2018:01
Publicerad: 25 januari, 2018

Patrick Modiano på flykt

Minneskonst. Hos Modiano upptäckte Gunnar Lundin en annan minneskonst än hos Freud och Proust. Alla tre judar.

I den bundenheten, eller fångenskapen, finns sedan friheten.

Efter två romaner, där hans fingeravtryck finns men ännu inte den konstfärdiga hand som blivit ett redskap för en personlig motivkrets, publicerar Patrick Modiano på Éditions Gallimard 1975 Villa Triste. Där finns tonen och stilen. Han är då trettio år och skriver sig bakåt i tiden om en yngling som är arton. Det är i juni, den första sommarmånaden 1961, på en liten semesterort vid gränsen till Schweiz. Artonåringen är under det antagna namnet ”Victor Chmara” på flykt undan en inkallelseorder till striderna i Algeriet. Han är en intellektuell med konstnärliga ambitioner. Först bor han med sin enorma koffert och tre resväskor på hotell Les Tilleuls och senare flyttar han till en den unga skådespelerskan Yvonnes svit på L’Hermitage. Än finns bara habituéerna där, men snart kommer semesterfirarna och den ”lilla hålan” lever upp för att sedan på hösten sjunka ner i den inskränkta småstadens förvecklingar.

Här vid sjöstranden, med simavstånd till Géneve, når han en sorts trygghet som emellanåt störs av rädslan för spioner. De nya vännerna, Yvonne och den åtta år äldre ”doktorn” René Meinthe upplever sommaren tillsammans. Det tycks bara finnas en dag, eller ett dygn. De är ”kungar för en dag”. Victor, som nu antagit titeln greve, går in för att ”bara intressera sig för likgiltiga ting, kläder, böcker, music-hallprogram.”

Schweiz står av tradition alltsedan Voltaire för friheten. Dit kan man fly, inte ens kofferten och resväskorna behöver följa med, för att slippa svårigheterna och utmaningarna eller förföljelserna i sitt hemland. Nu, 1975, konstaterar den trettioårige berättaren: ”Men då visste jag inte att Schweiz inte finns.”

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Villa Triste är historien om ett uppskjutande. Victor finns i zonen innan man måste välja, och varje handling får betydelse för vem man blir, vilka vänner man får, arbetet, make eller maka, så att man snart är bunden till sitt öde. – I den bundenheten, eller fångenskapen, finns sedan friheten.

Zonen innan vad vi kallar ödet tar vid blir i de senare verken ett bestående tema. Människor och miljöer är mycket närvarande. Men eftersom det är i minnet blir det en därvaro. Patrick Modiano destillerar eller renar minnet så att man får essensen – och lär sig ett sätt att minnas. Det handlar om stunder i 18-20-årsåldern då stämningen var en annan och ”det låg något i luften”. Det är stigarna till därvaron han är så skicklig att spåra upp.

Så räddas ungdomens avgörande stunder ur det töcken som åren lagt över dem. De gyllene stunderna kan bidra till att bestämma något av livets värde. Men för artonåringen Victor har de ännu inte socialiserats, ty han har ännu inte valt en väg, ett öde. De gyllene stunderna socialiseras först i minnet.

”Det var en julimorgon, sådan som jag senare aldrig har upplevt.” Och på besök hos Yvonnes farbror, den trötte, skeptiske bilmekanikern, önskar han att kvällen ska vara i oändlighet. Han får höra att han är full av entusiasm, ”I er ålder är man förstås full av entusiasm.” Detta ser farbrorn, men inte Victor. Modiano upptäcker det i minnet.

I Meinthes villa: ”Jag har aldrig senare upplevt timmar som har varit så innehållsrika och samtidigt gått så långsamt som dessa. Jag har hört att opium har en likadan effekt, men jag tvivlar på det.”

