Ledare

  • Ledare | 2018-07

    Foto: Privat

    I årets val, ett ödesval, rankas inte kulturfrågorna särskilt högt. Kulturpolitiken är ingen stridsfråga. Det borde den vara. Jag vill här lyfta fram och diskutera några punkter i Sverigedemokraternas kulturpolitiska program, ett program som jag menar väcker stark oro.

    Sverigedemokraterna står för en identitetskultur, en kultursyn som bygger på nationell igenkänning och kulturarvets bevarande, men inte bara bevarande utan också dess förmåga att aktivt bidra till nationell sammanhållning: ”Den absolut viktigaste aspekten” står att läsa ”är att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman”. Med samhällen menar man uttalat nationen, dvs den svenska nationen: ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Denna skrivelse kan tyckas bred, men frågan som behöver ställas är naturligtvis hur begreppet ”nation” definieras, en definition som saknas i det kulturpolitiska programmet. Är nationen etniskt sammanhållen eller bygger den på det territorium den besitter? Frågan bör ställas eftersom de kollektiva minnen, gemensamma seder och bruk och traditioner, som enligt Sverigedemokraterna behövs för att hålla nationen samman, inte delas av alla inom nationens territoriella gränser. Det är inte bara de nyligen invandrade som har andra erfarenheter utan också inhemska individer och grupper. En brännande fråga som dykt upp i debatten är samerna. Tillhör samernas kollektiva minnen, seder, bruk och traditioner enligt Sverigedemokraterna det svenska kulturarvet, dvs, ingår de i det kulturarv som enligt Sverigedemokraterna behövs för att nationen i förlängningen ska kunna hålla samman? Jag tror att samernas kollektiva minnen av den svenska kulturens inverkan skiljer sig markant från de Sverigedemokraterna menar bidrar till identitet och sammanhållning. Frågan bör naturligtvis ställas också vad gäller andra grupper i den svenska territoriella nationen, både religiösa, politiska mfl.

    Kulturen bygger således på igenkänning, på det gemensamma.”Kultur skulle”, skriver man ”kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor”. Kulturen bygger således på igenkänning, på det gemensamma. De kan utsträcka denna igenkänning främst till de övriga nordiska länderna men också, stegvis, till Europa och slutligen till västvärlden i allmänhet. Identifikation, menar man, är viktigt och ”Särskilt viktigt blir detta i en stat som den svenska med en solidariskt finansierad välfärdsmodell eftersom den solidaritet som håller upp systemet i sin tur baserar sig på identifikation och en stark känsla av gemenskap”.

    Frågan är naturligtvis om det här stämmer. Är det svenska ”folkhemmet” och ”välfärdsstaten” framvuxen ur, och bevarat av, ett specifikt svenskt kulturarv? Jag skulle snarare vilja hävda att det svenska samhället, dess demokrati och välfärdsmodell utvecklats just i samspel med den Andre, det vill säga med både de utländska som inhemska individer och grupper som inte passar in i Sverigedemokraternas kultursyn. Det är just genom förmågan att införliva den Andre som just den Andre, och genom möten med den Andre som både den svenska kulturen och den Andre fått möjligheter att förändras och utvecklas, fått möjlighet att lära av varandra. Att ge den Andre rättigheter, att bjuda in henne i all sin olikhet till det svenska samhället, har historiskt varit till gagn för välfärdssamhällets utveckling. Isolationism har aldrig utvecklat en välfärdsstat eller en demokrati. Influenser utifrån behövs för ett säkerställande av demokratiska rättigheter, särskilt då influenser av kulturell art.

    Sverigedemokraterna hotar istället att isolera det svenska samhället just genom deras inskränkande kultursyn. När man fått bort den man nu betraktar som den Andre, vilken den än vara må, vad säger att det slutar där? Västvärlden i stort kan bli föremål för nästa inskränkning (tänk på Donald Trump i USA), därefter delar av Europa (Brexit i Storbritannien utgör ett exempel och EU-fientligheten hos Sverigedemokraterna ett annat) för att slutligen rikta sig också mot de nordiska länderna. Processen är redan på gång inom Sverige där vi ser hur grupper marginaliseras och ifrågasätts vara del av den svenska kulturen.

