Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Bildningens tid

Kairós och Metanoia i ett relief från Cypern TEMA BILDNING Bildning. Ett enkelt ord för en sammansatt verklighet. Att  bilda sig är att ta del av ett förflutet stoff i riktning ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 10 april, 2008
Essäer om samhället

Osynliga på den uppblåsbara jordgloben



altUtanför fönstret dånar maskiner. Sten, betong och metall läggs till rätta på järnvägen mellan sjön och huset där jag lever. Jag är på väg in i sömnen mellan två varma, googlande kroppar. De är två av dem jag delar de bullriga nätterna med, de nyskördade grönsakerna, de varma dagarna och de svalkande sjöbaden. Vi lever på en plats som håller på att försvinna. Jag säger att jag är en mårdhund och båda ser upp från sina datorer och säger: - Va?

Vi har nyss sett den underbara Studio Ghibli-filmen Pom Poko om en grupp mårdhundar vars skogar utplånas när staden expanderar.
Våra liv är som deras. Vi lever på baksidan av det urbana samhällets expansion. Det är nästan som att vi inte finns. Som om människor inte lever här, inte sover och vaknar till nya dagar då vi behöver vara utvilade. De arbetar mellan tolv och fem på natten för att godstrafiken ska kunna köra som vanligt under dagen. Transporter av varor väger tyngre än nattsömn för människor som envisas med att bo i byar vars avfolkning betraktas mer som en naturkraft än konsekvenserna av politiska beslut. Vi har blivit informerade, det är allt.

Järnvägen som rustas utanför fönstret är till för att frakta stockar, före detta träd från de före detta skogar som fanns på platser som dessa. Ibland växte skogarna här, tillräckligt nära för att vi utan förvarning skulle vakna de höst- och vinternätter då skogsmaskinerna kom för att ta ner träden. Dagarna efter vaknade vi till nya horisonter. Gråbruna, leriga, avhuggna horisonter fyllda med grova hjulspår.

Järnvägen utanför fönstret är inte till för oss som bor här. Lagom till att spåret rustas och elektrifieras läggs  persontrafiken ned. Länet väljer att inte satsa. Och kanske flyttar någon nästa år, någon annan året därpå. Enskilda individer, som under den fria viljans flagg, söker lyckan på annan ort. Fria fall i förflyttandets vakuum.

Om vi någon gång känner oss ensamma här, tror oss vara de enda bortglömda, räcker det med att snurra på jordgloben, den i form av en uppblåsbar badboll, blunda och sätta fingret på en plats. När vi öppnar ögonen kan vi vara säkra på att något liknande sker där. Kanske i en annan skepnad men principen är densamma. Varorna rör sig i våldsam hastighet medan människorna står inför de förvandlade platserna. Där dricksvattnet inte längre räcker för att det tappats på plastflaskor och sålts någon annanstans. Där vägspärrar rests mellan dig och dina vänner för att andra har startat ett krig på platsen där du lever. Där uttjänta plastflaskor flyter upp på stränderna där det en gång gick att bada. I bästa fall kan du flytta på dig, kanske lämna platsen där du drömde om ett möjligt liv. Om du inte är tvungen att stanna för att tåget slutat gå, för att det aldrig funnits något tåg eller för att du inte är välkommen någon annanstans.

Jag är inte en mårdhund, jag är en människa men jag skulle vilja lära mig att formskifta som mårdhundarna i Pom Poko. Att lika kreativt försöka skrämma bort de människor som manövrerar skogsmaskinerna och timmerfordonen. Att med  hjälp av övernaturliga krafter stoppa rustandet av spåret tills persontrafiken är garanterad.  Men människorna i Pom Poko gick inte att övertala, de gick inte att skrämma bort och när jag står öga mot öga med en av banarbetarna utanför fönstret ser jag inte en fiende. Jag ser en annan människa.

Det är lätt att göra det som sker till något abstrakt, tro att det bara är strukturer. Som om vi stod inför att kämpa mot ansiktslösa människor. De är inte ansiktslösa. De finns på riktigt. Det är riktiga människor som skor sig på förflyttningarna av varor och människor,  på strukturerna. Det är riktiga människor som upprätthåller dem, som fattar beslut om dem.

Frågan är inte bara hur vi förändrar de strukturer som krymper våra livsrum. Utan också hur vi får den människa som livnär sig på dem att vända blicken mot oss och se en annan människa.

Mårdhundarna i Pom Poko kämpade inte mot själva stadens väldiga framfart, de kämpade mot utplånandet av skogarna och bergen där de levde. I sin kamp för överlevnad provade de flera olika tillvägagångssätt för att göra sin nöd synlig. Men inte någonstans i berättelsen vände sig en människa mot en mårdhund och sa:
- Jag ser dig.

Karin Poppius

Är spretiga berättelser som skrivs på ur över och genom varandra och andra. Hon tror på fiktion, det pågående och att synliggöra det osynliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att tänka är allas ansvar

Vi är alla individer som kan tänka. Det är en enkel sanning, vars värde är mycket underskattat. Det verkar nämligen vara väldigt lätt att glömma eller förneka att det faktiskt ...

Av: Johan Argus | Agora - filosofiska essäer | 05 december, 2012

Den lilla människan - Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg

Den lilla människan Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg Skulpturen Göran och draken vid Torsten Renqvists ateljé. foto Anders Forsberg Bildkonstnären Torsten Renqvist är död. Tidningen Kulturens Anders Forsberg intervjuade sin gode ...

Av: Torsten Renqvist | Konstens porträtt | 25 Maj, 2007

Rendezvous i Wien med kompositörerna Gluck, Gassmann, Salieri och Mozart

Är det så med oss människor att vi gillar se på och höra om när andra träter och slåss? I Mozart Haus i Wien pågår just nu och fram till ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 21 april, 2014

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta

Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 08 april, 2015

Robert Halvarsson, Fyra dikter

Robert Halvarsson arbetar till vardags som redaktör och ordförande i ett mediekooperativ. Han har ett kontinentalfilosofiskt intresse och för Tidningen Kulturen har han bland annat bidragit med litteraturkritik och essäistik ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 21 april, 2014

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | Allmänna reportage | 15 september, 2006

En stank av urin – en essä om det manliga kissandet i konsten

En liten pojke som står och kissar dygnet runt i ett gathörn tillhör en av stadens mest kända konstverk och är ett obligatoriskt turistmål för den som besöker Bryssel. Visst ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.