- 2018:05
- Publicerad:
Kometens natt: Om den italienske poeten Dino Campana
Guido Zeccola skriver en kort essä om den i Sverige okände italienske poeten Dino Campana, en skald som levde mellan 1885 och 1932.
”Vara en duktig poet är inte viktigt. Bli ren är enormt mycket viktigare” (Dino Campana)
Det är kanske sant, poeterna tillhör en annorlunda ras, ”primitiv,” utdöd sedan länge men med förmågan att återuppstå precis som fågeln Fenix. Jag menar de riktiga poeterna, inte de intellektuella, de som bland annat skriver poesi, utan de bland vilka dikten, med sina monstruositeter, sina enhörningar, kan språka.
Vem var Dino Campana?
Han föddes den 20 augusti 1885 i Marradi och dog den 1 mars 1932 i Scandicci (i Toscana). Campana var en visionär poet. Hans berömmelse vilar på hans enda publicerade bok Canti orfici (”Orfiska sånger”), samt hans vilda och nyckfulla personlighet.
Dino Campana kämpade mot allt och alla för att bli accepterad, även – och framförallt – mot sin egen familj. En borgerlig och etablerad familj, som skämdes för honom, som skickade honom för att utbildas på olika skolor, till och med på militärskolan (med hopp att det skulle göra honom starkare) men sadistiskt medvetna om att han aldrig skulle kunna klara av den.
Stöd Tidningen Kulturen
Poeten själv var medveten om att vara annorlunda, han var högutbildad, intelligent, kunde flera språk, tyska, spanska, franska, latin, forngrekiska. Han läste och fördjupade sig inte bara i klassikerna utan också i Nietzsche, Baudelaire, Lautréamont, Mallarmé, Whitman, Rimbaud och förstås Dante, D'Annunzio (speciellt Alcyone) Pascoli, Carducci, och den forntida mytologin.
Trots detta blev han stämplad som ”galen” redan 1906. Dino Campana brydde sig inte mycket, medveten som han var om att för de andra ha blivit en byfåne. ”Jag är den bristfälliga delen som arbetaren gör sig av med” skriver han.
Campana gav ut en enda bok ”Canti Orfici” (Orfiska sånger) år 1914. men han kunde resa, hela tiden tillsammans med en förmyndare, till USA och till Latinamerika (Uruguay), familjen ville bli av med honom... Efter ett tumultartat förhållande med protofeministen och författaren Sibilla Aleramo (1846-1960), som han träffat på ett mentalsjukhus, blev Campana intagen på dårhuset i Castelpulci (1918). Vistelsen där blev till ett helvete, med elektrochocker, tvångströjor, experimentell psykiatri och medicin, och där dog han 1932.
Han efterlämnade verket ”Canti Orfici” (1914), som han publicerade med egna pengar eftersom kulturarbetarna på den då kända tidskriften ”La Voce” (Rösten), poeterna Giovanni Papini och Ardengo Soffici, hade slarvat bort manuset (det upphittades flera år senare och publicerades, men versionen som Campana skrev på nytt 1914 var enligt många bättre) .
Canti Orfici: tema, struktur och litterär stil
Canti Orfici kan man beteckna som prosimetrum, alltså ett verk som består av prosa och dikter, som t.ex. Vita nuova av Dante Alighieri. Boken består av olika texter skrivna 1912-1914, 22 kapitel uppdelade i 4 avsnitt: La Notte, Notturni, La Verna, Varie och frammenti. Poem i prosaform där prosan i rytm liknar dikten. Det är omöjligt att inte formmässigt tänka på Giacomo Leopardi, men Campana inviger läsaren till dikten som mystiskt och esoteriskt ord som berättar om Sanningen.
Det finns en strukturell koherens i dessa texter. Ingenting är kaotiskt eller lämnat åt slumpen. Fragment som skapar eller omgestaltar ”verkligheten” men förblir koherenta i förhållande till det de upptäcker. Även undertiteln på verket ”Die Tragödie des letzten Germanen in Italien” borde inte förvåna; Campana förblir trogen sin estetiska miljö: den sena europeiska dekadentismen med Bayerns slott, hermafroditer, chimärer, horor, städernas folkmassa, opium, änglar och demoner. Läsaren kan tycka att Campanas poetiska gestalter är en aning föråldrade. Fast det stämmer inte riktigt. Poeten försöker finna nytt liv i det som, likt symbolismen, hade blivit till ett mode.
Canti Orfici inleds med en lång prosadikt, ”La Notte”. Verket hette i en tidigare version: ”Sentimental kinematografi”. Campana valde senare ”La Notte” som titel men den ursprungliga titeln berättar mycket om hur verket är strukturerat, med många bilder och sekvenser som inte följer en linjär skandering av tiden, utan allt sker i nuet.
I den andra delen av La Notte talar poeten om en erotisk initiering:
”O din kropp! Din parfym stängde mina ögon: Jag såg inte din kropp (en söt och skarp doft): där i den stora, nakna spegeln som täcktes av violett rök. Jag såg en ljusstjärna kyssa den vackra gåvan: och de blyga brösten svälla av eget ljus. Ingen Gud var närvarade under kärlekens kväll; men ljuset på knäna satte du, nattlig karyatid som stöder en härlig himmel.
Din kropp är en gåva på mina knän, stjärnorna försvinner medan all färg förvandlas till violett. Du böjer dina lilafärgade ögon mot mig och en okänd natthimmel kidnappar en melodi av smekningar.”