    Den Andre anses göra våld på den inhemska kulturen. Men den Andres våld har en motsvarighet i den själv-destruktivitet som hotar att uppstå genom att just utesluta den Andre. Begrepp som ”kulturens renhet” är inte långt borta, och konsekvenserna av en sådan syn ligger i vårt kollektiva minne, och de förskräcker.      

    Ett starkt fokus och hyllande av kulturell identitet leder till att de erfarenheter den Andre kan bidra med går oss om intet. Vi döms till icke-erfarenhetens förbannelse; kulturell stagnation. En öppen kultur, å andra sidan, har alltid motverkat kulturell stagnation. Alla verkliga kulturella förändringar har skett genom att öppna upp kulturen för den Andres inflytande, genom att se på henne med respekt, genom att bjuda in henne och ta del av hennes erfarenheter. Även om den Andres inflytande hos vissa kulturkonservativa kan upplevas smärtsamt, som ett sår, så är såret öppningen genom vilken den Andre kan inträda. Det är också såret som gör lyssnandet möjligt, genom vilket vi kan lyssna till fjärran röster. Den som låser in sig i sitt hus, den som vägrar sårbarhet, är oförmögen att lyssna. Sårbarheten bryter upp husets dörr, bryter upp den självgoda narcissistiska självbespeglingen som därinne råder, bryter upp dörren för förändringens och utvecklingens röst hos den Andre. Och just här framträder skillnaden mellan en öppen och en stängd kultur. En öppen kultur kan alltid lära sig något av andra kulturer, även stängda, men en stängd kultur kan inte lära av någon. Den är sig själv nog.

    Sverigedemokraternas kultursyn hotar att just låsa dörren för ett kulturellt lärande av den Andre. Det är en kultursyn som leder till en långtgående narcissism, en självbespeglingens stagnation där den Andres röst inte äger tillträde, där de självgoda kan betrakta varandra som vore de varandras spegelbilder och långsamt dö ut.

    Sverigedemokraternas kultursyn hotar att just låsa dörren för ett kulturellt lärande av den Andre. Det är en kultursyn som leder till en långtgående narcissism, en självbespeglingens stagnation där den Andres röst inte äger tillträde, där de självgoda kan betrakta varandra som vore de varandras spegelbilder och långsamt dö ut. Visionens konsekvenser äger stor likhet med Nietzsches karaktärisering av den sista människa:

    Var och en vill detsamma, var och en är likadan: den som känner annorlunda, går villigt till dårhuset.

    ”Förr i tiden var hela världen galen”, — säger de finaste och blinkar.
    Man är klok och känner till allt som ägt rum: så får man aldrig nog av att håna. Man kan ännu kivas, men man försonas snart — annars fördärvar det magen.
    Man har sitt lilla lugn för dagen och sin lilla lust för natten: men man högaktar hälsan.
    ”Vi har uppfunnit lyckan”, — säger de sista människorna och blinkar. —

  • Ledare | 2018-08

    Foto: Privat

    Jag har skrivit det förr, men det bör påtalas igen. Årets val den nionde september är ett ödesval, det kan vara det viktigaste valet i den svenska demokratins historia. Det är ett val som står mellan liberal- och illiberal demokrati. Den liberala demokratin bygger på utomstatliga institutioner vars uppgift är att granska den politiska makten. Den bygger på demokratiska rättigheter som yttrande-, tanke- och uttrycksfrihet.

