• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 27 april, 2019

Amos Oz

Erik Cardelus om den nyligen bortgångne författaren och journalisten Amos Oz.

När stora författare vinner ett viktigt pris eller går ur tiden hör det till vanligheterna att man redovisar en åsikt om vederbörande. Tidningar fylls av minnesporträtt och TV-program översvämmas av åsikter, på längden och på tvären.

Ibland blir man förvånad över att så mycket finns att säga om den aktuella författaren. Så mycket som inte har blivit sagt förut. Andra gånger får man brottas med den lätta overklighetskänslan som framkallas av att ens omgivning tycks så enormt inläst på denna författare, utan att ha berättat det förut. Jaha, kände du så – varför har du inte berättat det förut? lyder frågan osökt flyter upp. Slutligen, vid andra tillfällen, får man intrycket av att en del människor inte vill blotta sin obildning och därför fläskar på för att täcka upp. Som om meningen med litteraturläsning var att annonsera bildning och maskera obildning, en sorts pseudo-intellektuell maskerad.

Några dagar före årsskiftet gick den israeliska författaren Amos Oz ur tiden. Han var en så kallad ständig nobelpriskandidat och dessutom en person som hyllades för sitt politiska och samhällsliga engagemang.Några dagar före årsskiftet gick den israeliska författaren Amos Oz ur tiden. Han var en så kallad ständig nobelpriskandidat och dessutom en person som hyllades för sitt politiska och samhällsliga engagemang. Sin modiga klarsyn. Inte minst när det gällde Israel-Palestina-frågan.

Där och då fick jag konfronteras med min obeläsenhet, faktumet att jag aldrig hade läst denna uppburna författare, trots alla föresatser att göra så. Så många jag hade varit på väg, så många gånger något annat hade kommit emellan.

Så var börjar man ett oläst författarskap? I vilken ände och på vilket sätt? Frågorna skavde i mig några dagar, allt medan jag ögnade igenom dagstidningarnas minnesporträtt och tittade på kulturprogrammens utläggningar. Hur återtar det man en gång missat, utan att verklighetens sätter sina käppar i hjulet? Frågorna skavde på. Till slut gjorde jag det lätt för mig och grabbade tag i den enda titel av Amos Oz som stod i bokhyllan.

Titeln löd Hur man botar en fanatiker och om att skriva. Det var en tunn liten volym i svart där Amos Oz framträder på ett foto, med blicken riktad åt sidan och med en skugga snett bakom.

Boken publicerades för första gången 2002, då med den engelska titeln How to cure a fanatic. Tidpunkten var talande, blott ett år efter attacken mot USA den 11 september 2001 och under en period då jakten på terrorister och fanatiker hade vevats upp på högvarv under ledning av George Bush Jr. Sedan dess har vi blivit smärtsamt tvungna att lära oss leva med rädslan och smärtan av att fanatiker och extremister mitt ibland oss.

Boken börjar i den retoriska frågan ”Hur botar man en fanatiker?” och med lägesbild där det skiljs på att ”jaga ett gäng fanatiker bland bergen i Afganistan” och att bekämpa den fanatism som finns överallt, rent av inom oss.

För fanatism finns i oss alla, små frön och tendenser, inte bara inom de mest profilerade fanatikerna. För fanatiker är alla som tror att ändamålen, vilka som helst, helgar medlen. Sådana som är anlägger mänskliga skygglappar och blir beredda att dö för abstrakta saker som heder och renhet. Sådana som begraver tänkandet i den kompromisslösa rättfärdigheten, sådana som ristar en absolut linje mellan sanningssägare och lögnare, mellan värdiga och ovärdiga, mellan vi och dom.

För oss andra är livet själv ett ändamål, något värt att respektera i alla lägen. Men framförallt något värt att leva, i ljus och mörker, men framförallt i gråskalor.

Vad utmärker då fanatiker, enligt Amos Oz? Många saker. Bland dem märks förkärleken för kitsch och humorlösheten. För fanatikern föredrar känslan framför tanken, de grälla färgerna framför nyanserna. Någon har rätt, den andra har ofrånkomligen fel. Livet handlar om att stå fast i sin kompromisslösa rättfärdighet och därför undvika de lekfulla perspektivförskjutningar som erbjuds genom humorn och fantasin.

Flerstämmiga författare som Shakespeare, Gogol och Kafka blir därför ett hot för en fanatiker, ty där finns ingen entydig röst som säger det entydiga till sin läsaren. Inget facit, ingen viftande fana eller pekande med hela handen.

Amos Oz travesterar John Donnes välkända mening om att ”ingen människa är en ö”. Snarare är och bör vi vara halvöar, sådana som ligger ute i vatten men också har förbindelse med land, med omgivningen. Flytande och fast på en och samma gång, eller för att citera Oz själv:

”Halvöns villkor är människans rätta villkor. Det är sådana vi är och det är sådana vi bör förbli. På sätt och vis finns därför i varje hem, i varje familj, i varje mänskligt sammanhang i själva verket ett förhållande mellan ett antal halvöar, och det är säkrast att tänka på det innan vi försöker forma om varandra och vända på varandra och få personen intill att vända sig åt vårt håll, fastän han eller hon egentligen behöver vända sig mot havet ett tag.”

Hos Amos Oz rör sig textens meningsskapande med illusorisk lätthet, med en sådan kvalitet som bara riktigt stora författare besitter. Här finns den överflödande men samtidigt precisa förmågan att avhandla ett svårt och minerat ämne med en perfekt balans mellan allvar och humor, lättsinne och tungsinne, mellan stort och smått.

Och någonstans mitt i läsningen tvingas jag med en stor dos av sorg konstatera att de skarpa raderna om fanatismens väsen äger större aktualitet idag än någonsin.

• BOKTIPS #1 - Böcker av Amos Oz

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.