- 2018:01
- Publicerad:
Minneskorridoren & tankeperrongerna
Reflektioner över minnenas färdvägar och människans subtila väntan på tankarnas perronger.
De nattliga perrongerna är imaginära plattformar för den spårbundna minnestrafiken. Man väntar på perrongerna i utdragen eufori över minnenas sällsamheter där sekvenserna kommer farande i medvetandet frampå småtimmarna som apostroferade vindilar. Omredigerande och återskapande, alltid med nya saltade innebörder. Detta kan förväxlas med livet. Och det är gjort. Förväxlat. Man emotser det. Man sörjer för det. Man inväntar minnestransporterna.
Det handlar om tillgång till tankens åkmöjligheter: tillgängliga vägar att beträda i sökandet efter upptagningsområden i minnet med avgångar och ankomster; projekt att starta, målsättningsbyggen att medverka i och synliggöra. Allt utförs under ständig observation av minneskorridorens tidur, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är en vardaglighet som tränger på om händelser i minnet vilka hänger upp sin förekomst på tiduret och schemalägger dygnet, som per automatik och med nödvändighet sorterar tidsrymder. Det gäller då att finnas där i tid kring de återkommande minnesrekylerna för att bevaka varje tillfälle som ges enligt rådande ordningar och fastslagna tidpunkter.
Tingens och ordningarnas rumsliga kavalkad i minneskorridoren utgörs av rutinernas fasta punkter med tankestolars sittvänliga performance vid lång väntan, och väggars infrusna minnesetableringar gestaltade som inramade tavlor att noggrant beskåda. Med golvets alltigenom slitstarka minnestextur som räknat så många steg, burit så mycken skyndsamhet och måst tåla så tidsvinnande spring i utdragna sekvenser under fulltecknade dagar. Allt detta impregnerat av det som kommit påbjudande och intervernerande med tung betydelsebäring i de sammansatta minnestågen. Där finns också de osynliga gångvägarna, undertextuella tankegångars excellenta tillvägagångar, minneskorridorens imaginära vägbeskrivningar, de rigorösa linjerna för de vardagliga vandringarna sinnrikt klassificerade i utstuderade mönster från vars rutter och rutiner avvikelser är omöjliga.
Och så dessa nätter, när minneskorridoren blir till sin nattliga funktion: tankeperronger för inkommande minnen. Dessa svällande rustika performanceytor färdiga att ta emot de anländande minnestågen.
Stöd Tidningen Kulturen
Det är glädjande att det anländer och avgår minneståg på tankeperrongerna om nätterna.
Där är 01:34 tåget med sin frustande godstågsretorik. Så grandiost minnesprocessad i sin genuina ekipageapostrofering att det gör ett inträngande intryck vid varje uppenbarelse, men som också medför en farlig undergångsvision gestaltad i de bakre regionerna. Dold, förklädd och försåtlig. Nästan förhatlig i sin traumatiska minnesretorik. Och 04:30 tåget med sin eftertänksamma banvallsestetik. Lågmält exponerad in natura, i brunt bärande och brytande, som om varje själ ombord hängivit sig till en slutgiltig defateism och självömkan, gjuten i egen insnärjd legering av det som varit. Det isande tågsätet från norr inkommande 07:32 som en permafrostig vansinnesturbulens infattad i interna minnesgestaltningar där de havererade budskapen sitter kvarlämnade i vagnarna som fastfrusna förruttnelser. Slutligen, alla de andra tåg man inväntar enligt gällande tidtabell med en stilsäker orsaksintegritet och glansfull pregnans, funktionellt salvelsefulla, överdådigt retorikpotenta och effektfullt ljudimponerande i sin optimala minnesdans.
Denna ständiga närvaro medvetandegör rusande minnesexplosioner där perrongerna är konstant nedkylda i sitt inväntande som ett pålitligt underlag gjutet i betong. Minnen kliver av och på. Huvudsaken är väntan, och av och på. Alltid av och på. Därtill den subtila väntan. Helt enkelt en stilstudie i avet och pået. Det är en slags djupverkande av- och påcirkus som exponerar kända minnessekvenser men också fördolda och förträngda hågkomster. Utöver detta återstår de motsägelser som bor i denna minnestrafik, med håligheter som röjer disharmonier och avsaknad av pregnans, och egentligen berättar om fasansfullt galna tillkomstgrunder som detta att det underifrån finns vakanser i varseblivningen och synkroniseringen. Frågor ställs om vem som håller isär detaljerna: tågsätet kontra banan, banan kontra perrongerna, perrongerna kontra tågsätet; där bilderna, de olika perspektiven, de tingsrelaterade sammanhangens materialnära förhållanden står i sällsamt focus? Allt detta överblickande som måste till. Utöver det pågår ett ordväxlande som äger sitt eget intrikata sammanhang i själva minnesrörelserna. Som utväxlas i tinglig form i växlarna och växlingstekniken, rationella hopkopplingar av erfarenhetssäten, och därutöver tankeskrammel och sorteringseufori på rangerbangården. Det handlar om ljuden, bilderna, texterna och funktionerna och hur dessa storheters samverkan och historia tranformeras till alla inkommande minnen i livet.
Frågor ställs om vem som håller isär detaljerna: tågsätet kontra banan, banan kontra perrongerna, perrongerna kontra tågsätet; där bilderna, de olika perspektiven, de tingsrelaterade sammanhangens materialnära förhållanden står i sällsamt focus?
Det är glädjande att det anländer och avgår minneståg på tankeperrongerna om nätterna. Och att dessa tidsangivna ankomster och avgångar profileras och gestaltas. Här finns detaljerna. Till exempel äger en bevarad stinsmössa allt sådant som man gärna vill ha nära. Dofter innehållande minnesvärda luktperforeringar, själva spetsen av den autentiska minnesesprin, närvaron av forna dagars utdragna vanlighet och allt det andra som impregnerat mössan i alla dess delar under alla minnesvärda år. Därför bärs mössan såväl under dagtid i minneskorridoren som under de iskalla minnesnätterna på tankeperrongerna. Ja den bärs för alltid. Att ha den som ett minneskött, en substantiell och tinglig närvaro av förr. Ett tidsminne.
Under resans gång sägs: Det är tiden...som kommer med tåget...och att man har klockor, linjaler och måttstockar till hands för att kunna bibringa mätbara minnesangivelser... det är ju så viktigt att mäta ut vad man har att röra sig med, att bli medveten om sina frister och saldon i livet...man mäter ju inte bara tiden utan även andra aspekter och dimensioner. Som oförrätter till exempel och detta att man alltid vill göra rätt för sig och betala av sin skuld som aldrig minskar utan snarare tycks öka på grund av själva tidsavståndet...
Och problematiseringarna säger: 'De e det där jäfla 11-tåget som förstör och avkräver!', alla som är ombord och deras oklippta biljetter, deras påstigna sorger och avstigna bedrövelser, de' e' dom, alla dom som steg på 11-tåget, de' e' dom som bråkar, elakt folk som trängs ombord och som vill ha med allt detta att göra, som hanterar det hela om nätterna på de iskalla perrongerna, när alla avgångstider har förlöpt och alla biljetter är utgångna och ogina vindpustar sveper upp ur spåren som obehagliga minnesförluster...och det doftar kallt av murbruk, gällen urin och rostiga järnvägsspår och tider från förr och endast en hård cementbänk på en ödslig slutstation finns att sitta på.
Man minns ett barn, en gammal kvinna. Man minns saker, spegelbilder, lärare, systrar, bröder, krukväxter.. .och ett minne av en tågtidtabell som låg framme på vaxduksbordet, och sedan att ett kallt oväder drog fram, ett ruskväder, en räls som reste sig som en stålfjäder upp i himmelen,... de' e' det där som håller i sig och tär så där väldigt... när man irrar omkring där på minnenas rangerbangård...
Och man tänker då: Smärtan svider, tiden lider och sorgens salt bränner när den middagliga mättnaden av trötthet i existensen skapar en stum hållning till de nedsvalda minnena som sitter ingräddade i sorgernas frasiga ytor där allt bara är förbi (för evigt passerat). Då där endast återstår dessa råbarkade, nedslitna, lumpna minnen av ett köksbord med oändliga gräl om dukning och med solkiga tallrikar travade i diskhon nedkladdade av mögliga misshushållssåser. Bisarra pseudogräl och gamla unkna förgrämelser, dränkta i sprit eller iscensatta genom incestuösa våldtäkter eller hopblandade med andra sorgliga sörjor av känslosamma utgjutelser i blandade ting. Att allt det där är omöjligt att återskapa, att det nu är tiden som står emellan, och att den där råa minnestiden blir en blå påle i livsköttet av stulen tid som en isstav som just står där emellan tiden innan och tiden efter tiden...ja överhuvudtaget i förhållande till tiden, denna tid som går in i själarna in till tröttsam utmattning, en tid som ingen rår på. Som en obrukbar istid. Som en själarnas sorg omätlig i fråga om denna tid men utmätt av den. Som en till inlandsis förfrusen dåtid.
Text Benny Holmberg