    Den illiberala demokratin menar sig vara demokratisk enbart på grund av det faktum att fria val hålls. Mellan valen har de styrande i den illiberala demokratin absolut makt, och inte sällan tillsätts politiskt styrda ledare för de så kallade utomstatliga institutionerna som press, universitet och kulturinstitutioner. En fri press är ofta det första som får stryka på foten. Det innebär i sig ett nedvärderande och begränsande av de demokratiska fri- och rättigheterna. Den illiberala demokratin har ett uttalat fäste i de så kallade Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Dessa stater står för en radikal EU kritik som handlar om att försäkra sig så mycket ekonomiskt EU stöd som möjligt, medans man samtidigt manifesterar en radikal nationalism oförenlig med idéerna om ett federalismens, eller frihetens, Europa. Visegradländerna står för en nationalismens gemenskap och lockar med nationell, kulturell, tillhörighet och gemensamma värderingar som ska gjuta samhället samman. De lockar med en kollektivism, en åtskiljandets gemenskap, ett vi mot dem.

    Simone Weil såg hotet redan i och med det parlamentariska demokratiska systemets framväxt och dess tillkortakommanden.Simone Weil såg hotet redan i och med det parlamentariska demokratiska systemets framväxt och dess tillkortakommanden. 1943, samma år hon dog, skrev hon den närmast anarkistiska boken Om de politiska partiernas allmänna avskaffande. Hon hade på nära håll sett hur demokratin inte lyckats stå emot de nationalistiska och rasistiska krafterna i Europa under mellankrigstiden. I boken ställer hon sanning och rättvisa mot brott och villfarelse, eller lögn, och menar att ”den kollektiva lidelsen eggar till brott och lögn med oändligt mycket större kraft än någon individuell lidelse. Istället för att neutralisera varandra förstärker i detta fall de dåliga impulserna varandra tusenfalt. Trycket är nästan oemotståndligt, annat än för äkta helgon”. En kollektivt orättfärdig vilja, menar hon, är på intet sätt överlägsen en individs orättfärdiga vilja, bara så mycket farligare. Och det är ett eftersträvande efter en sådan kollektiv vilja nationalismen idag är ett uttryck för, en kollektivets orättfärdiga vilja.

    Men det är inte bara högerpopulister, som Sverigedemokrater, som eftersträvar en kollektiv vilja. Den strävan är framträdande i alla politiska och religiösa sammanslutningar. Det är när den viljan tas över av extremister och får många anhängare den blir farlig. Det är viljan om en stor åtskillnad mellan vi och dom som är farlig, den absolut gränssättningens vilja. Det är när den nationalistiska diskursen lyckas bli allmänt accepterad som den stora faran inträder, när liberaldemokrater i stort anammar och normaliserar den.

    I det kommande svenska valet hotar Sverigedemokraterna att gå starkt framåt, ja de kan bli Sveriges största parti. De framställer sig också som det enda oppositionspartiet, ett parti som slår ur underläge, som samlar de radikala krafterna i samhället, som står på folkets sida gentemot etablissemanget. Vi hör i den internationella debatten uttryck som ”fake news”, ”alternative facts” och nu sist, uttalat av den förre borgmästaren i New York, numera Donald Trumps juridiske rådgivare Rudy Giuliani, att ”truth is not truth”. Vi hör och ser hur Trump, likt en underdog attackerar den fria pressen med just dessa fraser. Trump, innehavaren av det mäktigaste politiska ämbetet i världen, lyckas bli en underdog, en fighter mot etablissemanget. Det finns nåt dadaistiskt över det hela. Men Dada är bara Dada utanför makten, utanför det etablissemang också Trump tillhör och är exempel på.

