Katarina Bangata. Foto: Carles Tomás Martí/Flickr

Det handlar inte om dig



För nästan jämt ett år sedan, överväldigades vi vågen av #metoo-upprop. En ny sanning sköljde över oss. Allt ställdes på ända. Feminismens högborg visade sig vara ett manschauvinistiskt träsk. En ny tid antogs stunda. Kändisar, debattörer och politiker – the usual suspects – armbågade sig fram i fokus, för att synas mest och bäst. Men nu ett år senare? Vad blev det av det?



”Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won’t come again
And don’t speak too soon
For the wheel’s still in spin
And there’s no tellin’ who that it’s namin’
For the loser now will be later to win”

Det var inte bara bekanta till mig, som trodde att #metoo-uppropen skulle leda till fundamentala förändringar. Den virala vågen av upprop var så massiv, att var och varannan människa trodde att vi stod inför en ny tid. Men, jag hade följt den process som handlade om de som har vuxit upp i barn- och fosterhem. Den handlade också om ”oönskad intimitet.” De erfarenheter vi gjorde gav verkligen ingen anledning att tro eller hoppas.

Man kan börja med det mest uppenbara. De ministrar som är ansvariga för sociala frågor och jämställdhet utnämns inte på grund av sin handlingskraft. De senaste fyra ministrarna på posten som socialtjänstminister (och i förekommande fall för jämställdhet) är (i omvänd ordning): Lena Hallengren, Åsa Regnér, Maria Larsson och Morgan Johansson. Mer blond medelklass än så, är det svårt att alls uppamma. I kvartetten finns ingen koppling alls, till utsatthet eller marginalisering. Den mest påfallande egenskapen i kvartetten är att de är så valhänta.

Morgan Johansson borde ha förstått hur orimligt det var, i en process som handlar om övervåld, att ha som första prioritet att skydda förövarna. Om han faktiskt hade underrättat sig om situationen på svenska ”hem”, hade han knappast låtit ytterligare tiotusentals unga falla ned i den grottekvarnen 2015.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lena Hallengrens förslag till åtgärder i följd av #metoo är nästan komiskt verkningslösa (Regeringen – Metoo ger avtryck i vårbudgeten). Det är samma människa som drev igenom den mest misslyckade och orättfärdiga upprättelseprocessen i västvärlden.

Maria Larsson, svarade riksdagsledamoten Pyry Niemi, att finska krigsbarn inte har rätt till ersättning i följd av övergrepp, eftersom deras föräldrar lämnat dem i svensk vård frivilligt. Det är inte lätt att veta om Larsson förstår att följden av det hon säger är, att hon legitimerar alla övergrepp mot alla finska krigsbarn … eller vilket svek det är mot den finska nationen. Det går inte ens att börja kommentera den dumheten, utan att bli ärerörig.

Åsa Regnér hade ingen anknytning till utsatta grupper. När hon genomförde ”en nationell kraftsamling” för de frågor som rörde omhändertaganden, blev det tydligt hur hemmablind i sin samhällsklass hon var. Det fanns inga företrädare för de berörda grupperna i kraftsamlingen. Man noterar att den akademiska världen ägnat makt, maktstrukturer, emancipation och egenmakt stor uppmärksamhet sedan snart 50 år. Regnérs tid som minister, visar att upplysning i akademisk form, kan vara helt verkningslös.


En av de viktigaste anledningarna till att den svenska upprättelseprocessen blev så misslyckad, var den klena journalistiska bevakningen.

Man skrev gärna reportage med socialpornografiskt anslag, ju mer och värre sex desto bättre. Utsatta människor lurades att blotta sig inför nationen och att tro att deras berättelser hade någon annan betydelse än ren underhållning.

I den totala omdömeslöshet som man kan finna på svenska redaktioner, återkom man ständigt till de personer som var sämst skickade att uttala sig å de berördas vägnar; anti-ziganistiska resande (resande är romer) och utsupna kronvrak. Det är samma aningslösa fäbless för det kulörta, som utnämnde bedragaren Refat El-Sayed till årets svensk och Ann Heberlein till nationell sanningssägare i frågor rörande – ta ett djupt andetag – etik.

