Det är väl bara att hoppa...

Tidningen Kulturens skribent Elisabeth Lampinen skriver om det ofattbara - kanske rent omöjliga; det att välja bort livet.

Ellen balanserade på broräcket, som var brett nog att gå på och hon hade till en början, innan stigningen, gått upprätt framåt, sedan satt sig och hasat vidare till mitten, där hon nu ställt sig upp. Det var något av en balansakt för det var inte helt vindstilla, och Ellen var heller inte den sorten som gillade vare sig höga höjder eller broräcken. Ändå stod hon nu här.

Det var väl bara att hoppa... hade hon tänkt och tänkte nu också. Varför dra ut på det? Varför vara ängslig för att falla? Konstigt egentligen... Hon förstod inte. Som så mycket annat.

Hon ville försvinna, stod inte ut och så hade det varit länge, om än i perioder lite lättare. Med sån ångest, sånt lidande så varför fortsätta?

Varför pina sig själv att finnas till, när allt var ett stort svart hål av ångest, iskallt i bröstet och stor sten i magen? Knivar i bröstet då det var värst, vreds om och var brännheta, en mildare magsjukevariant de lugnare dagarna.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej precis, det var därför hon var här ju. Nu skulle det bli av, och hon kände ett förunderligt lugn mitt i alltihop. Hade bestämt sig. Det var bäst såhär.

Metoden hade hon tänkt på ett tag. Ville det skulle vara absolut, ingen räddning till ett liv i skadat tillstånd, trasig men vid liv. Nej det var ju ungefär som nu det... bara på annat sätt.

Att kasta sig framför ett tåg hade i och för sig varit säkrast det förstod hon ju, men då drabbade det en massa andra än henne själv på ett sätt hon inte kunde ta ansvar för. Inte utsätta oskyldiga. Tabletter hade hon ingen koll på riktigt hur mycket som krävdes och där fanns risken att bli avbruten och räddad. Även om hon inte hade så många som nog brydde sig, hade det inte förvånat henne om någon kommit just då, så nej det gick bort.

Några våldsamma eller utdragna scenarior ville hon heller inte ha. Skära sig hade hon tänkt på men nej, ville inte bli hittad naken i ett badkar...

Att hoppa rätt ner i havet var det bästa helt enkelt, hade hon kommit på. Valt platsen också, den blev självklar för henne. Från bron på väg till ön som de åkt till så många gånger, till stugan som kunde vara, ja varit en tid, ett smultronställe med ljuva barndomsminnen, där friden rådde och bara tanken på att det var dags att återse den, fick hjärtat att hoppa av glädje och värmen sprida sig i kroppen.

Det var då det. Innan. Innan det flyttat in någon i det övergivna torpet i skogen bredvid. Eller någon, nej det visste hon ju inte riktigt, blev inte klok på det, för såg bara skuggor innanför fönstren. Förutom den lilla dåligt klädda flickan, smutsig och tovig, med stora skrämda gröna ögon som skrek av rädsla.

Var hon kom ifrån det visste ingen, knappt ens att hon fanns där. När Ellen försökte berätta och få stöd, därhemma, för hur hon skulle göra, kunna hjälpa, så tittade de bara konstigt på henne och sen på varandra, vände bort blicken och låtsades som att de inte hört. Varje gång likadant, till en början, sen såg de alltmer allvarliga ut och tog ett långt samtal med Ellen, där de försökte få henne att förstå att hon fantiserade. Och måste akta sig för att prata högt om sådana saker. Det kunde sluta illa.

Ellen tystnade, men slutade inte att se eller lyssna. Flickan var yngre än hon, kunde vara en 8-9 år sådär trodde Ellen, som då själv var 12.

Mager och grånad i hyn, oftast tårränder längs med kinderna. Barfota i träskor om sommaren, drog de långa grässtråna från ängen och tvinnade i handen, som en sorts lindring eller vad undrade Ellen. Det rev till ibland och började blöda, vilket inte stoppade flickan nej det verkade istället trigga henne än mer, rev då allt hastigare och riktigt intensivt emedan hon samtidigt ökade takten. Hon gick alltid samma väg. Ut genom den gnällande ytterdörren, nerför de två slitna stentrappstegen, ut på grusgången mot vägen som hon korsade, gav sig av över ängen innan hon försvann ur synhåll.

Vad hon hade för ärende eller när hon återvände visste inte Ellen. Inte ens vad hon hette och de talade aldrig med varandra. Ellen kunde bara inte låta bli att stå där varje morgon och vänta. Trots att det pinade henne så, eller kanske just därför. Inte så att hon var en självplågare, nej inte alls, utan just för att hon kände sådan hjälplöshet samtidigt medkänsla med flickan och den skrämda blicken.

Varje steg hon tåg utsöndrade, ångade, av ångest och groteska minnen, for som blixtar ur huvudet på henne och studsade mot Ellen som inte klarade hålla dem tillbaka, nej de sögs in och absorberades av hennes själ och hjärta, förmörkade dem alltmer.

Som en mörk grotta full av häxkonster... där hon fått dricka häxbrygder och spöka ut sig, uppklädd för att behaga, beskådad och avklädd... kroppsligen och själsligen. Glimtar av skuggorna bakom gardinerna ackompanjerade det hela. Skadeskjuten. Kände hon sig, och mer och mer ihålig. Svartnade inifrån.

Stugan var annars en liten pärla ute i skärgården, med havsnära utsikt som det stått i annonsen. Ja från den lilla balkongen på övervåningen kunde man se badplatsen inne i viken där det också vid turliga dagar gick att se de stora båtarna i horisonten när de passerade i utkanten på väg bort från eller till fastlandet, eller kanske ut på internationellt vatten, vad visste hon. Tyckte varje gång det var spännande och lockande, som en sugande kraft att dras till. Kanske en utväg hade hon funderat på ibland. Att springa ut till yttersta kanten på udden och vinka med vit flagg till en förbipasserande ångare, skonare eller lyxkryssare, i hopp om att bli upplockad och räddad. En stillsam dröm som ibland ingav hopp...

Ingenting hjälpte. Inte föräldrarnas varningar, förmaningar, skolkuratorns klokskap eller BUP- psykologernas försök att nå klarhet och rätt behandling. Inte doktorernas pillerburkar heller. Vars innehåll hon lät spola ner på toan i lönndom visserligen men, hjälpte gjorde de ju i alla fall inte...

Ellen kunde inte hitta utvägen, inte komma undan. Drevs alltmer mot mörkret och det var ingen som förstod.

Nu stod hon här, hade kämpat färdigt. Varje ledighet, både helger ofta och längre lov absolut, hade de allt som oftast åkt över bron och sen vägen fram till stugan. En gång något att längta till, sedan ett rent helvete... Ellens lama protester om att få slippa ledde ingen vart. De bara skakade på huvudena och återgick till sina sysslor och planeringar, packade in i bilen och iväg de for.

Inte nu längre dock. Nu var hon fri. Nu bestämde hon, nu var det ingen som kunde komma åt att göra illa mer. Ingen rädsla för nya katastrofer, okända hemskheter, förvirring och skam. Ingenting alls. Bara friheten att fatta egna beslut. Hon var vuxen nu, med den fulla frihet som ju hörde till fördelen med att vara så kallad vuxen.

En frihet hon tyvärr bara kunde använda till att göra det sista valet. Tyvärr, ja hon kände det så men fann ingen återvändo. Inget hopp längre, ingen kunde hjälpa henne, torka tårarna och lena de brända såren. Det gjorde för ont. Och det fanns ingen nej ingen, att hålla i handen.

Sagt och gjort. Hon hoppade.