    Samtidigt ser vi i Sverige hur den liberaldemokratiska demokratin tycks säcka ihop inför våra ögon. Vi ser hur svenska myndigheter alltmer toppstyrs och slutar fungera (polisen), hur universitetens toppstyrning och marknadsanpassning får både Karolinska institutet (Macchiarini-affären) och det nybyggda Karolinska sjukhuset att haverera, hur de akademiska friheterna sätts på undantag. Och det är bara toppen på isberget. Inför våra ögon säckar också svenska akademin samman, en av de ärevördigaste institutioner det svenska samhället haft. Om än Akademin aldrig varit en demokratisk institution så förmedlar dess kris en kris i det svenska samhället, ett ”there is something rotten in the state of Sweden”. Vi hör på nyheterna hur bilar brinner i förorterna, hur våra gränser översköljs av asylsökande och flyktingar. Vi ser hur Sverigedemokraterna kastar bensin på brasan, hur dom tar över debatten, hur alla andra partier låter sig påverkas i SD:s riktning. Faktum är att SD inte hade behövt åka till Almedalen i år, även om de gjorde det, hela spektaklet handlade ändå om dem. Men vi ser i stort sett inga prov på att de andra partierna tar den ideologiska debatten. Sakpolitiken regerar, något som bara gynnar SD än mer. Upplever vi en ideologiernas död där individens förfrämligande från samhället kan utnyttjas av nationalistiska ideologier, ideologier som under sjuttiotre år fört en tynande tillvaro i det svenska samhället. De spelar på nostalgi, på igenkänning, citerar Per-Albin Hansson och Pippi Långstrump, framträder i folkdräkt och kallar sig sverigevänner, alltmedan etablissemanget yrvaket ser på.

    Vi ser också hur SD till stor del lyckats få debatten att handla om säkerhet, fler poliser, strängare straff, sätt in militär i problemområden, frukta muslimska terrorister och vänsterextremister. Man får känslan av att det kryllar av dessa element, att det är de som ligger bakom samhällets kris. Lösningen: en rörelse bort från mångfald, ett omfamnade av enfald. Den svenska kulturen, menar de, ska vara grunden för det svenska samhället, vår gemensamma historia, våra gemensamma värderingar och traditioner. De som inte omfattas av dessa är helt enkelt inte svenskar och därmed är de farliga, ett hot. Säkerheten SD hävdar, nu följd av flera partier i Sveriges Riksdag, står i bjärt kontrast till frihet. Att inte respektera den andre, att se den andre som ett hot, att säkerställa att samhället skyddar sina medborgare från den andre, är de första stegen på väg mot ett totalitärt samhälle, ett kontrollsamhälle, ett samhälle där marginaliserade och oliktänkande hårt ansätts.

    Det är många grupper och oliktänkare som står inför ett ödesval den nionde september. Asylsökande och invandrare står i förgrunden, men också Hbtq- och icke-binära personer, muslimer och i förlängningen, som alltid Judarna och oliktänkande. En röst på SD är en röst mot liberal-demokrati, mot oliktänkande. Det är en röst för likriktning, för en nationell kollektivism.

    Frågan är hur situationen ser ut den 10 september. Står vi då utan regering? Hur stora har SD blivit? Kan vi se en värdekonservativ, nationalistisk, falang växa fram mellan SD, Moderaterna och Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna som marginaliserade mittenpartier och en rödgrön vänster som under den senaste mandatperioden inte lyckats stå upp emot SD:s nationalistiska attacker? Scenariot förskräcker. Min förhoppning är att opinionsundersökningarnas resultat är felaktiga. De har så varit förut i vår omedelbara samtid, Trump mot Clinton och Brexit, för att nämna några.

    Jag vill avsluta denna ledare att citera en av liberalismens stora förkämpar, John Stuart Mill. Det är ett citat alla som säger sig stå bakom den liberala demokratin bör ta till sig och överväga innan de röstar nästa söndag:

    I vår tid är blotta exemplet på självständighet, blotta vägran att böja sig under vanan, i sig en välgärning. Just medan den allmänna opinionens tyranni är sådan att det gör personlig excentricitet till ett brott, är det önskvärt att personer är excentriska, så att detta tyranni kan störtas. Excentricitet har alltid funnits i överflöd där det varit gott om starka karaktärer, och måttet på excentricitet i ett samhälle har vanligen stått i direkt förhållande till det mått av snille, själsstyrka och moraliskt mod, som där funnits. Att så få numera vågar vara excentriska betecknar just vår tids förnämsta fara.

    Hävdandet av excentricitet som värde innebär en positiv syn på olikhet och mångfald, dess motsats innebär enfald. Gå och rösta för mångfald söndag, det är ett ödesval.

