Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | 24 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

ArkivVisa

Trots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmeraopp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vadär ...

Av: Stefan Hammaren | 06 januari, 2011
Stefan Hammarén

Ungdomsdeckare, ett nytt äventyr

Ture Sventon privatdetektiv och Ture Sventon i öknen (bägge Rabén & Sjögren) har hittills återutgivits i Åke Holmbergs klassiska ungdomsdeckarserie (med Sven Hemmels fina illustrationer) om privatdetektiven Ture Sventon. Eller ...

Av: Bengt Eriksson | 19 januari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Om Sibelius andra symfoni

Baserat på minnesbilder av den kände Sibeliusbiografen, experten professor Erik Tavaststjernas föreläsningar, minne av partiturläsning, själva mitt hemland… För, för tillfället har jag varken tillgång till partitur, facklitteratur eller själva ...

Av: Oliver Parland | 04 oktober, 2014
Essäer om musik

Vad kan vi lära oss av Parvin Ardalan?



Parvin ArdalanMellan vilja och vana öppnar sig ett avgrundsdjup att överbrygga. Abstrakta begrepp som rättvisa och jämställdhet gör sig stiliga i teorin, men är desto trixigare att praktisera i vardagen, oavsett om denna vardag råkar vara av det mer privilegierade slaget.

Det är en blåsig oktoberkväll på Södra teatern i Stockholm då Nina Lekander, svensk författare och journalist, frågar den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan vad svenska feminister kan göra för kvinnorättsrörelsen i Iran. Ardalan har bjudits in till ett seminarium kring det fria ordet av tidskriften Bang, och nu sitter hon på scenen framför en mångtalig och engagerad publik. Ardalan besvarar Lekanders välvilliga undran med ett önskemål att frågan omformuleras. Frågan borde lyda: "vad kan vi göra för varandra?".

Ardalans svar demaskerar därmed den traditionellt västerländska självblinda tankemodell, ur vilken Lekanders fråga härrör. Den ohejdade vanans föreställning, det skenbart neutrala antagandet att vi som råkat födas till ett demokratiskt medborgarskap i ett land högt placerat i den ekonomiska pyramiden generöst kan ge till de stackare som råkat födas någonstans nedanför, med ett mindre åtråvärt medborgarskap i passet. Tänk att solidariskt få kunna bidra med en skänk från ovan. Ardalan motsätter sig inte att Lekander, eller att svenska feminister, eller att demokratiska länder som Sverige bör ge eller hjälpa, men hennes poäng är att relationen bör vara dubbelriktad.

I Ardalans jämställdhetsideoligi bör händerna sträckas ut från två håll, det är först så vi kan möjliggöra en rättvisare framtid. Ardalan åberopar därmed den anti-hierarkiska motståndsstrategi som är så viktig för den rörelse hon företräder; att strukturera sig horisontellt; och att av både ideologiska och säkerhetsstrategiska skäl decentralisera kunskap, arbete och makt. Den horisontella metoden appliceras av iranska feminister på så väl mellanmänskliga relationer som i organiserandet av rörelsens alltmer expanderande nätverk. Meningen är att kunna mötas i ordets verkliga bemärkelse, i jämlikhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att inte låta ålder, erfarenheter, samhällsposition eller andra för tillfället högt värderade kategorier, placera den ene över den andre, att inte tillskriva vissa personer större betydelse, rätt eller auktoritet. Låter det utopiskt? Måhända, och Ardalan tillstår att det inte är vare sig en enkel eller oproblematisk strävan, men likväl en grundförutsättning för önskvärd förändring. Vi är alla födda och indoktrinerade i hierarkiska system, i så väl "privat" som "offentlig" sfär. Och våra möten i det lilla så väl som i det stora präglas av asymmetri utifrån de positioner vi innehar. Ardalan utvecklar sitt svar till Lekander med en uppmaning: skälet att göra något för den andre bör inte motiveras utifrån ansvar och pliktmoral utan "för att ens hjärta klappar för den andre".

Jag tolkar Ardalans (u)trop som ett uttryck för den ömsesidighet hon efterfrågar, och för hennes tro på en gräsrotskamp som verkar både inifrån jaget och genom kollektiv aktivism. Hennes svar kan lära oss något. I motsats till att uttrycka undergiven tacksamhet kräver hon av oss en aktiv självrannsakande praktik. Och tvingar fram insikten i att allt hänger samman, tanke och handling, det privata livet och det organiserade motståndet. Häri ryms så väl revolution som verkligt praktiserande världsförbättrariver. Häri ryms det sant radikala.

Lovisa Lindgren

Ur arkivet

view_module reorder

Passiviteten: ett förtjusande drag som liknar våldtäkten

Varför skrämmer J. M. Coetzees bok Onåd till mardrömmar? Är det bara författarens oöverträffliga språkliga skicklighet att lakoniskt iaktta och nedteckna ett porträtt av forskaren David Lurie som intill förvirring ...

Av: Ann Hingström | Litteraturens porträtt | 15 juli, 2010

Får jag lov

att romantisera Röda mattan. Ingång i solnedgång och utgång i soluppgång. Den imposanta entrédörrens gångjärn går upp för med(ia)gångare, men du är på utsidan och det spelar ingen roll hur gärna ...

Av: Carola Mikaelsson | Essäer | 02 juni, 2011

Hinke Bergegrens tal ”Agitation för Kärlek utan barn ” lade grunden för RFSU

I El Salvador väntar just nu den 22 år unga Beatriz på ett beslut från landets Högsta Domstol om hon ska få genomgå en abort eller inte. Den gravida kvinnan ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 08 juni, 2013

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Niclas Mossberg. Den ungerska pannkakan

Niclas Mossberg är utbildad lärare och har bl.a. arbetat som elevassistent på Tynneredskolan, timlärare på Magnus Åbergsgymnasiet och cirkelledare i journalistik och Göteborgs lokalhistoria på ABF.     Den ungerska pannkakan Bonden Laszlo lutade ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 13 januari, 2014

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.