Étienne-Léon de Lamothe-Langon och den litterära opportunismen

På en sida i manuskriptet till ”Lucien Leuwen” skriver Stendhal: ”Ge karaktärerna något mänskligt, några sanna detaljer, då de annars tveklöst kommer förbli den sortens banala avbildningar av ministeriella styggelser som karaktärerna i Monsieur Lamothe-Langons Monsieur le Préfet” (förf. övers.). Minst lika viktig som den ursprungliga källan till inspiration får väl ändå anses vara dess motsats? Att Stendhal uttrycker sig på detta tillspetsade vis ger oss så en bild, främst av vad han själv i skrivandet vill undvika i sitt eget verk som kommer att finna sin plats i 1800-talets litterära kanon, men också, och kanske lika viktigt av vad han läste. Lamothe-Langon var för Stendhal motexemplet för den som önskar skapa en trovärdig karaktär, men vem var han?

Étienne-Léon de Lamothe-Langon föddes 1786 i Toulouse och är i alla avseenden en mångfacetterad figur: framgångsrik romanförfattare, poet, dramatiker, politiker, Casanova. Emellertid har han under tidens gång förpassats till de bortglömda författarnas Pantheon. Den stora populära framgång han åtnjöt i Frankrike under 1800-talets första hälft skulle brinna ut ett tjugotal år innan hans död och intresset för hans produktion med den. Trots detta, och vid en närmare anblick, är det svårt att inte förvånas över denne författares höga arbetstakt och förmåga att i sitt intensiva skrivande alltid ligga ett halvt steg före det litterära modet. Tidslinjen avslöjar för oss det man kan kalla en litterär opportunist, en arbetsnarkoman och en bråkstake, naturligtvis i ordens mest hänförda mening.

I ett vittnesmål från tiden då Louis-Philippe styrde Frankrike beskrivs Lamothe- Langon som en ”lång gamling, något krökt, något urblekt och synbart utmattad som en följd av sitt omåttliga arbete och opiummissbruk” (förf. övers.), men likväl med en produktion som inte innehåller mindre än 150 volymer ”60 fler än Voltaire”, utropar man. Den outtröttlige författaren publicerar sin första roman 1808, en historisk roman med titeln ”Clémence Isaure et les troubadours”, som ges ut under en tid som markeras av ett växande intresse för just den historiska romanen. Romanen väcker viss uppmärksamhet, översätts till italienska, tyska och engelska, samt belönar den unge författaren med uppmuntrande tillrop från bland andra Chateaubriand.

Följande år i Lamothe-Langons liv ska domineras av en politisk ambition. Efter att ha skrivit och publicerat en rad politiska dikter i hyllning till den rådande regimen utnämns han 1811 till prefekt i hemstaden Toulouse och påbörjar så en politisk karriär som abrupt tar slut 1815 som en direkt följd av Napoleons nederlag vid Waterloo.

Återigen förvånar han med att befinna sig bara några år före den gotiska romanens verkliga genombrott i Frankrike och fullt medveten om den potentiella sprängkraften i namnet Radcliffe.Trots sitt ämbete slutar han aldrig skriva och beger sig efter nederlaget till Paris för att till fullo ägna sig åt sin litterära bana där han 1816 färdigställer och ger ut en gotisk roman med titeln ”l’Hermite de la tombe mystérieuse, ou le Fantôme du vieux château” som av författaren själv påstås vara ett av Ann Radcliffes bortglömda manuskript i fransk översättning. Återigen förvånar han med att befinna sig bara några år före den gotiska romanens verkliga genombrott i Frankrike och fullt medveten om den potentiella sprängkraften i namnet Radcliffe.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Åren mellan 1820- och 1840-tal ska bli de mest produktiva i Lamothe-Langons liv då han förutom att fortsätta den gotiska produktionen även blir sedeskildringsromanens grundare samt påbörjar ett omfattande skrivande av så kallade ”Mémoires”, en sorts fiktionaliserade memoarer skrivna under pseudonym och publicerade av den litterära institution och epicentrum som utgörs av förläggaren Ladvocat under första halvan av 1800-talet.

