Tidskrifter: Nya Argus nr. 8 2014



Ett dussin klassiker lästa med Argusögon

en finlandssvensk samhälls- och kulturtidskrift med anor från början av 1900-taletkulturtidskriften Nya Argus nr. 8 2014

Cervantes roman om Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, är på nästan tusen sidor i Jens Nordenhöks försvenskning. I barnbiblioteket Saga där jag först läste den är den på hundrafemtio, och i serietidningen Illustrerade Klassiker som var en snabb genväg att på nolltid ta reda på vad världslitteraturens storverk handlar om var den visst på knappa femtio tecknade sidor. Men den kan kortas ännu mer, till 140 tecken inklusive mellanslag, så här:

”En knäppis drar ut på vift med sin bonnkompis; inga ligg; en massa stryk; de rumsterar rejält och då killen klarnar dör han… men lever än.”

Det är karikatyrtecknaren Forges kortversion av detta väldiga epos, i den spanska tidningen El Pais, med en rolig teckning på en glasögonförsedd Miguel de Cervantes twittrande vid datorn. Det senaste numret av den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus (nr. 8) har den teckningen på framsidan, och annat spanskt på baksidan: Federico Garcia Lorcas Liten wienervals, i Agneta Aras tolkning. Däremellan ryms i detta innehållsrika tidskriftsnummer vars tema är Favoriter ur världslitteraturen essäer om ett drygt dussin klassiker, också om Don Quijote, nyläst av Macu de la Cruz, journalist och universitetslärare i Madrid. Man inleder med att citera Inge Jonssons tänkvärda definition på vad en klassiker är:

”Alla verk, oavsett genre, som äger sådan mognad och livskraft att de kunnat motstå glömskans och nyhetsbegärets samlade attacker och har utsikten att göra så även i framtiden.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Thomas Wulff skriver om Nabokovs roliga roman Pnin, den ryske akademikern som i sin amerikanska exil hankar sig fram genom att på svårbegriplig engelska föreläsa vid medelmåttiga universitet och som är imponerad av den västliga världens lyx: ”han är omåttligt stolt över sina nya löständer, dem han med glädje tar ut ur munnen och förevisar en oförstående omvärld…” Cecilia Björk är entusiastisk inför Konstens principer av den engelske filosofen R. G. Collingwood, annars mest känd för sin The Idea of History, och Leif Salmén kommenterar Stefan Zweigs sista verk: ”Dagen efter att han (---) hade satt punkt för manuskriptet till Schachnovelle begick han och hustrun Lotte självmord.” Han tycker att Thomas Mann var alltför hård i sin dom över kollegan när Zweig valde att i sin landsflykt i det brasilianska Petropolis inte ta fortsatt strid med nazisterna.

Georg Büchner dramatik och prosa skärskådas av Håkan Lindgren i samband med den nya postuma Atlantis-utgåvan av Lars Bjurmans översättningar, och Monika Fagerholms inledning till nyutgåvan av Carson McCullers Hjärtat jagar allena finns med, liksom det föredrag Kristin Olsoni höll i maj om den miljömedvetne och teknikkritiske Harry Martinson. Asger Albjerg som under många år var dansk lektor vid Helsingfors universitet börjar sitt bidrag med Kierkegaards Förförarens dagbok men kanar snabbt in på en roligare bok, Vilh. Hansens Rasmus Nalle bygger en båt som han fascinerades av när han var i den rätta åldern och som han burit med sig alltsedan dess – så också jag. Det är en finurlig tecknad serie som predikar återanvändning, liksom Elsa Beskows tidigare bok om Herr Peter där alla solidariskt samsas om att bygga ett nytt hus åt den fattige men hjärtegode Herr Peter när hans ruckel rivits. Redaktionen för Nya Argus ska ha extra poäng för att man i samnordisk tillit till läsekretsens språkliga förmåga låtit artikeln förbli på danska.

Kjell Lindblad tar upp två robinsonader, den ena utopisk, den andra dystopisk: Jules Vernes Två års ferier som tar sin början med att fjorton internatskoleelever seglar iväg från Auckland på Nya Zeeland där jag råkar skriva det här, och Williams Goldings Flugornas herre som inspirerades av den. Han hade kunnat nämna två andra böcker som Golding hade nytta av,  R. M. Ballantynes The Coral Island och Storm över Jamaica av Richard Hughes, en sardonisk skildring av amoraliska barn. Poeten Peter Mickwitz analyserar John Keats dikt Vad trasten sade, Carita Backström imponeras av hur daggfriska Fredrika Bremers anteckningar från Kuba 1851 fortfarande är (medtagna i hennes Hemmen i den nya Världen några år senare). Jag ser att Göran Hägg i sin tegelstenstjocka förteckning över 1001 böcker du måste läsa innan du dör sätter den boken framför hennes romaner, ett omdöme som man lätt kan dela. Och så slutligen Åsa Stenvall-Albjergs positiva och välformulerade randanteckningar till Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz (han är uppskattad av finlandssvenskar också som Hans Ruins svärson). Det är en bok som inbjuder läsaren till eftertanke:

”Till samtal med just mig. Jag upplever att det han säger är på allvar. Allt ovidkommande är bortskalat. Det är nog lite som att sitta vid Mästarens fötter. Ändå får han mig att känna mig medskapande. Det är så njutbart att vistas i hans språk. Som att gå in i ett sparsamt möblerat rum med mycket ljus.”

För balansens skull citerar hon sedan Lars Gyllenstens bistra jämförelse, efter Harry Martinsons självmord, mellan Lagercrantz och ”en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.” Synen på Lagercrantz har inte heller varit okritisk i vissa recensioner av Älska dricka sjunga leva dö, den nya boken om Karlfeldt av Stina Otterberg vars avhandling berörde Lagercrantz som litteraturkritiker (hans Karlfeldt och demonerna från 1938 kan man fortfarande läsa med behållning).

 

Ivo Holmqvist



close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.