Antoine de Saint-Exupéry

Bakom varje framgångsrik man står (minst) en kvinna?

Agneta Brunius
Cornelis, en liten bok om vänskap
Fri tanke

Agneta Brunius, TV-producent och konstnär, har skrivit en bok om sin vänskap med Cornelis Vreeswijk. Hon inleder med den första gången hon hörde Vreeswijks namn och avslutar med hans död 1987 – vänskapen spänner över sexton år och Brunius och Vreeswijk hade också flera professionella samarbeten under denna tid.

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta hela denna bokforms existensberättigande. Kanske är det orättvist av en recensent att döma en så personlig och känslofylld skildring av en vänskap mellan två människor, men det är inte vänskapsskildringen i sig som jag upprörs av – utan vilka de inblandade är och vilka roller de intar i boken. Jag har ingenting emot biografier som sådana, är de välskrivna och tar hjälp av en rad olika källor kan de vara mycket intressanta skildringar av en känd persons liv – problemet är när man använder sig av, i det här fallet, det manliga geniet för att ge ut en ”hyllingsbok” till den döde diktaren.

En bok som helt enkelt ges ut under konceptet ”Jag kände [sätt in valfritt kändisnamn, gärna en mytomspunnen, geniförklarad man]”, kan aldrig helt lyckas.

Allt blir till med ord

Karl Ove Knausgård
Själens Amerika
Översättning av Rebecca Alsberg
Norstedts

Att skriva är att lämna en verklighet och gå in i en annan, att bli uppfylld av orden och berättandet, att stänga ute det som stör och oroar, att inte se det som händer runt omkring, inte miljöer, inte människor och situationer. Att skriva är att söka sig inåt, att borra lite djupare än vid tidigare försök, inte söka storheter, snarar se det lilla och det bärande. Att skriva är att betrakta andra, att se annan litteratur och konst och genom detta se sig själv, spela sitt eget jag och sina egna handlingar.

Så ser jag på Karl Ove Knausgårds sätt att skriva, han är krävande, därför han är kompromisslös i sina försök till gränsöverskridande analys, till att inkludera psykologiska förklaringsmodeller i sitt skrivarbygge och han har alltid för avsikt att tränga längre in mot kärnan än vid det förra skrivförsöket. Det finns inga onödiga transportsträckor, eller förströdda sidospår, det finns hela tiden en mättnad och en koncentration i hans berättande. Han förlorar sig in i sitt skrivande, antingen han nu ger sig på Knut Hamsun eller Anders Behring Breivik. Annars är det ju inte nödvändigt att varje norrman ska förhålla sig till dessa båda.

Boken består av arton artiklar och essäer, där de flesta i sin helhet eller i delar varit publicerade tidigare, de har kommit till mellan åren 1996 och 2013, det exakta årtalet anges inte för respektive artikel och heller inte vilket i sammanhang, texten har kommit till.

En queerpjäs för barn

Monsterkonster
manus: Margareta Selander
regihjälp: Ingemar Selander
förlaga till dockor: barnteckningar
dockor och scenografi: Margareta Selander
musik: Frida Selander
medverkande: Lars-Göran och Margareta Selander
Dockteatern Tittut Lundagatan i Stockholm

En huvudfoting möter en figur som saknar händer och fötter och har två mammor. De umgås med monster och talande träd och publiken är med på noterna. Barnen är överens med skådespelarna att man får se ut som man vill och kan och att familjer kan se olika ut. Ett av barnen har en dagiskompis som har två mammor. Så politiskt korrekt som det kan vara, men än sen då?

Alla figurer och all dekor är tillverkad efter barnteckningar. "Det tog ett halvår, men vi har så många underbara teckningar att vi kunde ha fortsatt ett halvår till," säger Margareta Selander som måste ha haft ett drygt arbete med att med mycken eftertanke tillverka det som publiken får se. Figurerna måste fungera under föreställningen och hålla för ner- och uppackade på långväga turnéer.

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till Paris. Beatrice har sedan dess givit ut 29 böcker och den trettionde är på väg, flera av dessa böcker blev översatta till olika språk. Bokförlaget Mirando har nyss givit ut två av hennes böcker: ”Vad är ett barn?” (mars, 2014) och ”Lilla stora Boubo” (september, 2014). Just nu pågår en utställning med de originella tavlorna på det italienska kulturinstitutet i Stockholm. Jag träffade Beatrice Alemagna där.

Nu när dammet efter ”hen” lagt sig har ett annat pronomen allt mer kommit i ropet. Så här kan det se ut: ”En vet inte vad en ska tycka!” Tanken är alltså att ”en” ska ersätta det obestämda pronomenet ”man”. På så vis undviker man ett könsbestämt eller rentav patriarkalt språkbruk, menar förespråkarna. Syftet är utan tvivel ädelt. Ingen frisinnad människa borde vara emot språkreformer som råder bot på en gammal förstelnad manlighetsnorm. Men tyvärr finns stora problem med förslaget. Konsekvent tillämpad kommer idén bakom reformen att ställa till mycket besvär, eftersom den måste föranleda många ytterligare ingrepp i språket. ”En”-ivrarna har knappast tänkt igenom saken ordentligt. De är därför inga ansvarstaganden språkreformatorer. De är språkrör för ett feministiskt infall.

Först en kort en utredning av läget. Det finns två ”man” i svenskan. Det ena är ett pronomen: ”Man ska vara försiktig på sjön”. Det andra är ett substantiv: ”En berusad man föll i sjön i går”. Oavsett vilka associationer pronomenet ”man” må väcka, visar det faktiska bruket att det är könsneutralt. Meningen ovan avser såväl kvinnor som män: alla ska vara försiktiga på sjön. Meningen ovan med substantivet avser däremot en människa av hankön.

