• 2018:05
• Publicerad: 31 Maj, 2018

Om förälskelse

Den som lider av det fula i världen, lär inte få någon tröst eller förlösande vägledning av filosofin hos Schopenhauer eller Nietzsche; bara om han har receptorer för den personliga erfarenhet de meddelar.



Den som lider av det fula i världen, lär inte få någon tröst eller förlösande vägledning av filosofin hos Schopenhauer eller Nietzsche; bara om han har receptorer för den personliga erfarenhet de meddelar.

I förälskelsen ser man inte världen (”Blott dig i världen jag ser”), och ser den ändå: det man tyckte var fult är nödvändigt för det sköna, och har upphört att äckla eller ens besvära.

Förälskelsen må vara en illusion – men den förhöjer. Pemberly är vackert för Elisabeth Bennet. – Detta kunde Jane Austen skildra, och att det hör samman med etik.

En koltrast tar upp ljud i sin omgivning. Den sjunger helst i gryningen eller i skymningen då det finns dagg; luftfuktigheten ger sången längre räckvidd. Honan väljer den som har mest variation (flest melodier) och därtill den som är mest uthållig.

Att vara förälskad är att ha en sträng, som kan fås att vibrera. Du vet att du har den. Harpans hemlighet. – Och: ”Wenn ich dich lieb’ hab’, was geht es dir an?”

Människan, framför allt den äldre människan, måste ha en ängels tålamod med den grobian hon också är.

När vi får vara med om förälskelsens sting, går vi en tid med giftet i ådrorna, och världen är ny…Nyss gick vi med tunga steg – detsamma för en tjugoåring som för en åttioåring – nu flyger vi fram. Är vi omoraliska? Vi är otillräkneliga. Världen är vacker. ”Jag minns att jag tyckte den var ful.”

Och när giftet gått ur kroppen? Då gifter vi oss, eller glömmer? Föräl­skelse som blivit en vana, och kallas kärlek, är den ett ädlare vin?

När förälskelsen är över? Lika litet som vi i minnet kan suggerera smärtan av ett getingbett kan vi minnas verkan av detta gift. Men så länge den varar är vi i ”ett lif öfver frågornas lif”.

I Sverige är fler än 2 miljoner människor över 65. Och många mycket gamla; ju äldre desto fler ensamma. De går eller stapplar omkring på stan, med eller utan rullator, några redan vissnade och förfulade; bland kvinnorna har några upphört sminka sig, andra både sminkar sig och gör ansiktslyftningar. Denna stora människosekt är den absoluta motsatsen till de skönhetsideal som råder och som medborgarna ständigt påminns om. Bakom den gamla damen i schal och med rinnande ögon lyser den jättelika affischen med unga kvinnor i raffiga underkläder . Dessa gamlingar har stundom en skygg eller tomt oseende blick. De hör inte hemma här. Ingen intresserar sig för deras minnen, från en annan planet. – Men långtifrån alla. Det finns de som visar sig vara otroligt lättroade, som varje dag tycks se fram emot tillvarons absurditeter och vilkas humor har en förmåga att smitta av sig så att även andra får syn på denna nytvättade komiska värld. Humor tycks sakna ålder.– Och naturen har ordnat det så väl att den vanföre inte kan se sig själv. För den vanföre är den sköna lika skön som för Don Juan eller Casanova eller Mikael Pers­brandt..

Kan man fortfarande bli förälskad även då man inte tror på en åter­förälskelse? – Är det inte en dammig manlig föreställning att det sköna bara finns om det går att tillägna sig eller erövra?

Man måste åter ställa sig frågan varför vi lever? Den förälskade behöver inte ställa sig den frågan. (Han undrar istället hur någon kan finna livet meningslöst, hur folk kan nöja sig med att vara förstockade.) Inte heller den som arbetar på en bok. Båda dessa tillstånd är – med sina faror och äventyr – benådade. Men när inget av dem är för handen? Då står man åter på bar backe och ser sig förvånad om efter meningen.

Enligt Kierkegaard finns två sorters förälskade. Den ene är cynikern, en amoralisk förförare (Forförerens Dagbog): Den andra är melankolikern (Gientagelsen); melankolikern är visst förälskad, men snart har han förälskelsen på avstånd och nöjer sig med att erinra sig den. Han blir som Den unge vännen diktare. Däri liknar han K. efter den uppslagna för­lovningen med Regine Olsen, vilket framgår av Mit forhold til hende som innehåller brevväxlingen till Regine och till ungdoms­vännen Emil Boesen. – Cyni­ker eller melankoliker. Så renodlade typer finns inte. För att tala i ”typer” så måste det finnas en tredje: den som utgår från energin – en alldeles unik sorts – som uppstår vid förälskelsen.

Förälskelsen har inget annat motiv än sig själv. Den uppstår i ögon­blicket. Det finns någon sorts ömsesidighet liksom det behövs en anod och en katod för att ström ska uppstå; därtill tarvas en strömförande vätska, som utgörs av omständigheterna och rummet.

Är den en aspekt av hälsan, som annars kan ta sig olika uttryck? Adam och Eva blev förälskade innan de åt av frukten från Kunskapens träd. Och så kommer det alltid att vara – även för en professor. I vårt informationssamhälle återför den oss till en sorts fattigdom. Förälskelsen är inte religiös (som Kierkegaard inte tröttnar på att påpeka). Men i likhet med religionen är den något vi inte kan nå fram till genom förnuftet, som ifråga om den sokratiska självkännedomen. Kierke­gaard ställer Sokrates mot Kristus. I religionen finns inte svartsjukans hundar; den är ”ett lif öfver frågornas lif”.

Förälskelsen går över. Men under resans gång har man upptäckt att den liknar andra stämningar som försonar oss med livet. Och vad är en poet om inte en som har hemligheter med livet?

• Kärleksdrama