- Gästkrönikör
- Publicerad:
Hommage till Malmö
Sist jag var i min hemstad och den snaggade fotbollshuliganen hade skrikit efter mer kokain, häften gått hem och resten hamnat i slagsmål, och jag hade hamnat ett par kvarter bort med en tjej jag velat vara med länge men istället blivit serverad körsbärsvin av hennes kille i en bar fram till klockan halv sex på morgonen, slog det mig att det är sant som de säger: det blåser fan alltid motvind i den här stan.
Här finns för mycket folk från andra landskap, men varför ska jag bry mig? Jag är ju poet och alltid lika välklädd och bildad, ibland till och med charmig på fyllan, bortsett från de flesta andra gånger då jag blir utkastad och somnar ensam.
Men jag antar att jag bryr mig för att min mamma och farmor bor i den här stan; de två enda personerna som genuint har kunnat stå ut med mig under en längre tid.
Och så parkerna såklart, alla vackra parkerna som människorna från andra landskap med sina vidriga dreadlocks och eko-terrroristiska programförklaringar, så ivrigt skitar ner och förstör.
Stöd Tidningen Kulturen
Här finns inget hopp längre, det rann ut med smuggelspriten och IPRED-lagen. Fler flyttar in men ingen flyttar ut och vi skiter konsekvent i att hjälpa de som behöver det mest. Hälften av våra stadsdelar står i lågor och det dröjer nog inte länge förrän hela jävla stan brinner. Men vi är nöjda med vad vi gör för integrationspolitiken; vi köper ju fan frukt på torget, äter nötter på julafton och har äntligen lärt oss att inte kolla snett på alla polacker som jobbar dygnet runt på varenda byggarbetsplats i det här landet.
Men vi gasar på och klubblivet blir bättre och bättre för varje sommar och vi inreder kubansk restaurang i ett fjärilshus. Inga turister, bara fällor. Vi röker inte längre på krogen och håller på att bygga ett metrosystem. Så visst görs det åtgärder, men vad fan är det som åtgärdas? Småstadskomplex? Tråkiga onsdagar? Kanske, men vad händer med trångboddhet, sociala orättvisor och ett ständigt förlorande hockeylag?
Alexander Stinggård