    Per Nilsson

  • Ledare | 2018:09-10

    Foto: Privat

    I dagens politiska situation lägrar sig ett mörker över världen, ett mörker där människor blir alltmer rädda och ropar efter förändring. Det som sökes är en konservativ förändring, ett sökande högerut på den politiska maktskalan. Till synes längtar människor tillbaka till en gyllene tidsålder. Det är som om det ganska nyligen slagit folk att det var bättre förr. Högerkrafter i Sverige citerar Per-Albin Hansson, gör Astrid Lindgren till sin och kidnappar folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna. Folkhemmet, måste vi påminna oss, är ett begrepp som i Tyskland användes lika mycket av Nazistpartiet som av de socialistiska partierna, med andra ordet ett begrepp som inte är främmande för högerpopulismen. I Sverige kom det att betyda ett samhälle för hela folket byggt på jämlikhet och samförstånd. Idag andas begreppet nostalgi, en längtan tillbaka till något fast och säkert i en tid av fruktan och osäkerhet. Frågan jag ställer mig är om denna nostalgi äger någon giltighet och om det inte är andra krafter som behövs för att trygga människans existens i världen.

    Farorna för människans existens blir allt flera och allt djupare för vad dag som går. Klimatförändringarna hotar att smälta permafrosten som binder stora mängder metangas vars frigörande kommer att accelerera klimatförändringarna alltmer. Vi har krig, naturkatastrofer och därmed flyktingströmmar runt snart när hela planeten. Ingenstans verkar ett botemedel finnas, annat än att fortsätta som förut och hoppas på att det nyliberala ekonomiskpolitiska projektet kan finna lösningarna inom sina egna ramar. Systemet, menar man, behöver endast finjusteras för att problemen ska lösas. Men att det kan finjusteras på ett sådant sätt håller jag för otroligt, lika otroligt som att marknadsekonomi och demokrati är intimt sammankopplade. Där marknadsekonomi finns, har det hävdats, finns också demokrati och vice versa. Kina visar sig vara ett tydligt motexempel, ett motexempel som inom några år kommer att vara den enskilt största ekonomin och marknaden i världen om än satt under ett diktatoriskt politiskt system.

    Nåväl, jag kommer naturligtvis inte här att lösa problemen. Om de har en lösning så ligger den i framtiden eller förborgad i vår historia. Men känslan av en förestående katastrof är tydlig och såväl nostalgin som ett cementerande av det nuvarande systemet tycks mig farligt. Jag slås av Anne Carsons ord: ”Inte skulle ögonblickens mekaniska död komma rasande över oss som mörker, om vi inte stannat upp för att se oss om efter ljuset”. Orden betecknar väl den nostalgi som ligger i många av de högerpolitiska projekt som idag genomsyrar västvärlden, inte minst Sverige.

    Jag kommer här att peka på ett, som jag menar, nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en samhälls- och systemförändring som möjligen kan vända utvecklingen. Förändringspotentialen ligger i oss själva som människor, i vår kapacitet till tänkande. Min utgångspunkt är min mångåriga erfarenhet som docent och universitetslektor i filosofi vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Det är universitetens, konstens och filosofins roll för civilisationsbygget som sådant jag vill lyfta fram. Att tro på dessa företeelser, att återupprätta dem, kan tyckas nostalgiskt i sig, men jag vill hävda att de snarare är institutioner och företeelser som ofta varit framåtriktade och systemkritiska, även om de två senare idag lever i samhällets marginaler. Min utgångspunkt blir universiteten.

    Traditionellt sett har universiteten varit ett av demokratins fundament. Det har stått för bildning, forskning och kritiskt tänkande. Inte sällan har en omfattande systemkritik gjort sig gällande, en kritik syftande framåt mot något nytt. Detta framåt, som hämtar sin kraft i upplysningen, bygger just på bildning och fri forskning. En passande beteckning på ett sådant universitet är forskningsuniversitet, ett universitet där meningsskiljaktigheter möts, stöts och blöts i demokratisk, om än inte alltid vänskaplig, anda.