Under en process – som redan nämnts – som blev den mest orättfärdiga i västvärlden, förekom ingen fristående granskande journalistik. Så långt jag kan påminna mig, lutade sig samtliga skribenter mot de företrädare för den offentlighet som hade vållat och var ansvariga för övergreppen och upprättelsefiaskot. Man polerade sina varumärken frenetiskt, likväl flämtade ljuset i hjälteglorian betänkligt. Nu är de alla grundligt bortglömda. I Sverige finns helt enkelt inte journalistik på den nivå som förekommer i de anglo-saxiska länderna. Här finns ingen Boston Globe, ingen Marty Baron, inget BBC och ingen Martin Sixsmith. Det är inte få svenska journalister, som har missat sitt Woodward-moment, eftersom de är så fåvitska.

För oss som har intressen i de här frågorna har de förhållandena omfattande konsekvenser. När man pratar med någon medial person, blir de mer benägna att föreläsa i högdragen docerande ton, ju mindre de vet om frågan. Om man tar upp något sakförhållande råkar de i den panik som är så typisk för den allsidigt oanvändbara chefen från det nyliberala helvetets förgård, eftersom att man hotar att avslöja vidden av deras inkompetens. Med tiden blir man mätt på den aggressiva otidighet som är så typisk för branschen.

Jag kommer att tänka på Phil Saviano som skildras i filmen Spotlight. Han är så innerligt trött på den bekväma ignorans som upprätthålls genom att fint folk avfärdar smått folk – som ängsligt bekvämar sig mittåt och låtsar hög moral. De journalister som sedan, med utgångspunkt från hans material skall komma att hjälteförklaras i hela västvärlden, såg först ner på honom. Filmen Spotlight fick en Oscar för bästa film 2015.

Alla som ser filmen, i branschen, identifierar sig självklart med hjältarna från Boston Globe, trots att de inte har inte har ett skvatt gemensamt med dem, än mindre har skrivit en enda granskande rad i ämnet, här i sitt eget hemland.

Phil Saviano kunde åtminstone trösta sig med att Boston Globe faktiskt avslöjade hur det gick till när förövarna skyddades av kyrkans och samhällets institutioner. Det är knappast sannolikt att något liknande kommer att hända här under min levnad. (Phil Saviano har en hemsida http://www.philsaviano.com/)

Låt oss ge ett exempel på den svenska lätt-varianten av journalistik. I början av september 2011 meddelande den då regerande Alliansen att man inte skulle ersätta de övergrepp som hade inträffat (Sydsvenskan - Ingen ersättning till vanvårdade). En riksdagsledamot (i Alliansen) kommenterade sedan saken för mig. Han ansåg att det knappast funnits en mer trängande anledning att avgå än Maria Larsson hade då. Beslutet hade fattats av Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund över hennes huvud enligt densamme. I stort sett hade de låtit henne dalta med socialfallen bäst hon ville. Men nu såg det ut att kosta pengar. Och då avslutade de leken.

Två dagar senare skrev en av Sveriges mest välrenommerade journalister, Maciej Zaremba, om händelsen. Zaremba har skrivit många välgrundade och genomtänkta artiklar. Den här var inte en av dem: DN - Maciej Zaremba: Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur djävulens verktygslåda.

Artikeln är ett flammande försvar för … öh … en tjänsteman, en före detta generaldirektör för Socialstyrelsen, som heter Kerstin Wigzell. Det var hon som hade utrett ersättningsfrågan.

När Kerstin Wigzell tillsattes, stod det mycket klart att ersättningsfrågan skulle gå över styr, om man inte inkluderade de som verkligen hade med saken att göra, de drabbade. Det finns en finess med att inkludera de berörda i sådana processer. Den kallas demokrati.

Jag hade redan sett hur Vanvårdsutredningen stal, förvred, förvanskade och förfalskade våra synpunkter. Vis av skadan hade jag ingen avsikt att bidra till Wigzells utredning, på något sätt, utan att först försäkra mig om hur de skulle förhålla sig till oss. Kai Stene, som var samordnare i den norska processen, gjorde närmast desperata försök att förmå mig att bjuda på förslag. Jag skickade ett sonderande brev om deltagande till Wigzell, som någon sekreterare svarade på. Min hustru grät när jag visade henne svaret. Det rådde inte någon som helst tvekan om var Wigzells utredning var på väg.

Typiskt för processen, var ett möte jag hade med barnläkaren Lars H Gustafsson. Jag bad att få träffa honom efter att ha nåtts av ryktet (vilket skulle visa sig stämma) att han skulle bli medlem av utredningens expertgrupp. Kvittret gick i smeksamma tonarter, ljuva glosor flöt som honung över våra läppar – ”empowerment” och liknande – samstämmigheten var rent rörande, tills det roliga tog slut. Slut tog det när jag antydde att Gustafsson kanske inte var bättre skickad att företräda oss än vad vi själva var. Det var det vanliga. Hög-höns med Jesus-komplex får fjäderdräkten i olag om man antyder att man är tillräckligt vuxen för att tala för sig själv. Sådana människor – jämlikar – finns som bekant inte bland smått folk. Orka.

Gustafsson kunde vidare underrätta mig om att han var en mycket erfaren man som visste hur en slipsten skulle dras. Han hade nämligen blivit lurad förut, i processen som följde Estonia-katastrofen. Han skulle inte bli lurad igen. Man kan höra honom själv prata om hur han ändå blev lurad i det här inslaget från SR P1 Morgon: Många vanvårdade utan ersättning.

Regeringen ändrade sig sedan under trycket från opinionen. När Kerstin Wigzells förslag faktiskt genomfördes skulle det bli klart hur katastrofala hennes förslag faktiskt var. När jag skildrade det inträffade på ett internationellt seminarium, som jag inbjudits till av historikern Johanna Sköld, utbrast en australiensisk jurist: ”Jag som har trott att Sverige var en rättsstat.”

Hur kommer det sig då, att en av Sveriges främsta journalister – den som avslöjade steriliseringarna – begår en sådan fadäs? Svaret på den frågan är enkelt. Zaremba bor, likt alla de andra, på Södermalm. Han har inget gemensamt med smått folk i utmarkerna. De han faktiskt har något gemensamt med, bor på cykelavstånd och tillhör samma samhällsskikt som han själv gör – justitieombudsmän, generaldirektörer, förläggare och redaktörer.

Zaremba behöver inte ens sätta sig in i frågan, utan kan citera en utredning som han varken har läst eller förstått konsekvenserna av. Man läser inte en 300 sidor tjock utredning på två dagar.

Så här högstämt avslutar Zaremba sin artikel:

”Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?”

Halleda. Stackars liten!


Men det är inget märkvärdigt med Zarembas felsteg. Det är så det är. It ain’t why. It just is.

Man står i eller utanför ljuset. Det är därför man slåss om så för positionerna i ljuskretsen. Det handlar bara om att vinna … eller försvinna.

Det finns naturligtvis inga företrädare den homosexuella medelklassen som talar om det som händer homosexuella på barn- eller fosterhem. Den homosexuella medelklassen har inget med den homosexuella underklassen att göra, annat än när de köper sex av dem.

Det finns ingen feministisk medelklass som talar om de lesbiska flickor som blir ”knullade rätt” på hemmet eller de kvinnor som berövas sina barn för att de är romer eller fattiga. Den feministiska medelklassen har inget att göra med kvinnan i underklassen … annat än som ett objekt att studera och skriva avhandling om … som de lägger fram i ett seminarium, där man i fullständig enighet harmas över den fasaväckande inskränkthet som talar om, i stället för med underklassen.

Ett exempel på var medelklassen står, är Kajsa Ekis Ekmans angrepp på samme Zaremba: Kajsa Ekis Ekman: Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyfthistorier.

Zarembas artikelserie, Rättvisans demoner, handlade om maktmissbruk i socialtjänsten.

Det är ändå talande, för förhållandet mellan fint och smått folk, att Ekman talar om den sekulära motsvarigheten till den katolska världens Magdalene Laundries, som ”snyfthistorier.” Åsa Linderborg är (inte helt oväntat) inne på samma linje, i sin Metoden Zaremba.

Sådan pajkastning, upp och ned för Katarina Bangata, säger något om hur långt vårt samhälles klasser nu står från varandra. Det är så stötande att man knappast kan förvånas över att hat och hot har blivit så dominerande i det offentliga samtalet. Som man ropar får man svar.

Ju större avståndet mellan klasserna blir, desto mer sannolik blir urladdningen. Ingen vet vem som drabbas då. Uppenbarligen är förstlingarna oroliga: ”Men många som äro de första skola bliva de sista …” Och det hade ju varit uppfriskande.


När #metoo bröt ut, handlade uppropen om i stort sett alla svenskar kvinnor, i alla samhällsskikt. Så är det inte längre. De förändringarna man talar om, de berör inte medellösa kvinnor i orten eller menlösa kvinnor på landsorten. Det berör knappast jurister, läkare eller lärare heller. Det berör bara den där lilla gruppen som ägnar sina dagar åt sig själva och varandra i den där ljuskretsen.

Det har till och med kommit en sorts samizdat, som pekar på det intima förhållandet mellan Dagens Nyheter, Björn Wiman och Katarina Frostensson och Jean Claude Arnaults Forum. Det finns inget nationellt i Akademiens kris. Det är en intern uppgörelse mellan de gängse pajkastarna.

Tingsrättens (och sedermera hovrättens, red. anmärkning) dom mot Arnault är lika oväntad som välkommen.

Det råder ingen tvekan om att livet kommer att bli tryggare på teaterskolor och i kretsen kring den Svenska akademien.

Men det är inte en enda advokat eller läkare som kommer att få bättre arbetsförhållanden på grund av #metoo. Skyddet för den enskilde har inte förbättrats på något sätt. Arbetsmiljön för kvinnor i offentlig sektor är densamma. Man har inte ändrat ett komma i lagstiftningen.

Livet blir lättare att leva om man klenar rosiga självbedrägerier över det. Svenskarnas troskyldiga naivitet överträffas bara av deras uppblåsta självuppfattning. Du har inte den betydelsen. Det som händer i den snäva cirkeln som omger Börshuset. Det handlar inte om dig.

Text PH Bartholdsson

UTGÅVA 2018:11-12

Ömhetens madonna, detalj.

Nutidsmadonnan och Lena Lervik

Vårt mångtusenåriga kvinnoarv har blivit undanträngt och glömt. I boken Madonna talar mödrarna och gudinnorna igen. De kommer till liv som symboler för kraft, sexualitet och visdom. Genom konstnären Lena...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 13 december, 2018

Omslag från boken ”Veitsen Terällä

Fånge nr 503/77 – en historia som visar …

I ännu en berättelse om fängsla(n)de livsöden berättar Rolf Karlman om läkaren Christer Lybäck, före detta missbrukare och kriminell, nu framgångsrik kirurg.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Vilande räv. Foto: Pixabay

Om tillvaron och bildning

Gunnar Lundin undersöker i denna aforismessä vår invecklade levnad, tillvaro och bildning.

Av: Gunnar Lundin
2018:11-12 | 07 december, 2018

Reklambild till Dvorit Shargals film om den vuxna Elle Kari. Foto: Dvorit Shargal

Om Dvorit Shargals filmer: nyfikenhet, u…

Michael Economou om dokumentärfilmaren Dvorit Shargals och dennes intresse för två vitt skilda levandsöden.

Av: Michael Economou
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj från omslaget.

Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder

BOK | Leif Carlsson har bläddrat i bilderboken Mitt 70-tal – Ett årtionde i bilder.

Av: Leif Carlsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Vy över Barcelona. Foto: Pixabay

Barcelona i litteraturen

Erik Cardelus undersöker staden Barcelona och dess plats i litteraturen.

Av: Erik Cardelus
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bibliotek. Foto: Pixabay

En vandring bland bokstäver

Följ med konsthistorikern Mathias Jansson på en vandring genom klassificeringssystemen, litteraturen och bokstäverna.

Av: Mathias Jansson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Foto: Svensk Filmindustri

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs H…

FILM | Belinda Graham om: ”En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna”.

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Att inte vara rädd

BOK | Bruno är en pojke, som är åtta år och har levt i 3000 dagar, omkring så. Det är många måndagar, det är många tråkdagar sommartid, liksom många ensamdagar.

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Detalj ur omslaget

Där musiken började

BOK | Lars Sund, den i Uppsala bosatte finlandssvenske, prisbelönade, författaren, är aktuell med en ny roman – Där musiken började. Den är andra delen i den trilogi som han inledde med...

Av: Thomas Wihlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Den stora vardagen

MUSIK | "Vemodet och mörkret är aldrig större och tätare än att det kan säras och släppa in hopp och drömmar. Det finns allvarsamma svängar, men lika ofta en stillsam humor.” Läs...

Av: Bo Bjelvehammar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Låset. Foto: Benny Holmberg

Fragment

I de gamla mentala lokalerna i de obsoleta händelsernas centrum med sin kvardunstande kemi av glömskans eroderande våld lever de låsta minnesfragmenten.

Av: Benny Holmberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

St Andrew Franciscuskapellet

Den tillstängda heligheten: Om överträde…

Det sista stora arbetet är att dö. Jag har aldrig sett döden i en levande kropp tidigare. Det står en tältsäng i min morfars rum, den kan jag använda under...

