolut inte känns främmande, utan snarare aktuellt. Men samtidigt inflikas det information som motverkar och distanserar, till exempel det lakoniskt återgivna barbariska våldet: tortyr, avrättningar, huvuden på pålar etc. Allt sådant presenteras med samma självklara närvaro som allt annat. Effekten blir att vi ryggar tillbaka från den verklighet som vi samtidigt dras in i.

"[Vi] ryggar tillbaka för den verklighet som vi samtidigt dras in i."

En andra faktor handlar om Mantels sätt att berätta. Det kan kännas som om vi läser en direktrapport från nuet. Någon berättare syns inte till. Men saktar man ner läsningen lite grann så gör sig berättaren påmind, och man märker att Mantel i repliker och tankereferat låter sin berättelse ta språklig färg av sina personers tankar och föreställningar. Effekten av detta blir en växling mellan närhet och distans. En liknande effekt kommer av personliga pronomina, framför allt ”han”. Det finns många ”han” i berättelsen och ibland kan det vara svårt att avgöra syftningen. Men det handlar nästan alltid om Cromwell. Läsaren vänjer sig vid att därmed betrakta Cromwell utifrån, som ”han”, samtidigt som vi kommer tätt intill.

"Berättaren låter historien berätta sig själv: inga förklaringar, inga övergripande konstruktioner, inga omdömen."

Mantel berättar om en epok som är synnerligen väldokumenterad, men som också är insvept i en tämligen romantisk mytologi. Med sitt ihärdiga presens och sitt insisterande ”han” berättar hon detta skeende inifrån och lever därmed upp till det som var Eyvind Johnsons ”roman om det närvarande”. Läsarens intryck är att Mantel verkligen har satt sig in i den omfattande litteraturen om detta skeende och att hon är trovärdig; man kan rentav tro att allt i romanen bygger på dokumenterad historia. Så är det ju inte. Tankereferat, repliker och mycket därtill är förstås författarens uppfinningar. Man kan lätt föreställa sig att hon skulle få den historiska sakkunskapen på sig om hon slarvade med detaljerna eller rentav uppfann sådant som saknar underlag. Men Mantel övertygar om sin trovärdighet i kraft av närheten till skeendet. Berättelsen utspelas i presens och går ytterst långsamt fram i avgränsade, men ändå tätt sammanhängande episoder. Man får ett intryck av att följa händelserna i realtid, medan det sker. Det är en effekt man kunde kalla för filmisk (och de två första romanerna förvandlades mycket riktigt till en tv-serie som sändes 2015). Men Mantel skriver roman, inte film. Sålunda punkterar hon oavbrutet nu-effekten med det slags glidningar som beskrivits ovan: mellan direkt återgivning och diskret tolkning. 1500-talets presens suffleras av 2000-talets konstruktion och rekonstruktion. Därmed skapas den effekt som kännetecknar historieberättelsen: pendeln mellan närhet och distans. Närheten till det historiska stoffet samspelar med den distans som installeras när stoffet tolkas. Historieberättelsen lär oss att historien varken ligger fast eller är en gång för alla given. Historien måste tolkas och bli förstådd.

Hur ska det gå?

Den tredje del som nu kröner hennes väldiga företag är lika lång som de två första delarna tillsammans. Märkligt nog lyckas Mantel hålla spänningen vid liv i nästan 900 sidor. Trots att vi från början ju vet hur det går, så svävar vi länge i ovisshet: när ska vändningen ske? Varför kommer Cromwell att falla? Tack vare Mantels närgångna sätt att berätta är vi ovetande precis lika länge som Cromwell själv. Han och vi vet förstås att han har högadeln emot sig, men Mantel antyder för oss något som Cromwell bara anar. Nämligen att kungen tröttnar och gör honom till syndabock för misslyckandet med sitt senaste äktenskap, ett misslyckande som nog handlar om att potensen sviker. Henriks starke man måste få skulden för detta. I denna del lägger Mantel också in betydligt mer tillbakablickar på Cromwells tidigare liv, inte minst hans våldsamma barndom. I slutkapitlet är han inspärrad i Towern innan han förs till schavotten; då finns det förstås inte många tillfällen för det som annars dominerar romanen: dialoger, möten, situationer. Istället blir slutet något av en inre monolog som varar ända tills bilan faller – Mantel tillåter således varken sig själv eller oss att ta ett steg tillbaka och känna distansens lättnad.

Spegeln och ljuset heter den avslutande delen. Det dröjer till sidan 622 innan vi får en vink om titelns innebörd. Cromwell mediterar:

Han sluter ögonen. Vad ser Gud? Cromwell i sin ålders femtiofjärde år, i all sin tyngd och sin värdighet, med kroppshyddan svept i ylle och päls? Eller en futtig glimt, ett bländverk, en gnista under skon, en spottvabbla i havet, ett irrbloss, en fantom, en nål i en höstack? Om Henrik är spegeln är han den bleke skådespelaren som inte avger något eget sken utan snurrar i reflekterat sken. Om ljuset försvinner är han borta.

Till slut är han också ”borta”. Och vi har fått ta del av ett makalöst ”bländverk”.

Text Arne Melberg


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Besök i Kothwa Village, Danapur, Indien. Foto: Bill & Melinda Gates Foundation, Prashant Panjiar

Jämlikhet är bara en milstolpe

BOK | ”En radikal miljardär i mänsklighetens tjänst”. Elena Dahl skriver om Melinda Gates arbete för kvinnor och socialt utsatta världen över.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 november, 2020

Detalj ur omslag.

En bitvis rafflande kriminalroman

BOK | Ivo Holmqvist berättar om författaren och dramatikern Friedrich Dürrenmatt och läser nyöversättningen av ”Domaren och hans bödel”.

Av: Ivo Holmqvist
Kulturens kritik | 27 november, 2020

Anne Applebaum. Foto: James Kegley

Efter natt kommer dag

BOK | Anders Tidström läser ”Demokratins skymning” av Anne Applebaum, som ger ”goda insikter om nutida antidemokratiska maktspel, men tippar emellanåt över i skvaller och pratighet.”

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 27 november, 2020

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close