Carina Nurmilehto, några verk

Carina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade ...

Av: Carina Nurmilehto | 12 mars, 2012
Utopiska geografier

Från animation till station -Lars Arrhenius och pixelns födelse

I begynnelsen var pixeln. En grön blinkande fyrkant. I animationen ”Murmurs of Earth” (2007) berättar konstnären Lars Arrhenius och filmaren Johannes Müntzing jordens historia på sex minuter med hjälp av ...

Av: Mathias Jansson | 21 september, 2011
Essäer

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 juli, 2016
Gästkrönikör

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Monarki eller republik



alt"Ja. Monarkins bästa tid är nu". PJ Anders Linder
"Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu". Per Svensson.  AB. 2010-06-09
En bok om monarkin sedd från två håll.
"Jag är högst infamt påpassad", säger Hamlet i andra akten (Hagbergs översättning).
" I am most dreadfully attended."
Den danske prinsens yttrande är alltid aktuellt. "Vad jag än gör så blir det fel," kan vi säga än i dag.

Om "Ja"

Både monarkisten J P Linder och republikanen Per Svensson använder ordet monarki i sin boktitel.

Beror det på att det är monarki i Sverige just nu? Att den dominerar? Att den är demokratiskt besluten av riksdagen? Att ordet är särskilt laddat för båda åsikterna just nu?
Den största frågan inför ett byte av statsskick är: Vad/Vem får vi stället?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

På 114 sidor förespråkar PJ Anders Linder monarki. Hans viktigaste argument är att monarkin är en samlande symbol för landet. Det är också det man mest hör när monarkister blir tillfrågade. Det visade sig vid tsunamikatastrofen i slutet av december 2004, att kung Karl XVI Gustav var just en samlande symbol i det tal han höll när övriga, politiker och andra, firade jullov. Ledigheten var tydligen så viktig för ministrarna att de nöjde sig med att titta på katastrofen i teve och skickade bara fram en tjänsteman från UD att besvara frågor. Hon tycktes stå helt ensam i stormens politiska öga - i just teve.

Linder gör en jämförelse mellan de två styrelsesätten genom att beskriva hur trista stadsdelar har blivit efter rivningen av såväl gamla byggnader som hela områden. I deras ställe har vi gallerior överallt, fyllda med samma slags butikskedjor. De blir lätt ödsliga när en ekonomisk tillbakagång slår till. Särskilt tydlig blir ödsligheten i galleriorna i förorterna till de större städerna. Där är tidvis tomt bakom de tjusiga glasfasaderna. Jag läser Linder så, att vi utan eftertanke rivit gammalt och inte har haft något värdefullt nytt att ersätta det försvunna med. I vissa delar av centrala Stockholm är det spöklikt tyst efter kontorstid och numera även tomt bakom kontorsfasaderna i väntan på en ny konjunkturuppgång. Det var i alla fall besökande grupper och konferensdeltagare som gav liv åt glasburarna i Jacques Tatis profetiska film "Playtime" från år 1967. Monsieur Hulot hade det inte lätt och det har inte vi heller år 2010 när pengarna tryter.

Vad har detta med monarki att göra?  Tradition, kontinuitet och historia, säger Linder. Tilläggas kan kostnaderna för återkommande presidentval, samt den press som följer med tidsbestämda presidentskap för återval. En tronarvinge tränas och undervisas för sin framtida uppgift. Förutom sina personliga förtjänster är det just detta som gör kronprinsessan Viktoria så bra.

Många som är intresserade av historia och arkitektur lärde sig mycket av programmen i radio och teve inför det kungliga bröllopet. Särskilt intressanta var programmen om Kungliga slottet. Det skulle bli svårt att åstadkomma en levande miljö på Slottet den dag, när ingen kunglig bor där och ingen konselj, ledd av kungen, äger rum.

Vad skulle man göra med de andra kungliga slotten och byggnaderna i en republik? Som kulturskatter måste de underhållas. När de används finns där en levande miljö och inte bara ett museum. Det är bra att Haga slott rustas upp. En klenod i svensk kultur. Det kungliga bröllopet lär kosta varje skattebetalare mindre än tjugo kronor. När man ondgör sig över den höga summan och varmt talar för olika saker som dessa pengar skulle kunnat gå till i stället, tänker jag på Judas Iskariot i Johannes 12:1-8. Där står om när Jesus besökte sina vänner, de tre syskonen Marta, Maria och Lazarus i Betania. Vid ett tillfälle använde Maria en hel flaska väldoftande olja till att smörja Jesu fötter. Då tyckte Judas att man i stället skulle ha sålt oljan och gett pengarna till "de fattiga". Det var han som hade hand om lärjungarnas gemensamma kassa. Han brukade stjäla av det som lades där.
Känns det igen? Nutida exempel finns det gott om.

Om "Nej"

Per Svensson är en strålande stilist och debatterar slagkraftigt. Därför låter hans argument kraftfullare än Linders. Hans viktigaste skäl mot monarkin är att den är ärftlig. När det annars gäller egendom framhåller man ärftlighet, inte minst för författares litterära kvarlåtenskap. Det är inte alltid som den som gjort mest och arbetat mest framgångsrikt blir den som drar den största nyttan av ett författarskap. Exempel finns.