    Men idag kan vi läsa att Umeå universitet karaktäriserar sig som ett utbildningsuniversitet. En anledning är att det alltmer trycks på att forskningsmedel ska sökas externt i konkurrens, och konkurrensen är mördande. Denna externfinansiering innebär att allt mindre procentandel forskning ingår i de akademiska tjänsterna. När man dessutom döper om forskningsandelen i lektorstjänsterna till kompetensutveckling, en utveckling som bestäms av universitetsledningen, innebär det att allt mindre forskning faktiskt görs på universiteten. Kompetensutveckling syftar i hög grad till att utveckla just utbildningskompetensen hos lektorer. Dessutom innebär strategiska satsningar, satsningar som ska ha en direkt tillämpbarhet i samhället inom det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets ramar, att en än mindre grupp kommer ifråga för forskningsmedel.

    De Akademiska rättigheterna, stipulerade i Högskolelagen, kap. 1: 6 §, lyder:

    För forskningen skall som allmänna principer gälla att
       1. forskningsproblem får fritt väljas,
       2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
       3. forskningsresultat får fritt publiceras.

    Dessa rättigheter är idag starkt beskurna. De rundas och marginaliseras av strategiska satsningar och dessas inverkan på fördelning av externa forskningsmedel. Satsningarna är också till men för den akademiska bildningen och det kultur- och/eller civilisationskritiska tänkandet. Universitetens utbildning kännetecknas alltmer av enfaldstänkande än mångfaldstänkande, ett enfaldstänkande som innebär att studenter utbildas för att passa in i det ekonomiskpolitiska projektet, ett projekt som redan på 90-talet omtalades som den enda vägens politik. Det är en farlig väg att slå in på, en dogmatisk väg som sätter ramar för forskningens och bildningens kritiska mångfaldsperspektiv. Som universitetslektor är det min starka uppfattning att ett sådant mångfaldsperspektiv borde vara rättesnöre för alla institutioner involverade i högre utbildning och forskning, en uppfattning som inte anses vara utslag av sunt förnuft idag. Tyvärr menar jag därför att utbildningsuniversitet är en korrekt etikett på Umeå universitet idag, utbildningsanstalt är ett än mer passande namn. Forskning är en lyx som berör en allt mindre grupp lektorer, docenter och professorer. Utbildning och administration är de verkliga kärnämnena. Universiteten är idag byråkratier och de har högskolefierats.

    Den yngre generationen som nu utbildas på universiteten har från början skolats in i ett mycket instrumentell tänkande vad gäller utbildning. Det gör det än svårare att hävda fritt kritiskt tänkande, mångfald och fri forskning. De eftersträvar en utbildning som ger dem en bra chans inom ramarna för det system de utbildas för att ingå i. Studenterna har blivit universitetens produkter, produkter universiteten konkurrerar med på en öppen marknad. Så ser vi också universitetens marknadsanpassning. Universiteten vänder sig till marknaden, efterfrågar vad den behöver och utbildar därefter. Att inbilla sig att marknaden är till för människorna och inte tvärtom utmålas som en tankevurpa idag, som idealistisk utopism.

    Jag önskar att forskare och akademiker som faktiskt besitter makten att äga dessa frågor, om de vill och törs, börjar manifestera den makten, ta den tillbaka. Som det nu är ligger makten hos ledningarna på universiteten och en tydlig top-downstyrning utmärker dem. Menligheten av detta system har fått sitt tydligaste uttryck i Macchiarinaffären på Karolinska institutet. Det är samma ledningssystem på alla våra universitet, men än så länge är det bara på KI det lett till dödligt resultat, åtminstone efter vad vi vet. Vi dinglar dock alla i samma galge. Så hur ska makten återtas? Det är ju tyvärr förunderligt tyst på universiteten.