Den nyfunna trion lever med Yvonnes svarta och vita Grand danois, flegmatisk och ”melankolisk”, som en gren av den habsburgska kejsarfamiljen. Här finns ungdomens stämningar – underbara krogbesök, privata tillställningar, allt uppfattat som en sorts preludier, det ”riktiga” livet, det stora livet, väntar ju om hörnet.

Som vi vet var dessa händelser och stämningar uppblandade med osäkerhet, frågor, identitetssvaghet, rollspel. (Sådant blir mer centralt i de senare romanerna och i försöket att förstå föräldrarna i den självbiografiska Stamtavla 2005.) Men här blir pinsamheterna, blygheten, de tillfälliga sällskapssuccéerna, ett förstoringsglas. Människor och miljöer från därtiden får i minnet en ny betydelse. ”Don’t critizise what you can’t understand” (Bob Dylan). Hos Modiano är det tvärtom: det är först den äldre, mogne mannen, som kan börja förstå de personer som han, när han levde med dem, var för ung för att förstå. Och: han var för ung för att uppskatta sin ungdom.

Ändå är det inte, i snäv betydelse, fråga om nostalgi. Den entusiasm som fanns hos den individ som från barndomens sömngångarliv, inklusive dess mardrömmar, och pubertetens misärer och dramatik, vaknat till intellektuell medvetenhet och en osäker men varm häpenhet inför sin sina vänners potentialitet, behöver inte vara förlorad.

I Stamtavla framgår att 18-åringen Victor har likheter med Patrick Modiano, vars far var jude från Saloniki. Victor Chmara utger sig för att vara son till en greve från Alexandria. Modianos mor var en B-skådespelerska som uppträdde i boulevardkomedier och mindre filmroller, liksom Yvonne. Victor är på flykt från samhället. I de senare romanerna, som ofta utspelas i Paris under den tyska ockupationen 1941-45, är huvudpersonerna liksom hans far judar på flykt undan nazismen, förföljda av hemliga överlöpare och angivare.

Flykten, uppbrottet är temat; men därtill en djup tillit. ”Vissa hemlighetsfulla varelser – alltid desamma – står som vaktposter vid varje korsväg i vårt liv.”

Så fortsätter det alltså i de senare romanerna att handla om människor på flykt i noggrant beskrivna och angivna miljöer.

Så fortsätter det alltså i de senare romanerna att handla om människor på flykt i noggrant beskrivna och angivna miljöer. De är illusoriska – och ibland reella – dokumentärer över mer en eller mindre anonym, över en av dessa tiotusentals som inte får en röst. Snart är man hemtam i stämningen Modiano.

I Lilla smycket (2001) är motivet mindre de gyllene stunderna än ett försök från författaren att förstå sin barndom och uppväxt; han tycks ta sats inför självbiografin. Stamtavla handlar om barndomen och föräldrarna (som han först nu tycks se), med samma detektiva metod som i romanerna. Men här talar han ”med andan i halsen”. Den blir en redovisning, och efter läsningen bekräftas att man lär känna en författare, eller en konstnär, lika väl, och ofta bättre, i hans verk än i hans självbiografi.

I Dora Bruder (1997) finns ytterst knapphändiga dokument att utgå ifrån om en ung judisk kvinnas väg från en internatskola i Paris till Auschwitz. Men Modiano lyckas. Kanske är det hans starkaste roman? Av Stamtavla vet vi att föräldrarna, som inte hade tid för sitt barn, långa perioder placerade Patrick på internatskolor. Den erfarenheten delar han med Dora Bruder. Detektivarbetet efter det förflutna får en torrhet över sig som därför desto starkare och oemotsägligare blottar det väsentliga i tillvaron, som i breven från en ung man som i ett uppehållsläger väntar på transport till Auchwitz utan att ännu veta om att detta är slutet. Breven skrivs under ett par dagar före transporten. De kommer inte att nå sina adressater. Modiano fann dem i ett bokstånd på Vänstra stranden i Paris.