Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | 25 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Cirkeln

Parken är en kameleont. Idag är den lila. Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så ...

Av: Theres K Agdler | 23 augusti, 2010
Utopiska geografier

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

Vad jag älskar mest i livet



altOm jag skulle ange två huvudintressen här i livet skulle jag nog säga: litteratur och musik. Jag känner ungefär lika stark dragning åt båda håll. Litteraturen och musiken: de två magnetiska polerna i min värld.

Litteratur och musik är på något vis symbiotiska. Under antik tid var dikt, musik och dans integrerade konstformer. Såväl Homeros som andra dåtida diktare vandrade runt och föredrog sjungande sina berättelser.

Det keltiska ordet "bard", med medeltida ursprung, betecknar en episk diktare och sångare, i en och samma person. Dessa tidiga trubadurer åtnjöt stort anseende på bl.a. Irland och var i många fall knutna till furstehov. Som instrument användes enkla harpor. Under förromantiken kom termen "bard" åter i bruk, men då som namn på diktare över huvud taget.
Begreppet "trubadur" är nära förknippat med diktning, berättande. Ordet kommer av fornfranskans "trouvère", "en som finner, hittar på". Under medeltiden fanns i Frankrike många kringvandrande diktare/trubadurer - och i Tyskland fanns de s.k. minnessångarna; Walther von der Vogelweide hette en av dem (Eyvind Johnson fascinerades av honom). Vogelweide skrev dikter och komponerade musik och vandrade runt och sjöng för sitt uppehälle.

Som sentida släktingar till Homeros och barderna kan nämnas Evert Taube (som ju ursprungligen ville bli "enbart" författare), Birger Sjöberg (som sjungande föredrog sina dikter, ackompanjerat av lutspel) och - förstås - Ulf Lundell.

Musik och litteratur är alltså närbesläktade konstarter, och det slår mig att många författare skrivit synnerligen insiktsfullt om musik (det motsatta förhållandet tycks däremot inte lika vanligt). Jag tänker på Marcel Proust, på Thomas Mann, och inte minst på Göran Tunström, där novellen "Liten salongsmusik för frusen orkester" liksom romanen Juloratoriet uttrycker ett och detsamma: musikens makt över människan. Musik som en styrkekälla. I Juloratoriet får Bach stå som sinnebild för glädje och ljus i livet - eller med Tunströms ord: "jublets kategori". Jag träffade Göran Tunströms bror för fyrtio år sedan, han hade en kantorstjänst och jag minns att han ordnade med mycket musik i församlingskyrkan, och nog är det svårt att inte se Staffan Tunström som en viktig förebild till kördirigenten Viktor Udde.

björn gustavsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Madame de Staël kommer!

Ryktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2009

Att läsa mellan raderna

Fråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre? Kanske är det så. Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man ...

Av: Ida Thunström | Essäer om litteratur & böcker | 20 augusti, 2009

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | Essäer om konst | 14 augusti, 2008

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 Maj, 2011

När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | Övriga porträtt | 30 Maj, 2014

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 08 april, 2010

Ett ord säger mer än tusen bilder. Men inte alltid

             

Av: Kenneth Rundberg | Bildreportage | 13 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts