• 2019 : Kvartal 1
• Publicerad: 06 april, 2019

När självgodheten allierar sig med den dubbla moralen

Estoardo Barrios Carillo kommenterar artikeln ”Idoler som anklagas”, vilken publicerades i Metro den 15/3.

Att vara stolt över sitt land innebär inte att man är nationalist. Ett land med en ständig demokratiutveckling är oftast öppet för nya tankebanor och nya sätt att hantera/utveckla de verktyg som samhället skapar för att förbättra vår livskvalité. Sällan beskådar vi angrepp mot yttrandefrihet och förföljelser, undantaget blir när politiker ”pajkastar ” varandra med ironiska budskap för att minimera sina motståndare eller när fotbollshuliganer slår varandra.

Vi har rätt till utbildning, vård och bostad och inte minst rätt till fritiden och kultur. Den snabba digitaliseringen och internet har öppnat nya möjligheter för information och påverkan. Så kallade ”nät-spelsiter” har fått etablera sig på marknaden, dessa erbjuder fria registreringar och skattefria vinster. På Spelinspektionens hemsida finns det ca 72 spelbolag med licens att verka i landet. Flera av dessa bolag är utländska och har flera hemsidor.

En licens för spel online kostar 400 000 kr och står numera för en tillgång i statskassan, däremot lyser restriktioner för reklam och påverkan med sin frånvaro, staten anser sig ha bättre koll på bolag och spelande. Riskbedömningen för spel online som fritidsaktivitet – eller kalla det för medborgarens frihet att göra med sina tillgångar vad man vill – finns inte heller. Det innebär att vanebildande nätbaserad spelande etablerar sig som en del av den populära kulturen för vuxna, precis som dataspel och allt annat, till exempel de så kallade episka spel ”Fortnite, Mind Craft” etablerar sig för barn. Båda spelformer vänjer brukarna till inköp för uppgraderingar om man vill komma längre i spelandet. Lyssnar man vid morgons kaffe på de kommersiella radiokanalerna kan man konstatera att det sänds efter nästan varje låt flera annonser om ”sunt spelande” med tips om vart man kan vända sig om man känner sig som en missbrukare. Det gör att dessa spelbolag gör en liknelse mellan droger och tjänsten de själva säljer och utnyttjar maximalt digitaliseringen, ensamheten och fritiden.

När det gäller populär kultur för vuxna publicerade Metro tidningen den 15 mars en artikel om kulturbojkott, beklagligt nog räknas August Strindberg som en kandidat att bojkotta, en idol som anklagas, och bjuds på en blandning av 5 artister med den gemensamma nämnaren; våld mot barn och kvinnor. Strindberg har i detta journalistiska sammanhang väldigt lite att dela med de andra 4 grabbar som nämns eftersom dels hans konstnärskap klassas inom det vi anser vara ”finkultur” och inte är en idol till inom musikbranschen eller film (de rika går på teatern och de andra går på bio eller tittar på Netflix), Strindberg skapade inom dramaturgin starka kvinnliga karaktärer som faktiskt återspeglar mycket av det som hände vid sekelskiftet i den heterosexuella könskampen. Att förneka i Sverige en sådan spänning mellan man och kvinna tyder på en självgodhet utan like.

Jag tror inte att det finns så många exempel på harmoniska par som håller ihop ett helt liv utan konflikter. Snarare hör man oftast av vänner, släktingar och bekanta om olikheter; besvikelser, förräderier, otrohet, våld, manipuleringar, misshandel från båda håll. Det är därför så viktigt att Familjerådgivningens byråer finns landet runt för barnens bästa.

Av svartsjuka knuffade Strindberg På midsommardagen 1891 Marie Caroline David nerför en verandatrappa och dömdes i tingsrätten för denna oacceptabla form av kvinnovåld, det sägs att han misshandlade på grund av svartsjuka även sin fru Siri von Essen.

”Hos Siri von Essen bodde då hennes väninna, Marie Caroline David, som enligt Strindbergs skrivelse skulle vara ” hemfallen åt dryckenskap, känd för ”dålig vandel” samt misstänkt för homosexualitet, vilket var olagligt vid denna tid. Strindberg hade redan tidigare vänt sig till Kyrkorådet som hade gett Siri von Essen en varning angående Marie Davids närvaro i barnens hem. Då hon trots varningen åter tagit emot Marie David vände sig Strindberg på nytt till Kyrkorådet”. I romanen ”En dåres försvarstal” angriper Strindberg Siri på ett hatiskt sätt. Den självbiografiska hämndromanen är en egen sort. Den börjar med att skildra en het och passionerad kärleksaffär som övergår till hat och förakt för att kunna förinta den Andra, passionen och kunna återfå självförtroendet i ett ambivalent nederlag. Stilen eller skildringen är som litterär genre fortfarande framgångsrik och även tidlös. Annars skapade Strindberg starka kvinnliga karaktärer som bröt på sin tid mot de sociala konventionerna. Författaren var en kontroversiell samhällskritiker och engagerade sig bland annat för arbetarrörelsen och kvinnors rättigheter (läs Fröken Julie som skrevs 24 år innan kvinnorna fick rösträtt i Sverige).

Musikproducenten Alexander Bard föreslår i Metros artikel att man kan fortsätta att lyssna på populära sångare som har begått brott men samtidigt ska man skänka pengar till brottsoffren. Det här förslaget är det perfekta exemplet på den unika allieringen mellan självgodhet och dubbel moral.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.