Det är också detta som är en av Lamothe-Langons verkligt intressanta sidor som författare: bedrägeriet. Ja, man skulle kunna kalla det ett litterärt bedrägeri, eller så handlar det helt enkelt om en författare som gör även sig själv till fiktion. Allt är fiktion men maskeras som verklighet. Pseudonymerna används inte som rökridåer eller som någon sorts anonymitetsmantel men snarare som en antagen falsk identitet. Han skriver memoarer som hertiginnor, reseskildringar som italienska diplomater och fiktionen tycks så expandera för att representera en veritabel dissimulation av gränsen mellan fiktion och verklighet, författare och verk. Det utan tvekan mest uppseendeväckande exemplet på detta är ett verk som påstås vara en historisk studie av inkvisitionens framfart i Frankrike där Lamothe-Langon går så långt som att skapa påhittade källor som han påstår sig ha konsulterat under sitt arbete. Det var först på sjuttiotalet som historiker i Storbritannien upptäckte att källhänvisningarna var uppdiktade och plötsligt framstår han som något av en litterär desperado i kontrast till den förutsägbare opportunisten. Även detta är något som löper som ett ledmotiv genom Lamothe-Langons karriär och bekräftas av de rättegångsförhandlingar som återgetts i franska tidningar där han anklagas för bland annat förtal som följd av en alltför verklighetstrogen skildring. På samma gång är han vilde och publikfriare.

Det som emellertid ska utgöra den verkliga kärnan i hans verk är sedeskildringen, den så kallade ”roman de mœurs”. Genom denna genre kan han gripa sig an samhället, dess invånare, kutymer och seder och han gör det hela sex år innan Balzac påbörjar sitt monstruösa projekt ”La Comédie Humaine”. Lamothe-Langon tycks skriva sina sedeskildringar återigen med en mycket tydlig medvetenhet om att detta han vill uppnå och lägger även till titeln i sin andra sedeskildring suffixet ”roman de mœurs” som ett otvetydighetens ställningstagande. Man kan fråga sig om det inte är här en del av fröet till det som ska komma att kallas realism kan återfinnas, i det gradvis (ny)väckta intresset för de sociala aspekterna av tillvaron som kom att studeras under lupp av 1800-talets giganter, Flaubert, Balzac, Zola? Även om svaret inte är entydigt kan man på nytt komma tillbaka till Lamothe-Langons till synes obevekliga förmåga att skriva synkront med sin tids smak och intresse. Kanske är det inte mer än en frukt av tidens växande intresse för och demokratisering av vetenskapliga rön samt de mycket kraftfulla politiska svängningar som ska sätta sin prägel på 1800-talets Frankrike; men ändå tycks han ständigt vara där, i strömningens början.

Kanske är det också detta som är orsaken till det sedermera falnande intresset för hans produktion. Det är möjligt att iaktta en viss oförmåga hos Lamothe-Langon att utvecklas inom en given genre och när energin tryter tycks även populariteten göra det. Att inte längre med visst mod och känsla för läsarnas lust kunna slå in på en ny litterär väg tycks bli slutet på en annars mycket framgångsrik karriär då inte ens de tidigare mycket populära ”Mémoires” lyckas bevara sin plats i försäljningen. Redan tjugo år innan sin död upphör Lamothe-Langon sin intensiva produktion och förflyttas till det litterära livets periferi. Utsliten av arbete och opium blir han en vålnad som endast ibland blir omnämnd på någon tidningssida, inte sällan i föga smickrande termer. I detta miserabla tillstånd avlider han den 24 april 1864 och lämnar efter sig en omfattande produktion vars fortlevnad är mycket oviss.

Vad kan då denne litteräre bråkstake och opportunist säga oss om litteraturen? Den amerikanske litteraturvetaren Richard Switzer skriver i sin bok om Lamothe-Langon att ”För att se influensernas i sitt renaste tillstånd måste man intressera sig just för de sekundära författarna. Det är där vi finner litteraturhistoriens stora drag, det ursprungliga materialet och geniets startpunkt”. Det är alltså i frånvarons ljus vi måste betrakta Lamothe-Langon. Naturligtvis minns vi företrädesvis genierna än deras startpunkter, men litteraturhistorien består onekligen av ett vidsträckt nät av bortglömda författare som utgör en undervegetation ur vilken geniet kan växa. Att förstå varför Stendhal skrev som han gjorde är alltså inte bara att förstå var influenserna kom ifrån men även att förstå vad han läste och tog spjärn emot. Att läsa Lamothe-Langon är kanske att läsa Stendhal i motljus?