    Det nödvändiga, men inte tillräckliga, villkor jag föreslår är att tänkandet återinträder på universitetens arena. Hannah Arendt, välförtjänt filosofen på modet, uttrycker det väl: ”Av tänkandets alla ting är poesin det som står tänkandet närmast, och ett poem är det minst tingslika av alla konstverk… Tänkande och kognition är inte samma sak. Tänkandet, konstverks källa, är manifest utan omvandling eller förändring i all stor filosofi, medan den utmärkande manifestationen för kognitiva processer, genom vilka vi skaffar oss och samlar kunskap är vetenskaperna. Kognition strävar alltid efter ett givet mål…men när detta mål är nått, så har den kognitiva processen nått sitt slut”. Vad som utmärker universitetens marknadsanpassning och konkurrensinriktade utbildnings- och forskningssystem idag är vad Arendt benämner kognition. Målen är satta, systemet intakt, och nu ska universiteten förse marknaden med konkurrenskraftiga varor. Tänkandet, det som ger oss konst, filosofi, mångfald och kritiskt tänkande trycks undan, anpassas till marknadsmodeller som är dem främmande.

    Ett annat stridsrop kom från poeten och Nobelpristagaren i litteratur Octavio Paz: ”Alltsedan Parmenides har vår värld varit den klara och kraftfulla distinktionens värld, distinktionen mellan vad som är och vad som inte är. Vara är inte icke-vara. Denna första utrotning—därför det var ett uppryckande med rötterna av varat från det ursprungliga kaoset—konstituerar grunden för vårt tänkande. På denna föreställning byggdes de ’klara och distinkta idéernas’ byggnad, som, om den har gjort västerlandets historia möjlig, också har dömt till brottslighet varje försök att få grepp om varat med andra medel än med dessa principer. Mysticism och poesi har därför levt ett underordnat, hemligt och förminskat liv. Sprickan har varit outsäglig och konstant. Konsekvenserna av denna förvisning av poesin blir mer skrämmande för var dag: människan är förvisad från det kosmiska flödet och från sig själv”.

    Vi har tappat bort oss själva, vi vet det men är rädda för att uttrycka det. På universiteten vet man det mer än någonannanstans men ingen vågar uttrycka det. Konsekvenserna för visselblåsarna på Karolinska institutet vad gäller Macchiarinaffären förskräcker och skrämmer. Tänkandet har gått vilse och ersatts av kognition och information. Universiteten präglas idag mer av informationsutbyte än av kommunikation, mer av kognition än av tänkande. Han, Byung-Chul uttrycker sig väl när han menar att information helt enkelt är momentant tillgänglig, den förmedlas och står oemotsagd. Tänkandet, får vi påminna oss, är långsamt, en utdragen process som inte svarar upp mot dagens snabba effektivitetskrav. Ordet eftertänksam uttrycker det väl.

    Fegheten hos de flesta av oss akademiker, fegheten för att uttrycka våra tankar, kommer dock att bestraffa oss. Vi färdas allt längre ner i det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets malström, styrda av kognition, av instrumentell rationalitet. Vi vet det, men cyniskt knyter vi handen i fickan och cashar in vår månadslön, gör oss blinda för vad universitetet en gång var. Vi som anställda har nu blivit universitetets produkter, universitetet statens och staten det nyliberala ekonomiskpolitiska projektets. Ett utryck för den enda vägens politik. Något långsamt uttänkt, kreativt och originellt göre sig icke besvär.

    Så är då hoppet ställt till tänkandet som nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att komma tillrätta med problemen vi står inför naivt och utopiskt? Är det en nostalgisk och galen tro att konst och filosofi är av största betydelse för civilisationsbygget som sådant? Det är givetvis ett enormt projekt att bryta sig ur det nuvarande destruktiva systemet, kommunicera istället för att informera, bryta illusionen av den enda vägens politik, manifestera vår makt att ta tillbaka frågan om forskning och bildning från det ekonomiskpolitiska projektets järngrepp, det verkar helt enkelt vara ett enormt projekt att åter börja tänka. Jag vill dock hävda att det är än mer naivt och utopiskt att tro att det system som lett oss till katastrofens rand också självt ska lösa de problem det ställt till med. Låt mig så avsluta med Albert Einsteins ord: ”Det intuitiva medvetandet är en helig gåva och det rationella medvetandet dess trogna tjänare. Vi har skapat ett samhälle som hedrar tjänaren och glömt gåvan.”

       

                         

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.