2018:08
Publicerad: 31 augusti, 2018

V. S. Naipaul 1932-2018

Ivo Holmqvist gör en minnesteckning över den nyligen bortgångne författaren.

Västindiern V. S. Naipaul, efter att han hade adlats blev han Sir Vidia, tilldelades 2001 års nobelpris i litteratur för att han hade "förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro". Priset skulle väl också ses som en uppmärksamhet mot den postkoloniala litteraturen. Född på Trinidad och universitetsutbildad i Oxford bodde han sedan länge i Sydengland, i det gröna landskapet i Wiltshire bortom det London som han hyste en uppenbar hatkärlek mot.

Han skrev femton romaner och lika många andra böcker, främst reseskildringar framförallt från tredje världen (om Karibien och Indien som hans hinduiska familj stammade från, men också om amerikanska södern) och den klarsynt kritiska ”Bland de rättrogna”, om en resa bland islamsk fundamentalister. Hans tidiga romaner berörde och diskuterade ofta politisk korruption i Västindien, bland annat ”Ett hus åt Mr Biswas” där den strävsamme fadern stod modell. Om honom skrev han också en bok långt senare. Hans bästa roman är nog ”Ankomsten gåta”, en delvis självbiografisk historia om en man från kolonierna som möter ingrodda fördomar när han försöker anpassa sig till ett liv i England.

2001 kom romanen ”Ett halvt liv”, om den nomadiske västindiern Willie Chandran. I ”Magisk sådd” tre år senare följde fortsättningen. Där har Willie hunnit bli femtio men är lika rotlös. Genom sin syster i Berlin kommer han i kontakt med guerillarörelser i Indien, tar sig dit och får efter lång väntan ett omöjligt och som det visar sig alldeles meningslöst uppdrag, att infiltrera byar på landsbygden. Det hela går illa, sedan Naipaul hunnit skildra det irrationella våldet fjärran från all revolutionsromantik. Willie skjuter den som i brist på bättre term till nöds kallas klassfiende, byns måttligt välbärgade storbonde.

Han fängslas inte för detta utan för ett annat attentat, döms till tio års fängelse, och börjar avtjäna sitt straff sedan han tackat nej till de privilegier som erbjuds honom. Under tiden agerar hans syster och lyckas genom en londonadvokat få honom fri, tack vare den novellsamling som Willie fått utgiven många år tidigare och som är en postkolonial klassiker. Med bekantas hjälp får han ett jobb på redaktionen för en glassig tidskrift, inleder en affär med hustrun till sin välgörare (han har lämnat sin portugisiska hustru efter arton år i portugisiska Östafrika), och får inblickar i affärsmäns och advokaters småsjaskigt korrupta verksamhet i ett inte särskilt tilltalande London.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en bihandling berättas om den enes cyniska affär med en kvinna i den sociala slummen, i en council flat. Det hela slutar med ett smaklöst påkostat bröllop bland nyrika, tvärs över rasgränserna där alla dock är medvetna om de sociala och etniska olikheterna. Allt detta skildras med en märkbar förströddhet, med en intrig som inte riktigt hänger samman, och med författarens ibland illa dolda äckel inför sina figurer. "Det är fel att ha en idealistisk syn på världen. Det är där problemen börjar" hävdar en figur i romanen som kanske kan ses som författarens alter ego. Naipaul lät förstå att den romanen skulle bli hans sista vilket det också blev. Kanske lika gott, i den verkade han ha tröttnat på själva romanhantverket.

Det har skrivits en del om hur besvärlig han kunde vara i umgänget med andra. ”Cantankerous” är ett adjektiv som dyker upp då och då om honom: han kunde vara både knarrig, sur och grälsjuk. Några år innan han fick sitt nobelpris gjorde han sig av med en hel del av sina böcker, fast mer för att städa än för att bli rik på dem, får man anta. Flera dök sedan upp i antikvariatskataloger, bland dem tre från hans amerikanska kollega Paul Theroux, med vänlig hälsning från vännen förf. ”Obetydligt begagnad och med dedikation, £ 500”. Det där blev slutet på en mer än trettioårig vänskap författarna emellan.

De hade träffats i Uganda 1966 när den ene var 25 och den andre 34. Naipaul blev mentor för Theroux som tackade med en översvallande positiv skrift om honom (som finns i Svenska Akademien Nobelbibliotek). Men 1998 fick det hela ett brått slut, när böckerna Theroux hade dedicerat alltså dök upp på antikvariat. Theroux tog fyr och sedan heder och ära av Naipaul, först i en giftig artikel i The New Yorker, sedan i boken ”Sir Vida´s Shadow” (som däremot inte, efter vad jag kan se, finns i Nobelbiblioteket).

Bokens underrubrik, ”A Friendship Across five Continents”, var en sanning med betydande modifikation. Naipaul framstår i den som en odräglig och bigott snobb, en arrogant hycklare och därtill en framstående kvinnohatare. Hans förtjänster är få men det är ingen ände på hans fel. Alldeles uppenbart var det en sårad och förorättad oskuld som höll i pennan när detta elaka bokslut över en vänskap som gick i vasken kom till. Fast gnälleper Theroux gjorde sig nog en otjänst med sin knarriga kverulans. Den föll tillbaka på honom själv, i en bok som helst skulle ha fått förbli oskriven.

Jörn Donner har observerat att Naipaul i någon av sina böcker talat om ett östafrikanskt landskap som typiskt Ingmar Bergmanskt (och tar det som exempel på Bergmans internationella genomslagskraft). En slutvinjett nu när Naipaul gått ur tiden, 85 år gammal, kan man hämta hos Per Wästberg som träffade honom vid några tillfällen. I den del av memoarerna som han kallar ”Hemma i världen” har han skrivit om ett möte på Lidingö 1973 med PEN där Naipaul inte framstod som världens mest älskvärda person: ”På avskedsmiddagen var han utled på mänskligheten, klädde sig i vitt och åt bara vit mat vid eget bord nära utgången. En amerikansk förlagsman trodde det var hovmästaren och tryckte i förbifarten en dollarsedel i hans hand. Då vitnade även Naipauls ansikte.”