Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | 05 juli, 2008
Media, porträtt

Florens i mitt hjärta

Marknaden i San Lorenzo har sett ungefär likadan ut i femhundra år. Folk som bott i trakten genom generationer säger att den är tidlös. Dom köper frukt där. Frukten är ...

Av: Stefan Whilde | 28 oktober, 2010
Gästkrönikör

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser

Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi Poesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del ...

Av: Carsten Palmer Schale | 17 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Vad kan vi lära oss av Parvin Ardalan?



Parvin ArdalanMellan vilja och vana öppnar sig ett avgrundsdjup att överbrygga. Abstrakta begrepp som rättvisa och jämställdhet gör sig stiliga i teorin, men är desto trixigare att praktisera i vardagen, oavsett om denna vardag råkar vara av det mer privilegierade slaget.

Det är en blåsig oktoberkväll på Södra teatern i Stockholm då Nina Lekander, svensk författare och journalist, frågar den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan vad svenska feminister kan göra för kvinnorättsrörelsen i Iran. Ardalan har bjudits in till ett seminarium kring det fria ordet av tidskriften Bang, och nu sitter hon på scenen framför en mångtalig och engagerad publik. Ardalan besvarar Lekanders välvilliga undran med ett önskemål att frågan omformuleras. Frågan borde lyda: "vad kan vi göra för varandra?".

Ardalans svar demaskerar därmed den traditionellt västerländska självblinda tankemodell, ur vilken Lekanders fråga härrör. Den ohejdade vanans föreställning, det skenbart neutrala antagandet att vi som råkat födas till ett demokratiskt medborgarskap i ett land högt placerat i den ekonomiska pyramiden generöst kan ge till de stackare som råkat födas någonstans nedanför, med ett mindre åtråvärt medborgarskap i passet. Tänk att solidariskt få kunna bidra med en skänk från ovan. Ardalan motsätter sig inte att Lekander, eller att svenska feminister, eller att demokratiska länder som Sverige bör ge eller hjälpa, men hennes poäng är att relationen bör vara dubbelriktad.

I Ardalans jämställdhetsideoligi bör händerna sträckas ut från två håll, det är först så vi kan möjliggöra en rättvisare framtid. Ardalan åberopar därmed den anti-hierarkiska motståndsstrategi som är så viktig för den rörelse hon företräder; att strukturera sig horisontellt; och att av både ideologiska och säkerhetsstrategiska skäl decentralisera kunskap, arbete och makt. Den horisontella metoden appliceras av iranska feminister på så väl mellanmänskliga relationer som i organiserandet av rörelsens alltmer expanderande nätverk. Meningen är att kunna mötas i ordets verkliga bemärkelse, i jämlikhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att inte låta ålder, erfarenheter, samhällsposition eller andra för tillfället högt värderade kategorier, placera den ene över den andre, att inte tillskriva vissa personer större betydelse, rätt eller auktoritet. Låter det utopiskt? Måhända, och Ardalan tillstår att det inte är vare sig en enkel eller oproblematisk strävan, men likväl en grundförutsättning för önskvärd förändring. Vi är alla födda och indoktrinerade i hierarkiska system, i så väl "privat" som "offentlig" sfär. Och våra möten i det lilla så väl som i det stora präglas av asymmetri utifrån de positioner vi innehar. Ardalan utvecklar sitt svar till Lekander med en uppmaning: skälet att göra något för den andre bör inte motiveras utifrån ansvar och pliktmoral utan "för att ens hjärta klappar för den andre".

Jag tolkar Ardalans (u)trop som ett uttryck för den ömsesidighet hon efterfrågar, och för hennes tro på en gräsrotskamp som verkar både inifrån jaget och genom kollektiv aktivism. Hennes svar kan lära oss något. I motsats till att uttrycka undergiven tacksamhet kräver hon av oss en aktiv självrannsakande praktik. Och tvingar fram insikten i att allt hänger samman, tanke och handling, det privata livet och det organiserade motståndet. Häri ryms så väl revolution som verkligt praktiserande världsförbättrariver. Häri ryms det sant radikala.

Lovisa Lindgren

Ur arkivet

view_module reorder

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Carlo Bosco - med makt över modet

 Foto: Annika Malmsten Han är en av Sveriges främsta modefotografer och har jobbat världen över. Nu har han stannat upp några år och startat School of Fashion Photography Stockholm ...

Av: Annika Malmsten | Konstens porträtt | 25 november, 2008

Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2015

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 maj, 2011

10. Ines

Hon hällde upp tretåren och satte sig vid pulpeten. Gudrun hoppade upp i knäet och lade sig tillrätta, spann och värmde. Det kan behövas, tänkte hon, även om kroppen är ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 17 februari, 2012

Gränser som förenar – ett grundmotiv i postjugoslavisk film

Sanjin Pejkovic diskuterar gränsmotivet i jugoslavisk film. Han  lyftar fram två filmer som haft distribution i Sverige. Det rör sig om Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994)och Ingenmansland (Nicija zemlja ...

Av: Sanjin Pejkovic | Essäer om film | 05 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.