• 2018:08
• Publicerad: 31 augusti, 2018

Vad är modernismen?

Gunnar Lundin reflekterar över den så kallade modernismen.



Historik

Peter Luthersson har (framför allt i Modernism och individualitet, 1993, följd av den mindre polemiska Svensk litterär modernism, 2002) givit en modernismens historia. I den är symbolismen en förmodernism; Baudelaire är individualist både mot borgerlig egoistisk materialism, och mot massan. Det livssätt som följer på en sådan hållning fortsätter sedan, och förstärks på kontinenten genom världskrig och kapitalistisk rovdrift, in i modernismen. Religionen tycks ha spelat ut sin roll, åtminstone som ideologi, och människan står, hos Kierkegaard och sedan sekulärt hos Sartre, fri att göra sina val. Detta alltså på kontinenten.

I Sverige finner Luthersson samma tendens hos G O Adelborg i Om det andligt personliga: innerlighet, eld kombinerat med kallt stål. (Viss finns ett svårartat självförhär­ligande på några sidor hos, den unge, Adelborg, men huvudspåret är en av Almqvist, Kierkegaard m.fl. stämnings­inspirerad entusiasm.) Och han finner den även i Ivar Conradsons reducerade, naivt benämnande poesi; Conradson gör sig hörd som en Vilhelm Ekelund utan klassicism. Liksom kontinentens författare och intellektuella är de inriktade på det existentiella och personliga, andens överlevnad i en teknologisk och kapitalistisk värld. Svenska föregångare är Ola Hansson (även i hans sena notiser i Turkiet) och Vilhelm Ekelund.

Men Adelborg och Conradsson – ”pekoralister”! - blev snart tystade och margina­liserades av Böök, Landqvist och andra som stod för en lagom radikal och borgerligt trivsam kultursyn. Till de hundsfotterades försvar kom Klara Johansson och Bertil Malmberg.

Finland liknade det övriga Europa genom att ha varit involverat i första världskriget och därtill utstått ett inbördeskrig. Modernismen hos Edith Södergran och kretsen kring tidskriften Quosego har samma moraliskt-existentiella intensitet som hos författarna i Tyskland, Italien Frankrike, England. Ett nytt personligt-överpersonligt livsläge sökte sin form. När Bertel Gripenberg under pseudonymen Åke Eriksson i en åsyftat löjlighetsuppenbarande pastisch imiterade de finlandssvenska modernisterna blev resultatet – till överraskning för honom själv – en bekräftelse på att något nytt och tankeväckande hänt. Formen gav röst åt personlighetssidor som inte fanns i den traditionella poesin.

Med pastischen på svensk fyrtiotalism, Camera obscura, blev resultatet detsamma: ett medialt uppsving för de ”obegripliga”. Luthersson har dock inte mycket till övers för dessa fyrtiotalister som han buntar ihop som kulturpolitiska karriärister vilka övertagit ”stilpaket” från utlandet. När jag läser Vennbergs dikt om den Västerländska kulturens begravning ser jag att det är en alltför intellek­tuellt uträknad poesi. Men Vennberg skrev saker av bättre halt. Och till slut känns det en aning förenklat att ställa Adelborg och Conradson mor samtida och senare författare.

En annan invändning mot författaren av de två böckerna om modernismen – jag antar att den i mindre grad eller inte alls gäller den Luthersson som har ett program om klassiker i tv – är att han försöker visa upp en modernism som är något non plus ultra. Har det inte alltid – från antiken, ännu tidigare, i Orienten– både funnits de som följt sin egen väg och de som fört ”tidens talan” men nu som alltför tidsbundna försvunnit i glömska? – Mot dessa finns avvikarna, de autentiska, som genom seklerna fortsätter att ha läsare. De har sinne för något allmängiltigt mänskligt och förvaltar ett ­arv vilket fortsätter tala till envar. Det finns ju, för att låna titeln till en bok av Aldous Huxley, a peren­nial philosophy, liksom den finns en l’uomo universale.

Personliga skisser

”Innan människan har blivit prövad ber hon till Gud som en främling.” (Isak Syriern) Exakt så; och hon läser, och tolkar, som en främling. Många texter som senare får betydelse är då stumma. Man är långt från källan, vilken man i de första upptäckterna av konsten vet att den finns, och man längtar dit.

Det finns poesi som kan ses som en praktik av Heideggers tanke om ett språk som motsvarar verkligheten: ord, det betecknande, i direkt sant förhållande till det betecknade; en poésie pure. Inga myter, inga ideologier. Orden upptäcker världen, som för första gången. Varje dag är ny. Häri finns också dess begränsning.

Inte så att ord och föremål är desamma; då skulle ju inget bli synligt, utan så att ord på ett sant sätt betecknar föremålet och får det att framträda som gåta och vila. Göra sig tom inför den nya dagen. Bli en del av dess plats i tiden genom att med poesin få kontakt med annat levande.

De oansenliga häftena i Bonniers Lilla Lyrikserie gav mig poesins grammatik mer än något av Ezra Pound eller T S Eliot. Den vita sidan och den tunna texten – världen gjord tom för att med orden upptäckas på nytt. Från mitten av 70-talet blev Ekelund och Björling följeslagare. När jag jobbade som städare måste jag efter jobbet läsa några sidor Ekelund för att få mening. På någon av de första sidorna i Campus et Dies talas om ”att få del av Din nåd”; Ekelund och Paulus; tro är tillit.

Den vita sidan märks i poesin på annat sätt än i romaner. Läsaren ska vara lika tom som sidans vithet. Vitheten hos läsaren.

Det var på 70-talet upplevde tanken att poesins ord– verklighetsframkallande –motsvarade och återgav det betecknade. Jag minns inte vilken författare det då gällde, men föreställningen finns ju hos Heidegger. Hos Vilhelm Ekelund på en teoretisk begreppsnivå, bland annat som det grekiska ordets andliga saklighet. Ord som motsvarade sinnestillstånd och hållningar. Levnadsstämningsord. I översättningar måste förhållandet återuppföras på det andra språkets villkor. Det går inte att översätta Horatius utan att något av diktens läkande energi går förlorade. Man kan i stunder av poesiläsning och meditation uppleva, särskilt skarpt i kontrasten mot all information, detta regn av underhållning och åsikter, att ett främmande språk är det sanna språket. Det betyder: ett farmakon.

Även hos Gunnar Björling finns den här poetiken; enkla vardagliga ord, nednötta fraser som i en knaggligt och vasst framväxande rytm – lika individualistiskt ogenerat som tonen hos Montaigne – återger mötet med motivet. Att i sitt öga – och det är ett öga, hos den sene Björling, som en lugn vattenyta, utan upprördhet, som ser tingen som de är. (Alltså inte symbolisternas ”landskapet som stämning”.) Det finns även hos Rabbe Enckell i ”tändsticksdikterna” och i Skuggors lysen. Men det räcker inte. Samtidigt finns ett humanistiskt existentiellt inslag: tillgängligheten för moment av sanning – subjektivt och allmängiltigt –det som växer och kompletteras genom den linje, för att använda ett ekelundbegrepp, som uppstår i det personligt angelägna. Poesi och aforism i kontakt med den angelägenhets­möjlighet som gör livet uthärdligt, nytt, levnadsvärt.

• modernism