Scenkonst: Mama dada - Manus: Bodil Carr Granlid, Therese Stenshäll och Marie Öhrn



Med föreställningen ”Mama dada” vill Bodil Carr Granlid och Therese Stenshäll lyfta fram sex dadaistiska konstnärer som inte ville låta sig marginaliseras till att bara vara kvinnor – och som kanske just därför trängdes undan och glömdes bort. 
”Egot är en lök med hundra skal”

Mama dada
Regi: Marie Öhrn
Medverkande: Medverkande: Bodil Carr Granlid, Therese Stenshäll

En timslång innehållsrik enaktare

Det är med hjälp av tydliga dadaistiska och lekfulla stilmedel som man väljer att berätta om Emmy Hennings, Elsa von Freytag-Loringhoven, Beatrice Wood, Florine Stettheimer, Hanna Höch och Mina Loy. Scenen är från början tom, så när som på några musikinstrument samt ett klädstreck där bilder och foton är upphängda med hjälp av klädnypor.

När skådespelarna gör entré så kommer de in från publikens håll – insvepta i brun papp och entonigt mässande Dada-orden: ”Egot är en lök med hundra skal”. Redan från allra första minuten slås alltså den didaktiska tonen an och vad vi under den resterande knappa timmen får oss till livs är en riktig liten dadaistisk, didaktisk pärla som utan att skriva publiken på näsan faktiskt lyckas både med att roa sin publik och att lyfta fram såväl ism som konstnärer .

Det är skickligt manusarbete och en lyckad iscensättning. Den goda scennärvaron lyfter det dialogiska skådespeleriet ytterligare och gör att även den publik för vilken dadaismen är tämligen okänd kan roas och ryckas med – trots det bitvis fragmentariska och absurda som karakteriserar ismen.

”Mama dada” är en timslång mycket innehållsrik enaktare. Det är rappt och medryckande, roligt och allvarsamt på samma gång. Publiken skrattar med, men tillåts aldrig blunda för det faktum att dessa konstnärer marginaliserades - ett centralt ord i föreställningen – just på grund av att de var kvinnor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kanske är den feministiska agendan i ”Mama dada” viktigare än det modernism-didaktiska, och man lyckas också väl med att belysa det strukturella förtrycket av kvinnor, men det är ändå i det lekfullt upplysande som pjäsens allra största styrka ligger. Det är en nära nog perfekt liten lektion i dadaismen som publiken får sig till livs. ”Mama dada” får helt enkelt ses som en tämligen god upprättelse för de sex bortglömda konstnärer som skildras.

 

 

 

Anna Bergqvist

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.