• 2018:01
• Publicerad: 26 januari, 2018

DET RASAR – en kollektiv sorgeakt

SCENKONST | Anna Bergqvist har sett Dramalabbets kollektiva sorgeakt "Det rasar" - åttio minuter av känslor och rasande sorg.

Manus: Alexandra Loonin
Regi och scenografi: Katja Seitajoki
Fotograf: José Figueroa
Ljusdesign: Ronald Salas
Ljuddesign: Magnus Larsson
Skådespelare: Py Huss-Wallin, Josephine Wistedt

Speltid: 80 minuter ingen paus
Spelas 20/1 – 4/2

DET RASAR – en kollektiv sorgeakt
Orionteatern (Dramalabbet)

Scenen behåller sin symboliska svärta genom hela föreställningen, men scenbilden förändras ändå skickligt – utan att bli övertydligt - genom ljus.

Dramalabbet, som just nu spelar på Orionteatern, kallar ”Det rasar” för en kollektiv sorgeakt. Kollektivt ska vi under åttio minuter få känna, rasa av och bearbeta den sorg som gestaltas genom ett relativt stort antal fragmentariskt berättade sorgeupplevelser. Endast Py Huss-Wallins återfunne och förlorade San Fransisco-bror återkommer nästan musikaliskt repetitivt genom föreställningen, och ältas i så många olika varianter tills smärtan väl nästan i slutet har läkt ut. I övrigt är det många små korta och sakligt berättade moment av sorg som nästan som ett pärlband spelas upp för oss.

Scenlösningen är genomgående mycket enkel. Ett svart rum, en publik som sitter nära och bitvis deltar i sorgebearbetningen. Två svartklädda skådespelare sitter inledningsvis på svarta stolar, sprättar svarta kuvert och handhar svarta föremål. Scenen behåller sin symboliska svärta genom hela föreställningen, men scenbilden förändras ändå skickligt – utan att bli övertydligt - genom ljus. José Figueroas vackra fotografier ackompanjerar och tydliggör de olika berättelserna.

Sorgeberättelserna, alltid i jagform, gestaltar olika vinklar på sorg. De handlar om död, övergrepp, utanförskap, förlust och separation. Berättelserna är bitvis mycket tunga, men ”Det rasar” håller sig alltid på rätt sida om det melodramatiska och föreställningen blir därmed mycket effektiv och gripande. Den korta speltiden, knappt en och en halv timme, gör att publikens koncentration hålls uppe genom hela föreställningen.

Mellan de personliga anekdotiska vittnesmålen om tung och ofattbar sorg lättas stämningen upp av musik och koreograferade inslag. Vi får se modernistiskt koreograferad dans, men också flåshurtiga aerobicssteg och musikvalet överraskar genomgående,  bl.a. med en klagosångsversion av ”Die Mauer” och Bonnie Tylers ”It´s a heart ache” som publikkaraoke. Det är ett mycket skickligt balanserande på gränsen mellan tungsinne, svärta och igenkännande skratt vi får bevittna. ”Det rasar” är faktiskt, sitt mycket tunga ämne till trots, en för alla sinnen mycket njutbar föreställning. Mycket beror detta på det fina skådespeleriet. Såväl Py Huss-Wallin som Josephine Wistedt gör synnerligen fina insatser föreställningen igenom. Framförallt kan dock Josephine Wistedts skickliga uttryckskonst lyftas fram. Hennes utbildning som mimskådespelare kommer synnerligen väl till sin rätt här.

”Det rasar” lyckas väl med att vara den kollektiva sorgeakt den enligt programbladet vill vara. Kanske har katharsis, ett av den traditionella teaterns absoluta grundbegrepp, sällan fungerat så väl som här, men ännu mer än renad känner jag mig faktiskt glad och upplyft efter att ha sett ”Det rasar”. Föreställningen behandlar tunga ämnen, men på ett allt annat än tungsint sätt.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Kritik