Boken i spegeln. Ett decennium av svenska böcker

Att överblicka ett just gånget decennium och dess litteratur är i grunden en omöjlig uppgift. Det är både alltför nära och för avlägset på en och samma gång. Närsynthet och ...

Av: Crister Enander | 04 januari, 2010
Kulturreportage

Elsa Viola. Anteckningar från våning 33

1. De har spärrat in mig och hon har vaknat någonstans i öster. Det var så det började den här gången, precis så. Det där snabba, sköna, onda kan jag inte ...

Av: Elsa Viola | 28 oktober, 2013
Utopiska geografier

Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | 27 februari, 2017
Agora - filosofiska essäer

Who is Charlie?

Alla begrepp flyter in i varandra. Ingenting är längre vad det brukade vara och ingenting är heller hur det ser ut att vara.

Av: Niklas Anderberg | 10 december, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Vad kan vi lära oss av Parvin Ardalan?



Parvin ArdalanMellan vilja och vana öppnar sig ett avgrundsdjup att överbrygga. Abstrakta begrepp som rättvisa och jämställdhet gör sig stiliga i teorin, men är desto trixigare att praktisera i vardagen, oavsett om denna vardag råkar vara av det mer privilegierade slaget.

Det är en blåsig oktoberkväll på Södra teatern i Stockholm då Nina Lekander, svensk författare och journalist, frågar den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan vad svenska feminister kan göra för kvinnorättsrörelsen i Iran. Ardalan har bjudits in till ett seminarium kring det fria ordet av tidskriften Bang, och nu sitter hon på scenen framför en mångtalig och engagerad publik. Ardalan besvarar Lekanders välvilliga undran med ett önskemål att frågan omformuleras. Frågan borde lyda: "vad kan vi göra för varandra?".

Ardalans svar demaskerar därmed den traditionellt västerländska självblinda tankemodell, ur vilken Lekanders fråga härrör. Den ohejdade vanans föreställning, det skenbart neutrala antagandet att vi som råkat födas till ett demokratiskt medborgarskap i ett land högt placerat i den ekonomiska pyramiden generöst kan ge till de stackare som råkat födas någonstans nedanför, med ett mindre åtråvärt medborgarskap i passet. Tänk att solidariskt få kunna bidra med en skänk från ovan. Ardalan motsätter sig inte att Lekander, eller att svenska feminister, eller att demokratiska länder som Sverige bör ge eller hjälpa, men hennes poäng är att relationen bör vara dubbelriktad.

I Ardalans jämställdhetsideoligi bör händerna sträckas ut från två håll, det är först så vi kan möjliggöra en rättvisare framtid. Ardalan åberopar därmed den anti-hierarkiska motståndsstrategi som är så viktig för den rörelse hon företräder; att strukturera sig horisontellt; och att av både ideologiska och säkerhetsstrategiska skäl decentralisera kunskap, arbete och makt. Den horisontella metoden appliceras av iranska feminister på så väl mellanmänskliga relationer som i organiserandet av rörelsens alltmer expanderande nätverk. Meningen är att kunna mötas i ordets verkliga bemärkelse, i jämlikhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att inte låta ålder, erfarenheter, samhällsposition eller andra för tillfället högt värderade kategorier, placera den ene över den andre, att inte tillskriva vissa personer större betydelse, rätt eller auktoritet. Låter det utopiskt? Måhända, och Ardalan tillstår att det inte är vare sig en enkel eller oproblematisk strävan, men likväl en grundförutsättning för önskvärd förändring. Vi är alla födda och indoktrinerade i hierarkiska system, i så väl "privat" som "offentlig" sfär. Och våra möten i det lilla så väl som i det stora präglas av asymmetri utifrån de positioner vi innehar. Ardalan utvecklar sitt svar till Lekander med en uppmaning: skälet att göra något för den andre bör inte motiveras utifrån ansvar och pliktmoral utan "för att ens hjärta klappar för den andre".

Jag tolkar Ardalans (u)trop som ett uttryck för den ömsesidighet hon efterfrågar, och för hennes tro på en gräsrotskamp som verkar både inifrån jaget och genom kollektiv aktivism. Hennes svar kan lära oss något. I motsats till att uttrycka undergiven tacksamhet kräver hon av oss en aktiv självrannsakande praktik. Och tvingar fram insikten i att allt hänger samman, tanke och handling, det privata livet och det organiserade motståndet. Häri ryms så väl revolution som verkligt praktiserande världsförbättrariver. Häri ryms det sant radikala.

Lovisa Lindgren

Ur arkivet

view_module reorder

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

The Boppers fortsätter att ha skitkul när de spelar

The Boppers fortsätter att ha skitkul när de spelar Sedan tre decennier tillbaka har The Boppers spelat en mix av äkta rock´n roll med utarbetad stämsång i doo wop-tradition. Det är ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Om att inkludera och att exkludera genom mat. Smilla på bokmässan

Rent instinktivt vill man dela med sig. Bryta bröd. Man behöver inte vara Jesus och lärjungarna för att uppskatta den gemenskapen som maten, brödbrytandet, ger. På tåget till bokmässan vill ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 06 oktober, 2013

Den mediala explosionen och skriftkulturens upplösning - om McLuhan och mediernas utveckling

  Foto: Lorenzo Colloreta Den mediala explosionen och skriftkulturens upplösning – om McLuhan och mediernas utveckling I sin text Understanding media söker Marshall McLuhan etablera frågan om vad som händer med konsten ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om samhället | 13 juli, 2007

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 13

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 03 juli, 2017

Theo Jansen,

Vindljud och vindkraftodjur

Vindkraftverk uppfattas av en del som ett störande inslag i miljön. De är stora, fula och låter, men om man istället överlåter åt konstnärer och arkitekter, snarare än ingenjörer att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 oktober, 2015

Filosofi er livsform. Del II

Kjærligheten til livet er nerven i all utforskning av livet(Renessansefilosofiens motto) Inngangsporten min til vitenskap og filosofi er slik. Mens de empiriske vitenskapene er om opphoping av stadig mer detaljert kunnskap ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts