2018:08
Publicerad: 31 augusti, 2018

Send Me Your Daughter

MUSIK | Måhända, är jag inte rätt person att skriva en anmälan på Galleriets senare EP. Jag har förvisso ett stort stort musikintresse – men mina kunskaper när det kommer till elektronisk pop- och dansmusik är i bästa fall medelmåttiga. Det finns däremot något i all musik som verkar gränsöverskridande hos den som lyssnar; ett innehåll/ämne som skapas i själva handlingen att lyssna, ett rum för tolkning inrättas mellan musiken och den/de som lyssnar, som helt eller delvis präglas av den estetiska erfarenheten.

Galleriet

Send Me Your Daughter

Jag kopplar datorn till mitt stereosystem och sätter mig tillrätta för att lyssna igenom skivan en sista gång. Den har gått ett tjugotal varv under de senaste månaderna. Före och efter sommarens många badutflykter; uppmärksamt och i väntan på annat har jag låtit musiken verka här hos mig. När jag nu lyssnar med den tydliga avsikten att sätta ord på erfarenheten framträder den samlade musiken mer som ett föremål än tidigare. Låtarna på skivan närmar sig varandra tills de slutligen står sida vid sida i rummet, ordnade i spår enligt den förmodat linjära tidens gestaltningskonventioner.

Send Me Your Daughter innehåller fyra låtar. Första låten ”Senga” (till vilken Galleriet också har gjort en musikvideo) är, åtminstone för mig, den mest dansvänliga. Artisten refererar här på ett tydligt sätt till en typ av dansmusik som producerades i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I en torr rytmsektion samsas täta hi-hats med snäva fokuserade virvlar, detta sätts ihop med en samtidigt böljande atmosfärisk och partikulär melodi. När jag lyssnar på låten framstår den som förhållandevis plan – nästan ytlig, utan att för det vara intetsägande. Som musikvideo blir det en helt annan sak.

I musikvideon framstår det tydligt att Katharina Stenbeck, konstnären som står bakom projektet Galleriet, kommer från en multidisciplinär konstnärlig bakgrund som någonstans har sin botten i måleriet. Musikvideon till ”Senga” bär spår och visuella referenser till rätt marginaliserade storheter inom samtida konst som Claude Cahun och Cindy Sherman (för att nämna ett par). Videon är vacker och smart gestaltad och får låten att upplevas som mer anspråksfull.

Det musikaliska arrangemanget leder konsekvent vidare genom ”Signorelli”, skivans andra låt. Det är fortfarande täta rytmsektioner och dubbla lager med melodier som är samtidigt luftigt svävande och konkreta.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Titelspåret ”Send Me Your Daughter” (vilket är min favorit på skivan) är en långsam romantisk bit. Produktionen påminner (i det minsta) om Jörgen Elofssons, Cheiron Studio, popballad ”Sometimes”, som spelades in av Britney Spears 1999. Framför allt är det ett anmärkningsvärt djup, och draget i den långsamma basen som påminner. Samtidigt utmärker sig Galleriets ”Send Me Your Daughter” som betydligt mindre generisk, mer nyanserad och egensinnig.

I ett reportage från förra året i musiktidningen GAFFA om debutalbumet ”Romantic Gestures” citeras Katharina Stenbeck i rubriken: ”Jag lyfter fram tankar kring kvinnlighet och dess fysiska och psykiska ideal”. Påståendet tycks mig fortfarande som en framträdande del av musikprojektets avsikt. Om en lyssnar till texterna, och inte minst ser musikvideon till ”Senga”, så blir det tydligt att frågor om just kvinnlighet och fysionomiska och psykologiska kanon/normer är viktiga för Stenbeck att påtala och diskutera.

Slutligen vill jag sträcka ut hakan och påstå att ”Send Me Your Daughter” har en betydande filmisk prägel. Musiken har på sätt och vis en bildlig framtoning; den står stadigt på sin egen ljudmässiga gestaltning, men det är heller inte svårt att se den bildsatt. Kanske har det att göra med Stenbecks bakgrund som målare, eller det faktum att det estetiska fältet i allmänhet krymper av i riktning mot just det visuella.