En grekisk familjetragedi uppdaterad till modern spänningsroman

Agatha Christie
Huset på udden
Översättning: Helen Ljungmark
Bookmark Förlag

När Agatha Christie skrev sin första kriminalroman, och introducerade den fransktalande belgaren Hercule Poirot för världen, var den mycket brittiske Sherlock Holmes världens mest kände detektiv. Men medan Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes är en mästare på att handfast finna ledtrådar och spår på brottsplatsen (och sedan tolka dem) verkar Agatha Christies detektiver på ett intellektuellt plan. Psykologin är viktig. Vem var offret? Vilka är de misstänkta? Vad driver en människa till mord?

Storslagna tragedier

Agatha Christies egna deckarfavoriter var bland annat fransmannen Gaston Leroux skräckroman The Phantom of the Operaoch de storslagna grekiska dramer om mord, hämnd och skuld som hon såg redan som barn på Torquays teater. Det är inte ledtrådarna som är viktiga. Det är de mekanismer som driver människor och de eviga, klassiska frågorna. Den största skräcken, den största thrillern, gäller hur människor fungerar, eller inte fungerar, tillsammans. Precis som i de stora grekiska dramerna behöver Agatha Christie bara en dysfunktionell familj, och så kan spelet börja.

Den dysfunktionella familjen

Agatha Christies Huset på uddenär en av hennes absolut bästa romaner. Här finns varken Hercule Poirot eller Miss Marple med, vi har ingen detektiv att följa. Vi introduceras till en dysfunktionell familj där modern blivit dödad av ett av barnen, ungefär som i ett storslaget grekiskt drama. Förutom att motivet bara verkar vara några futtiga sedlar, inte alls storslaget. Den allmänna versionen är att Mrs. Argyle blev ihjälslagen av sonen, Jacko Argyle, som var adopterad och som setts som ett problembarn ända sedan han var liten. Den goda miljön som Mr. och Mrs. Argyle erbjöd, med lyx, rikedom och fin utbildning kunde inte hjälpa Jacko, för miljön är inte allt. Han hade dåliga gener. En förbrytares gener, en mördares gener.

Tänk på trollet

Bjørn F. Rørvik (text)
Gry Moursund(bilder)
Bockarna bruse
Översättning av Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget

Som alla andra behöver de tre bockarna semester, de talar om att resa utomlands, men det blir för dyrt, de väljer fjället och fäboden. Och de hoppas alla på att möta trollet, särskilt mellanbocken, som har börjat att få horn. Men allting går snett, inget troll under bron och inga våfflor, kiosken är stängd. Det visar sig att trollet flyttat till äldreboendet.

Trollet ställer bara till oreda, stjäl och sätter skräck i de gamla och så gömmer han sig under matbordet. Och då börjar bockarna att retas, går på bordet och säger de vanliga orden om stångandet och väntandet på ett bättre tillfälle och att en större bock ska komma. I jakten och leken mellan troll och bock hamnar trollet på ett rullbord och far genom korridorerna. Gamla gubbar kastar sig åt sidan, en tant tror det är bussen. Trollet far ut på verandan, hamnar i grillen och får eld i baken, av skräck springer trollet hem till bron. Kastar sig i forsen och släcker elden. Det är en riktigt svart dramaturgi! Och rolig.

De gamla pustar ut och hyllar den Store, mellanbocken, och ser på hans horn. De gamla klappar i händerna och jublar av glädje. En hjälte har fötts, även om många är osäkra på det riktiga namnet. Det sotsvarta och läskiga monstret är borta, allt kan återgå till det gamla och trygga, så är det bäst. Förändringar och nymodigheter ställer bara till oreda och kräver fler sorters piller.

Smart, snygg, självsäker och stilsäker

Lena Dunham
Not that kind of girl
Översättning:Annika Ruth Persson, Johanna Karlsson
Norstedts

Lena Dunham är snygg, smart, ofta satiriskt rolig, verkar vara självsäker och är definitivt stilsäker.

Hennes biografi, skriven vid 28 års ålder, är som en blandning av essäsamling och självhjälpsbok.

Förskottet hon fick för att skriva boken var sjusiffrigt. Lenas rollkaraktär Hannah i Girlshade varit grön av avund!

Girlsbeskrivs ofta som det nya SATC--- men det finns stora skillnader. Det är stor skillnad på att bo i en garderob och att ha en garderob. Båda serierna utspelar sig i New York men Girlsutspelar sig efteratt den amerikanska ekonomin har tagit stora smällar, SATCutspelar sig före. Vänskapstemat framhålls, men det är inte säkert att de fyra tjejerna i Girlsär vänner eller att de ens gillar varandra (eller sig själva).

Lena Dunhams Girlsmed Hannah i spetsen har större likheter med verk av Woody, Jerry och Larry --- gamla gubbar som tycker att det är självklart att deras alter ego kan vara intressant på film eller i en TV-serie.

In the face of the offensive of radical Islam, Francis’s idea is that “we must soothe the conflict.” And forget Regensburg. With serious harm also to the reformist currents of Islam 

In a few days Pope Francis will go to Turkey, right into the thick of the new “piecemeal” global war that he sees overrunning the world.

The Islamic caliphate that has taken hold just beyond the Turkish border, between Syria and Iraq, pulverizing the old geographical boundaries, is global by nature. “The triumphant march of the mujahideen will reach all the way to Rome,” caliph Abu Bakr al Baghdadi proclaimed in the middle of November.

It has received declarations of obedience from patches of Islam in Egypt, Saudi Arabia, Yemen, Algeria, and Libya, opposite the coasts of Italy. In Nigeria and nearby Cameroon, Boko Haram has extended the caliphate to sub-Saharan Africa. New followers are streaming in from Europe and North America.