Men ämbeten bör inte ärvas och Svensson skulle ha en poäng där om Sveriges nuvarande kung hade någon makt eller något formellt inflytande. Det har han emellertid inte och då är det intressant att se hur Svensson använder kungens tal efter tsunamin. Det som kungatrogna tyckte var vackert och tänkvärt i kungens tal, ser han som publikfrieri. Emellertid hade kungen tydligen inte tagit jullov lika grundligt som våra folkvalda. Efteråt har man försökt få fram syndabockar.

Jag funderar på det just nu när termometern visar 30 grader i skuggan och nyhetssändningarna i medierna knappt nått utanför Almedalen. Vad ska nyhetstablåerna fyllas med när kungligheter, fotboll och politik har haft sin tid? Tänk, om kultur kunde bli det viktiga! Det är sådant som blomstrar i hela Sommarsverige.

Svensson skriver på s 94 och följande om kungaporträtt och särskilt om John-Erik Franzéns oljemålning av kungafamiljen. Det är en förskräcklig tavla men det är inte motivets fel.  Konstnären som är känd för andra utmärkta målningar, som kan ses på Moderna museet i Stockholm, målade kungatavlan mest efter foton - och det märks! Ingen av personerna tycks höra ihop med den andra. Viktoria vänder sig bort och ut åt sidan. Kungen är svårt svankryggig. Jag kommer ihåg drottning Silvias ansiktsuttryck i teve, när hon fick se tavlan färdig. Det måste ha blivit en chock. Det enda hon fick fram var något om en detalj.

Franzén fortsatte att måla på sin tavla under den tid den visades. Doften av färsk oljefärg kändes i visningslokalen. En kvinna som på något sätt hörde ihop med "beställningen" såg min reaktion på konstverket och frågade mig vad jag ansåg om den. Hon lät själv tveksam.

Så småningom kom kungatavlan till Gripsholm. Egentligen borde den ha rullats ihop (sedan färgen torkat!) och sedan förvarats någonstans. Men man var väl tvungen att hänga upp den, om inte annat så för prestigens skull. Vems i så fall?  Inte kungafamiljens, snarare beställarnas. "Don't blame the victim." Som företeelse är emellertid tavlan intressant, precis som Svensson säger.

Kronprinsessan Viktorias bröllop blev en strålande succé. Inga vandaler, inga huliganer men mängder av glada åskådare. Jag lade märke till ett yttrande från en reporter i gruppen som sände från Operans tak (med det fula, franskantade gula bordet). Hon sa något om att det inte bara gamla tanter som brydde sig om det kungliga bröllopet utan att det fanns intresserade i alla åldersgrupper. Statusen för oss gamla damer höjs om unga tycker som vi. Gamla damer är bara intressanta vart fjärde år när det är val och när vi betalar för att gå på opera, konserter och teater. Även Ingmar Bergman tyckte att det inte var så viktigt med gamla käringar över sjuttio år, för "de ska i alla fall snart dö". Detta yttrande tyckte min mamma väldigt illa om. "Han ska själv snart dö," sa hon. Och det hade hon ju rätt i. Nu är de döda båda två.

Ingen av de frågor jag ställde i början besvaras av vare sig Linder eller Svensson. Men deras bok är rolig även om ingen ändrar åsikt efter att ha läst den. Det är ganska skönt. Så viktiga saker som ett lands styrelsesätt ska inte bestämmas efter tyckande.

Birgitta Milits

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Beatrice och baby – en hommage till katten och kattens dag

Kattens dag infaller på samma dag som första advent. Så är det bestämt. Det här året firar vi således Kattens dag den 30 november. Men den 30 november 2014 är ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 30 november, 2014

Benjamin 31

           

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 17 mars, 2012

Jakt – kulturbefrielse eller traditionsboja?

Åt du oxfilé igår ikväll? Carpaccio? Egengravad älgtunga? Hemstoppad salsiccia? Lammpaté gjord på vänner från Gotland? Själv åt jag en älgstek jag fick i julklapp av en äldre man som ...

Av: Hedvig Ljungar | Essäer om samhället | 01 januari, 2015

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Tetsuya Nakashima: Oscarsnominerad

Ibland har man tur, menar Tidningen Kulturens skribent Roberto Fogelberg Rota, som fick möjlighet att intervjua den uppmärksammade regissören Tetsuya Nakashima under hans besök i Sverige. Regissören är nu aktuell ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 05 januari, 2011

De biologiska föräldrarna. Mötet.

Jag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 01 december, 2014

Strindberg på promenad

Mot slutet av 1880-talet bodde Strindberg med hustrun Siri von Essen en tid i Holte norr om Köpenhamn, inhyrda i den lätt förfallna villan Skovlyst som ägdes av en originell ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 27 juni, 2012

Dokumentation av en svunnen tid Sune Jonssons bildkonst

På Centrum för fotogarfi pågår just nu en utställning av fotografen, filmaren och författaren Sune Jonssons (1930-2009), bilder om ett stycke svensk historia som snart går i graven. Filmerna som ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 11 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.