En grekisk familjetragedi uppdaterad till modern spänningsroman
Agatha Christie
Huset på udden
Översättning: Helen Ljungmark
Bookmark Förlag
När Agatha Christie skrev sin första kriminalroman, och introducerade den fransktalande belgaren Hercule Poirot för världen, var den mycket brittiske Sherlock Holmes världens mest kände detektiv. Men medan Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes är en mästare på att handfast finna ledtrådar och spår på brottsplatsen (och sedan tolka dem) verkar Agatha Christies detektiver på ett intellektuellt plan. Psykologin är viktig. Vem var offret? Vilka är de misstänkta? Vad driver en människa till mord?
Storslagna tragedier
Agatha Christies egna deckarfavoriter var bland annat fransmannen Gaston Leroux skräckroman The Phantom of the Operaoch de storslagna grekiska dramer om mord, hämnd och skuld som hon såg redan som barn på Torquays teater. Det är inte ledtrådarna som är viktiga. Det är de mekanismer som driver människor och de eviga, klassiska frågorna. Den största skräcken, den största thrillern, gäller hur människor fungerar, eller inte fungerar, tillsammans. Precis som i de stora grekiska dramerna behöver Agatha Christie bara en dysfunktionell familj, och så kan spelet börja.
Den dysfunktionella familjen
Agatha Christies Huset på uddenär en av hennes absolut bästa romaner. Här finns varken Hercule Poirot eller Miss Marple med, vi har ingen detektiv att följa. Vi introduceras till en dysfunktionell familj där modern blivit dödad av ett av barnen, ungefär som i ett storslaget grekiskt drama. Förutom att motivet bara verkar vara några futtiga sedlar, inte alls storslaget. Den allmänna versionen är att Mrs. Argyle blev ihjälslagen av sonen, Jacko Argyle, som var adopterad och som setts som ett problembarn ända sedan han var liten. Den goda miljön som Mr. och Mrs. Argyle erbjöd, med lyx, rikedom och fin utbildning kunde inte hjälpa Jacko, för miljön är inte allt. Han hade dåliga gener. En förbrytares gener, en mördares gener.