Av: Ida Rödén
2018:11-12 | 07 december, 2018

Illustration: Fredrik Jonsson

Fredagsbönen | 2018-12-07

Änligen fredag, din boj i bukten när mörka svarta havet är i uppror! Plocka fram onddrickan med en gång, ty nu är det helg igen.

Av: Fredrik Östensson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Heinrich Vogelers ”Våren” och Karin Sidén. Foto: Graham

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolo…

KONST | Belinda Graham ser en banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Av: Belinda Graham
2018:11-12 | 07 december, 2018

Babels torn (beskuren).

Flamländaren Pieter Bruegel d.ä. och han…

KONST | Lilian Montmar om Wienutställningen, 2 oktober 2018 - 13 januari 2019

Av: Lilian O. Montmar
2018:11-12 | 07 december, 2018

Naturbild. Foto: Free_photo/Pixabay

Kreaturens suckan

”Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi människor bör omedelbart göra oss av med föreställningen att jorden finns till för oss att exploatera och även med tron att...

Av: Lena Månsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Katarina Bangata. Foto: Carles Tomás Martí/Flickr

Det handlar inte om dig

För nästan jämt ett år sedan, överväldigades vi vågen av #metoo-upprop. En ny sanning sköljde över oss. Allt ställdes på ända. Feminismens högborg visade sig vara ett manschauvinistiskt träsk. En...

Av: PH Bartholdsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Stockholms stad. Pixabay

Folkhemmet och barnhemmet

Michael Nyhaga reflekterar över folkhemmet och barnhemmet; ideologin och de faktiska, en berättelse om samhällsansvar och solidaritet.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma (Pixabay)

En essä om ondskan som företeelse och i …

Del III i Carsten Palmer Schales följetång om ondskan.

Av:
2018:11-12 | 13 december, 2018

Ruin. Foto: Pixabay

Hjärnspöken och det övernaturliga

”Genom historien har våra föreställningar om spöken sett olika ut.” Följ med Michael Nyhaga i en essä om hjärnspöken och det förmodat övernaturliga som en del av vår kultur.

Av: Michael Nyhaga
2018:11-12 | 07 december, 2018

Skog i dimma. Pixabay.

En essä om ondskan som företeelse och i …

”ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är...

Av:
2018:11-12 | 07 december, 2018

Britt G, av Arne Nyman.

Poeten Arne Nyman

Arne Nyman var en klart lysande stjärna på den poetiska himlen under början av 1940 talet. Han debuterade som poet redan vid 19 års ålder och han var även...

Av: Håkan Hardenborg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Omslag

Ricardo Donoso: Calibrate

MUSIK | I ett ”sprinklat” novemberdis - där halvmånen kastar sitt ljussken i asfalten - har jag låtit mig invaderas av ännu en elektronisk ljudmatta: Suggestiva elektroniska rytmer tenderar att göra någon...

Av: Millan Jonsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Buddha. Pixabay

Jag är juvelen i lotusblomman

Reflexioner kring buddhistiska begrepp och traditioner. Hur de motsäger varandra och skapar kontroverser i tid och rum.

Av: Annakarin Svedberg
2018:11-12 | 07 december, 2018

Bild från en av utställningarna hos Historial de la Grande Guerre i Peronne. Foto: Gilberto Güiza.

Professorn, minnet och tystnaden

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Den amerikanske historieprofessorn Jay Winter har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska minnet av kriget och dess...

Av: Anders Olofsson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Förnan

Dikter som bereder plats för det associa…

BOK | Återigen finner jag mig i den situation att jag skall recensera lyrik, den här gången en ”diktbok” (som författaren kallar det innanför de färggranna pärmarna). ”Förnan”, som diktboken heter, är...

Av: Sebastian Andersson
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ensamhet. Foto: Pixabay

Psykologins industrialisering

Puya Yekerusta om hur vi kan förstå så kallad ”diagnosinflation” och dess betydelse i relation till psykologins industrialisering. Artikeln är en längre version av debattartikeln ”När allt ska mätas blir...

Av: Puya Yekerusta
2018:11-12 | 07 december, 2018

Ove Skogh, alias ”Doc Forest”. Foto: Valter

En konstform

Rolf Karlman om tatueraren Ove Skogh, alias ”Doc Forest”, en kort essä om människor och områden som förändras och trender som kommer och går.

Av: Rolf Karlman
2018:11-12 | 07 december, 2018

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Mer lyrik

Månadens prosa

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

Tidningen Kulturen presenterar stolt september månads prosa.

Av: Per Teofilusson
Månadens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.