Är det en beskrivning av en kärleksnatt med Sibilla Aleramo? Det är möjligt, och dessa beskrivningar återkommer då och då. Men, prosadikten blir här viktig för att den introducerar oss för poetens syntax (tvångsmässigt upprepande, rytmiskt som ett slagverk), den abstrakta kromatismen; verkligheten som blir overklig (den nattliga karyatiden som stöder en härlig himmel). Och Nietzsche! Guds frånvaro, vitalitet, erotik, kvinnokroppens lätthet som är typiskt nietzscheansk... kanske kryddat med goda ransoner av Gabriele D'annunzios Il Piacere (Njutningen) och Le vergini delle rocce (Jungfrurna på klipporna).
Natten är för Campana den stora modern. En moder som är all glädjes och sorgs källa. Inte bara i La notte utan också i dikter som Genova, Chimera, La Verna (ett kloster). Moder är också kvinnan som poeten upplever som närvarande extas och saknad kropp. Ett trauma, en fraktur. Allt enligt den orfiska traditionen (se min tidigare essä om Orpheus).
Kvinnan blir den svarta månen
I vårt språk är ordet Sol feminint men det är maskulint i många andra språk, framförallt i de romanska, exempelvis i italienskan. Romanska språk är en grupp av indoeuropeiska språk som utvecklats ur latinet. Men det är utan tvekan sant att den heliga eller sakrala femininan identifierades med Solen även bland indoeuropéerna som Campana citerar.
Månen var å andra sidan maskulinum, likt guden Shiva i Indien och den babyloniska guden Sin samt den egyptiska Osiris. Tämligen ofta associerar Campana kvinnan med Livsträdet, därför att hon hade makt över överflödet, födelsen och den sexuella njutningen, men som jordisk kraft var hon också knuten till de ktoniska (som hör till underjorden) djuren som ormen och draken, djur som dock var ”positiva” då de hade ett nära samband med livet självt.
Så varje kvinna var på något sätt för Campana en miniatyr av den Stora Modern, hon var i nära kontakt med gudinnan eller symboliserade den. På det här sättet kunde kvinnan, och bara kvinnan, kommunicera med det osynliga, oavsett om hon var en spåkvinna, ett orakel, en shaman, en healer, en trollkvinna, en älskarinna eller en prästinna.
Var Campana feminist? Nej, det var han inte, han kunde inte vara det. Men han hade kanske läst Bachofen! När kristendomen började etableras anammar även kristendomen, enligt Campana, vid sidan av Kristus goda och solära egenskap, denna bild av kvinnan. Förutom de grekisk-romerska gudinnor som till exempel jordgudinnan Gaya, försvinner även den druidiska Dana med sina många gestalter Dana o’Shee, Birgit, Morgan, Epon, Rihannon, och så vidare.
Fast de försvinner inte helt. Dana blir den heliga Anna, jungfru Marias moder, Birgit blir den heliga Birgitta.
Kyrkan förvandlar de gamla kulterna till nya, fast med ett kristet budskap. Och, än idag är sankta Anna, som vid sidan av sin historiska roll är helgonet som skyddar de gravida kvinnorna och förlossningen, precis som Birgitta, mycket populär i Irland och England. Men detta är inte bara kristendomens verk.
Redan innan monoteisterna började hävda sig, var kvinnornas försvagningsprocess ett faktum. Som sagt transformeras gudinnan från skapare till ”enbart” mor till guden, eller till hans hustru. Men, även med minskad makt förblir hon gudomlig, som bekräftare av gudens makt. Hon besitter fortfarande makten att skapa en gud, eller att hjälpa honom återuppstå.
I Mesopotamien är gudinnan Ishtar en variant av den ursprungliga gudinnan Astarte eller Ashtoreth, en fruktbarhetsgudinna även hos fenicierna och kanaaniterna. Astarte betraktades av egyptierna som drottning av Byblos. I egyptisk mytologi verkade gudinnan Isis som sköterska åt Astartes son medan hon sökte efter sin make, Tammuz eller Osiris, för att återuppliva honom.
När Isis avslöjade sin verkliga identitet fick hon den pelare som inneslöt den döde maken som gåva. Det motsvarar den skandinaviska Freja som offrar sitt liv för att rädda Balder. Exemplen är otaliga. Men det kanske mest betydande finns hos hinduismen när Shiva försjunkit i djup meditation på berget Kailash, och blir väckt av Parvati som befaller honom att agera så att guden inte förblir orörlig för all evighet.
Parvati (”bergsgudinnan”) är inom indisk mytologi dotter till Himalayabergen och hustru till Shiva. Hon personifierar sin makes makt och framställs som en mycket vacker kvinna. Shiva älskar henne högt och har givit plats åt henne i ena halvan av sin kropp för att aldrig behöva skiljas från henne. Ingen manlig gudomlig makt är möjlig utan hjälp från den befruktande naturmodern.
Dessa myter finner Campana också i de medeltida sagorna som till exempel sagan om kung Arthur och hans hustru Genève som ger honom det heliga svärdet Excalibur, symbol för en kvinnlig sakralitet i kungens händer. Den solära hjälten är ju en man, men han behöver hjälp av den dolda lunariska gudinnan enligt Dino Campana.
När hjälten i sagan befriar prinsessan från drakens våld, vad gör han om inte att symboliskt återta sin hemliga dolda kvinnlighet för att återställa den ursprungliga androgyna ordningen?
Text Guido Zeccola
